Smögen 12 år Distillery Estate Barley

Svensk whisky kliver allt högre upp i åldrarna, och nu kommer en första 12-åring i lite större upplaga från Smögen (de har tidigare släppt en 12-årig jubileumsbuteljering). Det är också en 12-åring med en tvist - kornet odlades precis i anslutning till destilleriet - en bohuslänsk ”local barley”. Det beskrivs av Smögen själva ha bidragit till en lite gräsigare karaktär. Ex-bourbon- och ex-sherryfat har använts.

Bildkälla: systembolaget.se

Smögen 12 år Distillery Estate Barley

Lagrad på ex-bourbon och ex-sherry

Buteljerad på fatstyrka 56,6 procent. Tillgänglig för 899 kronor via bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: Vanilj, örter, sjögräs, medelkraftig rök. Citron. Vaniljen blir riktigt härlig efter en stund, går åt creme brulée. Lätt av peppar. I jämförelse med 6-åriga 100 proof är 12-åringen tydligt mer utvecklad. Det finns här en komplexitet där olika lager träder fram medan tiden går. 

I munnen: den medelkraftiga röken inleder, likt en brasa på klipphällen (mycket mineraler, som blöta stenar). Sjögräs-lime-citron. Vaniljen är kanske inte fullt lika elegant i munnen, men sötman skapar en skön balans. Sherryfaten märks som hallonbåtar. Avslutet är örtigt, ja lite gräsigt så som beskrivits om den lokala malten.

Med vatten: örterna förstärks i doften. Lakrits, vanilj, peppar. Lite torrare rök. I munnen istället väldigt krämig. Citron, örter, rök. Lätt fruktbeska. Sjögräs, rök och örter i ett långt avslut. 

Sammantaget: Smögens 12-åring gör med sin lokala malt en lite udda tvist, men behåller tillräckligt mycket av sin kraftfulla karaktär för att kännas igen. Mer örtig, och utan den typiska maltigheten, precis som beskrivet. Härligt nog har åldern bidragit med skön längd och komplexitet. Slutsats - ytterligare en suverän buteljering från Sveriges främsta rökwhisky-destilleri.

Poäng: 89p

KWS-provning Two Stacks

Missade klubbens Two Stacks-provning med Robert Gustafsson, både klubbmedlem och Two Stacks-representant i Sverige. Men fick iaf möjlighet att prova hemma i efterhand. Här kommer mina noter:

1.  Single malt double barrel 43%. Finns att beställa via bolaget.

Färg: halm

I doften: äpple, päron, något tropiskt - persika? Godiskaramell ungefär åt polkagris, marshmallows. Väldigt typiskt irländskt, nästan så man tror det är en blended. Dagg från blöt gräsmatta. 

I munnen: likt doften - päron, äpple och vanilj inleder. Sött, fruktigt och lätt örtigt. Persika och nu också ananas. Citronvatten. Återigen, den har lättheten som hos en blended whiskey, men ska alltså vara en single malt - kanske är det andelen trippeldestillering som lurar.

Sammantaget en bra stiltypisk irländare. Den lite högre styrkan på 43 procent är ett plus. Säg 82p.

2.  Single grain double barrel 43%

Färg: vitt vin

I doften: än mjukare - inlagda päron det första jag tänker på, vanilj… lite parfymigt. Jag tänker rosenvatten, utan att riktigt minnas hur det doftar, så kanske snarare rosenbuskar som blommar då. Ahlgrens bilar? Känns som en rätt ung grain, inte särskilt lovande.

I munnen: väldigt neutral. Vaniljtonen skvallrar om att ekfat varit inblandade, men hade inte varit givet blint att detta var en whiskey. Inlagda päron, äppelkart, vitt vin. Den parfymiga tonen, och till den svagt av matolja, är lyckligtvis ganska diskret. Grain-sprit är betydligt renare än maltsprit, och det gör att den unga, spritiga tonen ändå är ganska mjuk.

Sammantaget är ung grain-whiskey inte en jätterolig kategori, och denna är heller inte särskilt väl utförd. Vissa kommer tycka denna är helt okej, vissa kommer störa sig ordentligt på vissa smaktoner. Jag är någonstans mitt emellan. Säg 74p.

3.  Pillars of creation, finish sherry cream cask 58,25% - en mix från destillerierna Echlinville, Dingle och Killowen (första och sista pot still, Dingle malt).

Färg: guld

I doften: det här är något annat. Delicatoboll, muskot, vanilj, äppelmos… Äpplen och örter hänger i, svartpeppar. När jag provar har jag inte kollat vad detta är, men skulle gissa att något kastat in ett ex-sherryfat bland bourbonfaten. Efter en stund kommer tropiska frukter - mango? - och gelégodis (ni vet, de där fiskarna i lösgodisdisken?). Bra doft!

I munnen: väldigt lik doften - äpplen, gelégodis, friska örter. Apelsin, ananas. Kola, kakao. Härligt krämig munkänsla. Alkoholen fint integrerad, märks bara med en lätt pepprighet. Med lite vatten droppar kvaliteten lite - lite mer örter, beska och en lite parfymig ton.

Sammantaget en riktigt trevlig whiskey, som går en fin balansgång mellan att kombinera en klassiskt irländsk smakprofil med att ta ut svängarna lite. Den nedvattnade smaken drar dock ner betyget något. Säg 86p.

4.  Peated stout single malt smoke and mirrors 48%

Färg: halm

I doften: äpple, kanel, ekbeska och överraskande kraftig rök. Vedbrasa, blöt jord, läder. Nästan tjära (men inga medicinala toner). Rök är ovanligt i irländsk whiskey, och så här kraftigt rökigt har jag aldrig varit med om från den gröna ön. 

I munnen: röken är betydligt mildare här. Äpplen, päron, vanilj främst, där bakom en lite torrare, snällare rök. I eftersmaken kan man ana lite av den blöta jorden och lädret från doften, men mycket mer diskret. Säg, en ihopkrattad lövhög istället för en torvmosse, ish. 

Sammantaget - mängden rök skiftar ordentligt mellan doft och smak. Oavsett ett utmärkt rök-alternativ som vill prova något utanför Islay. Säg 84p.

5.  Peated stout single malt smoke and mirrors, finish på Grand Marnier-likörfat 58,7%   

Färg: guld

I doften: kokta äpplen, tydligt mer äppelsyrlig, liksom murrigare (som om det var sherryfat med i mixen). Tydlig rök, men inte riktigt lika kraftigt. Säg tobaksrök som flätat ihop sig med ekbeska. Rätt mycket ek, ser en hög med sågspån framför mig.

I munnen: japp, mycket ek också i munnen. Ekpepprig liksom. Den tobakslika röken är ännu lite mildare i munnen. Mycket vanilj också, kola, äppelkompott, kanel. De sista smakerna är riktigt angenäma, så även om sån här turbo-lagring inte helt är min grej så är detta välgjort. Med vatten tyvärr åter en lite sämre utveckling - rosenvatten igen - men försämringen är inte lika påtaglig.

Sammantaget, om föregående var mer av en trygg standardsortiment-whiskey så är detta mer av ett lätt utflippat men kul fatexperiment. Såhär aktiva fat brukar inte vara min stil, men här funkar det. Säg 85p.

6.  The blender´s cut apricot brandy cask 63%. 80 procent grain, 8 procent pot still, 10 procent malt, 2 procent rökmalt, allt slutlagrat på apricot brandy cask.

Färg: ljus bärnsten

I doften: friskt örtig, mint, äppelmos, vaniljsås, peppar. Muskot. Den höga styrkan tröttar ut näsan efter en stund, men inget spritigt i doften. Vaniljkola, äpplen och friska örter dominerar. En bra doft. Gissningsvis ett ganska aktivt fat.

I munnen: aktiv ek, absolut, men äppeltonen är riktigt härlig. Kunde nästan tro det var ett calvados-fat. Väldigt tropiskt, gelégodis… Eken ger sedan peppar, druvtanniner, mynta. Alkoholen är fint integrerad, men man vill gärna ha lite vatten i. Och denna klarar vatten bättre än de tidigare, inte alls samma parfymtoner denna gång. Fortsatt samspelar äpplen och tropiska frukter bra med peppar och örter. 

Sammantaget ett till lyckat fatexperiment, denna gång utan rök. Äpplena och de tropiska frukterna är helt i min stil. Och denna klarar dessutom att vattnas ner. Bäst idag - 88p.

7.  7yo single pot still cab franc finish for NL exlusive

Färg: ljus bärnsten

I doften: denna sticker ut! Direkt en mix av röda bär - röda vinbär, hallon, jordgubbar… Syltigt. Vaniljstång, svartpeppar. Verkligen tydligt ett rödvinsfat, däremot inte mycket pot-still-karaktär. Läder. 

I munnen: också i munnen tydligt präglat av rödvinsfatet/faten. Jordgubbssylt, på våfflor med grädde (yes, inte dumt alls). Svartpeppar, lite uttorkande ektanniner - dessa toner hade gärna fått vara lite mer diskreta, men ganska typiskt för rödvinsfat. Som i doften så går pot-still-destillatet inte att hitta. Vatten tyvärr inte gynnsamt - rosenvattnet visar sig än en gång.

Sammantaget en ganska väl genomförd rödvinslagring. Det är lite tråkigt att pot-still-destillatet körs över av vinfatet, och nedvattningen ger tyvärr återigen lite oangenäma parfymtoner. I grunden dock en bra whiskey. Säg 82p.

Duell: Compass Box Ethereal vs Maltman A Coastal Dram from the Isles

Ny duell, denna gång i en kategori som ligger mig extra varmt om hjärtat - lite äldre blended malts med inslag av rök. Här brukar jag hitta smaker och dofter som hör till en ålder kring 20 år - som tropisk frukt och dammiga böcker - och rök som smällt in som en diskret slinga. Därtill ofta med en lite mer rimlig prislapp än vad en single malt hade kostat.

Nummer ett är Compass Box Ethereal, som kom med 60 flaskor på ett webbsläpp för två år sedan (mars 2022). Compass Box har ofta lite premium på sina priser, och Ethereal kostade redan då 1800 kronor. Eftersom Whisky Weekly gav en fin recension vågade jag chansa. Whiskynörden har redogjort för vilken whisky som är i - Old Pulteney (43,3%), Miltonduff (17,4%) samt Ardbeg och Caol Ila (39,3%), den yngsta whiskyn 17 år och den äldsta 26 år.

Nummer två är nyare The Maltman A Coastal Dram from the Isles, en 22-årig blended malt. I skrivande stund är denna fortfarande tillgänglig, för synnerligen rimliga 1550 kronor. Enligt importören Clydesdale består denna av en hogshead Tobermory, 2 bourbon barrels Bunnahabhain och 2 hogsheads Highland Park. Hogsheads brukar om inte annat anges vara ex-bourbon men används också för ex-sherry - gissningsvis är detta dock liksom ettan en ren ex-bourbon-lagring (färgen är inte fullt så mörk som fotot antyder). Tobermory och Bunnahabhain gör dessutom whisky med både orökigt och rökigt recept - Tobermory kan därmed lika gärna betyga Ledaig (vilket jag tror efter provning), men för Bunnahabhain verkar det osannolikt att det rökiga destillatet är tillgängligt vid denna ålder.

Compass Box Ethereal, 17-26 år

Blended malt från Old Pulteney, Miltonduff, Caol Ila och Ardbeg.

Recharred & refill American oak-barrels & hogsheads

Styrka 49 procent. Kostade 1800 kronor 2022.

Färg: guld

I doften: sjögräs, mineraler, sandstrand vid havet. Ganska ordentligt citron-syrlig, kanske persika också? Ek genom vanilj, peppar och mynta. Godiset sockerbitar. Maritim, medicinal rök som skvallrar om Islay. Sjögräs-citron, sälta och vanilj hänger särskilt i.

I munnen: Mogna päron, citron och lime med mycket syra, sjögräs och tång. Den inledande lite mjukare fruktigheten (Miltonduff?) öppnar liksom upp för de kraftfullare smakerna - päron och torkade, lätt sötade äppelkuber (ni vet från naturgodis-disken) poppar upp igen. Citronrök, havssälta, fisksoppa - nog är detta ett recept med både Caol Ila och Ardbeg. Oljig, tjock textur. Citron-sälta-rök spelar mot päron-äpple-nektarin i ett långt avslut - sist en viskning av vit nougat.

Med vatten: åter citrus, päron, fisk och skaldjur märks lite mer. Ardbeg-röken är tydlig men lite nedslipad - tänk Ardbeg Ten men med fem-tio år till på fat. Olig och tjock i gommen. Upplevs lite äldre och mer nedtonad med vatten - päron och citron finns kvar men är inte alls lika mycket in-your-face utan mer i bakgrunden. 

The Maltman A Coastal Dram from the Isles 22 år

Blended malt från Tobermory, Bunnahabhain och Highland Park

3 hogsheads (sannolikt ex-bourbon) och 2 ex-bourbon barrels

Styrka 46,5 procent. 1548 kronor 2024 (skrivande stund fortfarande tillgänglig).

Färg: ljus bärnsten

I doften: sjögräs fast lite mer diskret, mineraler, vanilj. Torvmosse, lite lätt unken rök (på ett bra sätt). Torkat kött. Blöt jord, örter, ljung. Efter en stund tropisk frukt därbakom - färsk ananas och torkad mango. Apelsin.

I munnen: äpplen, citroner, sjögräs - nu nästan lika tydligt syrligt som hos Ethereal. Mineraler, polerade bestick, träskmark. Fett kött (bacon?) i stekpannan. Röken är ruffig, oljig och fet, mer Ledaig än Highland Park (om än ljungen kan anas). Grapefrukt, sjögräset igen. Ananas, vanilj. Svagt av nötter och kola. Citrus, vanilj, kött och olja i eftersmaken.

Med vatten: maritim - blöta klippor, sjögräs, metallbesticken. Fortsatt mycket Ledaig-ruff - det blir inte så mycket rök kvar med den här åldern och vatten, men mycket torv och fett kött. Bibliotek, damm. Grillad ananas, nötter. Härligt oljig och fet.

Sammantaget: Här är svårt att utse en vinnare. Båda är bra, välgjorda blended malts inom kategorin hög ålder och tydligt inslag av rök. Single Malt med samma smakprofil hade kostat bra mycket mer. Ardbeg-fans hade sannolikt valt Ethereal, fans av Ledaig Maltman’s 22-åring. Den senare tar det för mig med en hårsmån på mållinjen.

Poäng:

Compass Box Ethereal: 90-91p

Maltman A Coastal Dram: 91p

SMWS 26.160 Clynelish 9 år, ”Fruit market- candy store”

Denna Clynelish från SMWS har korkats upp med vänner flera tillfällen, och båda gångerna har vännerna varit närmast lyriska. Jag har gillat, men inte dragits med på riktigt samma sätt. I mitt tycke har det funnits bättre whisky på bordet dessa kvällar... Men jag blev så nyfiken att den fick testas för bloggen och synas lite mer i sömmarna.

SMWS 26.160 Clynelish 9 år, ”Fruit market - candy store”

Destillerad 2011, 2nd fill ex-bourbon barrel

Styrka 56,7 procent. Kostade 650 kronor via SMWS 2021.

Färg: halm

I doften: äpple, päron, mandarin inledningsvis, som snabbt övergår i gelégodis, mintkarameller (Marianne minus chokladen), och torkad ingefära. Peppar. Karaktärsfulla, nästan köttiga, malttoner i bakgrunden. Alkoholen är lite ansträngande för näsan.

I munnen: apelsin, mandarin, päron, ingefära. Lite alkoholbett i hettan, lite avslöjande för åldern, men misstänker vatten kommer lösa det. Tropiska frukter, ananas och... grapefrukt. Mycket karamell, inte lika mycket mint som i doften utan mer åt frukt. Nötter, danskt rågbröd. Citron. Fruktkaramell och mild ingefära i avslutet.

Med vatten: i doften mer gelégodis, sedan hårt gräddad brödskorpa, nötter, peppar. Vanilj, citrus, Marianne. I munnen har hettan minskat men kan anas ihop med ingefäran. Precis som i doften har nedvattningen fått den färska frukten att backa och godistonerna klivit fram. Grapefrukt, apelsin. Lätt vidbränt kött i pannan. Apelsin, nötter och malt i eftersmaken.

Sammantaget en kul och god ung Clynelish. Hettan från alkoholen är inte helt integrerad, men det är en marginell invändning och löser sig nästan helt med vatten och tid i glaset. Smakprofilen passar mig, men det verkar som att den passar vännerna än bättre. Visar hur vanskligt subjektivt poängsättning kan bli. 

Poäng: 86p.

Duell: Thompson Bros TB/BSW vs SRV5

Andra duellen på kort tid här på bloggen - denna gång Thompson Bros, oberoende buteljerare och ägare bakom lilla nörddestilleriet Dornoch. Blended vs blended malt, 6 vs 8 år, sherry vs bourbon... Flera skillnader, men också likheten att båda är exempel på whiskies som lanserats med ett lågt pris, kontinuerlig tillgänglighet och samtidigt inte tar några genvägar kvalitetsmässigt.

Thompson Bros har i flera år nu släppt single cask-whisky, med sina snygga, stilfulla, lekfulla etiketter på enkla flaskor. Visst är priserna, som all annan whisky idag, ofta lite högre, men min bild är inte att de är drivande i premiumiseringen.

En single cask-whisky kan dock naturligt inte bli någon buteljering med bredare tillgänglighet. Då får man skapa whisky från flera fat, och det måste kännas som en kreativ process att iklä sig rollen som master blender.

Först ut i duellen är TB/BSW - lite mindre kryptiskt kan man rätt och slätt läsa ut det till Thompson Bros Blended Scotch Whisky. Över sex år gammal, angivet på etiketten. På hemsida/etikett kan man också utläsa att det är en small batch-buteljering, och att inspirationskällan är sherryfatslagrade blends från förr. Jag ser inga uppgifter på etikett (eller några laserkoder) om batchnummer eller liknande.

Andra buteljen ut är SRV5 - detta namn är än mer kryptiskt, och här får man klicka in sig lite djupare på hemsidan för att utläsa att detta står för Station Road Vat 5. Jag har lite svårt att hitta om det är på Station Road det lilla destilleriet ligger, men Thompson Bros har åtminstone en bottle shop på Station Square. Kanske är det där de har sin 1200-liters vat där SRV5 blandas. Denna vat är större än tillåtet för fatlagring i Skottland, så tiden i detta kärl räknas ej åldersmässigt, men används för att whiskyn ska få vila och integreras samman. Vid buteljering tar man 2/3 av innehållet och vattnar ned till en styrka om 48,5 procent - återstående tredjedel sparas till nästa batch (likt en solera). Intentionen för SRV5 är att skapa whisky i en stil som nördar tycker om - lätt vaxig textur och milt rökig. Ingående whisky sägs vara från norra Highlands (kanske Clynelish utifrån uppgiven smakprofil samt Dornochs närhet?), Islay och Speyside.

Thompson Bros TB/BSW 6 år

Blended Scotch Whisky, åtminstone delvis lagrad på sherryfat

Styrka 46 procent. Betalade ca 550 kronor december 2023.

Färg: mörk bärnsten

I doften: kola, björnbär, kanske också jordgubbar, hallonbåtar, torkade fikon. Rätt söt sherry, men det finns lite bärsyrlighet som balanserar. Rätt elegant och med en befriande lätthet snarare än liksom tungt av ex-sherry. Kanske är det grain-whiskyn som bidrar här? Finns också lite arrak, som för tankarna åt det hållet, liksom choklad. Skulle aldrig gissa att detta var sex år gammalt, detta är mycket mer moget.

I munnen: åter mycket av sherryfaten - bärsylt, russin, fikonmarmelad, apelsin. Kola och choklad. Men åter uppfattar jag inte detta som en söt whisky, det finns en hel del fruktsyra och apelsinbeska som balanserar upp. Vanilj, peppar. Härligt gräddig textur med citrussting. Lite yngre i munnen, men fortsatt imponerande för en sexåring. Nästan syrligt gelegodis i avslutet. 

Med vatten: åter lite mer mogen, bärtonerna blir lite stramare och kliver ett steg bakåt. Vaniljbulle, apelsin, hasselnötter? Mineraler. Fin balans mellan citrus-syrlighet och bärsötma i avslutet.

Thompson Bros SRV5 8 år

Blended Malt, sannolikt lagrad på ex-bourbon (ej uppgivet)

Styrka 48,5 procent. Provad utifrån sample.

Färg: vitt vin

I doften: inlagda päron, vanilj, blöta stenar. Blöt skog. Ahlgrens bilar? Citron. Något helt annat än nummer ett. Sista glöden från en grillplats utomhus, och jo också något grillkött. Både rök och karaktärsfull malt som använts i detta recept. Blöt jord och citronvatten i avslutet.

I munnen: päron, citron, ingefära. Rätt rivig men inte som alkoholhetta. Åter lite köttig och fet, och en lite bränd röktouch. Och om man vill vax, polerade bestick. Mycket citrus, lite åt nån ipa-öl, sedan ingefäran igen. Chili. 

Med vatten: åter inlagda päron, apelsin, lite metallisk-mineralisk... Inte alls lika mycket ingefära-riv nu med vatten, vilket gör upplevelsen mer balanserad och mogen. Lite mindre rök, fortsatt en hel del köttfett. Grapefrukt, citrus, vaniljkola, fett och de polerade besticken i avslutet.

Sammantaget: två rätt olika whiskies men båda med mycket kvalitet för pengarna. TB/BSW är en kvalitetsblend som tydligt har sherryfattoner men utan att bli för enkelriktad. SRV5 är precis som Thompson-bröderna skriver en whisky för nördar snarare än för nybörjare - den är karaktärsfull, rivig och inte omedelbart inbjudande. För mig som gillar karaktärsfulla destillerier som Benrinnes, Benromach och Craigellachie, så passar den min palett väldigt fint.

Poäng:

Thompson Bros TB/BSW: 85p

Thompson Bros SRV5: 85-86p

Duell: Springbank 10 vs 15

Dags för några dueller på bloggen! Först ut, frågan som tidigare splittrat Springbank-communityt - är 10-åringen eller 15-åringen den bästa? Jag skriver ”tidigare” - idag är de flesta glada om de kan lägga händerna på någon alls av dem.

Till stor del handlar det om vilken typ av fatlagring man föredrar. Springbank 10 år brukar ha en fatmix med ca 70 procent ex-bourbon och 30 procent ex-sherry (oloroso). Kanske kommer andelen ex-bourbon öka ytterligare, det minns jag iaf att någon Springbankanställd sagt någon gång. 15-åringen i jämförelse är alltid lagrad helt på ex-sherry (oloroso, nästan säkert blandat first- och refill). Båda är i sina recept alltså ovanligt bestående för att vara Springbank, ett destilleri kända för sin ”batch-variation” (kvalitet och profil kan förstås skifta, men fatrecepten är alltså de samma).

Springbank 10 år (buteljerad 14.10.21)

Lagrad på ex-bourbon och ex-sherry

46 procent. Kostade 630 kronor 2022, senaste batchen 700 kronor.

Färg: guld

I doften: varm äppelkompott - en not jag ofta hittar hos Springbank, och hos 10-åringen i synnerhet. Svartpeppar, vaniljsocker. Sockerkaka, nötter, valnötsbröd - checkar därmed också av den bekanta maltiga tonen. Läder, blöt jord med rök - ytterligare ett kännetecken, här härligt framträdande. Detta hakar i en apelsinbeska, sjögräs och blöta klippor - check, check, check!

I munnen: äpple - återigen tillagat, läder, mer apelsin än i doften, sockerkaka. I gommen lime, sjögräs, mineraler, sälta, skaldjur? Röken en slinga mitt i den maritima raden av smaker. Blöt jord och ett stänk låsolja som verkligen skriker Springbank. Fruktsötma balanserar.

Med vatten: Citrusen går nu åt citron och lime, sedan sjögräs, rök och klippor. Nu ljusare och lättare, äpplena finns kvar men står nu bakom citrus och hav. Låsoljan och verkstadsgolv ihop med citrusfrukternas beska. Lätt av peppar i eftersmaken.

Springbank 15 år (buteljerad 2023)

Lagrad på ex-sherry

46 procent. Senaste batchen kostade 1000 kronor via bolaget.

Färg: Mahogny

I doften: lite mer sluten inledningsvis. Sherryfaten bidrar med saft och sylt på blandade bär (jordgubbar, blåbär, björnbär). Bra balans mellan sötma och syrlighet. Inte lika maltig som 10-an, men lite smulpaj finns där. Svagt av peppar, än svagare rök (som jag nog inte hittat om jag inte vetat om den). Läder. Utomordentligt svagt av citron eller sjögräs, skvallrar om ursprunget. 

I munnen: först apelsin med sötma och beska, därefter lite kärvt (tänk röda vindruvor med kärnor). Blåbärssylt. Vanilj. Röken tydligare i munnen, gifter sig fint med det peppriga och kärva. I eftersmaken kommer samma citrusfrukter och sjögräs från doften, vilket välkommet breddar smakpaletten. 

Med vatten: sött, russin. Sherryfatens toner lite mindre distinkta, men man kan ana bärsylten från tidigare. Apelsinskola. Röken väldigt mild nu. Lätt av havsklippor och citron i eftersmaken.

Sammantaget: olika människor kommer ge olika svar om vilken av Springbanks 10- och 15-åring som är bäst. För mig är 10-åringen idag och de flesta dagar några snäpp bättre. Mer Campbeltown, mer karaktär, bredare palett. 15-åringen har mer olorososherry och mer mognad - det är en toppenbra sherrylagrad whisky, men eftersom Springbank-karaktären är så mycket mer nedtonad så kan jag nästan lika gärna välja något liknande från något annat destilleri (säg ex Glenallachie 15 - attans, är inte heller den tillgänglig?).

Springbank 10: 88-89p

Springbank 15: 86p

SMWS 4.262 Highland Park 12 år ”Orkney Odyssey”

En ytterligare SMWS-buteljering att skriva provnoter på. Som så ofta har det inte blivit av förrän enbart de sista dropparna i flaskan återstår - flaskan har inte stått öppen så länge, men viss oxidering kan ha skett.

SMWS 4.262 Highland Park 12 år, ”Orkney Odyssey”

Från flertalet bourbon hogsheads som slutlagrats på en first fill bourbon barrel.

61,2 procents styrka, kostade 770 kronor vid köp 2020.

Färg: halm till guld

I doften: mineraler . Blöta klippor, tång, sjögräs. Skaldjur. Ordentligt syrlig, om inte vinäger så i alla fall vinägrett. Röken finns där, men bakom det syrliga. Floral - ljung ligger förstås nära till hands när det kommer till Highland Park och Orkney. Små aningar av kokos och vanilj, men det finns inte mycket sötma här - det syrliga, maritima dominerar. Inte en doft för någon som är ny till whisky, men belönande för oss som tilltalas av denna lite råa, ruffiga stil.

I munnen: Lik doften. Föreställer mig vinägrett rinnandes över klipphällar och sjögräs. Oljigt, trögflytande, alkoholen fint integrerad men dricks med små sippar. Ljung, mynta, lime. Kokta musslor? Rök från en brasa med ljung och vedträn på klipphällen. 

Med vatten (rejäl mängd): fortsatt lutar balansen åt det syrliga, mineraler, kokosflarn från doften tar nu lite mer plats. Lakrits. Fiskbuljong. Omogna päron? Lite vaxiga toner, polerade bestick? Lime och vinägrett tar fortfarande mycket plats. Mineraler, rök och ljung i en ganska lång eftersmak.

Sammantaget en härligt ärlig, rak och lite lätt vrickad Highland Park, fjärran från de mer sherrylagrade varianter destilleriet själva brukar släppa. Passar som handen i handsken i SMWS-smakprofilen ”oily and coastal”. Inte för alla, inte för alla dagar - väldigt intressant, men med tid och vatten också god.

Poäng: 86-87p.

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

En ny flaska på upphällningen. Denna gång en icke namngiven Highland Park från den oberoende buteljeraren AD Rattray och deras serie Cask Orkney. 

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

Enligt laserkod buteljerad 20.04.18

Styrka 46 procent. Köpt 2020 för 750 kronor (auktion)

Färg: halm till guld

I doften: jättehärlig start - citron, apelsiner med nejlika, örter (ljung, eller är det destilleriet och Orkney som drar tankarna dit?). Mitt i detta en rök som blir örtig och citrussöt. Peppar. Det örtiga går åt blöta havsklippor och träskmark (torvmosse?).

I munnen: samma citrus, här med en lite sötare bas av honung och äppelpaj (och äppelchutney!). Lätt bränd karamell. Citron, sjögräs, tydligt maritim. Örtig rök där tiden på fat tvinnat in rökslingan väldigt fint. Smackar man runt whiskyn i munnen framträder en härligt fet, nästan lätt köttig ton. Längst kvar hänger en citron som blivit lemon curd.

Med vatten: i doften fortsatt massor av citron, nu med än mer sjögräs och lite torra minerala toner. Fält av ljung. Väldigt lik i munnen, men åter här i lite mer hungungssöt och fruktsöt skepnad. Röken mildare, nu bara en viskning på väg att blåsa iväg med atlantvinden.

Sammantaget en fantastisk Highland Park i bourbonskrud. Här får den maritima och ljunghonungssöta Orkneywhiskyn fritt spelrum, när sherryfaten valts bort. I jämförelse med yngre Highland Park från SMWS, så är detta mycket mer moget - här finns en perfekt balans mellan tryck i doft och smak och elegans. Slutsats - fatstyrka är överskattat, ge mig några år till på fat och 46 procents styrka istället.

Poäng: 88-89p.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Tobermorys rökwhisky Ledaig är kanske den mest Islay-lika utanför ön. Alltid maritim och karaktärsfull, ofta medicinal, få likheter med snällare rökare från fastlandet. Och betydligt lättare att köpa spännande utgåvor av från oberoende buteljerare, jämfört med säg Lagavulin eller Ardbeg.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Destillerad 2006, lagrad på en refill ex-bourbon barrel

Styrka 53,9 procent. Kostade 890 kronor via SMWS 2021.

Färg: halm eller vitt vin

I doften: lime, sjögräs, uppspolad tång på sandstranden. Medicinalt av tabletter, bandage, rengöringsmedel. Oljig, fet. Lätt kryddigt köttig (SMWS smaknot ”ash coated haggis” är faktiskt rätt träffsäker). Vit fiskfilé. Medelkraftig rök och torv. Härligt osöt och ofruktig, möjligen kan jag ana svagt av hårda päron. Eken bidrar till slut med örter och mild menthol.

I munnen: fortsatt tydligt maritim. Sjögräset samspelar nu med söt citron. Det medicinala finns kvar men är lite mildare. Det här däremot inte det feta, oljiga som ger en skön munkänsla. Krämig fisksoppa med vitt vin. Örtig ljung för tankarna till Orkney, men röken är inte elegant nog att förväxlas med Highland Parks. Torv, tabletter och sjögräs i avslutet.

Med vatten: i doften tydligt medicinal och fet, röktonen är lite fördröjd men kommer sedan som vidbränd bacon i stekpannan. Munnen är fortsatt sötare än doften (relativt talat), som ett sött vitt vin. Sjögräs, bandage, fisksoppa, milda örter. Röken är mildare med vatten och ligger som en torvig, inlindad rökslinga.

Sammantaget en härligt icke-insmickrande maritim rökare. Härligt karaktärsfull, om än utan de där industriellt skitiga dragen som Ledaig ibland plockar fram. Inte sett dessa från SMWS en tid nu - snälla, släpp fler!

Poäng: 87-88p.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Glentauchers - Speyside, viktig ingrediens i Ballantines. 15-åringen lanserades för några år sedan, i övrigt rätt anonym som single malt - som vi vet behöver dock detta inte alls säga något om dess kvalitet. Det enda som kan sägas sticka ut för Glentauchers är att produktionen drivs traditionellt, utan större grad av automatisering - detta för att skapa möjlighet för ägargruppens anställda att pröva på grundläggande aspekter av destillering.

Denna SMWS-flaska köpte jag på nedsatt pris på sommarrea 2022 - 935 kronor fick jag betala för denna 19-åring. Ett och ett halvt år senare kan man antingen beskriva det som ett osannolikt fynd, eller beklaga sig över hur orimliga dagens priser har blivit.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Destillerad 2002, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 51,4 procent. Pris på SMWS sommarrea 2022 var 935 kronor.

Färg: guld

I doften: äppligt - inte ungdomligt, sådär äppelkart-råspritigt, utan moget åt äppelkompott. Åldern märks också i att eken givit en lätt pepprighet, och där bakom fint vaniljsocker. Diskret av mandarin och torkad mango. Härligt också av honung, valnötsbröd, och till sist dammiga böcker.

I munnen: äppelkompott övergår i honung och smulpaj med ett topplager med söt citron. Spännande nog ändå inte alltför söt - äpplena har en balanserad syrlighet och det finns lite rivig ingefära ihop med pepparn. Fatet har buteljerats vid en bra tidpunkt - smaken är intensiv, men vrålar inte utan ger plats för alla nyanser att titta igenom. Äpplen, apelsinskal, honung och smulpaj hänger i till ett långt avslut.

Med vatten: för ovanlighetens skull upplever jag styrkan som perfekt innan vattning, men i utforskandets tjänst häller jag ändå ner en knapp tesked i det halvtomma glaset. Upplevelsen blir lite stramare, sötman blir mer gräddig. Mjukare, mer viskande. Vitt vin, citronmousse. Äppelkompotten fortsatt närvarande. Jättegott, nu lite mer ”quaffable”, men tappar lite av sin komplexitet.

Sammantaget en whisky helt i min stil. För att vara ett first-fill-fat så har varken eken eller sötman tagit överhanden, utan bara fått destillatet att vackert mogna. Det enda som egentligen saknas är sekundära lagringstoner - jag hade gärna sett mer av de där dammiga böckerna. Å andra sidan hade fler år på fat sannolikt gjort att smakerna förmedlats med lite mindre oumpf och kraft.

Poäng: 89p. Då med en restriktiv bedömning.

Selected Malts Balmenach 10 år 2013

Vi är nog många som märkt hur mycket dyrare whisky har blivit senaste åren. Ökade omkostnader för destillerier och importörer i dessa inflationstider är sannolikt en förklaring, men man kan också fundera över hur andra faktorer spelar in. ”Premiumifieringen” av whisky syns i allt från exklusivare paketering till marknadsföringstexter om hur unikt precis varje fat av whisky är. Därtill talas det om att prissättning nu ofta sker utifrån vad det skulle kosta att ersätta fatet som ska buteljeras, snarare än vad det aktuella whiskyfatet kostat.

Därför är det befriande att svenska Selected Malts fortsätter att släppa whisky till väldigt rimliga priser. Dagens buteljering släpps för 679 kronor (50cl), och det är väl ungefär samma pris som de haft för sina single casks i många år nu. Deras premium-segment har heller inga premium-prislappar - bara en dryg hundralapp över. Att buteljera whiskyn på en styrka strax över 50 procent blir en bra kompromiss där priset blir rimligt samtidigt som man behåller bra driv i smak och doft, och det blir aningen fler flaskor mot om man buteljerat på fatstyrka (jag antar iaf att detta inte är fatstyrka utifrån att SM så ofta buteljerar på dessa procent). Strategin verkar framgångsrik - det tog inte många timmar innan denna buteljering var slutsåld. 

Denna gång är det en 10-åring Balmenach - en otypisk speysider som inte främst brukar vara mild och fruktig, utan snarare kraftfull och köttig. En typ av destillat som främst är tänkt att användas i små mängder i blends. Karaktären kommer fram genom att man destillerar snabbt, vilket släpper igenom mer ”orena” smaker, liksom att Balmenach är ett av få destillerier som använder ålderdomliga ”worm tubs” för att kyla ångorna ner till flytande form - en metod som också ger en mer karaktärsfull smakpalett. Selected Malts har lagrat den på ett first fill olorosofat - det står inte att det är någon finish, så sannolikt har den lagrats antingen full tid på sherryfatet eller åtminstone en betydande del av lagringstiden.

Selected Malts Balmenach 10 år

Destillerad 2013, buteljerad 2023. 

Lagrad på first fill oloroso-sherry.

Styrka 53,4 procent. Kostade 679 kronor (slutsåld).

Färg: mahogny

I doften: direkt visar sig det kraftfulla destillatet - mustigt, köttigt. Karré som bryns på hög temperatur i stekpannan? Fet i doften. Just köttigt snarare än svavligt - möjligen svagt av gummi men inte tändstickor. Riktigt bra. Förstås också en del sötare toner från olorososherryn och eken - fikonmarmelad, och sedan en fantastiskt härlig ton av vaniljsocker. Till sist en gräddig ton av earl grey-te med mjölk.

I munnen: inledningsvis lite mer av sherryn - en lite mer elegant oloroso. Återigen fikonmarmelad, nu följt av äppelkompott, mandel, kanel och apelsin. Strax därefter bryter det kraftiga destillatet igenom - pepprigt, köttigt, fett och oljigt. Texturen i munnen är spännande, för den är både söt, fet och lite syrligt torr och besk i eftersmaken. Väldigt lätt av svavel, men det är väl integrerat och stör inte. 

Med vatten: lika karaktärsstark, men upplevs lite mognare, som att tiden på fat ökat med ett par tre år. Fin balans mellan fikonmarmelad, russin, apelsin och citronsyra, sötsyrliga äpplen, brynt fett kött... Rent av lite medicinala toner - bandage, tjärpastiller, fishermans friend. 

Sammantaget - en utomordentligt välgjord Balmenach, där det köttiga, lätt skitiga destillatet och olorososherryfatet samspelar utomordentligt väl. Applåder till Selected Malts som i dessa dyra whiskytider lyckas lansera denna whisky för 679 kronor.

Poäng: 88-89p.

Ardnamurchan Sherry cask vs Sherry cask peated

Under slutet av 2023 kom ett par släpp från Ardnamurchan, som var så lika att även whiskynördar hade svårt att hålla dem i sär. Den första, AD Sherry cask release, var Ardnamurchans första lite större släpp med enbart sherryfat i mixen. En stor andel av whiskyn är rökig. Den mottogs väl tidigare under hösten i övriga Europa, så det var nog fler än mig som nyfiket väntade på att svenska importören Clydesdale skulle få in den. Den kom till slut på webbsläppet i november, med en attraktiv prislapp på 669 kronor.

Bara någon vecka sedan kom det andra släppet - en buteljering särskilt framtagen för den svenska marknaden. Flaska, etikett och namn till synes identiska, med tillägget ”peated” i namnet (AD Sherry cask release peated). Den distinktionen blir ju lite bristfällig när även syskonet har en rökig fatmix, men det verkar åtminstone som att andelen rökig whisky är högre i denna - enligt Clydesdale var 25 av 31 fat fyllda med rökig whisky. Priset 650 kronor, och ska finnas på hyllan på de flesta bolag under en längre tid.

Jag tänkte direkt att det kunde vara kul att göra en duell mellan dessa båda, när de nu är så uppenbart snarlika. Tack till Andreas Eliasson som samplade den från webbsläppet. Peated köpte jag en flaska av, och med tanke på snabb åtgång har den funkat väl som jul- och vinterwhisky.

Bildkälla: Clydesdale

Ardnamurchan AD Sherry Cask Release, Peated

Helt lagrad på sherryfat (främst oloroso och till del PX), både spansk och amerikansk ek, storlekarna butts, hogsheads och octaves. De flesta faten från 2018, några från 2019.

10 000 flaskor, styrka 50 procent, pris 650 kronor på bolaget.

Färg: mörk bärnsten 

I doften: apelsin, kola, sedan rök med citron och örter. En del citrusbeska och lite unket av blöt jord (positivt menat). Örterna går åt vanilj och mynta, nästan hela vägen till menthol. Den knäckiga kolan kommer tillbaka, för doften tillbaka till lite tryggare, välbekanta sherryfatstoner. 

I munnen: likt doften mycket apelsin, sirap. Apelsinmarmelad. Mer sötma och mindre beska jämfört med doften. Efter en stund tittar den blöta jorden fram, men är här i munnen går det mer åt blöta klippor - mer mineraler och sälta. Sjögräs. Röken en brasa på havsklipporna. Vitt vin också med i avslutet.

Med vatten: i doften citronrök, apelsinkola och blöt jord och blöta klippor. Lakritsrot? I munnen vaniljkola, citron och en härlig sälta. Sjögräs, citronrök och lakrits också i munnen. Lite mognare med vatten. Texturen är samtidigt gräddig och torr.

Bildkälla: Clydesdale

Ardnamurchan AD Sherry Cask Release

Helt lagrad på sherryfat (främst oloroso och till del PX), både spansk och amerikansk ek, storlekarna butts och hogsheads (inga octaves i denna). Alla fat från 2018.

14 000 flaskor, styrka 50 procent, pris 669 kronor på bolaget (slutsåld).

Färg: mörk bärnsten (identisk färg)

I doften: även här kola och apelsin, men inte med samma beska. Svagare rök och inte lika örtig. Istället lite mer kustsälta, bondgård (hö och boskap i en lada). Fettat läder. Efter en stund vanilj, kola, muskotnöt och svag rök.

I munnen: jämförelsevis lite fylligare i sherrysötman - gräddkola, choklad, sylt på blandade bär. Både apelsin och citron, sedan samma ”farmyard”-funk. Röken smutsigare på ett bra sätt, nästan åt asfalt. Syrliga kolanappar skapar en lite sprudlande känsla i munnen. 

Med vatten: liknande smakprofil. I jämförelse med syskonet så tycks sherryfaten vara lite mer aktiva - mer torkad frukt, mer choklad, fylligare munkänsla. Halm, gödsel och läder kompletteras av syskonets maritima sälta, sjögräs och sötlakrits.

Sammantaget märks ett tydligt släktskap i denna duell, men också tydliga nyansskillnader. Den svenska peated-releasen är mer maritim, lite mindre smutsig, ek-kryddigare och torrare. Det internationella släppet har mer sherryfattoner, mer fyllighet och mer smuts. Inledningsvis tycker jag att nummer två är ett klart steg bättre, men avståndet minskar under provningen. Prismässigt är båda väldigt prisvärda och passar extra bra så här på vinterhalvåret. Kvalitetsmässigt når de inte riktigt upp till Ardnamurchans cask strength-releaser på övervägande bourbonfat, och inte heller lika bra som den single cask på sherryfat som kom till Sverige något år tillbaka.

Sherry Cask Release Peated: 84p

Sherry Cask Release: 85p

Isle of Harris - The Hearach

Yttre Hebriderna - alltså de yttre västra öarna i Skottland - är mer kända för sin tweed än för sin whisky. Under lång tid har whisky inte alls producerats i dessa avlägsna trakter. Sedan dryga tio år finns lilla Abhainn Dearg distillery på Isle of Lewis, det första (åtminstone lagliga) destilleriet på Yttre Hebriderna sedan 1829.

Isle of Harris distillery släppte sin första whisky förra året (2023), men har redan innan dess varit duktiga på att sprida ordet. De har varit med i Whiskysnack, och deras gin brukar få fina omdömen. Destilleriet och deras medarbetare framstår som väldigt sympatiska, som både stärker sitt community och skapar arbetstillfällen på en ö som länge kämpat med en minskande befolkning. De tycks inte heller ta några genvägar med whiskyn - den yngsta whiskyn de buteljerar är fem år snarare än tre, de använder traditionella fattyper som bourbon (ca 80 procent) och sherry, snarare än ”turbo-fat” som nyek eller STR. Positivt nog buteljerar de på 46 procent och utan kylfiltrering eller färgning. 

De kallar sin whisky The Hearach, vilket också är vad man kallar en invånare på ön Harris. Flaskdesignen knyter an till tweedvävstraditionen, och ser åtminstone på bild väldigt bra ut. Flera batcher har släppts - i skrivande stund åtta batcher från 2023 - och man kan föredömligt djupdyka i detaljerna på destilleriets hemsida. 

Det är batch 2 som jag provat och som släppts på Systembolaget (tack Andreas och Lars för informationen). Malter Magasin uppger felaktigt första batchnumret i sin artikel, och skriver också felaktigt att den yngsta whiskyn är fyra år.

Bildkälla: harrisdistillery.com

Isle of Harris The Hearach (batch 2 2023)

Lagrad minst fem år på ex-bourbon, oloroso och fino.

Lätt rökig på 12-15 ppm. Ca 12000 flaskor i varje batch.

Buteljerad på 46 procents styrka, kostar ca 900 kronor på bolaget.

Färg: halm

I doften: citron och sjögräs möter ale och vaniljkola. Vit choklad, mjuka fruktestrar av äpplen och päron, där bakom mineraltoner av blöta klippor. Lätt av ingefära efter en stund. Ungt, men inte omoget. Inte så komplext, men välgjort, angenämt och med destillatet i fokus.

I munnen: söt citron och malt - återigen går tankarna till en citrusrik ale. Röda äpplen, svagt av mango. Åter lätt av sälta från sjögräs och blöta havsklippor, och här kan man ana en lätt puff av rök. Mint och ett litet uns svartpeppar. Citronerna och sältan hänger med in i en oväntat lång eftersmak.

Med vatten: citronen går mot lime. Svagt av rök från en vedbrasa, väldigt fint integrerat i helheten. Rökt fisk? I munnen möter äpplen, citron och vanilj de Yttre Hebridernas sand- och klippstränder. 

Sammantaget är The Hearach inte bara bra för att vara fem år gammal, utan rätt och slätt bra. Citronen och sältan (liksom community-arbetet) för tankarna till Bruichladdich, vilket är ett gott betyg. Att Isle of Harris distillery valt att använda övervägande bourbonfat gör att destillatet får mycket större spelrum, mot om man som så många andra unga destillerier valt STR-fat. Det blir spännande att följa destilleriets resa framåt.

Poäng: 85p

Cadenhead Original Bunnahabhain 7 år 2022

Cadenhead’s är en av de klassiska buteljerarna av whisky (och rom). De har senaste åren genomfört flera större förändringar - dels avslutade de samarbetet med de tidigare Cadenhead’s-butikerna i Europa, dels har de avslutat den populära Small batch-serien till förmån för den återupplivade Original-serien som buteljeras på 46 procent.

Dessa förändringar mötte en hel del kritik, men kan visa sig leda till något positivt för oss i Sverige - den svenska importören Symposion har märkt att de får större tilldelning från Cadenhead, i synnerhet av Original-serien. Under 2023 var också just Original-buteljeringarna populära prisvärda släpp, som litegrann bröt av mot i övrigt stora kostnadsökningar.

Flaskan jag provar idag buteljerades 2022 och kom till bolaget tidigt 2023, tillsammans med fem andra sorter. Denna Staoisha - alltså rökig Bunnahabhain - är lagrad helt på refill sherry och kostade så lite som 641 kronor. Visserligen bara 7 år gammal, men för rökig whisky i synnerhet behöver det inte vara fel, och just Staoisha släpps ganska frekvent av oberoende buteljerare i denna ålder. 

Originalserien identifieras lätt av sina
gråa etiketter och fyrkantiga flaskor.

Cadenhead Original Bunnahabhain 7 år

Rökigt destillat (Staoisha). Lagrad på refill sherryfat 2014-2022.

46 procents styrka, kostade 641 kronor via bolaget i mars 2023.

Färg: mässing

I doften: omedelbart tydlig rök, lite åt barbecue och grillad ananas. Man kan ana Bunnahabhains lite jordiga röksignatur, men här i en lite sötare sherryfatstappning. Örtigt, det jordiga går över i lakrits. Röda äpplen. 

I munnen: Sött fruktig inledningsvis, både äpplena och den grillade ananasen återkommer. Röken något mildare i smaken, men fortfarande tydligt närvarande. Vi står fortfarande vid grillen, men den blöta, jordiga, örtiga signaturen märks mer än i doften. Mycket mer fastland än kust - jag saknar sälta, sjögräs eller liknande, men det finns medicinala toner åt tjära och fisherman’s friend-tabletter.

Med vatten: lite mildare och försiktigare i doften - samma toner fast svagare och mognare. Svagt anar jag att apelsinkola adderats. I smaken har den jordiga röken backat medan söta äpplen och kola stigit fram. Äppelmos, ananasen är inte lika hårt grillad. Röken kommer nu mer i eftersmaken tillsammans med örter och lakrits.

Sammantaget en utomordentligt prisvärd rökare. Sherryfaten var inte så aktiva, tydligt återfyllda precis som Cadenhead angivit. Sherry och rök kan ibland gå dåligt ihop, men här har sherryfat och rök integrerats väl. I den negativa kolumnen noterar jag att detta är en ganska enkelriktad whisky - sju år på fat ger sällan en stor komplexitet. Och i ärlighetens namn föredrar jag i de flesta fall Bunnahabhain som orökig.

Poäng: 82-83p.