Thompson Bros Lowrie’s Reserve

Dags för ytterligare en blended, och ytterligare en whisky från de egensinniga Thompson-bröderna. Förra gången provade jag deras återkommande standardbuteljeringar, denna gång till en blend som bara kan göras en gång - se fatreceptet nedan:

- 3 sherry hogsheads med 10-årig blended-whisky

- 2 bourbon barrels/hogsheads med en hemlig/okänd Speyside-whisky

- 2(?) refill bourbon barrels med 28-årig grainwhisky från Strathclyde

- 1 (ev del av fat) Shiraz-vinfat som därefter lagrat öl, med Thompsons SRV5-whisky.

Här kan man läsa exakt hur Lowrie’s Reserve har kommit till. Plus till Thompson-bröderna för fin transparens.

Ett rätt galet recept, framförallt det fjärde fatet låter helt vrickat. Lyckas Thompson-bröderna få till detta?

Thompson Bros Lowrie’s Reserve 

Blended Scotch Whisky

Styrka 45,7 procent. Kostade 750 kronor 2024, fortsatt tillgänglig online.

Färg: mörkt guld

I doften: karamell, sirap och apelsin för tankarna till lätta sherryfattoner. Också syrliga äpplen, päron och röda vinbär. Lite torra maritima, minerala dofter. Vitt mousserat vin? Det finns en liten rökton i form av tobak, som går ihop med en lätt pepprighet och gräsig, jordig funk.

I munnen: här är det istället bourbonfaten som kommer först - päron, vaxig honung och brödig, nötig malt.  Sedan funk, cigarett och brynt kött i stekpannan. Ordentligt karaktärsfullt! Örter, nästan sälta. Blöt jord. Växlar mellan frukt-vanilj-sötma och det funkiga. Tillsammans med päronen finns kokos och arrak som skvallrar om den gamla grainwhiskyn. I avslutet också lite sherryfat med kaffebönor och mörk choklad.

Med vatten: citrus, vanilj och honung i doften, följt av mineraler och muskot. Bacon. I munnen päronsaft, tobak och fänkål och saltlakrits. Stekt karré, polerade bestick. Blandsaft på hallon och jordgubb. En syrlighet som går åt krusbär och friskt vitt vin.

Sammantaget - jag älskar Lowrie’s Reserve! Den här whiskyn lyckas vara både god, spännande och skiftar därtill skepnad likt en kameleont. Fyllig och kraftfull trots en lite lägre styrka. Närmast perfekt mix mellan olika fattyper och destillat. Och till ett pris runt 700 kronor - take my money.

Poäng: 88-89p.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Nummer två i Benromach-duellen backar bakåt i tiden. Gordon & MacPhail återstartade Benromach 1998, och denna whisky destillerades och lades på fat året efter. I ett medföljande informationsblad så står det att denna buteljering, från 2007, är den första lagrad på sherryfat från Gordon & MacPhails produktion. Ytterligare en i ögonfallande detalj är att sherryfatet var en refill sherry hogshead. Det är inte på något sett en ovanlig fattyp, men Benromach gör numera ett nummer av att de enbart använder förstagångsfat för sin whisky. Tydligen var detta inte ett ställningstagande från början. 

Buteljeringen är en av flera single casks buteljerade i samarbete med seglingstävlingen Clipper round the world åren 2007-2008 (även Old Pulteney har samarbetat med Clipper och lanserat whisky som provats här på bloggen). Undertiteln är Lat 53˚, vilket syftar till Liverpools latitud, där Clipper detta år startade. Man har också valt att buteljera whiskyn på just 53 procent. Det finns också en Lat 53˚ batch 2, som kanske dyker upp här på bloggen så småningom.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Destillerad oktober 1999, buteljerad september 2007

Lagrad på en refill sherry hogshead, cask 705

Styrka 53 procent. Betalade 650 kronor 2023.

Färg: guld

I doften: apelsin, romerska bågar, ingefära. Röda äpplen. Granolamusli och en ganska tydlig höglandsrök - en lägereld på bar jord. Blandade torkade örter. Jättefin balans mellan det återfyllda sherryfatet, röken och Benromachs karaktärsfulla grundtoner. Den söta apelsintonen är särskilt härlig.

I munnen: ännu mer apelsin i munnen - färsk apelsin, apelsinsaft, romerska bågar. Ingefära och örter igen, som skapar lite struktur. Nära kryddorna ligger röken, som nu är lite askigare (som om lägerelden halvt brunnit ut och någon fimpat en mentholcigarett). Munkänslan är gräddig, likt ett earl grey-te med mjölk. Lite mer beska i apelsinen i avslutet. 

Med vatten: doften har nu blivit mer tropisk - är det persika som kompletterar apelsinen? Earl grey eller lady grey - apelsinen dominerar men det finns nog lite bergamott där också. Röken har åter delvis ändrat karaktär - nu finns mer mineraler, likt att lägerelden står på klippor vid havet. I munnen kompletteras apelsinen av citron. Mycket honung också. Till skillnad från i doften är röken i munnen fortsatt cigarett-askig. 

Sammantaget så gör sig Benromach väldigt bra på refill sherry och med en lite kraftigare rök än normalt. Apelsinerna ihop med den gräddiga earl grey-tonen är väldigt läcker. Trots det lite mindre aktiva fatet så upplevs whiskyn mer mogen än sina sju år. Snälla Gordon & MacPhail, börja lagra Benromach på refillfat igen!

Poäng: 89p

Benromach 11 år cask 395 Symposion

Jag har haft två flaskor Benromach öppnade här hemma, och det öppnar för en liten duell. Först ut är en bourbonlagrad single cask som svenska importören Symposion valt ut.

När jag bläddrar bakåt ser jag att Benromach måste vara ett av de destillerier som jag oftast provat här på bloggen. Därför skriver jag inte så mycket nu om destilleriet, men upprepar gärna att Benromach stilmässigt ligger likt Springbank i sin karaktär, oftast med lätt rökt malt.

Benromach 11 år cask 395 selected by Symposion

Destillerad 2010, buteljerad 2021, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 59 procent. Kostade 950 kronor 2022.

Färg: halm

I doften: citron, apelsiner, malt som i smulpaj och valnötsbröd. Jord och blött gräs. Honung. Citronen går åt lemon curd och sjögräs. Svagt av tobak.

I munnen: sötsyrlig citron, honung, peppar. Jord, blöta löv (som det doftar). Citronrök som en mindre rökig Caol Ila. Sjögräs, blöta klippor och sandstrand.

Med vatten: i doften honung, vanilj, musli. Tobaksrök. Fortfarande mycket citron i munnen, också nektariner och honungsmelon. Kanske lite citrus-humligt likt en amerikansk IPA? Fortsatt tydligt maritim. Där bakom röda äpplen och ingefära. I avslutet svagt av cigarettrök, citroner och smulpaj.

Sammantaget ett bra bourbonfat, och ett bra exempel på hur likt Benromach kan vara Springbank (med snäppet mindre funk). Någon som inte gillar citrus i sin whisky har inte mycket att hämta, men det är i min stil.

Poäng: 87p.

North Star Benrinnes 10 år for The Good Spirits Co

Jag brukar tycka jag är ganska bra på att välja mina whiskyköp. Idag kommer dock en flaska som verkligen hintar om motsatsen. 

Hösten 2022 reste jag och kompisen Crille till Skottland, och droppade in i whiskybutiken The Good Spirits Co i Glasgow. De hade bland annat whiskyn för dagens bloggpost - en Benrinnes från North Star, buteljerad för butikens 10-årsjubileum. Benrinnes är ett favoritdestilleri för mig, och priset var på ganska låga 50-55 pund - det skulle jag i efterhand kunnat skylla på. Om det inte vore för att jag faktiskt provade whiskyn i butik och tänkte nåt i stil med "nämen det här var ju en härligt destillatdriven whisky där inte fatet tagit över!".

Jag uppfattade alltså att det inte var en särskilt aktiv sherry butt whiskyn var lagrad på (jag såg också att färgen var väldigt ljus). Det visade sig vara en extrem underdrift. "Refill sherry butt" skulle jag skriva om till "dead sherry butt" om jag ville ge en rimlig indikation om doft och smak. Det här är en extremt omogen whisky, och det måste komma från att fatet varit uttjänt. 

Jag ville inte hälla ut whiskyn, men man kan väl säga att den gått åt sparsamt. Jag har utsatt ett antal vänner (före detta? ;-) för denna blint - en betydande andel har inte identifierat den som whisky. På sommaren har den funkat ganska okej i en highball-drink, och nu i vinter i en rätt trevlig whisky sour. Men nu är den nästan slut och jag kommer äntligen för mig till att skriva provnoter.

Så uselt att till och med korken gick sönder! :-D

North Star Benrinnes 10 år

Buteljerad för The Good Spirits Co's tioårsjubileum

Lagrad på en refill sherry butt

Styrka 60,9 procent. Kostade ca 720 kronor i Glasgow 2022.

 

Färg: ljust vitt vin

I doften: citron, hårda päron, svagt av vanilj. Det är mycket omogna malttoner likt i råsprit eller en treårig whisky från något av alla dessa nya destillerier som snabbt vill få ut nåt på marknaden. Bland dessa toner som bäst äppelkart, som sämst finkel - inte lika mycket av det sista som när flaskan var nyöppnad. Lite stickig i näsan med sin höga styrka. Päron är tonen som mest tydligt följer med.

I munnen: nu börjar det bli rätt räligt. Hett och äppelspritigt. Omogna äppelkart-newmake, men också lite äppelkompott med kanel och ett stänk äppelcidervinäger. Det finns en jättesvag vaniljton som desperat försöker balansera upplevelsen (dödsdömt!). Maltigt hela upplevelsen igenom, mest omogna äpplen men kanske också lite brödigt. Pepprigt i gommen. I avslutet den heta äppelspriten och en tesked billig matolja.

Med vatten: rätt mycket vatten, för det tror jag behövs. I doften bättre. Inte lika tydligt omoget. Mycket mer vanilj, päronkräm, pistagenöt? Svagt av citron. Lite pepprigt fortsatt. I munnen då? Även här mognare - mognare äpplen, äppelkompott - men alkoholen är fortfarande inte integrerad utan ligger som en hetta bredvid. Kanske citronkola. Fortsatt svagt av vanilj, svagt av matolja. Väldigt svagt av kakao och äppelcidervinäger (inte någon fantastisk pairing). 

Sammantaget är detta en rätt usel whisky (från ett av mina favoritdestillerier dessutom!) - men nog så kul att skriva noter på. Här finns inget av den där sherryn som nån gång ska ha legat i fatet, och eken är nästan helt död. Att North Star och The Good Spirits Co valt att buteljera detta fat (till hela 626 flaskor dessutom!) är rätt obegripligt.

Poäng: 68p

Redbreast 12 år CS (B1/21)

Jag har provat relativt mycket irländsk whiskey här på bloggen, och särskilt glad blir jag när det ska provas en Redbreast. Dagens whisky är Redbreast 12 år Cask Strength - en riktig klassiker med ett gott rykte, men eftersom den inte säljs i Sverige är den här relativt okänd. Det blir dock ändring på det - i februari ska den släppas på bolaget (gissningsvis på tillfälligt sortiment). Det är förstås en annan batch än den jag provar idag, men jag tror den är konsekvent bra i sina utgåvor och rekommenderar den varmt.

Jag har provat Redbreast 12 CS tidigare här på bloggen, men då var det blint med vännerna i GlenSeven-gänget. Trots att den ställdes mot exklusiva malter i åldern 20-40 år så stod den sig bra i linan, vilket säger något om hur bra den är.

Redbreast 12 år Cask Strength batch B1/21

Lagrad på bourbon barrels och oloroso butts på spansk ek

Styrka för denna batch är 56,3 procent. Kostade 835 kronor 2021.

Färg: varm bärnsten

I doften: det första jag noterar är pot still-typisk kryddighet med peppar, muskot. Blöt jord, olja, rågbröd. Det finns samtidigt en sötma som balanserar emot - mörk choklad, café au lait, vaniljsocker. Frukt från röda äpplen och apelsinskal. Mörk sirap och nötter. Lakrits? Nästan lite damm - det är lätt att luras att denna whiskey är 18-20 år snarare än 12.

I munnen: röda äpplen och sirap - likt en knäckig äppelpaj. Återigen noterbart moget. Sedan ek-kryddig, nästan åt cederträ. Detta samspelar med toner av nötter, råg och malt. Den där krämiga, oljiga munkänslan finns definitivt här. Blöt jord, polerade bestick, apelsin. Ingen hetta alls från alkoholen. Klingar ut i ett medellångt, oljigt avslut.

Med vatten: i doften kaffe, blöt jord och olja. Peppar och cederträ. Honung, valnötsbröd, röda äpplen, vanilj. I munnen tydligt gräddigare men annars sig lik. Röda äpplen, kola, blöt jord. Syrliga citrusfrukter, svagt också av ananas. Malt, damm och polerade bestick.

Sammantaget är Redbreasts fatstarka tolvåring en fantastisk bra whiskey. Visst ger den extra styrkan en extra skjuts, men det är inte den enda förklaringen. Pot still-destillatet med omältat korn i mixen bidrar till en underbart fyllig och kryddig karaktär, och fatmixen är så skickligt utförd att bourbon- och sherryfaten är sömlöst integrerade. 

Skulle jag rekommendera en enda irländsk whiskey, då skulle det vara denna. Men finns det ens någon skotsk core-range-whisky som är bättre? 

Poäng: 90p.

Ingelred Ben Nevis 17 år cask 384

Jag har tidigare provat Ben Nevis buteljerade av Ingelred. Nu är det dags för en flaska köpt tidigt 2023 - en 17-årig ex-bourbon. Det verkar ha varit ett läckande fat, eftersom det endast räckte till 85 flaskor. 

När flaskan var nyöppnad minns jag att det var mycket karamell och kola i smaken - nästan lite bränd kola likt Glenfarclas. Bra, men också lite tråkig - jag hade hoppats på en lite mer karaktärsfull Ben Nevis. Men ibland kan lite tid och luft i flaskan göra susen, och så verkar faktiskt ha skett.

Ingelred Ben Nevis 17 år cask 384

Destillerad 2003, buteljerad 2021

Lagrad på ett bourbonfat

Styrka 54,2 procent. Kostade 1362 kronor tidigt 2023.

Färg: halm

I doften: äppelkompott, ingefära, nästan lite av en curry-ton. Äpplena är lite typiskt Ben Nevis-funkiga - lätt övermogna, jästa äpplen (gillar!). Den tonen upplever jag har blivit tydligare på sistone, när whiskyn fått oxidera en tid i flaskan. Där bakom finns karamellkola, typ werthers - den tonen dominerade när flaskan var nyöppnad. Lätt av örter och peppar, svagt menthol - 17 år på ekfat märks (på ett bra, balanserat vis).

I munnen: äpplen (lite mindre funkigt, men fortsatt karaktärsfullt). Vanilj, choklad, honung. Muskot, kryddigt, lätt åt polerade möbler (vaxiga toner alltid trevliga i en whisky). Fyllig för att vara en ex-bourbon. Oljig, fyllig munkänsla. Örter, peppar och möbelvax i avslutet.

Med vatten: doften lite mer pepprig, kryddig - eken kliver fram. Lite synd att äpplena inte är lika tydliga. I munnen är balansen mellan ek och destillat bättre. Äpplen, möbelvax, kaffe. Apelsin (äntligen citrus!). Härligt trög, oljig textur, ett fylligt långt avslut.

Sammantaget en Ben Nevis som transformerats från en schysst men icke-extraordinär ex-bourbonwhisky, till något utöver det vanliga. Härligt karaktärsfull, med Ben Nevis-dna’t intakt. Mest extraordinärt är att åldern upplevs som 20-25 år snarare än 17. Hatten av.

Poäng: 91p.