onsdag 22 juli 2020

Port Charlotte 2007 CC:01 & 2010 MRC:01

Bruichladdich, Islay, mars 2019

I mitt whiskyskåp finns oftast bara en kraftig rökwhisky, och de senaste åren har det varit en Port Charlotte. Först varianten utan angiven ålder (PC Scottish Barley), senare 10-åringen som ersatte den förra. Samma buteljeringar vet jag också att pappa haft hemma.

Nu hade jag bara några sista droppar kvar i min Port Charlotte 10, och jag hade lyckats få tag i samples av två av dess syskonbuteljeringar. Ett utmärkt tillfälle att skriva ordentliga doft- och smaknoteringar med andra ord. 10an står med som referens med enbart en kortare text (men finns också beskriven i en tidigare bloggpost där jag testade Ardbeg 10).

Port Charlotte 2007 CC:01 är en buteljering som funnits på travel retail ett antal år. Det lite kryptiska namnet betyder att den är lagd på fat 2007 och legat alla sina åtta år på cognacsfat (01 betyder bara att det är den första, och enda, buteljeringen med dessa egenskaper). Från att ha kostat kring 800 kronor så ligger den nu oftast över 1000 kronor. 

Port Charlotte 2010 MRC:01 har legat endast sju år på fat, varav det sista året på rödvinsfat från Bordeaux. Och inte vilka rödvinsfat som helst - MRC står för "Mouton Rothschild casks", alltså en av de finaste producenterna i Bordeaux. MRC:01 finns i ett fåtal bolagsbutiker och kostar 1040 kronor. Den är dock utgående och är på väg att ersättas av en oloroso-slutlagrad variant (2010 OLC:01).


10

Vanilj, malt, citron, ek. Torvig rök. Lite köttiga toner. I munnen sötfruktig, oljig i texturen. Också honung, citron igen, sjögräs. Rökig som från en liten vedeldad brasa. Den söta frukten blir lätt syrlig som från gröna vindruvor. Ekbettet i avslutet är mer kryddigt än torrt.
 

2007 CC:01

I doften: Söt saft på päron och fläder. Rök som från en cigarr, röken är skarp men ligger lite längre bak. Lite mjölig malt, havssalt, och sist lite kryddig ek.

I munnen: en mycket mer fyllig munkänsla i jämförelse med 10-åringen. Saften är nu snarare en marmelad, men fortfarande på ljusa frukter. Röken är kraftigare i munnen, och med den följer beska, tjära och salt. Lätt av peppar i eftersmaken.

Med vatten: röken blir mildare och torrare. Diskret maltig. Tycker först upplevelsen blivit lite sämre, men i eftersmaken kickar plötsligt in härligt sötsyrliga toner, som att man satt med både ett glas vitt vin och åt gröna vindruvor samtidigt.


Såg att Bruichladdich har fler fat från Mouton Rothschild
i lagerhusen. Samma resa, mars 2019.

2010 MRC:01

I doften: röda äpplen, hallonsylt, lite lakrits? Även här är röken inte lika framträdande, och är nu lite metallisk. En diskret citrus också i bakgrunden.

I munnen: Inte så vin-tung som man kunde tro. Absolut mycket röda, syltiga frukter, men det balanseras av lättare toner av citron och apelsin liksom av maltiga toner av ett medelgrovt bröd. Lite sirap, milda örter som hänger i till eftersmaken. Röken är i munnen åter ett nummer större - som i doften lite metallisk och jordig. Inte helt olik en rökig Bunnahabhain.

Med vatten: I doften salt och lakrits än tydligare nu. Röken lite mer pyrande. Vinfaten anas nu bara av en lätt söt fruktighet. I munnen är faten tydligt mer dominerande. Lite udda att doft och smak nu skiljer sig mer.


Sammanfattningsvis. CC:01 har en god balans mellan de söta ljusa frukterna och den maritima röken. Väldigt drickbar på fatstyrka. MRC är måhända lite spritig, men i övrigt är det en riktigt njutbar dram. Det finns gott om destillatkaraktär utan risk för att rödvinsfaten tar över.

Alla tre drams är habila, bra Islay-rökare. Vilken man gillar bäst hänger nog på personlig preferens och stundens omständigheter. 10an är en övervägande bourbonfat-dominerad och av medelfyllig karaktär, MRC tydligt fylligare. CC är en lite udda fågel däremellan, medelkraftig men ljusfruktig. Just att denna känns lite mer unik gör att den får högst betyg ikväll.

torsdag 16 juli 2020

Kalmar Whisky Society onlineprovning 1 juli


Onlineprovning nummer två med Kalmar Whisky Society, passande nog på första semesterdagen. Liksom förra gången var provningen blind, men vi fick veta på förhand att temat för provningen var oberoende buteljeringar i serien “Pearls of Scotland”. Den ges ut av Gordon and Company Ltd och är ny för mig. Samtliga flaskor tillgängliga på bolaget. Victor Sand (secondfill.com) höll åter i spakarna.

1
I doften: En intressant kryddblandning, både färska örter och peppar. Dessutom frukt och sötma.
I munnen: härlig balans mellan söt vanilj och kryddor. Lite torkade frukter.
Med vatten: lite oljig munkänsla, men lätt ekigt uttorkande. Lite mer maritim, växande sälta.

Sammantaget en jättetrevlig whisky att starta med. Lite spritig kanske.

2
I doften: rök, jordig till medicinal. Lätt av salt. Svårt bestämma mig för om detta kan vara Islay eller inte.
I munnen: Söt inledning, vanilj och frukt. Sedan brandrök, torv. Borde vara Islay. Caol Ila är väl mest sannolikt.
Med vatten: lite charkuterier tillkommer, torrare i doften och även i munnen. Flädermarmelad.
 


Sammantaget en okomplicerad, god och ung sommarrökare.

3
I doften: mer tillbakadragen, lite stängd. Halm, smörkola säger nån. Definitivt gröna äpplen sägs från en annan.
I munnen: direkt mer citrusig, blommig. Citronen hänger behagligt med länge. Lätt lätt salt. Lite kladdig i eftersmaken.
Med vatten: munkänslan svänger fram och tillbaka från oljig till torr. Metallisk.

Sammantaget gott, men den inkonsekventa munkänslan stör upplevelsen lite.

4
I doften: sötare, vaniljsås men också fruktigt.
I munnen: Fruktblandning, fruktsallad. Örter.
Med vatten: päron kliver fram, honungssötma. I bakgrunden lite torkade frukter kanske? Lite trä. Mild.
 


Sammantaget: många gillar, jag tycker den är lite enahanda, men visst en bra sippare.


Vilka whiskys var det vi fick prova då, och vilka var gruppens favoriter?



1: Glen Garioch 20 år, 1994. 7 röster. 1600 kr på bolaget.
2: Caol Ila 10 år, 2006. 8 röster. 1300 kronor på bolaget.
3: Blair Athol 23 år, 1991. 8 röster. 1400 kronor på bolaget. Lyckades gissa rätt på att denna var äldst.
4: Tormore, 18 år, 1995. 11 röster, kvällens vinnare. 1200 kronor på bolaget.
 
Avslutningsvis tycker jag att alla fyra "Pearls of Scotland" är bra whisky och klart njutbara. Priserna sticker iväg men är väl okej utifrån åldern, undantaget Caol Ilan. Men kanske är de fyra buteljeringarna lite väl försiktiga och oförargliga? För 1200-1600 kronor önskar jag lite mera wow-upplevelse. Ska prova dessa igen och se om upplevelsen är den samma.


tisdag 14 juli 2020

Tullibardine 20 & Selected Malts 12

Tullibardine är ett av de där lite mindre namnkunniga destillerierna i Skottland, som kanske därav också är extra värda att upptäckas - särskilt när de som i detta fall finns tillgängliga i Sverige med bra priser. 20-åringen är en av få med den åldern som går att köpa för under 1000 kronor på bolaget (jag känner inte till någon annan).

Jag har tidigare provat Tullibardine burgundy finish på mässa, och minns en söt, fruktig och maltig whisky. Välgjord men inte tillrättalagt ointressant. Bara lätt och gott liksom. Jag gav 20-åringen en chans och köpte hem en flaska, vilket jag inte ångrat.

Tullibardine var nedstängt mellan 1994/1995 och 2003, så denna whisky är destillerad långt tillbaka i tiden. 20-åringen är lagrad på bourbonfat. Vilken mix sådana ges lite motstridig info om - enligt hemsidan enbart på first-fill bourbon, men enligt en officiell provningsvideo är det både first-fill och second-fill bourbon barrels. Den är kylfiltrerad och ligger på en styrka om 43 procent. Jag har inte hittat någon officiell källa, men enligt flertalet andrahandskällor har den och destilleriets övriga buteljeringar naturlig färg.


Jag fick också tag i ett sample av en single cask Tullibardine, buteljerat av svenska Selected Malts. Det är en 12-åring destillerad 2007, även den helt lagrad på bourbonfat. Här en högre alkoholstyrka på 51,3 procent, varken färgad eller kylfiltrerad. Den släpptes på bolaget i januari och finns fortfarande tillgänglig. Priset är knappa 700 kronor, 50cl.

Tullibardine 20 - lägg märke till den höga, vackra halsen på flaskan.
Inte med på bild är lådan, som är av modell större.
Tullibardine 20

I doften: mild citron balanserande mot honung och vanilj. Där bakom finns flera lager - ljust bröd och smulpaj, ugnsbakade röda äpplen, karamell och ett korn flingsalt. Lite kryddiga ektoner. Ja tack, det här doftar gott, och det är så utvecklat och balanserat som man kan tänka sig efter tjugo år på fat.

(Vågar jag sticka ut näsan och påstå att 43 procent alkohol här nog är gynnsamt för doften? Jag vet att kylfiltrering och allt under 46 procent styrka ses som negativt av de flesta whiskyentusiaster, men det tröttar definitivt inte ut näsan lika mycket som högre alkoholhalt tenderar att göra.)

I munnen: här möter jag en skön slank och krämig munkänsla som bara är lätt uttorkande. Frukten är här inte riktigt lika påtaglig utan här är malt i förgrunden. Ljust bröd och smuldeg. Honungskarameller och diskret av apelsin. Eftersmaken är örtig och lätt söt som från ett bättre sött vitt vin.

Med fem droppar vatten kliver lite torrare ek fram i doften. Fortfarande är det en fin balans mellan vanilj och citron. Det är lite kryddigare och lite saltare. I munnen märks det vita vinet tidigare. Malttonerna har blivit lite mjöligare och tar över mer i eftersmaken. Eftersom kryddorna minskat blir eftersmaken lite kortare och man bör därför vattna försiktigt. 



Selected Malts Tullibardine 12, 2007

I doften: fylligare, här är det lite mörkare frukt. Saft på blandade bär. Malt i form av sädesåker. Rätt mycket kryddor, och nästan lite tobak.

I munnen: skillnaden är än större i munnen. Bärmixen tycks mörkare än i doften, vinbär och björnbär sticker ut. Lite apelsin också, gott. Mycket mineraler, som från blöta stenar. Återigen toner av malt. Kraftiga torkade kryddor, vanilj och lätt uttorkande i avslutet. 

Med vatten: munkänslan blir lite kärvare, på ett bra sätt, men inte särskilt mycket torrare. Den kryddiga eken kliver fram lite.



Tullibardine går från klarhet till klarhet. De gör whisky som är lätt att tycka om men som också tål att analyseras. Möjligen kan den lite brödiga, mjöliga malten inte vara allas "cup of tea", men jag gillar.


Tullibardine 20 är ljus, lätt, somrig. Selected malts buteljering är något mörkare, fylligare och mer åt vår eller höst. Vilken man tycker mest om är nog en fråga om smak, och om tillfälle. Jag gillar lättheten i Tullibardine 20, som går hem särskilt nu i sommartid. 20-åringen har både den fina balansen från ålder, men behåller en pigg, ungdomlig friskhet. Även Selected malts 12-åring är riktigt trevlig och jag är glad att de inte gjort någon finish, för den har en fin balans precis så som den är.

Värt att nämna är att Tullibardine också är basen i Selected Malts blended malt Zippin', vilket ger en bra indikation om kvaliteten på denna förbisedda whisky. Gött att killarna på Selected malts hjälper till att rikta de svenska whiskydrickarnas blickar till Tullibardine. 

lördag 4 juli 2020

SMWS Onlineprovning 17 juni


Så var det dags för en ny onlineprovning med Scotch malt whisky society (SMWS). Som förra gången höll de svenska ambassadörerna Klaus Bitschnau och Magnus Fagerström taktpinnen.

Tema för kvällen var kontraster. Varje whisky hade SMWS parat med något sorts tilltugg. Sånt kan bli riktigt trevligt, matchningar mellan mat och dryck kan verkligen lyfta en upplevelse. Det var dock inget jag hann med ikväll.

Som förra gången, en provning med fem SMWS-buteljeringar som också var tillgängliga för köp på helflaska för den som så önskade.

De fem för kvällen. Fast fotat flera veckor senare.

26.141 (Clynelish) An Ottoman tent of delightful aromatics - 1st fill ex-bourbon barrel
7 år, 62,4 procent. Smakprofil ” Sweet, fruity & mellow”.

I doften: het förstås, men härligt vaniljig. Örtkryddor. Med lite tid blir den mjukare. Diskret av jord och läder.

I munnen: Öppen för sin styrka, slank textur. Mer honung snarare än vanilj. Härligt mjuka toner, mest åt blommor tänker jag.

Med vatten: Apelsin, kryddorna blir starkare. Salt mörk kakao i eftersmaken. Den vaxiga destillerikaraktären skiner igenom.


55.62 (Royal Brackla) Oddfellows in the wardrobe - Recharred Hogshead
13 år, 59,9 procent. Smakprofil ” Spicy & sweet”.

I doften: torrt! Torrt hyvlat trä. En fin vaniljsås. Kryddor.

I munnen: Inte lika torr, krämig, först i eftersmaken den torkar på tungan. Druvig. Gelé.

Med vatten: torkar som väntat snabbare ut. Desert på kaffe, choklad och sprit.

Brukar ha lite svårt när det blir så här torrt, men det här är rätt bra. Som flera deltagare sa, denna borde snarare placerats i smakkategorin "spicy and dry".


46.71 (Glenlossie) Ginger and jelly sweets - Refill ex-bourbon hogshead
25 år, 52,9 procent. Smakprofil ” spicy & sweet”.

I doften: ek, jordighet. (Här är en nackdel med många fatstarka whiskies i rad - luktsinnet domnar bort lite).

I munnen: många frukter, färska och inlagda, och citrus. Smörkola säger en annan deltagare, helt klart, och honungskaka. Örter, diskret vaniljig ek i eftersmaken. Gillar, det här är gammalt utvecklat utan att ramla över i något överekat.

Med vatten: blir än mjukare och en spröd torrhet. All möjlig sorts citrus, ett uns örtsalt. Lite gröndruvig. Hänger i länge men tappar lite av de många nyanser jag hittade ovattnad.



93.134 (Glen Scotia) The right hand of darkness - 1st fill ex-bourbon barrel
8 år, 59,9 procent. Smakprofil ” lightly peated”.
 
I doften: doftar lite som när man kokar äppelmos. Salami, lätt rökig.
 
I munnen: Sött fruktigt. Lite mynta. Maritim men inte så salt, mer åt sjögräs. Lite medicinala toner. Gott.
 
Med vatten: mycket oumphf i munnen. Den diskreta röken lite askig nu. Lite torrare textur men fin balans. Kola tydligt nu. Lätt syrlig i eftersmaken. När jag tror den har klingat ut biter jag plötsligt i ett pepparkorn.
 
Sammantaget en ungdomlig Glen Scotia som faller mig väl i smaken.



138.3 (Nantou) Trick or Treat - Refill ex-bourbon barrel
5 år, 58,9 procent. Smakprofil ” lightly peated”.
 
I doften: helt klart rökigast idag. Cigarrök och torv. Lätt vanilj där bakom.
 
I munnen: Rök och tuggig lakrits. Flädersaft spretar till stekt bacon. Mustigt och galet (men roligt) spretigt.
 
Med vatten: lugnar den ned sig? Blir lite lättare i karaktären, sötman kommer fram. Fortsatt fett kött. Röken kliver bakåt, men lakritsen är kvar i form av lakritsbåtar.


Sammantaget tycker jag kvaliteten är bättre denna SMWS-provning, i jämförelse med den i maj. 25-åringen från Glenlossie är klassen bättre än övriga, i alla fall ovattnad.

Hur blev resultatet bland deltagarna? Varje person fick rösta på två favoriter.

Sist kom Royal Brackla med enbart 1 röst. Den var nog lite torr för att gå hem som favorit bland deltagarna. Nantou fick 20 röster, Glen Scotia 23. Clynelish två på 31 röster, men den gamla Glenlossie'n vann klart på 41 röster.