Amrut Peated & Peated Cask Strength

Så var det dags för indisk single malt igen. Amrut-provningen på whiskymässan i Växjö gav mersmak. Särskilt gillade jag Amruten rökig, ett fint exempel på hur rök kan komplettera snarare än att dölja övriga smaker och dofter i en whisky. 

Amrut har två whiskies från enbart rökt malt i sitt standardutbud. Dels Peated, som jag fick på provningen i november. Dels syskonet på fatstyrka, som heter logiska Peated Cask Strength. Båda finns tillgängliga via systembolagets beställningssortiment, för 700 respektive 900 kronor.

Rökig Amrut, bra indisk single malt.

Amrut Peated, 46 procent alkohol.

I doften: detta är så väldigt kraftigt, mustigt. Jag har inte druckit mycket rom, men tropiskt lagrade Amrut är lite likt pang-på. Det är torr rök, utan den där tjäran, havet och det vi ofta tänker på om rökwhisky. Det är kraftiga frukter, sherryfats-aktigt. Detta har tyngden av en kraftig sherryfatslagring, men det finns också en stor honungssötma. 

I munnen: den börjar medelfylligt med honung, sedan blir Peated rejält kraftfull med torkade frukter. Och torr, kraftig rök som tillsammans med frukterna hänger i till eftersmak. Den håller sig dock liksom fräsch, jag känner smörkola, honung igen, färska örter, peppar.

Med ett par droppar vatten blir de torkade frukterna lite mindre intensiva, allt blir lite rundare och balanserat. Lite mer lättdrucket och sammanhållet. 

Sammantaget är jag även denna gång imponerad av Amrut Peated. Den lyckas vara kraftfull och samtidigt ha en sorts lätthet med sin fräschör. Den är tydligt rökig utan att dölja övriga dofter och smaker. Bred i sin karaktär men hänger ändå ihop. Jag har bara positiva saker att säga.

Amrut Peated Cask Strength, 62,8 procent.

I doften: trots att den fått luftas en stund så ligger sextio procent alkohol och dövar näsan, döljer det därbakom. Jag kan ana den mustiga karaktären, än tydligare anar jag röken. Kanske lite sötma från vanilj eller honung också. Annars är här stängt.

I munnen: alkoholen bränner men inte alls på ett spritigt sätt, detta är väl integrerat. Det är fylligt, mustigt, syltigt. Med en tydlig rökslinga i alltihopa. Det finns lite kola, men det tunga sherryfat-aktiga är mer dominerande här. En hel del chilipeppar också. Njutbart, men jag vill sätta några droppar vatten i denna.

Med fyra droppar vatten är doften fortfarande ganska stängd. I munnen däremot så har en härlig utveckling skett. CS är nu mer lik Peated i balansen, där vanilj och honung gjort upplevelsen lite mer lätt. Samtidigt finns den fulla karaktären kvar. Den torra röken griper tag lite mer. Den högre alkoholstyrkan gör att smakerna hänger i lite längre än hos syskonet Peated.

Peated cask strength är även den en väldigt trevlig bekantskap. Den liknar sitt syskon, särskilt med en liten skvätt vatten som gynnar upplevelsen. Och visst bidrar den högre styrkan med lite push och längd. Men Amrut klarar sig gott och väl på 46 procent, så när jag köper en flaska blir det nog den 200-kronor billigare Peated.

Benromach 10

Benromach är nog för många ett obekant destilleri i skotska Speyside, men jag tycker att det är nog så spännande. Benromach är lite old-school i sin stil och verkar eftersträva att likna hur whisky smakade i mitten av 1900-talet. Inget är styrt av datorer på destilleriet, utan görs av mänsklig handpåläggning. Det finns en touch av torvrök, då torkning av det mältade kornet förr enklast gjordes med en torveldad ugn. De har långa jäsningstider och använder tunnor av hög kvalitet för sin lagring.

Ägaren är den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail, som på senare år har släppt världens äldsta (längst lagrade) whiskies.

I glaset idag har jag deras tioåring. 43 procent alkohol (vilket skulle kunna innebära en lätt kylfiltrering), ingen tillsatt färg.

En riktigt bra tioåring.

I doften: i första sniffen känner jag sötma från både honung och vanilj, maltighet som från ljust bröd, och så de där lite smutsiga dofterna från läder och tobak. Söta, bakade äpplen, som i en äppelpaj utan smuldeg. Örtkryddor. Jordig rök, som man knappt tänker på. Diskret i bakgrunden finns något jag till slut landar i som ett earl grey-te (bergamott). Behöver jag säga att det doftar underbart?

I munnen: ganska samstämmigt med dofterna, och en ganska fyllig och oljig munkänsla. Definitivt honung, äppelbakverk, bröd, färska örter. Ännu lite smutsigare i munnen, nu maskinolja istället för tobak. Samma härliga jordiga rök som kompletterar de andra smakerna utmärkt. Märker att det inte finns så mycket i mina noteringar som associeras med sherryfat, men det känns som att det finns en viss andel sådana i mixen.

Med tre droppar vatten förändras doften inte nämnvärt. I munnen märks nu lite lätt ekig vaniljsötma, och munkänslan är ett uns torrare. De diskretare smakerna av örter och te märks lite mer. Fortfarande finns inte det minsta problem med alkoholstyrkan på 43 procent.

Likheten är slående med Springbanks tioåring, som jag häller upp i ett glas bredvid. Jag uppfattar Springbank 10 lite fruktigare, vaniljen ännu lite mer framträdande, lite mer maritim, lite mer oljesmutsig. Benromach är lite mer honungssöt och maltig, och har den där härliga earl grey-tonen i avslutet.

Springbank 10 har varit en favoritwhisky senaste halvåret, och det känns helt naturligt att ersätta den med Benromach 10 när flaskan snart är slut. Högre betyg än så kan jag inte ge. I mitt tycke är Benromach 10 den absolut bästa whiskyn som kan beställas för under femhundra kronor på bolaget. Kommer jag iväg som planerat till Skottland i sommar (man vet ju inte i dessa corona-tider), då är ett destilleribesök planerat.