Dags för whiskymässa igen, denna gång bar tågresan till Linköping. Whiskyexpo är en populär mässa med många destillerier och importörer, utan behov att dela utrymmet med ölbryggerier (romdrickare kunde dock glädjas åt att ha ett hörn i mässhallen).
 |
| Många förväntansfulla utanför i kön minuterna innan mässan öppnade. |
Det fanns med andra ord väldigt mycket bra whisky att välja på. Personligen tycker jag att whisky är lite svårare att prova på mässa, eftersom det är så alkoholstarkt i jämförelse med vin exempelvis. Åtminstone om man ska vara så när skarp i sin perception, och komma ihåg det man druckit. Då får man prioritera hårt helt enkelt, och det var precis vad jag gjorde. Tre särskilda montrar var planerade: Smögen, Mackmyra och Diageo.
Jag började med en pratstund hos Smögen, men tänkte sen att det kanske inte är så klokt att börja med whisky på fatstyrka. Första dram blev istället hos Mackmyra. De hade inte Moment Efva, som jag varit nyfiken på, däremot en buteljering från standardsortimentet jag hört bra om: Brukswhisky. Namnet anspelar på att detta ska vara en enkel, billig och njutbar whisky. Den har funnits nu i några år, men allt eftersom Mackmyra fått äldre whisky i sina lager så har den blivit allt bättre enligt personalen i montern.
 |
| God brukswhisky helt enkelt. |
Mackmyra Brukswhisky
Lagrad på enbart ex-bourbon. 41,4 procent alkohol. 415 kronor på bolaget. Brukswhiskyn sades innehålla en huvuddel whisky nio år eller äldre, vilket får räknas som gammalt med svenska mått mätt.
I doften: mycket frisk. Grönfruktig, syrliga gröna äpplen och hårda päron. Vaniljsås och svag peppar balanserar och skapar lite djup i doften. Ekbeska, och lite syntetiskt gelegodis också. För oss som gillar ljusa, eleganta bourbonlagringar är detta mumma!
I munnen: Börjar med en rund och mjuk munkänsla. Åter äpplen, och lite övermogna päron. Känns en millisekund att pärontonen kan bli lite tunn, då kickar andra frukter - exotiska - in. Känns nästan kolsyrat, sprudlande som en cider eller ett mousserat vitt vin. Sem kommer ganska milda örter, riktigt fin balans nu mellan vanilj och ek. Eftersmaken är rejält druvig, som tanniner i ett vitt vin, och krusbär. Kanske lite grötiga malttoner också. Munnkänslan slutar torr, utan att det liksom märks riktigt.
Sammanfattat: skulle aldrig tro att denna är på 41 procent alkohol. Mycket imponerande. Om man gillar fruktig whisky utan rök, bourbonlagrat, då gissar jag att de flesta skulle gilla detta. En jämförelse kan göras med det svenska syskonet Älv från High Coast. Det vore kul att prova dessa sida vid sida, men spontant skulle jag då säga att Brukswhisky är min favorit av de två.
Jag hade inte räknat med att Bunnahabhain skulle vara representerat på mässan. De stod dock där, så jag misstänker att deras importör Bibendum fallit bort från utställarlistan. Jag gillar Bunnas 12-åring, som finns till rimliga 500 kronor på bolaget. Sedan besöket under min resa i mars 2019 är det ett av mina favoritdestillerier.
Jag har aldrig provat deras 18-åring, så detta blev ett bra tillfälle. Den har precis återlanserats på bolaget efter en lång tids frånvaro. Enligt representanterna i montern har Bunnahabhain en brist på fat i rätt ålder, och därför är det dålig tillgång på 18-åringen. Det kan också förklara priset på saftiga 1500 kronor (vilket vad jag minns är 200 kronor mer än tidigare).
 |
| Mycket god whisky och mycket trevlig personal i montern. |
Bunnahabhain 18 år
Lagrad på en blandning av sherry- och bourbonfat, högre andel sherry än 12-åringen. 46,3 procent, ej kylfiltrerad eller färgad.
I doften: jättespännande! Mycket av det som finns i tolvåringen, men tydligt torrare och mer ek. Bunnahabhains sherrytoner blir liksom väldigt eleganta, och tar aldrig över för mycket. Här smälter de ihop med kola och karamell. Havssälta och i den en nätt nätt rökslinga. Lite syrligt godis. Kanske något kryddigt, nästan åt stall.
I munnen: fortsätter med samma härliga sherrytoner, kanske åt björnbär och söta russin. Slank i munnen. Hallon också, som går över i hallonremmar. Kola, saltlaktits, sedan något syrligt åt sjögräs. Ekens torrhet är perfekt avvägd, och i den ganska söt vanilj. Överraskande pigg i det syrliga avslutet.
Med tre droppar vatten: sältan blir än mer framträdande i doften. Smaken är istället lite fruktigare, åt röda äpplen som tillkommit. Fortsatt kola och karamell samt saltlakrits och chokladsås. Lite pepprigare. Mörkrostat kaffe, diskret, i eftersmaken. Annorlunda men ungefär lika god som ovattnad.
Sammanfattning: detta är gott så in i bomben. Sannolikt den bästa 18-åringen jag prövat. Tyvärr är priset därefter, vilket verkar hänga samman med bristande tillgång. Det svenska priset sticker inte ut när jag gör en snabb googling.
Innan jag går vidare får jag ett tips från Bibendum i montern - systerdestilleriet Tobermory har lanserat en ny 12-åring, som kommer till Sverige i mars. Den ska jag hålla utkik efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar