Bunnahabhain 12 & Moine

On the rocky road to Bunna

Det är dryga fem kilometer till Bunnahabhain (uttalas Bunna-haven) från vägavfarten där bussen släpper av mig. Det är mars 2019 och lyckligtvis är vädret bra. Det är faktiskt en väldigt fin dag att vandra, vägen slingrar sig över hedlandskapet. I bakgrunden skymtar sundet och de två bergstopparna Paps of Jura. Jag skulle normalt ha kunnat gå här hela dan och njuta, men jag har idag tagit en chansning: om det inte passerar någon bil och erbjuder lift, då hinner jag inte i tid till den guidade turen på destilleriet.

Det var en synnerligen trevlig dag på Islay. Jo, jag fick skjuts till destilleriet, vi blev ett trevligt gäng på rundturen och avslutade sedan med en fantastisk provning i ett av lagerhusen.

Bunnahabhain är grått, smutsigt,
slitet och så där härligt fulsnyggt.

Bunnahabhain är visserligen, precis som de flesta destillerier på Islay, ägt av ett internationellt storbolag, och producerar stora mängder sprit varje år (3,2 miljoner liter närmare bestämt). Det ligger ändå lite i utkanten av den stora, turistiga whiskybubblan på ön, inte bara på grund av sin geografiska position. Islay är så förknippat med sin rökwhisky och de tre mer namnkunniga destillerierna på sydkusten - långt färre hittar hit. Destilleriet i sig har också en lite ruffigare karaktär, inga rena vitkalkade fasader i sikte. När jag besöker Bunnahabhain har de faktiskt också behövt riva flera av lagerhusen, som visat sig farliga och fallfärdiga.

Bunnahabhains pir användes ända in på 90-talet.

Bunnahabhain, likt Talisker och Old Pulteney, vill gärna beskrivas som en maritim malt. Havet är också en viktig del i destilleriets historia. Den där vägen jag gick kom inte till förrän 1960, innan dess skedde alla transporter vattenvägen via destilleriets pir. Precis som Highland Park är Bunnahabhain också förknippad med användandet av sherryfatslagring för sin whisky (vilket de i min mening gör med bravur!). Bunnahabhain är främst förknippad med whisky från orökt malt, men de har på senare år ökat andelen röksprit.

Dagens två drams representerar båda dessa sidor av Bunnahabhain - orökig och rökig. Först har vi 12-åringen, som jag ofta har en flaska hemma av. Den kostar 500 kronor på bolaget, och är sedan ca 10 år varken kylfiltrerad eller färgad. Sedan har vi Moine, som görs enbart för den svenska marknaden. Moine är gaeliska och betyder ”torv”, och anspelar på att det är en rökig whisky. Moine säljs för billiga 390 kronor. Båda har en alkoholhalt på 46,3 procent.

12an till vänster, Moine till höger. Färgen avslöjar skillnaden i fatlagring.

Bunnahabhain 12

I doften: det börjar härligt med karamell, kola, och torkade fikon. Tydligt att det finns många sherryfat i mixen, men som vanligt med Bunnahabhain finns destillatets karaktär kvar. Maritima dofter som sjögräs och stänk av salta vågor mot en sandstrand. Hallon, kanske svag citrus också. Inte särskilt kryddig i doften, men däremot mineralitet, som från blöta stenar. Det salta balanserar mot vaniljsötma.

I munnen: munkänslan börjar lite stramt torr men blir snabbt krämig. Det är mycket kola, kolasås, som i eftersmaken går över i choklad. Det finns söta äpplen, syrligt gelegodis och russin. Lätt av torr ek och vanilj, men förstås tydligt mindre än i 18-åringen som jag provade för två veckor sen. Eftersmaken är medellång, och bärs fram av mineraler, lätt sälta och sjögräs. Finns där rök frågar jag mig?

Med tre droppar vatten: doften förändras inte nämnvärt, sältan kliver fram lite. Sältan märks också lite mer i munnen, medan kolan är mer diskret. Jag hittar nu fikonen från doften också i smaken.

Bunnahabhain Moine

Moine är tydligt ljusare i färgen i jämförelse.

I doften: jo, här finns en tydligare rök. Det är inte en typisk islay-rök, utan torrare. Röken går åt det minerala steniga och jordiga. Det maritima är inte lika framträdande som i 12-åringen, men viss havssälta finns här. Hittar inga torkade frukter här, men väl så mycket vanilj.

I munnen: som i tolvan finns här kola och syrligt godis, särskilt i början, och en lätt mentholsmak. Moine upplevs mindre fyllig och söt, här är det en torr jordig rök som leder vägen. Moine är dock långt ifrån att vara något rökmonster. Det är inte bara mildare än en Ardbeg, det är mildare också än en Caol Ila eller en Kilchoman. Röken är tydlig, men det är en väldigt annorlunda rök. Eftersmaken är lite kortare, men rök och sälta hänger ändå kvar i gommen en stund.

Med tre droppar vatten: doften påverkas inte så mycket. I munnen är det lite mer sötma nu, från vanilj och honung. Texturen är lite torrare. Röken har minskat något och tyvärr hänger eftersmaken inte kvar lika länge. Men det är fortfarande gott.

Sammanfattat är Bunnahabhains 12-åring väldigt god och väldigt balanserad. Det finns sherryfat, det finns vaniljsötma från bourbonfat, det finns en maritim destillatkaraktär. Den faller heller inte i riskzonen för att uppfattas som tråkigt.

Moine är inte lika komplex och enklare i sin karaktär, men är klart njutbar. Moine är inte rökig som något annat på Islay, men det innebär inte att det är sämre - bara man inte förväntar sig en vrålande rökbomb. För det priset finns inget att klaga på.

Del 2: Ett besök på Linköping Whiskyexpo 31/1 2020

Här kommer fortsättningen på mitt besök på Whiskyexpo i Linköping.

Det finns ett antal destillerier som väckt mitt intresse, som jag läst recensioner på och sett på videobloggar, men som jag ännu inte testat själv. Craigellachie är ett sånt exempel. Och Mortlach, som har ryktet om sig att göra ruffig, sherrytung whisky. 

Mortlach ägs av det megastora spritbolaget Diageo, och de stod med en rejäl monter på mässan. Mortlach har de senaste åren släppt ett nytt standardsortiment, bestående av en 12-åring, 16-åring och en 20-åring. 16-åringen är lagrad enbart på gamla sherry-fat och säljs för 900 kronor.

Mortlachs nya standarbuteljeringar, med snygga, påkostade flaskor.

Mortlach 16 år

Enbart sherry-fat alltså, 43,4 procent alkohol.

I doften: som ryktet säger - sherry men stingslig, motvalls. Svavel, som ett helt paket tända tändstickor, dominerar doften. Andra dofter från sherryfaten, som torkade frukter som plommon, är diskreta men finns där. Jag uppfattar doften lite endimensionell, men hittar också lite kola och ett litet stänk salt.

I munnen: först överraskande slank. Sen mullrar det igång med mycket smaker samtidigt: något syrligt, svavel igen, torkade söta frukter. Eftersom allt kommer samtidigt är smakerna lite svåra att skilja ut. Syrligt gelegodis i eftersmaken.

Med vatten: munkänslan blir lite fylligare, vilket känns bra. Mer tydligt sherrylagrad nu. Bättre, men jag är inte såld idag på denna.

Sammanfattning: Gott, men står sig inte så bra i konkurrensen idag. Jag gillar ju egentligen whisky som är lite motvalls och otillrättalagd, men idag når Mortlach 16 år inte riktigt upp till mina förväntningar. Jag tror att det här är en whisky jag skulle kunna uppskatta mer om jag fick prova den hemma vid flera, återkommande tillfällen. Sannolikt kommer jag dock titta efter en annan variant av Mortlach nästa gång.

Därefter gick jag tillbaka till Smögens monter, där nu grundaren Pär Caldenby anslutit. Vi pratade om flera av deras buteljeringar, som aktuella Primör Revisited (ett hundratal flaskor finns fortfarande på bolaget), åttaåringen (som Pär hoppas kan bli återkommande i någon form), samt trippeldestillerade Triple (den som väntar på mer trippeldestillerad Smögen får hålla sig till tåls, men det ska finnas något som ligger till sig i lagerhuset).

Pär rekommenderade särskilt deras kommande single cask-buteljering, nummer åtta i ordningen (i mars om jag minns rätt ska den släppas). Nummer nio lanserades på bolaget förra året, åttan skulle ha kommit samtidigt men har fått skjutas framåt (de svenska destilleriernas samarbete med systembolaget tycks inte vara helt smärtfritt).

Varmaste rekommendationer att prata
whisky med Pär Caldenby. Och prova hans
Smögen förstås!

Smögen Single cask nr 8

Lagrad på ny svensk ek. 63 procent alkohol. Prövade den först i montern, varav en del av iakttagelserna kom i samtalet med Pär. Det märks att mr Caldenby kan sin whisky, och han var generös att beskriva var de uppfattade dofterna och smakerna härstammade ur.

I doften: lite svårt på 63 procent, men vilken lovande doft! Röda frukter, tydlig men integrerad rök. Ekdofterna är inte det minsta beska och inte särskilt kryddiga. Pär förklarar att det är karaktäristiskt för svensk ek, som snarare går åt söta toner, och att de röda frukterna jag uppfattar kommer därifrån.

I munnen: Förstås potent på sina 63 procent, men väl integrerad. Börjar med röda äpplen, och sen som Pär adderar, juliga kryddor, nejlika kanske. Smögens typiska pyrande, halvtorra rök och maritima inslag. Jättegott, men behöver nog en del vatten.

Med ca 8 droppar: Angenäm mjuk, degig malt har tittat in. Fortsatt åt det röda fruktiga, röda körsbär också. Svag antydan till saltlakrits (jag tycks ofta hitta lakrits i Smögen). Krämig trots eken, bara torr precis i slutet.

Ytterligare tio-tjugo droppar: Näsan är lite trött vid det här laget. Men så god nu i munnen. Röken är mer diskret och den söta röda fruktigheten är så härlig, kanske har några mandariner smugit sig in. Kryddorna finns där i bakgrunden.

Sammanfattat: Smögen har gjort ett gott hantverk med denna single cask. Nyek är inte enkelt, men här har de lyckats mycket väl. Pär beskrev detta som en personlig favorit, vilket är lätt att förstå.

Klockan började nu närma sig nio, och jag bunkrade upp med lite mat och rörde mig till kvällens seminarieprovning med den oberoende skotska buteljeraren A.D. Rattray.

Rattray representerades av Frances Dupuy, som arbetat för företaget i ca 20 år, och innan dess i vinbranschen. Hon berättade om Rattrays 150-åriga historia, om människorna i det familjeägda bolaget, och hur deras whiskies blir till. Livet som oberoende buteljerare är inte så enkelt kan man förstå efter hennes inlevelsefulla beskrivning. Destillerierna är inte odelat positiva att sätta sina namn på produkter som andra företag ger ut, vilket Frances också uttryckte förståelse för, men whiskybranschens jargong och sedvänjor kan framstå som lätt bisarra. Ta exemplet ”teskedad whisky” (”tea spooned whisky”), där destilleriet påstår att de hällt en tesked från ett annat destilleri i tunnan, och därmed inte kan bära destilleriets namn.

Frances var väldigt spännande att lyssna på, men stämningen försämrades av att vissa människor uppenbarligen inte riktigt kan bete sig i sammanhang där det serveras alkohol. Vi var cirka 30 personer på seminariet, och man borde förstå att man inte kan prata högt i munnen på den som ska leda provningen. Klarar man inte det, då borde man faktiskt inte dricka så mycket innan, eller helt enkelt välja att inte delta.

Frances ledde provningen med mycket kunskap och typisk
brittisk ”wit”, humoristisk kvickhet.

A. D. Rattray har flera serier single malt och single casks, som också finns i Sverige. Deras buteljeringar i lite större kvantiteter beskrev Frances är riktat till en bred målgrupp, från de som aldrig druckit whisky till de som vill ha något bra att enkelt avnjuta hemma. Dessa har namn som ”Cask Speyside”, ”Cask Islay” osv, och uppger (åtminstone oftast) inte destilleriets namn. Så hemligt är det inte alltid dock, som exemplet ”Cask Orkney”, där Frances med glimten i ögat beskrev att Orkneyöarna enbart har två destillerier, varav Scapa aldrig säljer till oberoende buteljerare - där kan man sluta sig till alltså att det är Highland Park som är producenten.

Provningens första dram var Cask Speyside, 10 år. Producentens namn får de alltså inte uppge, men Frances hintade att destilleriet har gjort något på sistone som kostat en hel del pengar, och kanske behöver lite extra inkomster från oberoende buteljerare. När jag föreslog Macallan, med sitt nya destilleri, tittade hon uppenbart låtsat förvånat tillbaka och stämningen blev mycket munter i rummet. Eftersom buteljeringen enbart var från bourbon-lagrad whisky var det inte helt lätt att känna igen (normalt sherrydominerade) Macallan i glaset, iallafall för mig som sällan dricker det. Frances beskrev vidare ett besök till deras nya gigantiska destilleri och sin minnesbild av att hon knappt såg någon människa som arbetade där inne - en lite ledsam nutidsbeskrivning av skotsk whiskyindustri där allt mer tillverkas av datorer snarare än mänskliga händer.

Cask Speyside

10 år, 46 procent alkohol. Ingen kylfiltrering och naturlig färg, vilket gäller för alla A. D. Rattrays buteljeringar. 600 kronor på bolaget.

Färgen: Väldigt ljus, ärligt av Rattray att våga visa färgen på denna.

I doften: Blommigt. Gröna druvor. Vanilj, kanske lite citrus.

I munnen: Liknande doften, blommigt och lätt. Peppar skapar lite struktur och längd. Fyllig textur. Druvaktiga tanniner i eftersmaken.

Med vatten: Tillkommer lite maltighet.

Sammanfattat: God, drickvänlig sommarwhisky. Hyggligt prisvärd, men hade gärna fått kosta någon hundralapp mindre.

Därefter kom tre buteljeringar från Rattrays single casks-serie. De släpper nya buteljeringar fyra gånger om året, sex till åtta varje omgång. Senaste samlingen som kom i september 2019 är det sextionde släppet i ordningen sedan starten 2004. Uppfriskande är att Rattray inte är rädda att utmana normen om att bra whisky måste vara gammal, och i glasen har vi en 10-årig Knockdhu (2009), en 5-årig Longmorn (2013) och en 7-årig Glenallachie (2012). Med det sagt hade jag förstås inte klagat om vi fått någon snäppet äldre också.

Jag var lite för trött för att göra ordentliga noteringar, men favoriten var definitivt den femåriga Longmorn. Den är lagrad tre år på bourbonfat och sedan två år på fat som tidigare innehållit rökig Glen Moray. Doften var väldigt stängd på fatstyrka (63,8 procent), men i munnen fyllig i karaktären, som med vatten visar sig härligt gräddig och smörig. Också färska milda örter och söta malttoner.

Av de andra var sjuåriga, sherryfatlagrade Glenallachie god tvåa. Blandat syltiga och färska ljusa frukter, gott men kanske inte så komplex. Den tioåriga Knockdhu passade mig dåligt, med en väldigt mint- och mentol-dominerad smak.

Sist av de fem återvände vi till single malt-serien och buteljeringen Cask Islay. Precis som syskonet från Speyside på 46 procent, men här utan angiven ålder. Här beskrev Frances att vi inte var på sydkusten (vilket utesluter rökmonstren Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg) men gav inte ytterligare ledtrådar (Bowmore ropades av några i rummet, men jag var inte säker nog att bedöma). Jag gjorde här inga särskilda noteringar, mer än att rökigheten var tydlig i sitt ursprung men inte dominerande. 500 kronor kostar den på bolaget.

Avslutningsvis pratade Frances om det nya destilleriet Clydeside i Glasgow (det ligger vid sidan av floden Clyde, därifrån kommer namnet). Det invigdes 2017 och är i samma familjs ägo som A. D. Rattray. Frances berättade generöst om produktionen, med detaljerna utskrivna i presentationen (se de två bilderna ovan). Clydeside producerar i år dryga 400 000 liter (oklart om de menar räknat på ren alkohol), 97 procent orökigt. Jäsningstid är 72 timmar, och destilleringen beskrivs som mycket långsam.

Vi fick också prova Clydesides råsprit (new-make), som alltså inte lagrats och därmed ännu inte kan kallas whisky. Clydesides new-make är en av de som smakar bra direkt efter destillering - det här är väldigt fräscht och fruktigt, och fullt njutbart att dricka. I december i år fyller deras första sprit tre år och blir destilleriets första whisky. Återstår att se hur det kommer att gå för det nya destilleriet, som är ett av många nystartade i Skottland och övriga världen. Whiskyindustrin har en historia av stora svängningar, och man kan väl gissa att den kolossala boom vi sett kommer att mattas av förr eller senare.

Jag hann kort tacka Frances för seminariet. Hon välkomnade alla varmt till Rattrays hemvist Kirkoswald på södra västkusten, där de har butik och besökscentrum.

Del 1: Ett besök på Linköping Whiskyexpo 31/1 2020

Dags för whiskymässa igen, denna gång bar tågresan till Linköping. Whiskyexpo är en populär mässa med många destillerier och importörer, utan behov att dela utrymmet med ölbryggerier (romdrickare kunde dock glädjas åt att ha ett hörn i mässhallen). 

Många förväntansfulla utanför i kön minuterna innan mässan öppnade.

Det fanns med andra ord väldigt mycket bra whisky att välja på. Personligen tycker jag att whisky är lite svårare att prova på mässa, eftersom det är så alkoholstarkt i jämförelse med vin exempelvis. Åtminstone om man ska vara så när skarp i sin perception, och komma ihåg det man druckit. Då får man prioritera hårt helt enkelt, och det var precis vad jag gjorde. Tre särskilda montrar var planerade: Smögen, Mackmyra och Diageo.

Jag började med en pratstund hos Smögen, men tänkte sen att det kanske inte är så klokt att börja med whisky på fatstyrka. Första dram blev istället hos Mackmyra. De hade inte Moment Efva, som jag varit nyfiken på, däremot en buteljering från standardsortimentet jag hört bra om: Brukswhisky. Namnet anspelar på att detta ska vara en enkel, billig och njutbar whisky. Den har funnits nu i några år, men allt eftersom Mackmyra fått äldre whisky i sina lager så har den blivit allt bättre enligt personalen i montern.

God brukswhisky helt enkelt.

Mackmyra Brukswhisky

Lagrad på enbart ex-bourbon. 41,4 procent alkohol. 415 kronor på bolaget. Brukswhiskyn sades innehålla en huvuddel whisky nio år eller äldre, vilket får räknas som gammalt med svenska mått mätt.

I doften: mycket frisk. Grönfruktig, syrliga gröna äpplen och hårda päron. Vaniljsås och svag peppar balanserar och skapar lite djup i doften. Ekbeska, och lite syntetiskt gelegodis också. För oss som gillar ljusa, eleganta bourbonlagringar är detta mumma!

I munnen: Börjar med en rund och mjuk munkänsla. Åter äpplen, och lite övermogna päron. Känns en millisekund att pärontonen kan bli lite tunn, då kickar andra frukter - exotiska - in. Känns nästan kolsyrat, sprudlande som en cider eller ett mousserat vitt vin. Sem kommer ganska milda örter, riktigt fin balans nu mellan vanilj och ek. Eftersmaken är rejält druvig, som tanniner i ett vitt vin, och krusbär. Kanske lite grötiga malttoner också. Munnkänslan slutar torr, utan att det liksom märks riktigt.

Sammanfattat: skulle aldrig tro att denna är på 41 procent alkohol. Mycket imponerande. Om man gillar fruktig whisky utan rök, bourbonlagrat, då gissar jag att de flesta skulle gilla detta. En jämförelse kan göras med det svenska syskonet Älv från High Coast. Det vore kul att prova dessa sida vid sida, men spontant skulle jag då säga att Brukswhisky är min favorit av de två.

Jag hade inte räknat med att Bunnahabhain skulle vara representerat på mässan. De stod dock där, så jag misstänker att deras importör Bibendum fallit bort från utställarlistan. Jag gillar Bunnas 12-åring, som finns till rimliga 500 kronor på bolaget. Sedan besöket under min resa i mars 2019 är det ett av mina favoritdestillerier. 

Jag har aldrig provat deras 18-åring, så detta blev ett bra tillfälle. Den har precis återlanserats på bolaget efter en lång tids frånvaro. Enligt representanterna i montern har Bunnahabhain en brist på fat i rätt ålder, och därför är det dålig tillgång på 18-åringen. Det kan också förklara priset på saftiga 1500 kronor (vilket vad jag minns är 200 kronor mer än tidigare). 

Mycket god whisky och mycket trevlig personal i montern.

Bunnahabhain 18 år

Lagrad på en blandning av sherry- och bourbonfat, högre andel sherry än 12-åringen. 46,3 procent, ej kylfiltrerad eller färgad.

I doften: jättespännande! Mycket av det som finns i tolvåringen, men tydligt torrare och mer ek. Bunnahabhains sherrytoner blir liksom väldigt eleganta, och tar aldrig över för mycket. Här smälter de ihop med kola och karamell. Havssälta och i den en nätt nätt rökslinga. Lite syrligt godis. Kanske något kryddigt, nästan åt stall.

I munnen: fortsätter med samma härliga sherrytoner, kanske åt björnbär och söta russin. Slank i munnen. Hallon också, som går över i hallonremmar. Kola, saltlaktits, sedan något syrligt åt sjögräs. Ekens torrhet är perfekt avvägd, och i den ganska söt vanilj. Överraskande pigg i det syrliga avslutet.

Med tre droppar vatten: sältan blir än mer framträdande i doften. Smaken är istället lite fruktigare, åt röda äpplen som tillkommit. Fortsatt kola och karamell samt saltlakrits och chokladsås. Lite pepprigare. Mörkrostat kaffe, diskret, i eftersmaken. Annorlunda men ungefär lika god som ovattnad.

Sammanfattning: detta är gott så in i bomben. Sannolikt den bästa 18-åringen jag prövat. Tyvärr är priset därefter, vilket verkar hänga samman med bristande tillgång. Det svenska priset sticker inte ut när jag gör en snabb googling.

Innan jag går vidare får jag ett tips från Bibendum i montern - systerdestilleriet Tobermory har lanserat en ny 12-åring, som kommer till Sverige i mars. Den ska jag hålla utkik efter.