söndag 27 oktober 2019

Hven: Hvenus Rye & MerCurious Corn

Svensk whisky har en rejäl boom. Det är förstås superkul och spännande (med den lilla reservationen då att en del upplagor blir få förunnat att prova när vissa vill tjäna pengar istället för att njuta).

Dessa två från Hven sticker ut, då det inte är single malt. Inspirationen är istället från Nordamerika, motsvarande en ”bourbon” och en Rye. Eller en majswhisky (MerCurious) och en rågwhisky (Hvenus). Det är whiskystilar jag inte kan alls, så extra spännande svenskt alltså.

På whiskyfestivalen i Växjö förra veckan stannade jag till snabbt i Hvens monter för en trevlig pratstund. Mycket av sädesproduktionen till deras whiskies odlas faktiskt lokalt på ön där destilleriet ligger. Lokalproducerad whisky kanske man kan säga då. Jag fick också veta varför majswhiskyn kallas MerCurious, men det tar vi efter provningen.

Hvenus Rye har jag köpt på sampleflaska (tack igen Kim!). MerCurious har jag köpt på helflaska (50cl, 395 kronor på bolaget), och njutit av några tillfällen i höst redan.

Hvenus och MerCurious.

Första doften på Hvenus är trevande, jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig hos en Rye. Det är ungefär hälften sirapssötma, hälften mörkt bröd (råg då, men blint hade jag nog inte placerat det så exakt). Nånting kryddigt lite juligt, nejlika?

MerCurious har inte det mörka brödet, däremot sirap. Men inte så söt ändå. Nötter, kanske hasselnöt? Lite peppar och örter.

Hvenus har en angenäm silkig munkänsla med en inledande röd fruktsötma i gommen. Sen är den något uttorkande, och smakar just lite flytande råglimpa med lite sirapsötma som håller en balans mellan smakerna. Svagt nästan någon rotfrukt. Det fruktiga (rött äpple?) tittar förbi i eftersmaken (gott!).  

MerCurious då? Det är en mjukare, snällare whisky. Grovmald mandelmassa tänker jag inledningsvis, kanske kola också. Sen kommer en kraftigare kryddig ton. Dessa smaker finns båda i eftersmaken, tillsammans med både sötma och fräschhet (mynta?)

Smakerna förändras väldigt lite med några droppar vatten. Verkar vara en bra vald alkoholstyrka,  smakerna har en skjuts med alkoholen men utan hetta.

Vad ska man säga? Båda är jättehärliga. MerCurious är lite lättare att omedelbart gilla med sin insmickrande - men balanserade - sötma. Hvenus har lite kraftigare toner, men växer med de där rödfruktiga tonerna i bakgrunden.

Varför har majswhiskyn då namnet MerCurious? Dels har flera Hven-whiskys namn som stjärnor och planeter. Dels fick jag veta i Hven-montern på mässan att de ville väcka nyfikenhet med denna whisky, särskilt med den oväntat balanserade sötman.

Ett tips: MerCurious passar fantastiskt med småkakor (hallongrottor var det jag hade hemma). Tror det är just att Hvens majswhisky är söt, men inte för söt. Imponerande.

söndag 13 oktober 2019

Lagavulin 16 & Ardbeg 10

Så var det dags för ett Islay-derby i rökens tecken!

Det är två whiskys som jag nu återkommer till efter några års frånvaro, i form av två sampleflaskor (tack Kim!). Ardbeg 10 hade jag en flaska av hemma för dryga fem år sedan. Lagavulin 16 har jag haft på miniflaska lite senare än så, men båda är långt bort i minnet. Jag vet alltså inte vad jag nu kommer tycka om dessa.

(Något jag minns att jag verkligen gillade var en Lagavulin distillers edition (som är en Lagavulin 16 men där de två sista åren varit en Sherry-finish). Men den står ju inte på menyn idag.)

Lagavulin 16 till vänster, Ardbeg 10 till höger

Jag inleder med att dofta med ögonen slutna. Den ena är lite kraftigare, dominerad av eldrök och tjära. Ganska enkelspårig, även med lite luft. Gissar att det är Lagavulin, vilket stämmer när jag tittar. Ardbeg, innan jag tittat, är i jämförelse mer stängd. Men dofterna som slipper ut är lovande. En lite mer elegant rök. Svag citron, och ännu svagare skaldjur.

Blundar igen och snurrar glasen, plockar det till höger. Munkänslan är skönt krämig, men blir nästan direkt torrare. Rökmattan lägger sig över alltihopa. Ja, det är laggan när jag tittar. Försöker gång på gång hitta något innanför röken men går nästan bet. Något fruktigt, som en kompott utan socker som kokat. Ett uns sälta men utan någon särskild marin känsla. Tråkigt, trist.

När jag tar upp det andra glaset är det något annat. Överraskande oljig textur, vilket ger en lite fylligare whisky än vad jag trodde från doften. En osöt kolasmak, citrus. Röktonerna (mildare) är både rök och lite syrlig torv. Inte skaldjur som i doften, men lite som en makrill på en kolgrill. Havssalt, lite lakrits. Oj, det här är så mycket bättre.

Lagavulin växer något när glaset nästan är slut. Den inledande krämiga munkänslan (det enda jag idag riktigt uppskattar hos laggan) förenas med frukten bättre, känns nästan lite som från en vinfatslagring en sekund, innan rökdimman lägger sig igen. Röken känns nu lite sur.

Ardbegen är fortsatt intressant, lite som en sån där kompis man gillar, som vågar vara sig själv på ett naturligt sätt. Jag får en tanke: det här smakar lite som en Port Charlotte, minus några rödvinsfat i mixen. Så jag häller upp en skvätt Port Charlotte 10 i ett glas bredvid.

Ett gästspel. 

Vid den jämförelsen är Ardbeg i doften mer åt citron och Charlotte mer rödfruktig. Båda ungefär lika rökiga, Charlottes lite högre alkoholhalt gör doft och smak lite svårare inledningsvis. I med tre droppar vatten, och ja, de är rätt lika, och ja, det finns mer söt röd fruktighet, utan att det på något vis dominerar. Kort sagt Har Port Charlotte lite fler sidor, medan Ardbeg tar riktning med lite mer pondus. Vilken som är bäst, ja det är nog en fråga om smak och humör.

Men det var ett sidospår. Ardbeg 10 var en trevlig nygammal bekantskap. Lagavulin 16 var en stor besvikelse, om än de sista dropparna signalerade att det kan finnas en något bättre whisky där bakom. Men det är långt från den Distillers edition jag en gång hade i skåpet hemma, och det kan inte enbart bero på att 16 jämfört med DE saknar en sherry-finish. Har Lagavulin använt sämre, tröttare fat, förkortat jäsningsprocessen, eller vad har hänt? Utan vidare kunskap känns det som att Lagavulin tagit genvägar någonstans i takt med maltwhiskyboomen med Islay i spetsen.

söndag 6 oktober 2019

High Coast Älv

Svenska High Coast har uppdaterat sin core range. Bland bloggar som Whiskytower och Tjeders whisky har en av dem, den orökiga bourbon-lagrade Älv, fått ordentligt med beröm. Just orökig bourbon-lagrad whisky är nog inte det första en whisky-nybörjare brukar börja med, så inte för mig iaf. Dags att komplettera bland rökarna och sherrybomberna i skåpet! Perfekt tajmat inför sommaren dessutom.

Jag har nu lärt känna denna whisky och skriver dessa rader när jag avslutar flaskan.

Bildkälla: High Coast

Doften är inbjudande. Honungssötma och något blommigt (som mjukare än örtigt). Mild citronsaft och fläder. Det kanske låter lite tråkigt, men det är snarare både en spännande och vacker doft.

I munnen medelbar honung och vanilj, med en klick smör. I mitten torr ekbeska, och sedan kickar saften in. Det här är en lätt whisky, med flera lager. Med vatten blir doften och första smakerna i munnen mildare. Ektonerna blir lite bittrare och kärvare. Upplever att balansen blev sämre.

Summa sumarum är Älv en utmärkt whisky för varma, soliga dagar. Skottar hade nog kallat detta en ”breakfast whisky” - riktigt så tidigt vill jag inte dricka någon virre, men Älv gör sig nog särskilt bra innan middag.

Enda reservationen är att jag jag inte alltid kommit överens med Älv, och det är nog när jag upplevt den lite för bitter. Eftersom den är så lätt tar bitterheten lite för stor plats, vilket jag ibland upplevt när jag vattnat den försiktigt.

Jag har serverat Älv till vänner som inte gillat whisky, som tyckt bra om detta. Det milda, fläderaktiga, är nog inte vad alla förväntar sig i en whisky, iallafall inte här i Sverige där rökwhisky har en så stark ställning.