lördag 24 april 2021

Yellow Spot 12

Irlandstemat fortsätter!

I dagarna hade Kalmar Whisky Society en ny onlineprovning, under ledning av trevliga Olof Noreus från Pernod Ricard. Pernod Rickard äger flertalet destillerier och agerar också som importör. Olof har besökt klubben tidigare, men denna gång på temat Irland och whiskey från New Midleton distillery. 

Olof återgav den irländska whiskyhistorien under provningen, och särskilt vilken roll Midleton har haft. När den irländska whiskeyindustrin var på väg att säcka ihop totalt på 1960-talet så gick de tre sista destillerierna ihop. Dessa var Powers och Jameson i Dublin och Cork distillers (Bushmills på andra sidan gränsen fortsatte som tidigare). De fasade då ut sina befintliga destillerier och byggde nya Midleton i anslutning till Cork distillers gamla. Det är gigantiskt stort och producerar både grain- och pot still. Under 10-talet har stora investeringar gjorts och det finns visst sedan 2015 också ett mikro-destilleri för mer experimentell produktion.

New Midleton är därmed ett destilleri som producerar en mängd olika märken whiskey. Ett av dessa är Spot-serien, som ursprungligen grundades av vinhandlaren Mitchell & Son. Olof berättade att de fyllde sina fat på gamla Jameson-destilleriet i Dublin och sedan gav ut och sålde via sin butik (som fortfarande existerar i Dublin). Namnen kommer utifrån att man målade en färgklick på faten, utifrån hur länge de skulle lagras.

Mest känd är Green Spot som var den enda som överlevde krisen och kontinuerligt producerats. All Spot-whiskey är single pot still och produceras i samma pannor som syskonet Redbreast. Mashbillen är den samma, men skärningspunkterna skiljer åt, liksom att fatmixen lutar lite mer åt bourbon (medan Redbreast har en större andel sherryfat). Detta leder till att Spot har en lättare karaktär.

Tyvärr finns ingen Spot-whiskey via bolaget, men till provningen lyckades vi köpa in en flaska Yellow Spot. Yellow Spot är 12 år, och den i serien som först återuppstod (därefter har sedan Red Spot och Blue Spot också tillkommit). I fatmixen finns bourbon-, sherry- och lite mer udda fat som innehållit malagavin (ett desertvin). Jag behöll en slatt i provningsflaskan och kompletterade mina provnoteringar några dagar senare.



Yellow Spot 12 år, 46 procent styrka.

Färg: mässing.

I doften: mjukt kryddig. Kanel, rosépeppar. Lätt ekigt och parfymigt, men utan att på något vis ta över. Marsansås. Sen kommer ett knippe fruktiga toner - lätt av apelsin, en torr äppelcider. Någon tropisk frukt jag inte kan definiera. Något som för tankarna till nyponsoppa (hur jag nu håller reda på det, har väl inte druckit nyponsoppa sedan jag var tolv). En bra, spännande doft.

I munnen: Börjar citrusfruktigt -
apelsin, earl grey. Marmelad. Sedan vanilj, kola och en oljig och lätt kryddig munkänsla - tydligt en pot still, men en lite lättare sådan. Jättegott. De där malaga-vinfaten finns där i anslutning till apelsinen, men det är perfekt kompletterande toner snarare än något som tar över. Det är fräscha smaker som kiwi, ett lätt sött vitt vin, godiset vingummi.

Med vatten: (detta var lite för gott så väldigt lite kvar i glaset). Än mer delikat men håller i övrigt balansen mellan citrusfrukterna, pot still-smakerna och de fräscha vinfatstonerna.

Poäng: 89p.


Sammantaget: Yellow Spot imponerar på flera sätt. Dels visar Midleton att pot still-whisky inte enbart är kraft, oljigt och kryddigt, utan att det också kan göras i en mjukare, lite mer elegant stil. För mig som är ny på pot still-whiskey så känns det betryggande, att stilen inte är alltför smal eller endimensionell. Men Yellow Spot har också lyckats väldigt väl med sin mix av fattyper, framför allt med hur väl malagafaten smälter in.

Ca 800 kronor för en tolvåring tycks kanske vara i den övre skalan, men Yellow Spot är definitivt väl värd pengarna.


måndag 19 april 2021

Elements of Islay: Br5 (Bruichladdich)

Elements of Islay är en serie buteljerad av Suhkinder Singh, också ägare till butiken The Whisky Exchange. Serien sticker ut lite med sina etiketter, inspirerade av periodiska systemets listning av grundämnen. Orökiga Bruichladdich's i serien får exempelvis titeln Br, följt av en nedsänkt siffra för vilken utgivning i ordningen. 
 
Jag gillar serien, om än med förbehållen att flaskorna gärna fått vara på 70 cl, och att den minimalistiska etiketten inte innehåller all information jag önskar. Om buteljeringen Br5, som jag skriver om, står inget om ålder på etiketten. På hemsidan tillkommer informationen att det är en vatting om tre refill hogsheads destillerade 1992. Söker jag runt lite tycks Br5 vara buteljerad 2013, vilket skulle göra den 20 eller 21 år (en källa bekräftar åldern 20 år).

Det var cirka två år sedan jag köpte flaskan - 874 kronor betalade jag, vilket får ses som ett bra pris för en så pass gammal Bruichladdich. Enligt importören Clydesdales hemsida sålde den slut i december förra året, men syskonet Br6 finns fortfarande i lager (några hundralappar högre i pris dock).
 
En för mig rolig detalj är att ansvarige för Br5-buteljeringen, Oliver Chilton, varit gäst i Klaus Bitchnaus Whiskysnack. Jag passade då på att fråga Oliver om Br5, och här fanns faktiskt en lite udda berättelse bakom. Oliver sa att det lite slumpmässigt blev han som valde faten, att detta egentligen skulle ha gjorts av en överordnad med mer erfarenhet. Sedan fick hans namn också stå på flaskan, då ingen annan ville ta risken att förknippas med buteljeringen utifall kritiken skulle bli negativ.
 

Elements of Islay Br5 (Bruichladdich), 53,8 procent.

Färg: halm till guld

I doften: lite fascinerande att det trots ålder finns mycket malt här - doften går åt gröt, med en klick äppelmos. Som ofta med Bruichladdich finns en citrusdoft, denna gång apelsin (eller apelsin med nejlika - det är lite kryddigt, parfymigt). Lätt bränt trä, svagt salt och havigt. Parfymen kliver framåt, går över i cederträ. Visst alkoholstick ihop med ek. Cederträ går över i mynta, eller snarare menthol.  Svagt av tobak. Detta må inte i doften ha balansen hos en fint utvecklad 20-åring (utan är snarare lite skrikig), men eken har lämnat ett stort fingeravtryck och med en del komplexitet.

I munnen: konsekvent. Apelsin och citron (saftigt och fräscht, inte beskt), äppelmos, och så kommer malten i en spröd, halvtorr kaka (drömmar, eller en sån där apelsinkaka ni vet?). Lite tydligare sälta, och citronen går åt sjögräs. Jag blir lite förvånad, för mina intryck nu stämmer inte riktigt med när jag sippat mer oreflekterat tidigare. Detta är bättre än jag minns, särskilt eftersom det är mer tydligt en Bruichladdich. Sen kommer något jag känner igen: choklad, en sån där på ca 70 procent. Jättehärlig munkänsla som balanserar mellan krämigt och torrt. Jag skrev konsekvent tidigare, men gällande eken är det inte så - om doften var på gränsen gällande eken så är det verkligen inte så i munnen.

Med vatten: mycket ek och parfym, svårt stickig i näsan. Pepprigt. Efter en stund malt, och nu finns chokladen också i doften. Citrus, salt. I munnen lite lättare och mindre het, men i övrigt samma smaker. Eller, lite mer trä nu, ceder och svagt av menthol. Sälta och apelsin kvar i eftersmaken. Trots styrkan bör nog denna vattnas försiktigt.

Sammantaget: Bättre än jag trodde. När jag druckit av denna flaska har jag saknat tydlig destillerikaraktär och fastnat i fattonerna. Men nog finns mycket Bruichladdich här! Eken kommer och går, bäst är Br5 ovattnad i munnen när eken är mindre framträdande. Ja, riktigt bra ovattnad i munnen, med både de där fina smakerna som kommer med ålder, men där det också finns en hel del tryck kvar. 

Poäng: 89-90p. Typiskt att jag inser att detta är bra när flaskan nästan är slut. :-)

lördag 10 april 2021

Mystery malt från Victor

Vad döljer sig i detta glaset?
 

Victor Sand (secondfill.com) var vänlig nog att skicka med en hemlig ”mystery malt”, som jag nu tog tillfället att prova.

Färg: bernsten - skulle kunna vara sockerkulör

I doften: första intrycket är inbjudande - vaniljsötma, lätt citrus åt apelsin med viss beska. Ingefära, peppar, svag chili. Japp, tydligt kryddig. Viss alkoholhetta, kanske 46-48 procent styrka? Svårt att identifiera så mycket mer, men söta röda äpplen tittar fram efter en stund. Finns här någon rök? Tror inte det men skulle kunna finnas en slinga rök i den torra, kryddiga eken, i så fall mild och mer åt en jordig skotsk fastlandsrök.

I munnen: positivt överraskad av en gräddig textur. Här finns en kaksmulig malt, och sötma från honung och vanilj. Röda äpplen igen? Kola, fudge, lätt lätt av syrligt gelegodis. Det gäller dock att ta små sippar, annars blir det beskt och pepprigt. På tal om beska så är apelsinen nu en riktigt besk blodapelsin. Lätt torrt avslut. Jag tror detta är på 46 procent styrka.

Med vatten: Sötbrödig malt kliver fram lite mer, det syrliga växer. Krämig vanilj, nu snäppet torrare.

Sammantaget: Doften är trevlig, men snäppet för ekkryddig. Intrycket är dock övervägande positivt i munnen. Den gräddiga munkänslan är bra, sötma och malt gifter sig fint. 

Vad kan detta vara? Något skotskt, orökigt på ex bourbon och nyek gissar jag. I munnen tycker jag detta har vissa likheter med Deanston 12, som jag provade på bloggen för några månader sedan (också sampel från Victor). Detta är dock kryddigare. Kan det vara en officiellt utgiven Deanston på 46 procent, med nyek i receptet? Finns det inte en sån?

Poäng: 81p

 

Facit: vi får se!


fredag 9 april 2021

21/2 2021 - Caol Ila med Fredrik Larsson, KWS


Kalmar Whisky Society höll en onlineprovning på destilleriet Caol Ila med Fredrik Larsson. Halvblint ikväll - vi vet att det är Caol Ila men inte mer. Väl genomfört, tack Kalle och gänget, och Fredrik förstås. Mina anteckningar dels från provningen, men kompletterat utifrån det som fanns kvar i flaskorna en dryg månad senare.

 

1) 

Vaniljbakelse, lätt citrus. Tydlig, trevlig rök. Bra doft som balanserar maltsötma-citrus-rök. 

I munnen krämig, liknande toner. Väldigt konsekvent. Bra. Med några droppar vatten tillkommer ljusa fruktiga toner av kiwi och päron. Röken backar.

2) 

Mer stängd i doften. Torrare rök, mindre söt och fruktig. Träig. 

I munnen pepprig citrusrök som är rätt besk. Honungssötma väger upp lite. Helt okej. Med vatten lite mer vanilj, lite fruktigare. Ekbeskan inte lika besvärande, men klart sämre än ettan.

3) 

Chokladig gräddig doft. Kaffe med mjölk. Lik i den lite torra röken. Citrus, åt apelsin. Viss sälta. Gillar.

I munnen sötfruktig och chokladgräddig. Viss citrusbeska men sötman håller tillbaka. Lätt sälta. Sprött brödig. Bra men lite spretig kanske?

4) Sägs vara rödvinsfinish. Lite kärv i doften. Bacon, rök (förstås). Lätt unken utan att bli oangenäm. 

Överraskande mjuk först med mycket vanilj, sedan syltiga röda bär. Ungt, nästan åt new make, tydligt maltigt. Slutar väldigt kärvt. Friskare med vatten och lite mindre kärv (tack för det), men behöver ta små sippar för att det beska kärva inte ska slå igenom. Sötsyrligt, nästan vinäger i avslutet.

5) Sherryfat. Russin. Torkade röda frukter. Lätt av svavel, men inte så utmärkande. Gummi. Men det finns citrusrök där bakom! Och lätt sälta. Snyggt.

Ordentlig sherrybomb som svalt mycket av röken. Lite jordig. Citronvatten, malt, Caol Ila allright. Med vatten lite mer syrlig, åter lite farligt nära vinäger i eftersmaken. Gummi, nästan ägg. Nej, vattnas sparsamt.

6) Mer framträdande rök. Vindruvor, citron igen. Kust, sjögräs, musslor.

Även i munnen en riktig rökbomb. Vanilj, citron och apelsin. Vågskvalp mot strand. Lite het, gynnas av vatten. Mer apelsin, åt blodapelsin. Salt rök. Fisksoppa. En bra Caol Ila.

 

Facit:

1) Caol Ila Unpeated 17 år, 55,9 procent, destillerad 1997.

Orökig? Knappast helt orökig, röken finns där även när jag vet vad det är i glaset. Min favorit. Faktiskt knapp favorit i hela gruppen - vi är kollektivt chockade över att nummer ett och en orökig bland rökare vann.

2) Gordon & MacPhail för Viking Line 20år, 53,3 procent, 1996.

3) Gordon & MacPhail för japan, 12 år, 57 procent, 2002.

Min tvåa. Uppfattas äldre än 12 år, bra mer komplex än sitt 20-åring syskon.

4) Distillery exclusive NAS buteljerad 2017, bourbon/rödvin, 58,8 procent.

Många gillar, men inte min favorit.

5) Adelphi för FC Denmark 9 år, 2010, 53,3 procent.

6) Dead fish, Wettervik & Larsson, 2009, 61,6 procent.

Minst antal röster som favorit, inte riktigt rättvist kan jag känna. Provningsledare Fredrik Larsson som buteljerat tog det dock väl. Trea i min rangordning.