söndag 20 december 2020

Blindprovad julkalender 9&10 (Inchgower & Teaninich)

9

Färg: koppar, tydligt rödbrunt stick i färgen. Portvinsfat inblandade?

I doften: syrliga frukter, likt kokade röda äpplen. Torkade frukter, särskilt mango, kanske också körsbär. Bra. En del svartpeppar och en torrhet som signalerar en del ålder. En del andra kryddor också, muskot ex. Mjukt av vanilj och fudge. En hög sädesfrön på ladugårdsgolv. Linfröolja? Inbjudande och rolig att dofta på. När jag återvänder efter att ha doftat på nr 10 så går det syrliga nästan åt smutsig jord och läder.

I munnen: samma kokade äpplen, torkade frukter, kanske även en klick fruktmarmelad. Viss beska balanserande mot söt honung. Mörk sirap. Snickeriverkstad med oljat trä och lädervax. Ingefära. Lätt att dricka på fatstyrka. Harmonisk, destillat och fat har gift sig bra. En valfri högländare med 15 år på ett refill sherry- eller portvinsfat? 

Med vatten: Vaniljfudgen från doften som spelar ihop med frukterna. Även linfröoljan hittar jag nu. Utmärkt bra whisky. Inbillar mig att det nästan finns något medicinalt också, påminner mig om en svagt svagt rökig Glen Scotia. Brödig malt i avslutet.

Riktigt bra, kanske den bästa hittills i kalendern. Åldern är svårgissad. Kan vara kring 15 som jag sa tidigare på ett bra fat, men kan vara över 20. Rejält nyfiken, det här hade jag gärna haft en flaska av.

Poäng? 88-89.

10

Färg: halm

I doften: torr doft. Lime, kiwi? Färskt gräs. Mjuk fruktsötma från vindruvor men utan beska eller kärvhet. Lätt av peppar. Liksom josigt. Efter en stund brödiga småkakor i bakgrunden. En enklare doft än föregående, men trevlig och med fin balans.

I munnen: kiwi, blandad saft på fläder, päron och citron. Senare i smaken chardonnay. Blir också lite fylligare, som ett par röda äpplen kommer med i mixen. Kakan drömmar. Blir tydligt ekig men utan att torrheten stör, en del peppar och ekbeska. Viss hetta på tungan. En trevlig, habil bourbonlagring, gissar first fill. 12 år?

Med vatten: gynnas av att bli lite mindre het. Samma gröna frukter. Påminner lite om en 16-årig Glen Grant jag provade med SMWS häromdagen, men den här är tydligt bättre. Hade definitivt passat bra i SMWS-smakprofilen ”juicy, oak & vanilla”. Härligt gräddig i texturen. Så här vill jag ha min bourbonlagrade whisky!

Poäng? Mycket bra, men inte samma klass som nummer 9. 86? Hade gärna haft en flaska.


Facit: 

9) Rejält fel på åldern: denna Inchgower är bara 9 år, som den legat på två sherry hogsheads. Denna vet jag att jag bjudit på auktion men inte vunnit (synd, med Brexit och hårdare köpbudget blir den nog svår att komma över). Destillerad 2009, buteljerad 2018, 582 flaskor. Styrka 56,5 procent.

10) Teaninich, 10 år på tre hogsheads (ex bourbon antar jag). De få Teaninich jag provat tidigare har inte imponerat, men detta var bra. 876 flaskor totalt, 55,1 procent.


Blindprovad julkalender 7&8 (Auchroisk & Balblair)


7

Färg: guld.

I doften: Honungskakor och ganska kraftfull peppar. Väldigt söt och kryddig, kanske lite ensidigt. Men det finns något blommigt och fräscht därbakom - säg flädersaft och en daggig gräsmatta.

I munnen: honungskaramell och kolasås deluxe - sockersötma fyller munnen. Ordentligt med peppar på tungan. Eucalyptus-halstabletter. Väldigt lik doften. Medellång eftersmak med en del mineraler. Stabilt, välgjort och gott, men utan att sticka ut. Lite likt en sötare Loch Lomond jag har i skåpet.

Med vatten: mer kola, mindre peppar.Torkade örtkryddor. Lite endimensionellt. Säg 10-12 år, bourbonlagring.

Poäng: svårt. Det är gott, men tråkigt. Men gott nog att jag ändå skulle kunna tänka mig en flaska. 77p.


8

Färg: guld (närmast identisk, nästan så man undrar om det är samma whisky).

I doften: vaniljsötma, sen en härlig syrlighet (äppelmos, rabarber) och lätt övermogna apelsiner. Svaga färska örter. Jord, metall? Trevligt.

I munnen: samma sorts sötma som i sjuan, men också ordentligt med syrlig frukt, något besk apelsinmarmelad. Först gräddig men med beskan kommer en viss torrhet. Ingefära-godis, ni vet de där som både är söta och bränner lite. Kanel. Lätt av tobak. Lätt kryddig och vaniljsöt eftersmak.

Med vatten: det söta och syrliga har gift ihop sig lite mer. Kan man göra flädersylt? Diskret vanilj. Finns många sorters örter och mineraler som jag har lite svårt att sätta ord på (blöta stenar?). Lite beskare i avslutet. Svårt att bestämma mig om åldern: den har liksom punchigheten som en 8-åring (likt en Bruichladdich) men skulle kunna vara 12-15.

Poäng: säg 80p.

Facit:

7) Fel ute. Auchroisk, 27 år (!) på en sherry butt (!). Destillerad 1989, buteljerad 2016. Styrka 57,3 procent, 594 flaskor.

8) Balblair, 8 år (lite mer rätt). Destillerad 2011, buteljerad 2019. 2 stycken sherry hogsheads (det gissade jag inte). 57, 8 procent, 648 flaskor. Denna kom jag över en flaska av på auktion nyligen.

Blindprovad julkalender 5&6 (Bunnahabhain & Tullibardine)

Två till Cadenheads.

5

Färg: mellan vitt vin och vatten - en riktig blekfis!

I doften: jag blir glad när jag hittar nya sätt whisky kan dofta. Här finns en frisk örtighet (tänk örtsalt utan salt typ) men framför allt en härlig fruktig syrlighet. Syrliga äpplen och rabarberkräm. Balanseras fint av sötman från en marsansås. En lätt torr pepprighet. En kopp earl grey-te, mineraler (blöta stenar), lätt metalliskt men utan någon som helst vasshet. Balansen och viss pondus från ek, får mig att tro att detta nog är lite äldre än tio år, säg 13-14 år. En låglandswhisky kanske (påminner lite om en Daftmill, men det har väl Cadenhead inte buteljerat?). Eller kanske en irländare? Viktigast dock är att det är en riktigt bra doft, riktigt bra.

I munnen: det är bra i munnen med. Tydligt syrligt som nästan gränsar till torrt salt. Syrliga, salta frukter låter inte så angenämt men det funkar, om än inte riktigt samma klass som doften. Riktigt besk citron. Torkade örter (timjan?). Viss sötma från honungssmakande halstabletter. Texturen i munnen är rätt mjuk, likt en porlande bäck över småsten. Eftersmaken är besk och sätter sig länge i gommen.

Med vatten: tyvärr tar den torra beskan över lite väl mycket. Även för mig som gillar citrus i whisky. Lite malt finns nu också där, som från ett fiberrikt bröd. Med en klick smör när jag tänker på det. Nej, detta är inte mjukt nog för att vara någon trippeldestillerad irländare. Arran kanske, när minnet tar mig tillbaka till besöket där 2019? En gissning god som någon antar jag, men Skottland säger jag iaf.

Poäng: säg 81. Doften väl över 85, men smaken strax under 80.

6

Färg: halm

I doften: sötare (mycket honung, flytande sådan, vanilj, och söta frukter), en del peppar också (inte jättemycket men mer än föregående). En del tropiska frukter, särskilt ananas, inblandat i sötman. Kanske kiwi också? En viss friskhet visar sig i bakgrunden, likt vitt vin. Trevligt, men doften är lite tunnare, det är sötman som fångar uppmärksamheten, sen händer det inte så mycket. Detta är lite vassare, kanske lite yngre än nummer fem? Gissningsvis är det first fill bourbon-fat från valfritt speyside-destilleri.

I munnen: sötbakelse deluxe! Vaniljbulle med socker på, serverat med ett glas päronsaft. Sen kommer åter lite beska citrusfrukter (både citron och apelsin), och tanniner från gröna druvskal. Nästan inga tendenser till ek. Texturen hade varit gräddig om det inte vore för beskan. 

Med vatten: lite mjukare, och snäppet bättre. Men fortfarande lite väl mycket tanniner och beska. Och lite endimensionell sötma. Nja. Säg en något medioker tioåring (bourbon first fill) från Speyside, Skottland (eller whatever).

Poäng: 74.

Facit:

5) Bunnahabhain (jaså, är det så Bunna blir på bourbon?). Men, 5 år?! Destillerad 2013, buteljerad 2019. Tre bourbon barrels, 720 flaskor. 58,9 procent styrka.

6) Tullibardine (uj, det trodde jag inte. Inte alls så maltig som de tullibardine’s jag tidigare prövat). Och åldern hade jag snorfel på: 26 år. Ekbeska snarare än citrusbeska då, kanske. Två hogsheads gav 462 flaskor. Styrkan nere på 43,9 procent (låg utifrån ålder då Small batch-serien ej vattnats ner).

Sammantaget: blir sugen på att prova mer Bunna på bourbon. Denna gången imponerade dock inte Tullibardine - deras officiella 20-åring är bra mycket bättre än denna.

Blindprovad julkalender 3&4 (Strathclyde & Tomatin)


3

Färg: rostbrun - sherrybalja månne?

I doften: mustigt, sötsyrligt. Gillar balansen mellan det söta (fruktkräm, röda äpplen) och det syrliga, kryddiga (lätta örter, parfym). Mycket trevliga dofter av blommor och honung dyker också upp. Det här är spännande, mycket mer så än en vanlig sherrybomb. Det finns en mjuk ekighet, men framför allt harmonin får mig att tro att detta kan ha en del ålder.

I munnen: åh, vad är det här? Även första intrycket i munnen känns spännande. Torkade frukter, men lite tillbakadraget, uppblandat med kolasås, kakao och en lätt vanilj och peppar från ek. Ja, precis som i doften känns detta åldersmoget utan att för den skull vara särskilt ekigt. Munkänslan är krämig. En diskret sälta som går över i örter. En citron i bakgrunden långt bort. Riktigt bra detta. 

Med vatten: det här är fint balanserat, de olika delarna turas om att leda. Fortsatt inga tendenser till att bli överekat eller torrt. Med det lilla jag har kvar i glaset gör jag ingen djupare analys. Kan inte gissa destilleri, men ca 20 år på refill sherry? 

Poäng: mycket bra. Ikväll, säg 89 p. 

4

Färg: ett blekt vitt vin (stora kontraster idag!)

I doften: mycket fruktigt. En hel hög gula äpplen, päronsaft. Något friskt som jag associerar till fläder och ett inte allt för sött vitt vin. Det sammanfattar nog det mesta av doften. Varken honung eller vanilj, all sötma är från färska frukter. Lätt pepprigt. Sommarblommor på en äng. Gissar att det är ett fruktigt destillat som legat på ett refill bourbonfat (lågodsare).

I munnen: starten definieras mellan besk citron, salt, på gränsen till sjögräs, och vanilj. En del skulle nog tycka att detta är lite för beskt, men jag gillar det. Det är inte helt olikt ung, orökig Bruichladdich, och det är bra betyg i min bok. Citrusfrukter fyller verkligen gommen. Viss hetta men utan att störa. Avslutet har en touch sältat smör. Gott. 

Med vatten: citrusen blir lite mjukare, texturen blir gräddigare. Lite mer maltig. Ett snäpp bättre så! Lite mer sipp-bart liksom. Gissar att detta inte är äldre än 10 år, ca 55 procent styrka. Som tidigare sagt, destillatdrivet på trött återfyllt bourbonfat. Ingen aning om destilleri, men säg speyside eller högländerna i Skottland. 

Poäng: ca 82. 

Facit:

3) Strathclyde (va, en grain-whisky alltså?). Hela 30 år. Sherry och bourbon, sannolikt ett fat av varje då, eftersom det blev 360 flaskor. 54,5 procent.

4) Tomatin. 10 år (check!), destillerad 2009, buteljerad 2019. 57,7 procent (nära nog). Två bourbon hogsheads, 528 flaskor. 


tisdag 8 december 2020

Blindprovad julkalender 1&2 (Benriach & Speyside)

Denna mörka decembermånad är första gången jag har en whisky-julkalender. Tack till Urban som gjorde en med enbart buteljeringar från Cadenhead's, Skottlands äldsta oberoende buteljerare.

Jag bestämde mig för att prova blint, för att testa allt utan förväntningar och förutfattade meningar. Jag kommer bocka av alla i ordning, men inte följa dagarna utan ta ett par i taget, för att få till en jämförelse, och också börja prova att sätta poäng enligt 100-skalan. Sannolikt blir jag inte klar till jul utan provar när jag får tillfälle allt eftersom.

Så, låt oss börja!

För denna serie inlägg blir det lite enklare tagna
foton, men ni får en beskrivning av färg iaf.


1

Färg: halm

I doften: Fräsch citron hittar jag först, sedan sommarblommor och nyklippt gräs. Kryddigt på ett örtigt sätt. Lätt parfymigt. Honungssötma. Friskt som från ett vitt vin. Kan det vara en Linkwood månne?

I munnen: mycket mjuk och silkig känsla i munnen. Sen kommer ett citrussting med viss beska, men det balanserar fint mot honungssötman. Här finns också röda äpplen och gelegodis. Relativt kort, torrt avslut med lite vass eukalyptus och honungskaramell. Tyvärr väcker starten starka förhoppningar som sedan inte riktigt uppfylls.

Med vatten: texturen nu lite torrare, de lätt beska och vassa tonerna kliver framåt och sötman bakåt. Mycket torkade örtkryddor nu. Gissningsvis måste detta vara en bourbonlagring, ca 15-18 år. Kanske en Linkwood. Gott men inget extraordinärt.

Ska jag försöka sätta poäng: 81p.

2

Färg: koppar

I doften: Fylligare, mer åt mörka, torkade frukter. Plommon, sylt på hallon och jordgubb. Fler färska frukter, särskilt päron och apelsin. En fin vanilj, grovt hyvlad planka, svagt av peppar.

I munnen: kryddigare i smaken, en del chilipeppar här. Lätt torrt. Hårda godiskarameller balanserar, däremellan finns en blandad och lätt besk citrusmarmelad. Kanske också jordgubbssylt. Lätt spritigt. Detta kan mycket väl vara en bourbonlagring, en sådan Longmorn jag har i skåpet dyker upp i tankarna. Tanniner och vanilj i eftersmaken.

Med vatten: Har bara en liten slurk kvar så blir ingen djup analys. Men mjukare nu, inte riktigt lika kryddigt och det är positivt. Jag gissar att detta är lite yngre, ca 12 år lagrat på bourbonfat. Kanske Longmorn om jag ska dra till med något. Som för nummer ett, gott men inte mer.

79p.

Facit:

1) Benriach (eller Benriach-Glenlivet som Cadenhead skriver på etiketten). 10 år, single cask (bourbon hogshead), 55,2 procent. Lagd på fat 2008, buteljerad 2018. Totalt 270 flaskor. Tro det eller ej, men jag har faktiskt en oöppnad flaska hemma (ca 800kr på auktion).

2) Speyside (Speyside-Glenlivet). 22 år, single cask (en sherry butt - måste ha varit en trött sådan), 55,5 procent. Lagd på fat 1996, buteljerad 2018. Totalt 486 flaskor.

Sammantaget: Inte många rätt, fel på både ålder och ett av fattyperna (destillerierna också förstås, men de prickar man ju sällan). För båda dessa tycker jag att doften är starkare än smaken.

lördag 28 november 2020

Millstone 100 Rye

Nästa ryewhisky på bloggen är holländska/nederländska Millstone, eller Zuidam som destilleriet (och ägarfamiljen) egentligen heter. Zuidam har kokat whisky relativt länge, åtminstone i whiskyvärlden utanför Skottland som jämförelse. De har flertalet olika sorters whisky (liksom andra spritsorter) i sin repertoar och verkar alltså inte rädda för att experimentera.

Ryewhiskyn heter Millstone 100 Rye. Vad tusan står då siffran 100 för? Jo, här får vi nog se uppenbara likheter med svenska High Coasts 63 -siffran står inte bara för många saker, Zuidam verkar närmast ha skapat whiskyn kring siffran 100. 100 månaders ålder, 100 procent råg, en styrka på 100 proof (50 procent, således amerikanska definitionen), osv. Priset är 900 kronor via bolagets beställningssortiment.


I doften: mustiga brödtoner, som från en rejäl mörk sirapslimpa. Vad är för kryddor... kummin, nejlika? Kanel. Vaniljsötma som går över i något väldig fräscht, eucalyptus? Maltigt när jag känner efter lite mer, lätt smutsig mörk jord också. Mycket trevligt.

I munnen: härligt silkig, men musklerna spänner bakom - det rinner flytande rågbröd! Rostade sädeskorn kanske, ordentligt mörkt maltigt. Svagt av kaffe. Pepprigt, går mot tobak. Balanserar mot en svag päronsaft, vilket skapar djup. Lång, kryddig eftersmak. Jag har ibland lite svårt med väl kryddig whisky, men det här funkar fantastiskt bra.

Med vatten: malten märks tydligt i doften. I munnen kommer en fräsch frukt fram mer, särskilt i päron och fläder.

En jämförelse med finska Kyrö (batch 3) - Kyrös rågwhisky är betydligt fruktigare, liksom ljusare (i doften alltså - färgmässigt är det precis tvärtom). Syrligare, mindre pepprig. Fortsätter så i munnen - både färska (röda äpplen) och mer sött, syntetiskt (sockrat gelegodis). 


Sammantaget: en mörk, mustig best. Och Millstone lyckas väl med det! Hittar en helt annan balans än Kyrö. Vilken som är bäst, ja det kan jag inte avgöra, åtminstone inte denna gång.

söndag 15 november 2020

Kalmar whisky society onlineprovning 15 november

Happ. Coronaspridningen ökar igen, nya restriktioner. Bra då när man har en lokal whiskyklubb som håller provningar online. 

Blindprovningar tycker jag är särskilt kul och lärorikt. Temat denna går var typ "2 bourbon, 2 sherry". Från någons (Victors) skåp.

Mina noteringar:

 

1 Bourbon

I doften: Vanilj och något fräscht, örter? Gräs, halm, blommigt. Lätt trä, gröna äpplen

I munnen: Konsekvent i smaken. Mycket fräscha äpplen. Flädersaft.

Med vatten: härligt okryddig. Krämig, några säger torr men vete tusan. Gillar. Detta är bra.

Gruppen gissar att detta är ungt, men jag tror inte det. Det är för välbalanserat för det.

 

2 Sherry

I doften: stängd. Torkade frukter, nötter. Kryddor, tobak? Syrlig. Öppnar sig efter en stund.

I munnen: Lite vanilj inledningsvis. Rund och mjuk innan den dundrar på och blir lite mer murrig. Kaffe och tobak i slutet. Gissar att det är bourbon i mixen. Bra detta!

Med vatten: ”supersyrlig”. Men fin balans. High Coast Berg? Eller Bunnahabhain 12? Nja, lite starkare kanske…

 

3 Bourbon

I doften: lätt. Söt citrus. Ananas?

I munnen: Samstämmig. Lite kryddigare, ett släng chilipeppar. Apelsin. Lemon curd? Äpplen. Ung med mycket destillatkaraktär, men balanserad. Lite smörig, men lätt torr.

Med vatten: söt glasyr i doften. Munnen mer åt det syrliga fräscha. Svårt bestämma mig vad jag tycker, 1an är bättre.

 

4 Sherry

I doften: Ekigt, torkade frukter. Farinsocker. Cykelslang, ja massor av gummi. Vaniljkola.

I munnen: Lite kolsyra-sprudlande (!) i munnen – inte helt lyckat. Gummi, lite svavel. Lugnar ner sig.

Vatten: Lite unken i doften, men på ett ganska bra sätt. I munnen en best, gnetar sig fast i munnen. Mortlach, Glenfarclas, nåt åt det hållet.

 

 

Mina favoriter är 1 och 2. I samlingen går 2 och 3 bäst hem.

 

Facit

1)      Balblair vintage 91-2018 3rd release 26-27 år. Ca 2200 på auktion.

2)      Deanston 10 år, PX-finish 6mån. 2009-2020. The maltman. Ca 1100kr på auktion.

3)      Glenlivet Nadurra 2014, 16 år. Batch 0114A, januari 2014. Ca 900 kr auktion.

4)      Edradour the ultimate 2011, 9 år. First fill, cask 30. 57%. Ca 1800 på auktion.

onsdag 11 november 2020

Kyrö Rye batch 3

Hur många är vi som lockats att gå lite utanför den så upptrampade malt whisky-stigen? Det kan vara till en blendwhisky (som vi tenderat att titta lite orättvist ner på) eller, som idag, att hälla upp en dram rågwhisky.

För mig började det med att Hven lanserade Hvenus. Kan det vara Sveriges mest prisvärda whisky? Oavsett så är Hvenus, liksom "bourbon"-syskonet Mercurious, verkligen buteljeringar som breddat vad svensk whisky kan vara.

Sedan dess har jag kommit över en flaska Kyrö, som jag ska prova här idag, liksom ett sample av nederländska Millstones 100 rye. I dagarna släpptes också jämtländska Vattudalens andra buteljering. Well. Jag ser att jag visst är väldigt eurocentrisk. Något nordamerikanskt måste jag förstås också köpa in, särskilt när de nu tagit sitt förnuft till fånga och röstat fram en riktig president.

Kyrö har fått en del uppmärksamhet - om det är för sin whisky eller för sin kaxiga, finska, nakna framtoning, det låter jag vara osagt. Men de har fått flera hyllningar på ex Malt review. Kyrö använder enbart finskt fullkornsråg för sin whisky. Det framkommer inte helt tydligt, men det verkar som att allt korn mältas, vilket också avviker lite från andra producenter. Min flaska är en från batch 3, buteljerad under slutet av 2017 (jag har inte hittat någon info om hur länge den legat på fat). Sedan nyligen har Kyrö slutat att numrera sina batcher.



I doften: jag är ingen rye-expert, men känns rätt typiskt mustigt, kryddigt, det är en kaxig doft. Men det finns en underbar mjukhet här också. En härlig bädd med vaniljsås. Väldigt krämig. Tydligt sötfryktig också - röda äpplen, kärva röda körsbär.

I munnen: alltså, detta är så spännande. Först lätt, lätt av mörkt bröd, sedan kommer en sprudlande syrlighet. De där frukterna är elegant silkiga i munnen. Apelsin har tillkommit. Sen kickar bröd och kryddor in. Flytande danskt rågbröd, olja (raps?), saltvatten. Klingar av i juliga kryddor.

Med vatten: blir ännu mjukare i munnen. Ännu lite fruktigare, smörigare också. Fortfarande handlar denna dram för mig om den dubbla naturen i det mjuka, eleganta, och det mustiga, kraftiga. Ett gäng olika nötter i eftersmaken.

Sammantaget är jag mycket glad att få börja upptäcka rye, och Kyrö gör uppenbart riktigt bra sådan. Jag älskar hur dessa finnar lyckats kombinera silkig elegans med rivig råstyrka.

Hur står sig Kyrö mot andra ryes? I jämförelse så är Hvens rågwhisky Hvenus lite mindre komplex (om än en mycket god och trevlig whisky). Det ska bli spännande att prova fler ryes och jämföra - närmast blir från Millstone samt Vattudalen.


lördag 7 november 2020

Benrinnes 18 Cadenhead’s

Nu till ett destilleri som jag upptäckt i år - Benrinnes. Jag hade läst och lockats av en del recensioner på ex Malt Review, och precis innan coronan slog till besökte jag Cadenhead’s härliga butik i Odense. Jag fick prova denna 18-åring och var såld direkt, inget snack om att en flaska skulle följa med hem (ca 1100 kronor fick jag betala. För samma pris kom jag över ytterligare en flaska på auktion för några veckor sedan).

Benrinnes 18 år, destillerad 2000 och buteljerad 2019. 55,7 procent alkohol, cask strength.
Cadenhead’s Small Batch. Detta är en vatting av fyra bourbon barrels, 618 flaskor totalt. Värt att nämna är att det finns en syskonbuteljering från fyra andra barrels - de skiljs enklast åt genom en snäppet högre styrka på 57,5 procent (55,7 respektive 57,5, det är alltså ingen felskrivning). Malt review har provat syskonet här.

 


Färg: mässing. 

I näsan: friskt, syrligt. Lime, ananas och andra tropiska frukter, hårda päron. Estrar lite som i en fruktig ale. Ett lätt sting av ingefära som inte märks först, annars inte särskilt kryddig. Diskret av honung, sötman döljs av det syrliga och fräscha. Lädervax och saltat smör. Benrinnes har ett lite köttigt destillat, det kommer fram som fettet på stekt bacon. Underbart.

I munnen: Brödiga honungskakor, första känslan är att detta är lite sötare. Ingefära, och så kommer en massa härliga tropiska frukter. Återigen lime, också apelsin. En tjock, krämig, tuggig munkänsla. Balansen glider återigen över till det syrliga. Tydligt köttigt, lätt oljigt. Vaxigt och liksom dammigt, som ett dammigt rum doftar antar jag. Ruffigt men välkammat, härligt välstämt med sina arton år. Salt smör i eftersmaken. 

Med vatten: Fortsatt mycket frisk, lite örtkryddor har tillkommit. Samma typ av old-school fruktighet som i Kilkerran 12 - exotiska frukter, honung och en härlig vaxighet. Lite lättare och mjukare. Fortfarande ett skönt citrussting, mer saltat smör. Lite mer kola och karamell.


Sammantaget: med denna buteljering har jag fallit ordentligt för Benrinnes. Detta är en stil whisky som jag verkligen gillar - lite småbråkigt destillat, vaxiga tropiska frukter. Detta är piggt men härligt utvecklat och balanserat - jag tycker Cadenhead verkar ha plockat faten i exakt rätt tid.

SMWS Augusti

 SMWS hade en provning i augusti, där jag visst glömde publicera mina provnoter. Tema denna gång var sci-fi - denna Trekkie blev också rätt nöjd. Vi bjöds också på djupdykning i destilleriet Loch Lomond, kända för att göra en mängd olika destillat.


58.38 - In a sunny lemon grove - 2nd fill ex-bourbon barrel - 7 år, Strathisla

I doften: Citron alright, lite besk, lite syltig. Lite kryddig ek också.

I munnen: Frisk saft på citron och fläder. Blir lite mjukare i kroppen, åt vanilj. Krämigt. I munnen länge så kommer lite oljiga och salta toner fram, gott så!

Sammantaget: svag för den här stilen - citrus + hav + malt brukar vara en bra kombo för mig (*host* Bruichladdich *host*).

 

7.242 Magical fairy dust - Refill ex-bourbon hogshead – 26 år, Longmorn

I doften: Vacker ek, potent men ej för mycket. Mjuk vanilj. Mjukt fruktigt, röda äpplen? Kola. Mycket att dofta.

I munnen: Så mjuk, smooth. Fairy dust indeed. Stegrande chilihetta, som en god asiatisk maträtt.


135.23 A shape-shifting chimera - 1st fill ex-bourbon barrel – 10 år Loch Lomond (Inchmoan)

I doften: Ekig vanilj, lite stängd. Men inte så rättvist mot tidigare. Mer sötma än krydda.

I munnen: Åter mer åt det söta. Massa vanilj, vaniljbulle med massa glasyr och mandelmassa. Lite alkoholkick. En hel del röda bär, lite kärvt. Lite pepprighet.

 

112.54 Uncle Monty Goes Burgling - 1st fill barrique ex redwine – 18 år Loch Lomond (Inchmurrin)

I doften: Lite syltigt, tydligt ekigt och pepprigt. Vanilj.

I munnen: Mjukare än doften antyder. Balans mellan det vinösa och borboun-smaker. Vanilj och mjukt örtigt, typiskt för destilleriet vad jag vill minnas. Men sen massa chili och peppar med hettan (Inchmurrin enligt Magnus F). Med vatten lite torrt på tungan.

Sammantaget god, men upplevs yngre än åldern.



122.31 Tarry tarry night - 2nd fill ex bourbon barrel 5 år Loch Lomond (Croftengea)

I doften: Salt, vanilj, peppar. Jo en del rök också, och torvigt. Mycket som påkallar uppmärksamhet. 

I munnen: Oljig, havig rök, tjära. Syltig sötma. Lite spritig alkoholkick. Fett bacon och fisk. Hade gissat Islay om jag inte känt till destilleriet. Lakritsbåtar? 

Sammantaget: Gillart, känns klart äldre än fem år. 



Loch Lomond klart bättre än mina tidigare upplevelser, alla deras tre är bra med olika kvaliteter.

 

lördag 31 oktober 2020

Bruichladdich The Laddie Sixteen & privatfat 1145

Medelgammal Bruichladdich? Nej, tyvärr är dessa inte lätta att komma över. Bruichladdich fokuserar hårt på sina yngre buteljeringar (Classic Laddie, Laddie Eight, samt årgångsutgivna Islay Barley). Därutöver? Ja då är det snarare buteljeringar från innan 1995 när destilleriet lades i malpåse. Destilleriet återstartade 2001, man kan ju tycka att Bruichladdich borde ha en del i lagerhusen nu. 

Med viss ansträngning har jag ändå lyckats hitta två exempel på Bruichladdich i åldern 15-16 år, provad vi två två olika tillfällen. Först Laddie Sixteen, en officiell 16-åring som gavs ut 2012. Jag lyckas inte hitta någon information om hur stor utgåvan var, men den är lagrad enbart på bourbonfat. Denna provade jag på Hotell Skansen i Färjestaden, som har kanske världens största lager whisky tillgänglig. Nummer två var ett privatfat, som Clydesdale sålde till ett bra pris förra året (alla flaskor gick på en gång).


    

     

The Laddie 16

46 procent styrka, så som Bruichladdich tidigare buteljerade. Endast bourbonfat.

I doften: fräscha friska Laddiedofter direkt i glaset. Salta havsvågor mot stranden, sedan kryddig ekig vanilj från faten. Citrus, både citron och apelsin, som färska frukter snarare än sylt eller marmelad. Malt i form av söta småkakor.

I munnen: här märks genast att Laddie 16 legat flera år extra på fat. Allt är mjukt och väldigt balanserat, rentav polerat så att det glänser. Mogna citrusfrukter och mjukt saltvatten kommer först. Fin sötma från en hemmagjord vaniljsås och honungsbakelse. Texturen är krämig, eken från doften märks enbart diskret i slutet. Lite örter i eftersmaken också. 

Med vatten: om det nu fanns minsta antydan till något vasst så är det nu helt nedslipat. Extremt behagligt mjukt i munnen. Söta apelsinkakor möter salta havsvindar, där vågorna slår mot klippor (mineraler från blöta stenar). 



Bruichladdich 15 år, fat 1145

Ett privatfat lanserat 2019 av Clydesdale. Bourbon barrel, 60 procent.


Färg: guld med ett stänk av koppar. 

I näsan: en fylligare best denna. Rikligt kryddig, kraftigt av peppar, grov ekbräda, kanske ett stänk tobak också. Lite för kryddigt och endimensionellt för min smak. Söt honung där bakom. Svagt fruktig av päron och exotiska frukter, kanske ett par nötter också.

 

I munnen: även här intensivt pepprigt. Ni vet sånt där torkat ingefäragodis, det stinget och det lätt söta saftiga i munnen. Viss värme från styrkan men inte spritigt. Svagt honung. Inte mycket av de typiska Laddie-tonerna av malt och hav- på sin höjd ett uns brödkryddor. Citrusen finns dock där, både färsk apelsin och citronvatten. Eftersmaken är halvtorr och består av kryddor och saftsmackig honungssötma. Det är gott, men önskar mig lite bättre av en medelgammal Bruichladdich.

 

Med vatten: i doften fortsatt kryddig, men lite mer åt fräsch citrus nu. Ett steg i rätt riktning. Finns det nåt maritimt, lite sälta? Nej, det är nog vad jag skulle vilja, men nej. Lite maltigare, medelgrovt bröd.

 

I munnen nu lite lugnare, kryddorna kliver bakåt men det är inte så mycket annat som kliver fram. Munkänslan är tydligt torrare. Bröd, är det kanske något så udda som pepparkakor också? Ja det känns lite juligt, kanske kan vi trycka in nejlikor i apelsinen. Är det till slut ett stänk saltvatten allra längst bak?



Sammantaget: The Laddie 16 prickar av allt jag vill ha i en orökig Bruichladdich. En mer vuxen version av Classic Laddie, som behållit det bästa och där åldern inte gett så mycket mer ek men däremot elegans i mängder. Privatfatet är i min värld inte alls i samma klass, här gissar jag att vi har ett lite väl aktivt fat som fått ligga lite för länge. Lite för kryddigt, lite för anonymt. Struntar jag i mina förväntningar så är det dock gott.