Writers Tears Japanese Cask Finish

Jag fortsätter att gå igenom irländare från vårens provningar. Dram för dagen är ytterligare en Writers Tears från provningen med Bernard Walsh 5/5 - Writers Tears Japanese Cask Finish.

Writers Tears Japanese Cask Finish är, till skillnad från tidigare provade i serien, mer av en premiumwhiskey. Alkoholhalten är 55 procent, priset ca 100 euro (men tidigare upplagor verkar finnas tillgängliga utomlands klart billigare än så, vid en snabb googling). Det verkar också komma ett fåtal flaskor till Sverige, via trevliga Klaus Bitchnau, där Whiskykalenderns medlemmar och provningsdeltagare sannolikt har första tjing.

Jag hade innan provningen inte särskilt höga förväntningar på Japanese Cask Finish. Nyek är sällan min grej, utan något jag lite slarvigt och fördomsfullt associerar till producenter som släpper sin whisky för tidigt, och med de kraftiga ektonerna vill dölja ungdomligheten (samt ge drycken en attraktiv mörk färgton). Jag har stött på trevliga undantag, ex single casks från Smögen samt nyligen från Infrequent Flyers, men alltså inte tillräckligt ofta för att tvivlen ska skingras.

Japanese Cask innebär fat från Mizunara-ek. Dessa finns i begränsad mängd och verkar därför vara eftertraktade. Oftast används de sannolikt för japansk whisky, vilket inte är min hemmaplan, och detta är nog min första Mizunara-whisky. Först har whiskyn legat på ex-bourbon, och sen avslutat lagringen 9 månader i Mizunara-faten.

 

Bildkälla: Walshwhiskey.com

 

Writers Tears Japanese Cask Finish
55 procents styrka

I doften: kraftigt kryddigt. Hyvlad ekplanka med spån och flisor på golvet. Torr, osöt vanilj. Lätt av artificiellt blommig parfym (viol?). Efter en halvtimme. och långt bak, finns söt äppelsaft, bekant från andra Writers Tears. Alkoholen lägger i övrigt lite av ett lock på doften. Nja…

I munnen: bättre balans i munnen. Kryddigt javisst - peppar, stark chili, muskotnöt - men det är saftiga frukter också. Äppelcider (ingen stor överraskning), konserverade päron, och också lite mörkare bär (svartvinbärssaft). Saftigt på tungan men redigt torrt i gommen. Klart drickbar på buteljerad styrka.

Med vatten: öppnar upp så till vida att den oljiga pot still-texturen kommer fram. Mycket päron. Choklad, cafe au lait. Kryddorna nu inte alls lika dominerande.

Poäng: 81p

Sammantaget är Japanese Cask Finish mycket bättre i munnen än vad doften antydde. I näsan handlade denna till 95 procent om Mizunara-faten, med sina kryddor och ekfatstoner - i min värld en väldigt obalanserad whiskey, och verkligen inte något i min stil. Men paret Walsh verkar veta vad de gör, för i munnen finns balansen där, och Japanese Cask Finish är både intressant och god. 

I min värld inte lika bra som de bra mycket billigare Distillers Edition och Double Oak. Men på provningen var det en av de bäst rankade.

Jameson 18 Bow street cask strength (2019)

Den 7e och sista whiskeyn i linan på Midleton-provningen tidigare i våras. (Jag har inte skrivit ännu om Redbreast 21 - den återkommer jag till längre fram då jag köpt en hel flaska.)

Jameson behöver ingen introduktion, men denna 18-åring kan få en kortare beskrivning. Jameson görs sedan många år på nya Midleton-destilleriet utanför Cork, men med denna utgåva blickar de nostalgiskt bakåt till tiden då hemmet var på Bow Street i Dublin. Det verkar som att den ingående whiskeyn får gifta ihop sig och slutlagras ca sex månader i Dublin på first fill bourbon-fat. Mina tankar - jag är lite osentimental och tänker dels att det låter rätt opraktiskt att frakta de dyrbara dropparna över ön, men är också lite skeptisk till slutlagringar på lite äldre whisky.

Jamesons 18-åring verkar både finnas på lite lägre styrka samt en årlig batch på cask strength, varav detta är 2019 års cask strength-utgåva.

Inte riktigt en låda i min stil,
lite för vräkig. Bildkälla: Jameson

Jameson 18 Bow Street 2019, 55,1 procent

I doften: en mjuk, ”ljus” karaktär: mycket honung, blandade torkade örter och peppar (lite skarpare kryddig i jämförelse med Midleton Very Rare). Honungstonerna är mycket intensiva, både färsk honung, honungstabletter, och ljus sirap. Bullar på kardemumma, kanel och vanilj? Inlagda päron. En bra doft, men lite pepprig och alkoholstickig.

I munnen: Intensiv, krämig, söt, lätt oljig. Tydligt mer vanilj, som vaniljfudge. Banankaka. Röda äpplen, kanske några körsbär i mixen också. Lite lätt kletig och het, och det försvinner tyvärr inte med vatten.

Sammantaget: denna Jameson är inte dålig, men kanske är 18-åringen präglad av lite för aktiva first fill bourbonfat i mitt tycke. Det är lite för direkt, hett och endimensionellt. Bara marginellt billigare än Midleton Very Rare, som trots sina 40 procent är en mycket bättre whiskey.

Men det är förstås subjektivt: många gillade denna på provningen, liksom en skribent häromdagen på Malt Review. Olika preferenser helt enkelt.

Poäng: 78p.

Midleton Very Rare 2021

Ytterligare en irländsk dram från Midleton-provningen med Olof och KWS.

Midleton Very Rare är en blended NAS-whisky (utan specifierad ålder), men till skillnad från de flesta andra sådana landar denna i en premium-kategori. För lite likt exempelvis Balvenies TUN-utgåvor finns här en hel del whisky med hög ålder med i mixen. Reglerna är ju att det är den yngsta beståndsdelen som ska skrivas ut på etiketten, oavsett proportioner - då gör Midleton uppenbarligen kalkylen att det är bättre att inte skriva ut någon ålder alls.

På provningen nämner dock Olof åldern på den ingående whiskyn i 2021 års upplaga, och den står också utskriven på hemsidan. Från 13 till 35 år har faten lagrats innan buteljering, men hur proportionerna åldersmässigt ser ut vet vi dock inte. Däremot nämns på hemsidan att lagringen skett i "lightly charred ex-bourbon American oak barrels", och med en "notable contribution from third fill casks" (låter som något helt i min smak!). 83 procent av innehållet är pot still-whiskey (och därmed 17 procent grain), en hög proportion malt/korn alltså.

Jag minns inte om Olof nämnde något om det totala antalet flaskor varje år, och jag hittar det heller inte på hemsidan. Men antalet tycks vara litet, bara ett fåtal kommer till Sverige varje år och verkar sälja slut nästan direkt (liksom de enligt Olof säljer slut direkt hemma på den gröna ön).

Priset? I Sverige 1669 kronor för årets upplaga (och alltså slutsåld). Som med en del annan irländsk premium-whiskey är alkolstyrkan låg, på lägsta nivån 40 procent. Men kanske kan Midleton, likt ex Bushmills 21-åring, imponera ändå?

En irländsk premium-blend. Bildkälla: Midleton.

 

Midleton Very Rare 2021, 40 procent

I doften: nog är detta en premiumwhisky med en del ålder! Det är så där elegant och balanserat som bara långsam lagring över lång tid kan ge. Och i doften argumenterar jag som vanligt att en låg styrka kan vara att föredra, här finns mycket att upptäcka.

Mjukt av honungstabletter och milda örter i kryddlandet (jag är ingen höjdare på färska örter, men kanske åt timjan, rosmarin?). Eken finns där med en mjuk, lätt torr vaniljton men är inte i närheten av att ta över. Läder? Ja, fettat läder, multna löv. Svag citronsaft och earl grey. Smörkola. Omogen banan.

I munnen: mjukt, silktigt och elegant. Honung, ananas och kanske andra tropiska frukter, äpple, milda örter igen. Sommaräng med regndagg. Lätt vaxigt åt stearin. Lite tryck från ingefära (men inlagd, eller bara väldigt milt). Här märks den låga styrkan, för längden är ganska kort. Som i doften är ektonerna mycket väl intregrerade - 3rd fill for the win!

Poäng: säg 87p.

Sammantaget, vad ska man säga? En helt fantastiskt god, gammal blend? Absolut! En grymt god och välgjord sådan. Men priset är därefter, och till skillnad från Bushmills 21-åring så räcker de 40 procenten inte riktigt till i smaken.

210614 SMWS maj/festival-provning

Festivalprovning! Garanterat snygga etiketter, men whiskyn då?

 

 

68.54 Make mine a ‘papa doble’ - Blair Athol 13yo (finish heavily charred hoggie)

Spicy & Sweet

I doften: ugnsbakade äpplen, ingefära, vitpeppar. Visst krydd/alkostick i näsan. Grillade ananasringar. 

I munnen: mm, slank, underbar textur! Vaxig honung, något bärigt/saftigt som jag inte kan definiera. Ingefära igen. Med vatten: lite “ljusare”, sötare. Nektarin, nyponsoppa?

18.34 Give us an inch! - Inchgower 10yo (finish heavily toasted medium charred hoggie)

Juicy, oak & vanilla

I doften: vaniljsås, mjukt av ek. Honungshalstabletter. 

I munnen: saftig, men lite kärv efter en stund. Syrligt bärgodis. Mycket gott, precis rätt avvägd kryddighet.

93.154 Barbequed surrealism - Glen Scotia 13yo (first fill bourbon barrel)

Oily & coastal

I doften: oljig, saltvatten, päronsaft. Lätt rök.

I munnen: sälta, vaxigt, rökigt. Med vatten saft igen, äppelskal. Låsolja, bläck? En bra Scotia.

53.368 Quantum pummelling - Caol Ila 10yo (finish str-barrique)
Peated

I doften: vinfaten har ätit upp en del av röken. Rosebubbel! Bourbon-fatet märks med mycket vanilj också.

I munnen: vinöst, lite over the topp. Umami, likt en halloumi. Lite sur. Nja.

Distillery 10 Small batch release, Sweet, smoked salmon jerky - Bunnahabhain 10yo
Heavily peated, second fill Oloroso & PX sherry hogsheads & re-charred hogsheads

I doften: rök, lite metallisk och jordig. Stekt köttfett.

I munnen: köttig och rökig, lite likt en Port Charlotte. Väl avvägt från sherryfaten, verkligen ingen bomb. Odefinierat fisk eller skaldjur. Mycket drickbar på fatstyrka.

 

 

Sammantaget en mycket bra lina, bara Caol Ilan underpresterar (det händer å andra sidan inte ofta!). Sugen på att dricka mer Inchgower och Blair Athol. Glen Scotia är en ju redan såld på.

 

17/5 SMWS 3xPeated

SMWS Sverige med Magnus och Klaus bjöd in till en miniprovning med tre whiskies från deras rökiga smakprofil, samtliga från Islay.

3.320 Smoky white wine sangria”, 16 år (Bowmore)
2nd fill bourbon barrel, 56,9 procent.

I doften: päronsaftsöt, äppelcider, nästan åt vinäger. Fet rök, karré på grillen. Bra. Sjögräs

I munnen: samma saft i munnen, lite het. Köttig sälta i eftersmaken.

Med vatten: bättre, behåller den söta saften och tappar hettan. Vitt lite sött vin. Tydligt mindre rök, mild. Lite köttigare om man tuggar runt den lite, vilket förbättrar upplevelsen. Finns en svag vinägerton som stör lite. Tydligt sämre när man återkommer efter de andra.

 

10.210 ”Herbs ablaze”, 14 år (Bunnahabhain)
Refill bourbon barrel, 56,1 procent.

I doften: Mjuk mix mellan sötma, örter och mineral rök. Rätt mycket ekvanilj.

I munnen: honung, peppar i gommen, åter typisk jordig rök.

Med vatten: blir lite mer tillgänglig. Nu mycket trevlig att sippa på. Mycket honung, lite vaxig, skaldjur, kryddorna backar. Blöta stenar. Bäst i gänget.

 

 

53.360 ”Blade Scunner”, 9 år (Caol Ila)
Refill bourbon hogshead, 59,8 procent

I doften: citrusrök (jaja, det är inte blint). Old english marmalade. Ljung och honung, peppar.

I munnen: Absolut citrus (med beska), men också ljusare frukter i marmeladen. Mer tydlig rök. Torrt och träigt på tungan, men på rätt sida.

Med vatten: lite härlig fisksoppa i mixen. Najs mix citrus och vanilj. Krämigare, saftigare. Som alltid med Caol Ila, bra grejer.