Agitators första

Agitators första sprit fyllde whisky för ca ett halvår sedan, och nu är det äntligen dags för deras första release.

Jag tycker det är mycket sympatiskt att Agitators första släpp är en standardbuteljering, och säljs till ett attraktivt pris under 500 kronor för en 70cl-flaska. Jämför då med flera andra nya destillerier som inlett med premium-prissatta förstasläpp, för att kapitalisera så mycket som möjligt. Agitator har uttryckt att de vill släppa whisky i tillgängliga prisklasser och det är kul att det också är så de introducerar sig.

Deras förstasläpp heter rätt och slätt Agitator Single Malt Whisky, en produkt som de tänker ska fortsätta finnas i deras sortiment en lång tid framåt (första utgåvan är på 14 000 flaskor). Innan lanseringen kallade de den för "husmalt" (deras "rökmalt", Single Malt Whisky Rök, ska släppas under våren nästa år). I dagarna släpper de också sin första lite mer limiterade utgåva, Argument Kastanj.

Agitator Single Malt är lagrad på fyra sorters fat: 1st fill ex-bourbon, amerikansk nyek, sherry, samt kastanj. För alla detaljer kring fatlagringen rekommenderar jag att titta över på Samuel Whisky's sida. Det kan också nämnas att Agitator använt en blandning av orökt och rökt malt (30 ppm). Min förväntan är dock att röken kommer vara nedtonad, då Agitators vakuumdestillering beskrivs ge en ganska ren spritkaraktär.

Agitator Single Malt är inte färgad och heller ej kylfiltrerad. Via mail berättar destillerichef Oskar Bruno att de för sina standardwhiskies filtrerar i tre steg - genom grovfilter, partikelfilter, samt i sista steget ett djupfilter som tar bort det som kan skapa grumlighet i whiskyn. Whisky släppta i mer begränsade kvantiteter planeras att ej djupfiltreras, men de öppnar för att detta, liksom färgning, kan komma att ändras i framtiden.

Agitator Single Malt Whisky
43 procents styrka, 479 kronor via bolagets beställningssortiment

Färg: bärnsten

I doften: salt kola, kolasås och karamell är det jag noterar först. Honungstabletter. Örtblandning och mjukt av svartpeppar. Från örterna vidare till friska ängsdofter, hö, dagg. Sädeskorn, solrosfrön. Apelsinskal. En lätt, jordig ton av rök i bakgrunden. Mycket angenäm doft som känns mer komplex än de flesta andra whiskies kring tre års ålder.

I munnen: medelfyllig textur, som gränsar mellan krämig, oljig och silkig. Kola och citrus, flytande honung. Lätta toner av fläder och gröna vindruvor. Svenska gulröda äpplen, säg någon medel-sötsyrliga sort som Aroma. Åter lite mörkare toner - nougat och kaffe latte? Återigen färska örter, örtsalt, lätt av peppar. Röken tycks än mildare i munnen men kommer fram när jag vispar runt whiskyn i munnen. Lätt salt kola i eftersmaken.

Med vatten: de lite ljusare tonerna, som vindruvor, regndagg och fläder kliver fram, medan det fylliga som kola och kaffe finns kvar men kliver bakåt. Äpplen, och lätt av syrliga röda bär, säg röda vinbär? Söt, spröd pajdeg. I gommen lite mer peppar, men fortsatt väldigt balanserat, och jord, rök och kola.

Sammantaget: långt innan Agitators sprit blev whisky beskrev många bloggare hur mogen och utvecklad den var. Förväntningarna var högt ställda, men Agitators single malt lyckas både uppfylla och överträffa dessa. Är det de långa jäsningstiderna, vakuumdestilleringen som gett en extra ren sprit, eller andra knep som Oskar Bruno tagit med sig från bryggeribranschen? Till skillnad från flertalet andra unga destillerier behöver i alla fall inte Agitator dölja några new make-toner i överaktiva STR-fat eller liknande. Destillatet är heller inte så rent att det riskerar att bli tråkigt - det är nog ett klokt beslut att använda en relativt stor andel rökmalt, som inte alls ger någon rökbomb men som tillför ett ytterligare djup.

Poäng: 85-86p.

Clynelish 14

Nu till en för länge sedan anonym malt inom blendindustrin, som fått ett allt större erkännande. Syskon till mytomspunna Brora, som återöppnade i år. Och med en skotsk vildkatt som symbol - Clynelish i norra skotska högländerna.

Clynelish ses oftast från oberoende buteljerare, men det finns en officiell buteljering - Clynelish 14. Den finns dessvärre inte på bolaget men brukar gå att hitta utomlands för en rimlig peng. Jag hittade istället Clynelish 14 i 20cl-flaska, som del i presentlådan Classic Malts Coastal (den finns tyvärr heller inte längre på bolaget). 

”The Classic Malts” var ett uttryck som spritgiganten Diageo lanserade för att marknadsföra single malt-whisky när blended whisky var det enda kända. En stillsam underdrift är väl att säga att de lyckades rätt bra.

Clynelish 14, styrka på 46 procent.

Färg: sockerkulör E150

I doften: en doft med goda löften. Honung, eller honungsvax då, för att knyta an till Clynelish's destillerikaraktär. Musli och nötbar, riskaka. Örtkryddor och örtsalt, lätt av vitpeppar. Mormors fruktsallad, med många konserverade frukter och mandariner. Gräs med dagg. För att vara en standardbuteljering är denna doft mycket bra.

I munnen: mjuk och balanserad, lite mer uttalad ek - nog märks de fjorton åren. Ännu mer örter och örtsalt. Det är en fin balans mellan sötma från honung och frukt, och det kryddiga och maltiga. Helt plötsligt mycket apelsin - färsk med viss beska, apelsinlikör, rivet apelsinskal. Munkänslan är krämig, med lätt beska.

Med vatten: än mer honung och frukter i doften. Kanske anar jag nu också de där vaxiga stearinljusen. I munnen mindre kryddig men den brödiga malten och det friska gräsiga ramar ändå in allt på ett bra sätt. Nu liksom lättare och ljusare, fortsatt mycket apelsin och citrus.

 

Sammantaget: Clynelish 14 är väldigt bra whisky, bland de bästa entry-level-buteljeringarna tillsammans med exempelvis Kilkerran 12. Ett ypperligt exempel på att riktigt bra whisky inte behöver vara så dyrt. Det enda negativa jag har att säga berör färgningen med sockerkulör - för vissa måhända oviktigt, men för mig hänger synintrycken tätt ihop med doft och smak. Det är någon poäng som dras av, men oavsett - hatten av!

Poäng: 86-87p.

Inför Agitators första släpp: två fat hos Selected Malts 2/10 2021

Som uppladdning till Skottland åkte jag på Selected Malts fatägardag i Varberg, ett event som blivit uppskjutet två gånger pga pandemin. En supertrevlig dag med Patrik, Mikael och alla övriga som var med!

Via Whiskykalendern och Slainte har jag tre fatandelar hos Selected Malts, allt från Agitator som släpper sin första whisky nästa vecka - den ska jag prova så snabbt jag kan, för Agitator tror jag snabbt kan kliva fram i täten bland de svenska destillerierna.

De tre faten skiljer sig åt och kommer förhoppningsvis ge olika karaktär på Agitators whisky. Först ett second fill sherryfat (som Magnus Fagerström tidigare haft på High Coast), destillerat 2018-12-21 med Agitators rökiga recept. Sedan ett ”authentic bourbon”-fat (vilket betyder att det ej är ombyggt till mindre storlek), destillerat 2020-11-18 med ett orökigt recept, en variant där Selected Malts valt skärningspunkter för spriten. Jag har också en andel i ett sherryfat med sprit på "four grains", alltså fyra sorters sädesslag. Den kunde jag dock inte prova eftersom proppen (eller vad heter bung på svenska?) var inslagen alldeles för långt.

SM-1789: 2nd fill Sherry Octave 55L

Färg: mörk bernsten 

I doften: varken sherryfat, rök eller destillat tar överhanden. Här finns röda äpplen, vaniljsås, fudge med lätt sälta, tobak. 

I munnen: hårda omogna päron, mineraler i form av blöta stenar och jord, bärsylt. En del omogna malttoner som skvallrar lite om att detta ännu inte är whisky och att detta är ett second-fill-fat. Fint integrerad jordig rök. Lakritspulver.

No:10 SM-3849: Authentic Bourbon 38L

Färg: guld

I doften: ljusare, friskare. Mycket honung och vanilj med balanserad sötma, brödkryddor, söta citrustoner, återigen lätt salt kola… Alldeles otroligt utvecklat trots nästan ingen ålder alls!

I munnen: Det fortsätter i samma stil - Mums! Det är mycket bourbonfat och apelsin. En del peppar och ekbeska - detta ska nog inte ligga alltför länge! Brödig malt. Oj, det är ett rejält tryck i smaken! Med vatten lite mjukare och saftigare (päron och fläder). Tydligt syrligare.

 

Sammantaget: Agitator vet vad de gör. De har verkligen skapat ett destillat som inte behöver särskilt länge på fat för att glänsa. Båda faten kommer med fina förhoppningar, men bourbon-fatet glänser något alldeles särskilt. Ber till whiskyänglarna att eken inte ger alldeles för mycket kryddor fram till 3-årsdagen - i så fall blir detta exceptionellt!

21/9 2021 J&A Michell-provning med Lovely Kintyre Whisky Friends

Dags för årets mest spännande provning? Jo, sannolikt så för min del. Det är den relativt nya whiskyklubben Lovely Kintyre Whisky Friends, startad av Kintyre-fantasten Johan Andersson. Kintyre är förövrigt halvön i sydvästra Skottland, där Campbeltown ligger - hemvist för de fantastiska destillerierna Springbank, Glen Scotia och Glengyle. Ja, ni ser kanske varför jag sett fram emot detta. Lägg till att provningen sänds från Springbank-destilleriet med Johan och David Allen, samt att de laddat upp med några buteljer kring 20-års ålder. Nöjd.

Provningen skedde med tre drams i taget. Som brukligt idkade jag småländsk sparsamhet och behöll hälften till senare för att komplettera mina noter.

 

1. Hazelburn 13 Oloroso 2020 50,3%

I doften: äppelcidervinäger, plommon, mjölkchoklad. En jordig röktouch, som ju inte borde vara där, men som ofta ändå är där i Hazelburn (särskilt på sherryfat). Röken är inlindad i en destilleritypisk ton av olja/gas.

I munnen: mogna äpplen, en lätt syrlighet balanserar mot sherrysötma på svarta vinbär och choklad. Mulljord med en rökgnista (ett uns svavel i denna), motorolja, tobak och rök.

Sammantaget: Bättre än jag minns 2019-upplagan. Den syrliga äppeltonen bidrar en frisk lätthet mitt bland de tunga sherryfaten.

Poäng: 84p.

Angående röktoner i orökig Hazelburn: David Allen bekräftar på provningen att det kan finnas ex-rökiga fat som kan ha inverkan. Men denna Hazelburn sägs vara endast ”fresh” casks, alltså first-fill.

 

2. Kilkerran 8 Cask Strength 56,9%

I doften: mustigt och kraftigt. Köttigt, lätt svavel, liknande rökgnista som i Hazelburn. Bärsaft, lätt av söt citrus.

I munnen: Mer saftig bärsötma, mellanmörk choklad, cafe creme. Sen kommer de där fula tonerna som säkert är en stor vattendelare: svag svavel och gummi sätter sig i gommen. För mig utan att irritera, men visst är detta lite crazy.

Sammantaget: Kilkerran brukar inte vara så här köttig och kraftig i sin karaktär - möjligen undantaget just på sherryfat. Något helt annat än Kilkerran 12, eller för den delen deras nya Heavily Peated-serie.

Poäng: 85-86p.

 

3. Springbank 10 Local Barley 2020 55,6%

I doften: väldigt fyllig, mindre utflippad. Mycket kaffe, kola, lätt pepprig. Mer nedtonad sherryfatswhisky, tyvärr inte tydligt en springbank, möjligen lätt av tobak.

I munnen: chokladbomb, godisremmar, ferraribilar. En liten köttig, rökig nyans när jag vaskar runt detta i gommen. Söt barbequesås. Lite mer ljusa syrliga frukter med vatten.

Sammantaget: Lever för mig inte upp till hypen, men struntar jag i det är det en najs dram.

Poäng: 84p

4. Springbank Cask Strength 2021 55,4%

 I doften: lättare, tydligt bourbonfat med i mixen. Maltigt, citrus, tropiskt, smårökigt, småskitigt… Gott.

I munnen: Likt doften. Brett smakspektra, fin balans, alkoholen fint integrerad. Honung, kola, sädeskorn, sjögräs. Lätt av låsolja. Sherryfaten bara adderar fyllighet och djup, och märks särskilt i eftersmaken.

Sammantaget: Bäst hittills, uppskattas bland deltagarna men några önskar ytterligare högre andel bourbonfat - kanske, men har inget emot detta resultat. 

Poäng: 88-89p

 

5. Longrow Red 10 Refill Malbec 2020 52,5%

I doften: lite mer stängd inledningsvis, som vanligt är inte Longrow så tydligt rökig. Men röken växer med tid i glaset - en torr jordig rök. Heller inte allt för sött, men lätt vinös. Vanilj, pepprig.

I munnen: ah, mer rökig. Bas på vanilj, pepparkaka och kola, sedan syrligt gelegodis. Pepparblandning i gommen, men det stör inte. Med vatten mer äppelsyrlig och rund, faktiskt mindre kryddig. Rökviskning i svansen.

Sammantaget inte riktigt så imponerande som andra Longrow Reds jag provat, men absolut inte dålig. Likväl den som fick minst antal röster på provningen.

Poäng: 82p.

6. Springbank 17 Madeira 2020 47,8%

I doften: lätt rökigt, lätt smutsigt, elegant för att vara Springbank. Saftigt men balanserat sött.

I munnen: genast mer vinöst men samtidigt mycket balanserad och mjuk. Brasröken hänger kvar men ligger långt bak. I mellanlandet mellan sherry- och rödvinsfat, men också en lätt ex-bourbon-karaktär. Mjukt sötsyrlig, lätt sälta. Kaffe, fruktsallad. Med vatten lite mindre vinös, lite mer maritim. Söt lime och apelsin. Svagt av aska i finishen. Lätt, välbalanserad, delikat. Mycket bra.

Sammantaget: Inte så mycket Springbank i denna, men vad gör det när det blir så här bra?

Poäng: 90p

 

7. Longrow 18 2020 46%

I doften: mjuk, delikat, komplex. Frukt, vanilj, melass, jordig rök, choklad, lakrits, jord, tobak, ek, damm… Kanske lite väl viskande, men fantastiskt bra.

I munnen: så bra. Lika komplex som i doften, men mer trycka. Även här kommer romfaten fram, sherryfaten finns där, men detta är ändå en befriande lätt whisky. Sjögräs, citronvatten, gröna vindruvor... I eftersmaken vrålar rök och jord in och sätter sig kvar i gommen.

Sammantaget: Otroligt bra fatblandning där alla delar gift sig till en fin helhet. Sannolikt det bästa från Springbank jag har i skåpet.

Poäng: 91p.

 

8. Longrow 21 2020 46%

I doften: rök här med, än mer viskande. Mycket bär och åt sött vitt vin, choklad... En fin mjuk sälta åt salt och sjögräs. Skafferidofter åt vetemjöl och bakpulver. Underbar doft, samma klass som 18-åringen, men lite sötare och bärigare.

I munnen: Mer sherrytungt och sött med sylt på mörka bär och choklad. Men det finns lite friskt som bryter av - lemon curd!

Sammantaget: Tyvärr inte lika fint balanserad som 18-åringen i mitt tycke - denna känns yngre än 18-åringen. Faktiskt mer rök än hos det yngre syskonet. Bra, men inte lika bra.

Poäng: 89p.

9. Springbank 21 2020 46%

I doften: Den mörka sherryfärgen sätter tonen - rejält med torkade bär och frukter och sylt, men elegant i linje med sin ålder. Också en tydlig rökton, åter mycket komplext. Mineraler, blöta stenar, mint, som Johan och Allan noterar. Lätt maltig. Mycket bra.

I munnen: inledningsvis syltsöt, sedan äppelsyrlig. Mycket fyllig. Mycket trycka för att vara så gammal, men också elegant - malten har brutits ner till lite mjöliga toner. Visst är sherryfaten med sylt och choklad och kaffe i förarsätet, men det finns lime och vitt vin som ger ett djup.

Sammantaget: Många lager, inte enbart en sherrybomb. Mycket mycket bra, möjligen att Springbank-dna't är lite tunt. Men en solklar favorit på provningen.

Poäng: 89-90p.

 

16/9 2021: Maltbarn-provning med Slainte

Jag trodde Maltbarn var danskt, men företaget är etablerat i norra Tyskland. Magnus Fagerström hade fått tag i sex flaskor från ett av deras senaste släpp, och det var hög snittålder på dessa buteljeringar.

Som vanligt skrev jag ner mina första intryck på provningskvällen och kompletterade intrycken några dagar senare.

Maltbarn Teaninich, 21 YO 1999 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 48,8%

I doften: härligt syrlig av äpplen, mycket fruktsötma och ett lätt stick av peppar. Också vaniljsötma, kola. Härligt frisk som en regnig sommaräng.

I munnen: samma fruktighet, men nu också brödig och liksom spröd i sin maltighet. Utöver tidigare nämnda äpple - röda bär (körsbär och lingon) med precis lagom syra och beska. Inte alls lika kryddig, men det finns chilichoklad med. Perfekt integrerad alkohol, ser inget behov av att vattna. Jättegott.

En av mina favoriter. Säg 88-89p.

 

Maltbarn Jura, 26 YO 1992 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 47,3%

I doften: besk, lite stängd. Kaffepulver? Lakrits! Lätt vanilj, artificiell parfym, lite ek. Örtkryddor. Nah, hur blir denna i munnen?

I munnen: Lite sötare – tack för det, men fortfarande liksom annorlunda. En väldigt avvikande palett- besk stout, osöt lakrits, läder. Och... kalk? Eller vit krita, som Magnus Fagerström säger.

Den ständiga hackkycklingen Jura, hur rättvis är kritiken? Det finns en krämighet här som jag gillar. Men detta är inte underligt på ett bra sätt, utan tyvärr på ett dåligt. Spännande att prova, men skulle ej vilja ha en flaska. 78p.

 

Maltbarn Invergordon, 30 YO 1990 - 2020
Bourbon Cask, 100 bottles, 53,1%

I doften: vanilj, mjukt pepprig. Blommigt frisk. Choklad, likörgodis.

I munnen: grain-mums! Vaniljbakelse tänker jag först, men som de andra deltagarna säger så märker jag att detta kanske inte är helt grainwhisky-typiskt. Istället åt punchpraliner och arraksbollar. Bärsötma som nästan går åt dessertvin i bakgrunden. Smuldeg. Inte så komplext men nog så njutbart.

Gammal grain är sött och gott i min gom, denna gång med en liten tvist. Med tanke på prisskillnaden mot single malt i samma ålder, så är detta ganska prisvärt. 86p.

 

Maltbarn Glentauchers, 31 YO 1989 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 43,4%

I doften: maltigare, som i sädeskorn, honung, oljigt, härligt! Lite Deanston-ish, vilket är ett bra omdöme i min bok.

I munnen: en maltig bas som brutits upp med åldern, men fortfarande tillräckligt spänstig. Oljig och len, honung. Fruktigare än doften - äpplen, citrus, lätt syrlig och metallisk. Brödmalt i eftersmaken.

Ett lagom trött fat som inte gett så mycket ek trots sina 31 år - mumma för mig som inte vill ha så mycket kryddor i min whisky. Mycket bra, skulle möjligen vilja ha ytterligare lite komplexitet. Säg 90p.

 

Maltbarn Bunnahabhain, 33 YO 1987 - 2021
Sherry Cask, 100 bottles, 49,5%

I doften: 30+ bunna på sherry – kan väl inte gå fel? Mjukt, viskande på russin, kanel, nypon, fettat läder… Helt klart refillfat, vanilj som tyder på att det är amerikansk ek (lågoddsare, de flesta sherryfat är faktiskt just sådana).

I munnen: aaaah, lite mer livfullt än i doften (om än förstås absolut inte någon stökig tonåring). Torkade frukter, russin, söt blodapelsin… mjölig malt, dammigt bibliotek, ett flingsalt-korn, blöta stenar på stranden, allt detta viskande.

Så många lager, fin balans, men inte heller för trött. Några gamla rävar i sällskapet tycker att man kan förvänta sig än mer av så här gammal Bunna, men jag är inte lika nedtyngd av erfarenheter att prova denna sorts ålderstigen Bunnahabhain. Så betyget blir högt - 92-93p. Jag plockar fram min mini-flaska av officiella Bunnahabhain 25, och detta är nog snäppet bättre (snäppet mer tryck, och ett extra lager rödfruktiga nyanser i smaken).

 

Maltbarn Port Charlotte, 13 YO 2007 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 53,6%

I doften: tydligt rökig, sjögräs, vanilj-apelsin. Jord. Köttigt (Charkuterier, som en i gruppen säger) – ja nog är det PC.

I munnen: balans mellan vaniljsötma, malt och rök. Köttigt igen, rejält baconfettig, men sötman håller balansen. Mums. En del pepparkorn i mixen, i linje med åldern, men utan att ta överhanden.

Bruichladdichs Port Charlotte är min favorit när det kommer till rökig Islay, och detta är ett ypperligt bra exempel. En av de som får många röster på provningen, men jag är kanske inte tillräckligt mycket peat-head för att ha med denna bland mina topp två. Bra poäng dock - 88p.

Sammantaget: Jag håller med Magnus Fagerström - Maltbarn har bra omdöme i sina val av fat. Sällan min plånbok tillåter mig pröva 30-årig whisky, och dessa lever upp till förväntningarna. Kanske inte så ofta man kan hitta en flaska från Maltbarn, men om det händer lägger jag på minnet att det kan vara värt att chansa.

Springbank Local Barley-provning med Slainte, 26/8-2021

 

Whiskyklubben Slainte hade en onlineprovning med Springbanks Local Barley-serie nu i veckan. Jag hade suttit med samples i åtminstone ett år utan att komma till skott, så tyckte det var ett bra tillfälle att få prova i sällskap med andra. Local Barley-serien består av whisky producerat på enbart lokalt Kintyre-odlat korn av olika sorter. Oftast har det kommit en utgåva per år på knappa tiotusen flaskor, varav något 500-tal brukar leta sig till Sverige. 

 

Fram till 2019 hade alla fem utgåvor primärt varit lagrade på bourbonfat, vilket också kan tyckas logiskt för att framhäva kornmaltens smaker och dofter. Den senaste utgåvan, buteljerad december 2020 och lanserad 2021, den var dock lagrad till hundra procent på oloroso-sherry-fat, och blev med sin mörka färg enormt eftertraktad (och dessvärre också flippad till absurda summor pengar). Jag hade inte sample av den till denna provning, utan fokuserar på de fem mer bourbonfats-orienterade utgåvorna lanserade mellan 2016 och 2019.

Som tidigare onlineprovningar skrev jag mina första intryck på provningskvällen, och kompletterande sedan dagarna efteråt.

Local Barley 16 (buteljerad 2016)
54,3 procent.

Doft: maltigt, maritimt, smutsigt. Bondgård, vill nästan säga komocka (i bästa mening!). Röken helt integrerad. Rapsolja, turkisk yogurt. Honungskaka, rosépeppar, mjukt av flingsalt. Lite torrt. Alldeles underbart! Mint säger gruppen – absolut! Oj, här är något stort på gång.

I munnen: Viss inledande syltsötma från sherryfaten i mixen. I övrigt likt – rätt fylligt, massa skitig bondgård. Brödmalt som går över i gamla böcker och damm. Honung och stearinljus, lätt syrligt gelégodis (tänk de där finska kulorna). Färsk mild chili.

Med vatten: inga stora förändringar, men det tillkommer lite maritima toner av sjögräs och sälta.

Sammantaget: en sån där whisky man kommer minnas och längta tillbaka till. Åldern har inte gett så mycket ek, utan mer längd, mer intensitet och mer komplexitet. En smutsig best med vacker elegans.

Poäng: 93p. Högsta poäng jag satt på en whisky hittills.

Local Barley 11 (buteljerad 2017)
53,1 procent.

I doften: mycket lättare och mjukare. Grovt bröd, halm, maltsötma, apelsinmarmelad, kolaremmar. Svartpeppar – ekkryddigheten kommer fram mer här. Viss Springbank-funk, men mjukare åt jord och lera.

I munnen: mycket mer av en ”vanlig” bourbonlagrad whisky i detta sällskap. Fantastisk härlig sädessötma, söt citrus, vaniljglass. Sedan lite fylligare toner av medelmörk choklad, plommon och rök, och i eftersmaken följer lätt smutsiga toner av lerträsk. Växer efter en stund i glaset. Chark i eftersmaken säger en annan av deltagarna. 

Med vatten: farligt lättdrucken, med det bästa av det tidigare nämnda: ex-bourbon-sötma, spröd malt, kakao, lera och torvmosse.

Sammantaget: börjar lite renare, men hittar mer Springbank-funk efter en stund i glaset. Jättebra, men fortfarande i skuggan av sitt äldre syskon.

Poäng: 91p.

Local Barley 10 (buteljerad 2017)
57,3 procent.

I doften: lite stängd doft, sen kommer läder, torkad tång på sandstranden (men utan sälta), vaniljstång, blöt torvmosse, lätt av låsolja. En del ek kommer fram genom chili och inoljat trä. Klart mindre söt än 11-åringen.

I munnen: mycket funk inledningsvis, lera, stall och rök balanserar mot mjölkchoklad och syrligt gelégodis. Mild apelsinmarmelad och flädersaft bryter av. Mycket sädeskorn och grovt bröd därefter. Citron, menthol, sjögräs och havsvatten i eftersmaken, samtidigt som chokladen återvänder. Härlig smakresa.

Med vatten: mer syltig på bär som jordgubbar, osöt kolasås. Mindre smuts och rök, men anas fortfarande. Mer brödmalt och lite mer peppar. Föredrog denna ovattnad.

Sammantaget: riktigt bra med fantastisk intensitet och en bred smakpalett, men tappar med vatten.

Poäng: 90p.

Local Barley 9 (buteljerad 2018)
57,7 procent.

I doften: lite av en formskiftande kameleont denna - på provningskvällen uppfattar jag en fin balans mellan vaniljsötma, malt och kryddor, med funken lite mer nedtonad. Kvällen efter är det smutsiga Springbank påtagligt närvarande - en massa multna löv, torrt sprucket läder, jordig rök.

I munnen: en lite sötare inledning, lätt av päronsaft, ingefära och chokladdryck, cappuccino och rök som sätter sig i gommen. Är detta den mest rökiga i linan? Sannolikt. Sen händer först inte så mycket mer. Jordigt, konsekvent med de multna löven i doften. Bandage.

Med vatten: balansen ändras, när de mörkare tonerna av kaffe och choklad backar. Även röken minskar, men dunnage-smakerna är kvar.

Sammantaget: 9an tycks lite råare och enklare, men är härligt punchy.

Poäng: 88p.

Local Barley 10 (buteljerad 2019)
56,2 procent.

I doften: lite mildare, lite sötare i gänget. Smuldeg, vaniljsås. Jordig rök, svartpeppar, muskotnöt. Blöt jord, damm, träslöjdsal. Lite "renare" än några av syskonen, men fortfarande tydlig Springbank-funk.

I munnen: Vaniljsås igen, syrligt gelégodis, ljus blandsaft. Spröd kakdeg, söt citron och sjögräs. Sen visar sig destillerikaraktären med bensin och olja när jag skickar runt den i gommen. Ljus sirap, och i eftersmaken riktigt mörk choklad, mörkrostat kaffe och tobak.

Med vatten: öppnar upp och blir ljusare, citron- och päronsaft, samtidigt som de mörka choklad- och kaffetonerna finns kvar. Lite mindre funk, lite mer maritim. Havssälta, blöta stenar, fisksoppa. 

Sammantaget: En kanonwhisky i sin egen rätt. Som 11-åringen lite snällare än de övriga i sällskapet, och som betonar det maritima Springbank.

Poäng: 90p

Favoriter: Kilkerran 12

Från min resa 2019.

 
Så var det dags för ytterligare en favoritwhisky (alltså en sån som är återkommande och nåt så när tillgänglig och rimligt prissatt). Från Campbeltown och destilleriet Glengyle: Kilkerran 12, den första Kilkerran-whiskyn på bloggen. 

Likt Stronachie 10 från förra veckan landar denna också i kategorin ”sommarwhisky”. Jag skulle vilja placera den i kategorin ”orökig, ex-bourbon”, men av två anledningar får jag töja begreppen om det ska gå. Ett: Kilkerran 12 har inte enbart bourbonfat i mixen, utan 30 procent av ingående fat är ex-sherry. Med det sagt så märks det inte så mycket, därav min vilja att ändå trycka in Kilkerran i kategorin. Två: Kilkerran 12 beskrivs som ”lightly peated” (8-10 ppm enligt en recension av whiskeywash). Men åter - det märks inte så mycket  (om än det ändå just märks).

Destilleriet Glengyle tillhör samma ägarfamilj som Springbank (J&A Mitchell), som också återstartade destilleriet 2004, efter att ha legat nere sedan 1925. Efter så lång tid var det inte så mycket som återstod av destilleriet: all utrustning var borta, och byggnaden hade genom åren bland annat agerat hölada samt huserat en skytteklubb (med det i åtanke låter det nästan otroligt, som destilleriet påstår, att byggnaden var välbevarad). Till återstarten köptes pannorna begagnade från nedlagda Ben Wyvis (och modifierades för att spriten skulle få en lättare karaktär). Kvarnen köptes, också begagnad, från Craigellachie (som inflyttad smålänning kan jag känna visst släktskap med skottarna och deras sparsamhet).

 

Två mäsktunnor i lärkträ, två i douglasgran. Om jag
minns rätt behövde två ursprungliga i lärkträ ersättas
efter att de sprungit läck efter några år.

Varför heter inte whiskyn Glengyle, som destilleriet? Glengyle finns redan som varumärke (vad jag läst mig till är det Loch Lomond som äger det). Namnet Kilkerran kommer från det gaeliska namnet för Campbeltown, "(Ceann Loch) Cille Chiarain", och var namnet på den keltiska bosättning som sägs ha legat där innan.

Jag nämner på bloggen ibland Whiskysnack, arrangerat av Klaus Bitchnau, och gör så igen då Klaus för en tid sedan lyckades boka in Springbank-legenden Frank McHardy, som också var den som ledde arbetet med att återuppbygga Glengyle. Jag passade på att fråga om möjligheterna att producera mer Kilkerran, för visst måste efterfrågan kunna finnas? McHardy svävade lite på svaret, men när vi övriga deltagare diskuterade efteråt var nog bilden att ägaren Mitchell’s inte vill riskera att behöva säga upp anställda om whiskyindustrin i framtiden skulle få problem. J&A Mitchell (och deras ägare och ordförande, Hedley Wright) är ju lite unika i detta fall - som Frank McHardy sa är inte tillväxt något mål, utan de vill helt enkelt sälja vad de producerar, varken mer eller mindre. 

Glengyles första core range-produkt, Kilkerran 12, lanserades 2016 och verkar direkt ha fått ett varmt mottagande - särskilt utifrån ett lågt rekommenderat pris på 35 pund. I Sverige ligger Kilkerran 12 lite högre i pris, 618 kronor via den nya importören Clydesdale, men är fortfarande prisvärd. Då är det snarare tillgången som är något problematisk - man destillerar bara några månader om året på Glengyle, då personalen på Springbank går över och byter destilleribyggnad, ett stenkast bort. Senaste året har Kilkerran 12 oftast varit tillgänglig när jag kollat på bolagets hemsida, men i denna stund är den tillfälligt slutsåld.

Kilkerran 12, från Glengyle distillery (batch buteljerad 10/10/2019)
46 procents styrka, icke-kylfiltrerad och icke-färgad, 620 kronor via bolaget (slutsåld i skrivande stund).

Färg: guld

I doften: först vaniljsås, sedan söta citrusdofter och smuldeg - citron-cheesecake. Gröna vindruvor, färsk ingefära och mango. Tända stearinljus. En liksom torr vitpeppar, men utan tendenser att bli för mycket, och i detta något som skulle kunna vara rök. 

I munnen: vanilj och en massa frukter: blandade äpplen, mandariner, söta citroner, mango igen, persika. Fläder, sjögräs. Trots fruktsötman är detta inte särskilt sött, en lätt kryddighet från färska örter som timjan balanserar. Krämig, gräddig textur. Honungsvax. Smackar jag runt detta i munnen blir det lite kärvare, noterar likör på apelsin, men utan alkoholhetta. I eftersmaken ljus mjölkchoklad och en gräddig irish coffee. Och en viskning av rök.

Med vatten: fläder och citrus i doften, fortfarande på temat kakor och bakelser. Pepparn backar. Ännu gräddigare och vaxigare. Ljusare. Vaniljfudge i avslutet, och lätt av sälta på kindväggarna. 

 

Sammantaget: en superb whisky. Tänker man dessutom på att det är en core range-produkt, då får jag konstatera att Kilkerran 12 är en av de allra bästa. Av jämförelserna jag kan göra: ett par steg bättre än Hazelburn 10, Deanston 12, Clynelish 14, Aultmore 12. Springbank 10 och Benromach 10 är rökigare och inte i samma kategori, Bunnahabhain 12 har mer prägel av sherryfat och inte heller jämförbar. 

Det finns en konkurrent som spelar jämnt med Kilkerran 12 - Stronachie 10, som jag skrev om häromveckan. Stronachie är lite ruffigare, och samtidigt lite lättare. Kilkerran 12 är lite fylligare (även om 30 procent sherryfat märks väldigt lite, så bidrar nog dessa till lite mer fyllighet). Och alltså den där rökviskningen som inte finns i Stronachie. Kan inte placera den ena bättre än den andra, så det blir alltså samma poäng.

Poäng: 90p.