Hazelburn 14 Oloroso & Springbank 12 CS

Springbank i Campbeltown

 
Så var det dags att skriva om whisky från ett av mina favoritdestillerier igen. Jag har redan skrivit om Springbank och Campbeltown i tidigare inlägg, där jag också skrev ner mina tankar om deras instegswhisky Springbank 10. 

All whisky från Springbank heter inte Springbank. De gör också whisky under namnen Hazelburn och Longrow. Namnen kommer från två nedlagda destillerier som tidigare funnits i Campbeltown. De tre varianterna görs alla på samma plats men står för tre olika stilar whisky. Hazelburn är lätt och orökig, medan Longrow är hårt rökig, och vanliga Springbank placerar sig där emellan. Longrow har funnits sedan 70-talet, Hazelburn sedan 1997. (Därtill finns det Springbank-ägda destilleriet Glengyle, med whisky under namnet Kilkerran, men det är alltså ett annat destilleri.)

En av pannorna på Springbank,
som synes väl inkapslad.

Hur får Hazelburn och Longrow sina särskiljande karaktärsdrag? Hazelburns malt är, till skillnad från de två andra, helt orökig. Likt en irländsk whiskey är den också trippeldestillerad, och kokas två gånger i den andra pannan. Springbanks malt får en lätt rökighet vid torkningen, och destilleras lite udda två och en halv gång (en del av destillatet får gå genom pannan ytterligare en gång). Longrow-malten å sin sida torkas helt med eldad torv, och destilleras enbart två gånger.

Dagens två drams är Hazelburn 14 Oloroso cask matured samt Springbank 12 cask strength. Hazelburn kommer årligen i en oloroso-version, denna är buteljerad i år (2019), 9900 flaskor gjordes och gick tidigare i år att köpa för cirka 950 kronor via bolaget. Alkoholhalten är dryga 49 procent, vilket sannolikt är något nedvattnat från fatstyrkan. Springbank 12 cask strength görs i mindre upplagor en ett par gånger om året, varav detta är batch 18, som lagrats hälften vardera på bourbon- och sherryfat, och är buteljerad sent 2018 (antalet flaskor är inte känt). Den sålde slut på någon sekund på bolaget till priset 800 kronor, jag köpte min snäppet billigare i Glasgow några månader tidigare.

Hazelburn till vänster, Springbank till höger.

Hazelburn 14 Oloroso cask matured

Hazelburn 14 har verkligen tagit färg av sina oloroso-sherryfat. Och det märks lika tydligt i doften. Torkade frukter, russin. Mörkt, murrigt, tungt. Kraftigt och lite enkelriktat. Lite svavel, som från tända tändstickor. Lite av de där karaktärsfulla Springbank-tonerna. Cykelolja tänker jag. Ingen rökt malt i Hazelburn, men i doften nästan ett svagt rökstick. Inte mycket av det där ljusa, fräscha, lätta Hazelburn.

I munnen också mycket sherryfat, ja lite av en sherrybomb. Plommonkräm, romrussin som hänger i hela vägen in i eftersmaken. När alkoholen kickar in kommer också de där lite fuloljiga smakerna. Som andra bloggare noterat om denna whisky verkar sherryfaten ha förstärkt dessa drag, detta är alls inte lika rent som Hazelburn 10. Men visst, det är krämigt och gott.

Men tre droppar vatten släpper lite alkohol i glaset. Doften sluter sig lite och blir lite ekigare. I munnen får de torkade frukterna sällskap av svaga toner av grönt äpple. Det smutsiga förstärks, nu också lite tobak och läder. Lite mer torr ek i gommen.

Springbank 12 cask strength

I jämförelse är Springbank 12 mer balanserad i doften, med både syltiga frukter och vaniljsötma. Mild toffee. Lite torr rök och mild tobak. Något surt och blött (kvarglömd gympapåse!). Det låter inte gott men som vanligt med Springbank känns det befriande otillrättalagt.

Samma fina balans i munnen. Blandsylt, röda vinbär, vaniljkola. Lätt rök och ek, svagt smörjolja och infettat läder. Smakerna hänger i länge i den lätt uttorkande eftersmaken.

Alkoholen är väl integrerad utan hetta, men de flesta kommer nog vilja ha i några droppar vatten. I doften nu också lite syrligt godis. I smaken har balansen skjutits lite mot det ljusa och fräscha, med päron och mandariner, om än de syltiga röda frukterna kliver fram igen efter någon sekund. De smutsiga tonerna minskar lite. Eftersmaken balanserar superfint med både sött, syrligt och havssalt.

Jag är inte såld på sherrybomber, och namnet Hazelburn får mig snarare att önska mig en ljus sommarwhisky (eller ”breakfast whisky” som de säger i Skottland). De kraftfulla faten dominerar för mycket, och destillatkaraktären kommer inte fram särskilt bra. Men Hazelburn 14 Oloroso är god, uppenbarligen så god att jag bara så där över ett halvår nästan druckit upp min flaska. Med det sagt är ändå Springbank 12 cask strength favoriten av de två. Balansen är perfekt, den är karaktärsfull utan att vara svår, och den är väldigt god att sitta och smutta på. En whisky både att analysera och njuta av.

Loch Lomond Kombipack

Utanför nördkretsar är Loch Lomond nog rätt okänt (om än vissa Tintin-fantaster kanske minns att Loch Lomond är Kapten Haddocks favorit-whisky!). Jag har inte besökt destilleriet, men iallafall åkt förbi den stora, vackra sjön som whiskyn är uppkallad efter.

Loch Lomond gör en mängd olika whiskies, också med lite olika namn (Loch Lomond, Inchmoan, Inchmurrin, samt äger också sedan några år trevliga Glen Scotia i Campbeltown). De gör heller inte bara maltwhisky, utan också single grain. Ett lite udda och mångsidigt destilleri alltså.

Nu har det släppts ett trevligt provsmakarpaket på systembolaget, med fyra småflaskor på vardera fem centiliter. Paketet kostar dryga 200 kronor och är ett utmärkt sätt att få prova flera olika sorter utan att behöva investera i en hel flaska. Mer sånt önskas!

 Fyra små Loch Lomonds. Tänk om vi kunde få se
såna här paket från fler destillerier?

Original är Loch Lomonds instegswhisky. Ingen uppgiven ålder, låga 40 procent alkohol. Kanske den billigaste single malten som kan köpas på bolaget för 300 kronor.

I doften: En snäll fruktig doft. Päron, något grönt äpple. Örter, torkade kryddor. Lite hö tror jag också. Lite sötma från honung eller vanilj.

I munnen: än snällare. Väldigt mycket milda päron. Känns tyvärr rätt vattnigt, men blir efter en stund i munnen lite kryddigare. Återigen lite honungssött. Mer än så ska nog inte denna whisky analyseras och jag ser ingen mening att vattna. Nej, det går nog inte att göra så spännande single malt för det här priset. Det här smakar mer som en blend, och vill man bara spendera 300 kronor är det nog en blend man ska köpa.

12 åringen är näst på tur, som klivit upp på 46 procent alkohol. Den är också klart upp i pris och kostar 549 kronor på bolaget.

I doften: Det märks att vi nu klättrat upp till 46 procent, det här är mer bastant. Men också lite mer stängt. Längst fram ligger torkade örtkryddor. Lite vanilj. Frukten i denna är också åt päronhållet, lite som inlagd på burk. Något lite syrligt i bakgrunden, som några bitar surt gelegodis.

I munnen: Åter igen fruktigt, men inte alls lika utspätt. Att whiskyn uppnått lite mer ålder märks i en lite vaniljig ekighet, som torkar ut lätt på tungan. Återigen torkade kryddor som ger lite stuns. I eftersmaken lite av det där sura gelegodiset igen.

Inga stora förändringar med vatten. Kryddorna dominerar fortfarande doften. Ytterligare lite torrare, på ett angenämt sätt, i gommen. Sammantaget är detta klart bättre, men det finns annan whisky i prisklassen som känns lite mer spännande.

15-åringen är oväntat billigare än sitt 12-åriga syskon - 449 kronor kostar den på bolaget. 15-åringen verkar dessutom vara en specialprodukt för den svenska marknaden (vilket kanske kan förklara det lägre priset). Även denna 46 procent.

I doften: Lovande första doft där det nu också finns lite röda frukter med i mixen. Både torkade och färska kryddor. Svag vaniljsötma som i något bakverk. Är det vit choklad jag tänker på?

I munnen också mer röda frukter, men utan att ta över. Gissar att det är lite fler sherryfat i denna mix, och det ger lite tyngd i smaken. Igen också inlagda frukter på burk. Den lite vaniljsöta eken är ytterligare lite tydligare, men det är snällt och munkänslan är snarare krämig än torr. Eftersmaken dör fort.

Med ett par droppar vatten kliver örtkryddorna fram lite (just det örtiga, kryddiga är nog det återkommande jag tycker bäst om i dessa Loch Lomond). I munnen blir smakerna nyansen blekare och snäppet sämre. Jämför jag med 12-åringen är detta tyvärr svagare i eftersmaken, kryddorna hänger inte kvar lika länge.

18-åringen, den äldsta i Lomond-familjen, kostar 689 kronor på bolaget, vilket måste vara bland de billigaste i ålderskategorin. 46 procent alkohol.

I doften: Hos 18-åringen har en syrlighet smugit in sig i de örtkryddiga tonerna. Lite tätare än 15-åringen. I övrigt lite stängd.

I munnen: här är frukterna i centrum igen inledningsvis, både päron, jordgubbar och hallon. Örtkryddorna är där, vaniljen och honungen också. Inte så mycket mer ek.

Med två droppar vatten händer inte så mycket. Doften är mycket kryddigare än smaken. Eftersmaken känns återigen lite kort, särskilt med de arton åren i beaktande.

Så, tankarna efter denna provning. 1) Loch Lomond, oavsett ålder, är lite väl snäll för sitt bästa. Jag saknar lite karaktärsfullhet. 2) Doften är bättre än smaken, särskilt eftersmaken är genomgående lite svag och kort. 3) Priset och örtkryddorna är det bästa hos dessa Loch Lomonds. Kryddorna är mest närvarande i 12-åringen vilket nog är min favorit av de fyra, men den är tyvärr också den minst konkurrenskraftigt prissatta.

Det är lite synd att Loch Lomonds 17-åring inte ingår i detta kombi-pack. 17-åringen är nämligen både cask strength, ekologisk, liksom 15-åringen enbart tillgänglig i Sverige, och kostar 700 kronor på bolaget. På svenska videobloggen Whiskytower, som testat 17-åringen, verkar den högre alkoholhalten innebära ett stort lyft för Loch Lomonds snälla destillat. Skulle jag köpa en hel flaska Loch Lomond skulle det nog därför vara den.

Bruichladdich Islay Barley 2011 & Laddie Eight

Tidigare i höstas fick jag chansen att jämföra Bruichladdich The Classic Laddie (destilleriets signaturwhisky) och Laddie Eight (en variant för travel retail, som kan plockas upp på båt eller flygplats). Men Bruichladdich har ytterligare en i syskonskaran - Islay Barley, som kommer ut årgångsvis. Aktuell just nu är destillerad 2011, buteljerad 2018, och enligt hemsidan unga sex år gammal. 75 procent av spriten har legat på first-fill bourbonfat, återstående 25 procent på second- och third-fill på fat som använts för sött vitt vin. Den finns i systembolagets beställningssortiment och kostar 619 kronor.

Bruichladdich, mars 2019. Jag promenerade från den större 
grannbyn Port Charlotte, några kilometer söderut.

Islay Barley 2011 kommer från korn som odlats av sex bönder på Islay, och som vanligt för Bruichladdich lagras och buteljeras whiskyn på ön. Än så länge mältar destilleriet inte kornet själva, och det behöver därför skickas fram och tillbaka till och från fastlandet. Men det är en whisky som likt ett vin vill fånga upp sin unika terroir, sitt ursprung i plats, jord och klimat.

När jag besökte Bruichladdich i våras fanns Islay Barley tillgänglig att testa. Minnet blev dock inte så mycket mer än ”den där var ju riktigt god!” eftersom jag hade begränsad tid innan jag skulle vidare på provning i deras lagerhus, och det var många sorter som stod framme (de är minst sagt generösa i Laddies destilleributik).

Destilleriet från utsidan.

För en månad sen fick jag prova Islay Barley 2011 lite djupare på mässan i Växjö. Det var jättekul att prata med Laddie-fansen på importören Nigab, och särskilt varmt talade de om Islay Barley. Därefter köpte jag en flaska, lägligt för att ersätta Laddie Eight i hyllan som nästan var slut. Och varför inte passa på att göra en jämförelse?

I doften: Islay Barley har ett tydligt stänk havssalt. Strax bakom ligger citron och apelsin. Sältan förenas med torkade kryddor. Som ofta med Bruichladdich finns maltiga bröddofter, men de är lite nedtonade. Efter en stund kommer lite söta äpplen, som i en äppelpaj med kanel.

Syskonet Laddie Eight är lite enklare och rakare, här är det citrus och malt i en fantastiskt kombo. Som en citronkaka! Båda doftar underbart, och det är så häftigt att trots 50 procent alkohol i vardera så känner jag inget stick i näsan.

Islay Barley har inte den för Bruichladdich karaktäristiska turkosa tuben. 
Årgång 2011 kommer i grått, årgången innan (2010) kom i gult.

I munnen: Islay Barley har maltiga söta toner, som klingar över i mest apelsin, men också en stänk citron. Sen blir det ganska starkt kryddigt, nästan lite chili. Tänker först inte på sältan, men när jag tittar efter tycker jag den finns där hela vägen. Det avslutar lite sött, och med vinfatslagringen i minnet går associationerna till en fräsch riesling.

Hos Laddie Eight tänker är det åter citron och deg som skiner starkast, men ja i gommen finns nog lite apelsin också. Och en lite mer nedtonad sälta, och de starka kryddorna är här snarare färska örter. Båda har en krämig munkänsla och det finns inte särskilt mycket ek i någon (det är ju också två unga whiskies).

Jag vattnar Islay Barley med två droppar. Först dunstar en del alkohol av, sedan upptäcker jag i doften lite sura nyanser av tång eller sjögräs. I smaken är det fortfarande mycket apelsin, malt och kryddor. Texturen har blivit ännu mjukare. Ytterligare några droppar vatten så har havstonerna också hittat in i smaken. Det vinaktiga avslutet tar mer plats och blir ännu lite sötare.

Nu har jag testat tre sorters orökig Bruichladdich: Classic Laddie, Laddie Eight och Islay Barley. Alla är tydligt släkt, men de två första är lite mer lika varandra. Islay Barley är mer sältig, kryddig, och lite mer nyansrik, anmärkningsvärt för en så ung whisky.

Smögen Primör Revisited 6 år

Sverige har numera ett flertal whiskydestillerier, men det finns ett som tydligast av alla har ambitionen att göra riktigt bra svensk rökwhisky. All whisky från Smögen är ”heavily peated”, alltså kraftigt rökig.

Smögen ligger som namnet antyder på västkusten, har funnits i drygt tio år, och är ett litet destilleri i jämförelse med exempelvis Mackmyra och High Coast. Trots detta har Smögen skapat sig ett gott rykte även utanför landets gränser. 

All whisky från Smögen lanseras i ganska små upplagor, och det är därför inte så lätt att komma över en flaska. Jag blev verkligt intresserad av Smögen när jag läste om deras åttaåring, som lanserades tidigare i år och fick ett väldigt fint mottagande. Chansen att få tag i en flaska var borta, men jag fick tag i en liten sampleflaska. Det är en av de godaste whiskies jag druckit (kanske kommer jag att prova den för bloggen vid senare tillfälle). Därför blev jag väldigt glad när Smögen förra veckan kom med sitt nästa släpp - Primör Revisited. Namnet är kanske lite knepigt, men logiskt - Smögens första lanserade whisky hette just Primör, som lagrades på åtta små quarter casks. När den buteljerats fylldes tunnorna på nytt, och efter sex år på fat får vi göra detta återbesök. 

I skrivande stund finns faktiskt något hundratal flaskor kvar på systembolaget. Förhoppningsvis kan därför fler än de redan frälsta få chansen att upptäcka detta destilleri.

68,2 procent alkohol står det på flaskan. Tunnorna har fyllts med ovanligt alkoholstark sprit och har heller inte vattnats ner till buteljeringen. Men det är ändå inte någon vägg som möter näsan på första doften - dörren är kanske inte vidöppen, men iallafall på glänt! Kola, röda syltiga frukter. Hallon- eller rönnbärsgele? Nätt vaniljsötma. Och just ja, detta är ju rökig whisky. Rök ja, men inte torv. 

I munnen. Pang! 68 procent ger rejält med tjong. Älskar att det heller inte är en endimensionell bomb. Elegant är kanske att ta i, men det finns helt klart finess! Den där fruktsöta rönnbärsgelen finns med i början, jag anar lite lakrits också. Sen kickar alkoholen in med nästa växel. Den är liksom sammanflätad med rök och lätt bitter ek. Inte speciellt torr i avslutet, trots de små faten. Jag är imponerad över hur bra detta doftar och smakar ovattnat.

Sen börjar jag vattna, och det görs klokast i flera omgångar. Det här är en whisky som man ska ge sig själv tiden att upptäcka långsamt. Ett par droppar vatten får alkoholen att lyfta i glaset, och den behöver lite tid för att sjunka undan. Och näsan behöver hursomhelst lite vila efter en stund. 

Lite ek och torr rök kliver fram i doften. Kolan jag kände i doften hittar jag nu också i gommen, nu som en mörk chokladkola i eftersmaken. Med flera droppar vatten och en bra stunds luftning anar jag en ljusare fräsch ton. Saft på päron och fläder tänker jag. Samma finns nu i smaken, men behöver än mer tid och vatten för att inte trängas undan. Fortfarande ger alkoholen en rejäl kick när whiskyn legat i gommen en stund. Anar svagt en maltig ton, inte brödigt utan mer som att tugga på ett sädeskorn. Eken blir lite mer påtaglig och lite torrare i munnen, vilket känns lätt på tungan. Men Primör Revisited är fortfarande ganska krämig, vilket passar mig väl. 

Med ytterligare droppar vatten finner jag en fin balans. Fläder samsas med röda bär (nu inte längre syltigt), kola, saltlakrits, pyrande rök. I doften får röken en angenäm, svagt syrlig ton. Med flädern också lite krusbär. Smakerna flyter fram och avlöser varandra utan att kännas för spretigt. Jag vattnar en sista gång, men det blir en för stor skvätt och det blir lite för blaskigt.

Jag plockar fram min sampleflaska med Smögen 8 år. Och det finns tydliga likheter i det fruktiga och rökiga. Men medan Smögen 8 är en finstämd whisky som är lätt att älska från första stund, så kräver Primör Revisited lite mer tålamod. Det är den också väl värd. Det här är rökwhisky i världsklass.