Bowmore Devil’s Cask & Laimrig

Jag fortsätter med ytterligare ett par Bowmore, efter att förra veckan provat 12- och 15-åringarna i Bowmores standardsortiment. Idag blir det ett par mer ovanliga utgåvor som också har några år på nacken.

Först ut är Bowmore Devil’s Cask 10 år. Det är en whisky enbart lagrad på first-fill oloroso-sherryfat. First-fill innebär att whiskyn kommer från första användningen av faten efter att de innehöll sherry. Det borde innebära att sherryn haft mycket påverkan på whiskyn. Alkoholhalten är 56,3 procent, vilket sannolikt är cask strength. Tyvärr verkar whiskyn vara färgad. Just den jag har i glaset är batch nummer 2, som släpptes 2014. Batch 2 innehöll 6000 flaskor.

Historien bakom namnet tycker jag är rätt underhållande. Bowmore berättar att det finns en gammal legend om att djävulen en gång kom till Islay. Han tog sig till kyrkan i Bowmore, men eftersom den är rund fanns där inga hörn att gömma sig i. Han tog sig då till destilleriet och gömde sig i en whiskytunna. Återstår att se om namnet också säger något om whiskyns karaktär!

Whisky nummer två är Bowmore Laimrig 15 år. Laimrig verkar ha lagrats tio år på bourbon-fat och sedan fem år på oloroso-sherry-fat. Det blir med andra ord spännande att jämföra de båda, då det finns tydliga likheter i hur de skapats. Även här är whiskyn cask strength, 54,1 procent, och karamellfärgad. Detta är batch nummer fyra, som också kom 2014, vilket verkar vara sista upplagan av Laimrig. Namnet Laimrig kommer från gaeliska, och betyder ”pir”, och anspelar på hur viktig sjöfarten - och stadens stenpir - varit för Islay.

Mörkrött och rött, tyvärr inte helt naturligt.

Ner med näsan ner i djävulens tunna. Och jodå, det är lite smått jävliga sherryfattoner - svavel från tända tändstickor och hobbylim. Fruktighet anas men ligger i bakgrunden, dolt bakom ett alkoholstick. Grovt trä tränger fram. Lite köttiga toner, mest likt salt charkuterikorv.

Alkoholen är mer aggressiv i munnen. Blandad marmelad, med både mörka frukter och frisk apelsin, kommer först, men sen ligger alkoholen som en vägg. Viss ekbeska, men inte uttorkande. Med fyra droppar vatten öppnar den upp sig. När alkoholen backar blir frukterna lite mer framträdande, och mer trä. Inte riktigt lakrits, men läckeroltabletter, åter tändstickor (som de doftar). Röken finns där som en nyans bland de andra. Trevligt välbalanserat torrt trä i eftersmaken.

Laimrig är lite mer sluten i näsan, ek och alkohol där framme som döljer det andra. Kanske lite sälta och lite hallonsylt. I munnen tvärtom lite mer tillgänglig och fullt njutbar på fatstyrka. Bärig marmelad och saft som går över i träspån. Röken är inlindad i alkoholen. Trä och syrligt godis i eftersmaken.

Med fyra droppar vatten blir balansen lite mjukare i både näsa och mun. Mer frukt, sälta och rök i doften, och fortfarande en hel del trä. Med lite tid lite tvål också (underligt men inte störande). Utvecklingen är likartad i smaken. Torr mörk choklad med chili. Torv och rök tar allt mer plats. Vissa likheter i sina trä- och röktoner med aktuella Smögen Primör Revisited.

Sammanfattningsvis är Devil’s cask och Laimrig två trevliga Bowmore. De visar att Bowmore med rätt fatlagring har bra potential, bättre än vad förra veckans 12- och 15-åringar visade. Just dessa två är utgångna utgåvor, som numera bara går att få tag på för dyra pengar på utländska sajter, men kul att få prova på miniflaska.

Bowmore 12 & 15

Som många andra i whisky-sverige har jag samlat på mig ett litet lager av småflaskor (sample-flaskor). Att köpa eller byta samples gör att man kan pröva bra många fler whiskies än man annars kunnat, men det är också lätt att sam(p)la på sig fler än man hinner med (det som i whiskynördkretsar kallas ”sample-berget”). I min lilla men växande samling hittade jag nu två syskon Bowmore.

Jag hann inte besöka Bowmore på min resa till Islay,
men det ska ligga där nånstans på andra sidan sundet.

Bowmore räknas som rökwhiskyön Islays huvudstad (om än Port Ellen på sydkusten verkar ha något fler invånare). Destilleriet med samma namn gör varken den mest rökiga whiskyn (tänk ex Lagavulin) eller den minst rökiga (tänk Bunnahabhain och Bruichladdich) utan någonstans där emellan. Några faktanoteringar är att Bowmore är ett av få destillerier i Skottland som har kvar sina maltgolv (eller heter det mältgolv på svenska?), samt att de har Skottlands äldsta lagerhus i drift, som också till del ligger under havsnivån. Lagerhuset heter Vault No. 1 och i Bowmores marknadsföring framställs det närmast som en magisk plats (den har till och med fått ge namn åt en serie buteljeringar - Vault edition, eller lite banala VAULT EDIT1oN som det står på etiketten).

Kvällens två drams finns i Bowmores standardutbud: Bowmore 12 och 15 år. Båda finns på systembolaget och kostar 400 respektive 500 kronor. Bowmore 12 år har en alkoholstyrka på 40 procent och är karamellfärgad. Bowmore 15 år är på 43 procent och jag har inte kunnat läsa mig till om den innehåller karamellfärg. 15-åringen heter numera enbart Bowmore 15 - den ersatte en tidigare buteljering med tillägget ”darkest” (som dessvärre till del fick den mörka färgen från just karamellfärg). Ska man krångla till det ännu mer finns dessutom Bowmore 15 ”golden and elegant”, som enbart säljs i travet retail, och alltså skiljer sig från vanliga Bowmore 15.

Både 12 och 15 blev lite mörkare på fotot än jag upplevde dem.

I doften av Bowmore 12 finns en ganska fin balans mellan rök, röda äpplen, kryddor och vanilj. Riktigt njutbart att stoppa näsan i detta glas. Letar jag lite mer hittar jag snälla marina toner som havsstänk och svagt av tång. Röken är pyrande, men det finns inte så mycket torv.

I munnen är det samma milda karaktär, som börjar med lätta brödiga malttoner, vanilj och päron. Röken visar sin närvaro men ger respektfullt plats för de andra smakerna. Frukt och hav är inte lika framträdande i smaken, och här märks den låga alkoholstyrkan. Rök och mild peppar ramar dock in upplevelsen. Med ett par droppar vatten kan jag åter ana röda äpplen.

Bowmore 15 har slutlagrats tre år på oloroso-sherryfat, och förhoppningsvis är det detta som gör 15 tydligt mörkare i färgen än 12. I doften är den kraftfullare än sitt yngre syskon (men den är fortfarande snäll). Särskilt torkade frukter, som dadlar, och örtkryddor flyttar fram. Röken upplever jag istället har klivit bakåt, och är svår att skilja från sältan. Hittar också mandlar och lite ek. I sötman finns både lite malt och vanilj. Här finns helt klart mer att upptäcka.

Smaken börjar med päron likt i tolvan, men efter en sekund fylls munnen av röda äpplen, hallon, och milda torkade frukter. Liksom i doften är röken mildare och integrerad i milda kryddor och lätt sälta. Eftersmaken leds av en härlig syrlighet som från röda vinbär. De extra åren på lagring märks i ektoner och ett torrare avslut. Anar jag lätt tobak på tungan när de sista smakerna försvinner? Med tre droppar vatten blir munkänslan lite lenare och eken lite torrare på tungan.

Sammanfattningsvis må Bowmore 12 och 15 inte vara de mest tankeväckande drams jag druckit, men dom smakar och doftar bra och skäms verkligen inte för sig. Särskilt tolvåringen skulle må bra av en högre alkoholstyrka, oavsett om den klarat nedvattningen ganska väl. 

Jag gillar egentligen 12-åringens karaktär, men som den är nu är den lite väl inställsam och försiktig. Efter denna korta provning känner jag att det inte finns så mycket mer att upptäcka. Det äldre syskonet är heller inte det mest komplexa på whiskymarknaden, men här finns lite mer att leta efter.

Gammelstilla-provning med Kalmar Whisky Society 16/1 2020

Under helgdagarna kom en inbjudan till årets första provning med Kalmar Whisky Society. Egentligen har de för närvarande inte plats för fler medlemmar, men till denna provning fanns några stolar lediga. Kul att få bekanta sig med andra whiskyälskare i trakterna.

Tack till Per och människorna på Kalmar Whisky Society
för en trevlig provning.

Idag var det dags för ett för mig nytt svenskt destilleri - Gammelstilla, döpt efter byn med samma namn i Gästrikland. Ett järnbruk fanns här fram till 1920-talet och destilleriet är inrymt i en magasinbyggnad från 1700-talet. Utrustningen har behövts specialtillverkas för att komma in genom den smala porten. Gammelstilla tycks vara ensamma om att använda svensktillverkade destilleripannor. Produktionen är liten, och deras släpp brukar sälja slut inom några minuter. Buteljeringarna har fått namn från personer som var framträdande i järnbrukets historia, eller som anspelar på verksamheten. 

En av grundarna, Per Ottnargård, gjorde den långa resan ner från Gästrikland för att leda provningen. Med sig tog han fyra av Gammelstillas buteljeringar, varav en ska lanseras inom några veckor på systembolaget, samt två fatprover. Här kommer mina noteringar:

Dagens sex drams. Nummer sex på nyeksfat sticker ut färgmässigt.

1) Isak Mackey, 54,6 procent, destilleriets första släpp. Har sammanlagt legat 3 år och 8 månader på bourbon-fat och finish på svensk nyek.

I doften: Flera lager i ganska fin balans. Malt och honungssötma, örter, röda äpplen. Mycket inbjudande!

I munnen: Ganska fyllig, krämig munkänsla, som dock blir lite kletig i eftersmaken. Honung igen. Fruktigheten är lite diffus, men landar närmast i att beskriva den som en marmelad på fikon. Nyeken märks i eftersmaken.

Med vatten: Malten kliver tillbaka och ektonerna blir lite mer dominerande.

2) Jern, 51,1 procent. 4 år på bourbon-fat och oloroso quarter cask.

I doften: Det här är en ljusare whisky. Friska citrustoner, ljunghonung och lite salt.

I munnen: Åter citrusfrukter, mest åt citron. Mindre ekig än nr 1, vilket kanske speglar att lite större fat har använts. Lätt torr i slutet. Inte lika kladdig i jämförelse.

Med vatten: Nu kommer lite blommor fram, som fläder. Citrustonerna är nu lite som en lemon curd. Tänker spontant att här finns ett släktskap med Bruichladdich Laddie Eight, om än det märks att den inte är lika gammal.

3) Anna Christina, 50,6 procent. Drygt 4 år, mestadels i bourbonfat men också tid i mindre 30-litersfat, amerikansk nyek och en skvätt oloroso.

I doften: Lite mer sluten än sina syskon. Men samma honung och örter, lite mitt emellan nr 1 och 2 i sin karaktär. Ett stänk havssalt och lite kola.

I munnen: Åter lite diffus fruktighet. Jag vet att jag ofta hittar rönnbär, men säger ändå rönnbärsgelé. Mer kola, salt igen, svag apelsin. Eftersmaken är lite syltkladdig.

Med vatten: Apelsinen går lite mot citron och blir lite friskare.

4) Isaac Kock, 50,4 procent. Denna kommer alltså kunna köpas på systembolagets webbsläpp om några veckor. 4,5 år på bourbon-fat och amerikansk nyek.

I doften: Här är havets toner det första jag tänker på. Vågstänk med salt och lite tång. Jag tycker ofta att tång kan hänga ihop med citrustoner, så också i detta fall.

I munnen: Angenäm sälta, apelsinmarmelad. Mycket mineraler. I eftersmaken märker jag vanilj. Åter märks att whiskyn är ung och legat på aktiva fat.

Med vatten: Ingen större förändring, men i eftersmaken märks nu också lite druvsötma.

5) Fatprov, 55,7 procent. 55-liters Sherry PX som legat 3 år och 9 månader, vilket märks på färgen.

I doften: Lite stängd av alkoholen. Men där bakom hittar jag både torkade och mörka frukter, och också lite sälta.

I munnen: Även här tydliga sherryinfluenser. Nedtonad citron.

Med vatten: Mår bra av att få flertalet droppar i sig. Toner av salt och kola tillkommer.

6) Fatprov, 58,2 procent. Fat av svensk nyek (tyvärr osäker på ålder, men i samma spann som de övriga).

I doften: Toner av ek och träflis. Övriga toner lite diffusa.

I munnen: Kola, åter diffusa bär. Ekighet också, förstås. Karaktären är inte på något sätt oangenäm, men inget som riktigt sätter sig.

Med vatten: Blir främst lite torrare.

Samma sex fast på flaska.

Sammanfattning: Jättekul att få bekanta sig med Gammelstilla. Som ni märker i mina anteckningar finns en tydlig karaktär som i olika grad återkommer oavsett fatlagring: honungssötma, citrustoner, örter och salt.

Jag har en positiv och en negativ sak att säga om Gammelstillas whisky efter provningen. Det positiva: de verkar göra en trevlig sprit i sina pannor, som tycks passa i flera typer av fat. Det finns en tydlig potential för framtiden. Det negativa: den låga åldern, ofta ihop med små, aktiva fat gör att whiskyn inte hunnit lugna ner sig. Fatens smak ligger liksom lite utanpå destillatet och munkänslan är lite kladdig. Jag hoppas därför att folket på Gammelstilla väljer att lagra sin whisky på lite större och mindre aktiva fat, och ger whiskyn lite mer tid.

Min favorit av de sex blev Jern, men vi var bara två av cirka 30 i salen som tyckte så. Favoriterna med flest röster blev med god marginal Isac Mackey och sherry-fatprovet.