lördag 19 februari 2022

Ledaig 19 år, Gordon & MacPhail 2001

Jag har inte provat mycket Ledaig, det rökiga destillatet från Tobermory (lokaliserat på ön Mull i de Inre Hebriderna). Första bekantskapen var på den utmärkta whiskybaren The Pot Still i Glasgow 2019 - då provade jag en officiell 18-åring med sherry-finish (tror det var denna). Minns som riktigt god men i övrigt inga bestående intryck. Nu har jag dock två flaskor hemma: en bourbonlagrad från SMWS, och så denna 19-åring från Gordon & MacPhail. Jag har inte öppnat den ännu, men den gode whiskypolaren LG fick för sig att skicka mig ett sample - tack för det!

Denna 19-åring är lagrad på ett återfyllt sherry butt. Den finns i skrivande stund fortfarande tillgänglig, och säljs för knappa 1700 kronor via den svenska importören Symposions relativt nystartade klubb Magical Mystery Malt Club. Medlemskostnaden 875 kronor (eller senare 945) per år, det känns ganska saftigt, men det är enda vägen att få tag i ett antal buteljeringar i varierande prisklasser - exempelvis från Cadenheads, Gordon & MacPhail, Arrans 21- och 25-åringar, Compass Box mfl. Om det är värt att förnya, ja det får man väl utvärdera när 2022 går mot sitt slut.

Ledaig 19yo 2001 Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice
Refill sherry butt, cask 278, batch 21/054
56,8 procents styrka, 533 flaskor varav 60 till Sverige

Färg: bärnsten eller koppar

I doften: rätt kraftig rök för ålder. Som en vedeldad brasa på klippor vid havet. Ruffigt, industriellt smutsigt. Mossa, sjögräs. Det kontrasteras fint mot torkad mango, kolaremmar, kanel och bärmarmelad, men det märks att sherryfaten inte är förstagångsfat. Peppar och vanilj från eken avslutar tillsammans med sjögräs och havssalt.

I munnen: lite mer sött av de torkade frukterna, nu också lite syltigt med en sötsyrlig ton. Kola. Rätt mycket rök här med, som från en björkvedsbrasa. Inte lika mycket av de smutsiga tonerna i doften, men det finns lite funk och mörka toner som jordlera, blöta stenar och gräddig kaffedrink. Sötsyrligt godis, kustsälta och rök i den medellånga eftersmaken.

Med vatten: ljusare och lättare, mindre godissöt och mer färska frukter (mandariner och röda äpplen). Rökslingorna märks fortsatt tydligt men är underbart inlindade i övriga smakspektrum.


Sammantaget: 1700kr är mycket pengar för en flaska whisky. Men jag är glad att jag köpte en flaska. Tobermorys småsmutsiga Ledaig-destillat med nitton år på en refill sherry butt från Gordon & MacPhail, ja det visade sig vara en toppenbra kombination.

Poäng: 90p.

lördag 12 februari 2022

Glenallachie 15 år (2021)

I december fick klubben besök av de härliga Selected Malts-grabbarna Mikael Westerberg och Patrik Barkevall. Bland annat denna härliga kväll fick vi höra om hur de blev importörer för GlenAllachie, destilleriet som whiskylegenden Billy Walker tog över 2017.

Billy Walker har på några få år lanserat GlenAllachie som single malt. Nästan allt i lagerhusen var bourbonfat när han tog över, men började omedelbart att slutlagra whiskyn på sherryfat, liksom en del andra aktiva fattyper. Det har märkts genom att batcherna år för år blir så där förföriskt mörka i färgen.

Jag brukar definiera mig mer som en ex-bourbon-kille, som gillar de där mer ljusa, finstämda sorterna. Tropiskt och vaxigt hellre än syltigt och kryddigt med andra ord. Men på provningen kunde inte heller jag komma ifrån att det senare kan vara riktigt gott. Och det var absolut de fina sorters GlenAllachie vi fick prova (såväl två 10-åringar på fatstyrka, samt de gamla 21- och 25-åringarna).

Nu fick jag chansen att byta till mig ett sample på deras 15-åring (åter genom klubbvännen Christian). Plus till destilleriet för att varken kylfiltrera eller färga sin whisky.

Behöver jag säga att Glenallachie'n är den till höger?

GlenAllachie 15 år
46 procents syrka, 871 kronor på systembolaget.

Färg: mörk mahogny

I doften: mycket av sherryfat - torkade frukter och sylt på jordgubbar, hallon och björnbär. En skön bärsyrlighet. Gula äpplen. Gelegodis - vingummin. Vit choklad, kokos? Det började lite stängt men nu finns det ju många dofter här. Fin vanilj och en mjukt torr pepprighet.

I munnen: mycket konsekvent med doften. De syltiga mörka bären är inte alltför söta, vilket jag gillar. Texturen är krämig i gommen medan tungan blir mjukt torr. Bakom sherryfaten kommer färska frukter som apelsin och äpplen. Återigen en härlig ton av kokos samt kanel. En lätt sötsyrlighet i eftersmaken sätter sig länge.

Med vatten: lite syrligare, som om vingummina blivit kolanappar? Snäppet torrare men fortfarande väldigt saftigt och lättdrucket. Röda och gröna vindruvor med balanserade tanniner från skalen.

Sammantaget: Ex-bourbon må vara min to-go-to-whisky, men det här är en påminnelse om hur bra sherryfat-dominerad whisky kan vara. Glenallachie 15 är liksom bara jäkligt gott, och en skickligt komponerad whisky.

Poäng: 86-87p.

Benromach 10 år SWF 2013

Fick möjlighet att byta samples med whiskykompisen Christian. Det är verkligen toppen att man kan få chansen att prova mer än om man hela tiden behövt köpa en helflaska. Så ska man bara ha tiden också...

Först ut en Benromach buteljerad av SWF, Svenska Whiskyförbundet. Det verkar vara ett first-fill bourbonfat buteljerad 2013. Det ska vara den 18e buteljeringen av SWF, och gjorts i samband med deras 10-årsjubileum.


Färg: halm

I doften: maltiga sädeskorn, honungssötma, peppar. Moget och lite torrt, doftar lite äldre än 10 år. Svagt av röda äpplen. Typisk jordig och lätt smutsig Benromach-rök på lagom nivå - tillräckligt för att märkas, men utan att ta över.

I munnen: fortsatt maltigt och sött, ännu lite sötare än doften. Honung, vanilj och fruktsötma från äpplen, päron och gröna vindruvor. Söta småkakor och vaniljglass. Milt oljigt (säg linfröolja?). Svagt av mandariner. Röken är diskret men sätter sig i gommen. Lite damm och jord.

Med vatten: mer syrligt, lite mindre sött. Fortsatt maltigt spröd i munnen. Milt örtig snarare än pepprig. Var tog röken vägen?


Sammantaget: Ett utmärkt fatval av SWF. Både härliga bourbonfatssmaker och Benromachs lite småsmutsiga karaktär med snyggt balanserad rök. Funkar alldeles ypperligt på 46 procents styrka.

Poäng: 87p.

måndag 7 februari 2022

J.J. Corry The Hanson & The Gael

Det är dags att återvända till den smaragdgröna ön Irland. J.J. Corry har nu lanserats på systembolaget, något som jag verkligen sett fram emot.

Förra året gick i irländskt grönt här på bloggen - Writers Tears, Bushmills, Yellow Spot, Redbreast... Det var mycket imponerande whiskey, som verkligen fick mig att uppvärdera Irland, och i flera olika stilar - från oljig, kryddig pot still, till mjuk trippeldestillerad single malt. Och idag ska vi bredda kategorin irländsk whiskey ytterligare!

J.J. Corry, och deras grundare Louise McGuane, kallar sig för whiskey bonder (snarare än oberoende buteljerare). Genom detta knyter hon an till hur whiskey lagrades och såldes något århundrade tillbaka. Det här var tiden innan globala varumärken som Jameson fanns, delvis till och med innan whisk(e)y buteljerades på glasflaska. Under 1800-talet och 1900-talets början var marknaden för whiskey på Irland en lokal företeelse. Handelsmän reste till sitt lokala destilleri, fyllde sina fat med new make-sprit, för att sedan lagra den, blanda den utifrån sina egna recept, och sälja den i sina trakter. 

Den ursprungliga J.J. Corry var en sådan whiskey bonder verksam på Irlands västkust, inte långt fram McGuanes familjegård som verksamheten nu utgår ifrån. Ytterligare ett exempel på whiskey bonder var Mitchell’s i Dublin, skaparna av Spot-whiskeyn som jag provade förra året. Traditionen med whiskey bonding dog ut i samband med den irländska whiskeykollapsen. Fram till att Louise McGuane startade sin verksamhet The Chapel Gate Irish Whiskey Company.

Att kalla sig för ”whiskey bonder”, är det mest en marknadsföringsgrej? Eller är det berättigat att dagens J.J. Corry kallar sig så snarare än oberoende buteljerare? I den globala verklighet vi lever kan aldrig whiskey bonding bli som för hundra år sedan. Men Louise McGuane har en annan inriktning än de flesta oberoende buteljerare - det är inte att buteljera single malt med fokus på det namngivna destilleriet. J.J. Corry har skapat sig ett ”bibliotek” över det återuppståndna whiskey-Irland, sorterat efter smakkategorier, som de sedan använder för att behålla en konsistens i sina blends. Visst finns det skotska buteljerare som delvis gör liknande saker med sina blended malts. Men nej, även jag som kan vara cynisk kring whiskyproducenternas marknadsföring, blir inte störd över ”whiskey bonding” och hur J.J. Corry presenterar sig.

 

Vidare till whiskeyn i glasen: två buteljeringar har importören Anders Bizzozero fått hit till Sverige. The Hanson är något så ovanligt som en blended grain, alltså grain-whiskey från fler än ett destilleri. The Hanson är sammansatt av grain-whiskey från två irländska destillerier som ej är namngivna, på 4 år respektive 10 års lagring på bourbonfat. 

The Gael är J.J. Corrys flaggskepp, och har kommit i flera batcher. Batch 3 är det som släppts i Sverige, vilket det dock inte finns någon information om på flaskan. The Gael är en blended whiskey bestående av irländsk grain och malt. Exakt hur proportionerna är i batch 3 är jag inte säker på (60/40 malt/grain enligt hemsidan, oklart vilken batch, 50/50 enligt whiskybase). Det är ett recept på whiskey i lite olika ålder - yngst är grain-whiskeyn kring 7 år, den stora delen malt-whiskey 11-15 år, och en liten "top dressing" 26 årig sherryfatslagrad malt. Destillerierna är inte namngivna, men den äldsta delen kommer från Bushmills avslöjade Louise på whiskysnack i december.


J.J. Corry The Hanson

Blended grain, 46 procent, 689 kronor på bolaget.


Färg: halm eller vitt vin

I doften: vanilj och söt citron. Sött men inte överdrivet så. Vaniljen, nästan vaniljstång, är verkligen framträdande, tydligt att bourbonfaten bidragit här. Apelsinmarmelad, lite kladdigt och viss beska. Lite ungt av omogna äpplen. Blött gräs och milda örter. Det doftar bra - vad som saknas i komplexitet tas igen i njutbarhet.

I munnen: sötare, fruktigare. Tänk fruktsallad, eller blandad päron- och äppelsaft. Nu både lime, citron och apelsin. Vaniljen kommer också fram efter en stund. Om det inte vore för en söt mandelton så hade jag kunnat sammanblanda detta med en lättare Speyside-whisky (säg ex Glendullan). En krämig munkänsla som gör att den inte upplevs tunn. En syrlig ton i eftersmaken, som från rejält syrliga körsbär.

Med vatten: Citrus lite mer framträdande, lite kryddigare. Fortfarande dominerad av fruktsötma. Vaniljkola. Lite tunnare och eftersmaken blev kortare - vattna försiktigt.


Sammantaget: Jag var lite orolig för att en så ung grainwhiskey skulle upplevas lite, liksom, otillräcklig. Så blev det inte. The Hanson är kanske inte så komplex, men inte alls tråkig eller tunn. Uppskattar man stilen lätt och sött, ja då har nog få invändningar här. Och, som det står på J.J. Corry’s hemsida - detta gör sig nog utmärkt i en drink, som i en highball, eller sommartid bara som den är.

Poäng: säg 83-84p.



J.J. Corry The Gael (batch 3)

Blended (malt & grain), 46 procent, 824 kronor på bolaget.


Färg: guld.

I doften: fylligare. Först gräddkola och honung, sedan päron och ett gäng tropiska frukter - ananas, nektarin eller persika, torkad mango. Kanske fläder också? Härligt josigt. En nypa svartpeppar.

I munnen: samma typ av sötma och frukter, men det är den krämiga, oljiga, vaxiga texturen som sticker ut.  Flera nyanser av vanilj (vaniljstång, kola, kakan drömmar). Blodapelsin efter en stund, utöver de tropiska frukterna. Örtkryddor och en lätt syrlighet i gommen. En lite mörkare ton av kaffe med mjölk.

Med vatten: citrustonerna går nu åt blodgrape. Härligt honungsvaxigt och saftigt. Inte speciellt kryddigt, men syrligheten gör att eftersmaken ändå blir ganska lång.


Sammantaget: för någon som mig som särskilt gillar orökig, bourbonfatslagrad whisk(e)y så tickar The Gael många boxar - tropiska frukter och citrustoner, balanserad sötma, och särskilt en härligt oljigt krämig munkänsla. För oss malt-konnässörer (eller, single malt-snobbar?) så kan The Gael visa att blended inte behöver betyda sämre, åtminstone inte när den görs med bra ingredienser och av en skicklig blender. 

Poäng: 89p.


Tack till Anders Bizzozero som skickade samples (The Gael köpte jag också en flaska av). Jag har strävat efter att betygsättningen inte ska påverkas av att jag fått prova dessa gratis.

lördag 29 januari 2022

20/1 2022: Thompson Bros med Slainte

Bröderna Phil och Simon Thompson började karriären med att driva whiskybaren på Dornoch Castle, vilket de gjort så bra att den idag räknas som en av landets främsta. De är fortfarande kvar på Dornoch, men ägnar sig nu mest åt två saker - småskalig whiskyproduktion på Dornoch distillery, precis intill slottet med samma namn, samt att ge ut whisky som oberoende buteljerare. Och det gör de bra - deras buteljeringar, med de säregna, ofta humoristiska, tecknade etiketterna, sticker ut från mängden. Samtidigt verkar kvaliteten vara god, och priserna högst rimliga. De försöker också uppmuntra folk att öppna sina flaskor, och så gott det går hindra flippade till auktionssidor.

Nackdelen: sedan Brexit är det svårt att få flaskor hem till Sverige. Bäst chans är via återförsäljare inom EU. Magnus Fagerström har via sina belgiska kontakter fått tag i sex flaskor för kvällens provning.

Visst är etiketterna magiskt snygga? Bildkälla: Magnus Fagerström

 

Linkwood 2011, 10 YO
262 bottles
Thompson Bros - 52,1%

I doften: Vaniljsöt och fruktig. Örtig snarare än kryddig, bra tecken.

I munnen: ganska fyllig, krämig i munnen med viss torrhet på tungan. Lite ruffig och pepprig i eftersmaken.

Med vatten: lite lime i vaniljen, lite mindre kryddor. En bra linkwood.

 

Ben Nevis 2013, 7 YO
1013 bottles
Thompson Bros - 50%

I doften: lite funky (svamp? Unket, svavel). Bakom honung och hö. 

I munnen: likt doften - lätt unket underlig, med viss sötma. Krämig textur. Tydligt i gruppen att detta inte är nåt för alla, men jag tycker det funkar rätt bra.

Med vatten: lugnar sig, besk blodapelsin/grape.

 

A Speyside Distillery 1998, 22 YO
272 bottles
Thompson Bros - 54,5%

Magnus berättar att han fått veta att detta är en Glenlivet – Alla ”Secret speyside” med stolar på etiketten från Thompson’s är från det destilleriet. Tydligen är det en humoristisk tvist på att bröderna och några vänner nekades att avnjuta en medtagen flaska Glenlivet när de besökte destilleriet och fick dricka den ståendes (utan stolar) utomhus. Hillarious :-)

I doften: äpplen, nästan äppelpaj med kanel. Päron. Lätt torr ek skvallrar om ålder. Gröna vindruvor, gräs. Angenäm kryddighet som inte tar över.

I munnen: fruktigt, mycket citrus, en hel del druvbeska och tanniner.

Med vatten: Bättre. Krämigare, mindre beska. Bakdeg. För mig är Glenlivet ibland lite för snällt, men denna är så angenäm att den inte blir tråkig.

 

A Speyside Distillery 1990, 30 YO
120 bottles – sannolikt refill american oak
Thompson Bros - 50,4%

I doften: mindre besk, lite mer fyllig. Vanilj, tobak, läder. Mm, helt i min stil.

I munnen: mäktigt, många smaker böljar fram en lång stund. Fortsatt lite skitiga toner, tobak och jordgolv i dunnage warehouse. Bra balans, lagom sötma (Svarta vinbär?). Kaffe, fikon? Hur många nyanser som helst.

Med vatten: Fortsatt i samma stil. Sablar vad bra.

Överlägsen etta för mig idag.

 

Invergordon 1972, 48 YO
260 bottles – 3 low-level och low-alcohol-barrels ihopvattade i en barrel.
Thompson Bros - 42%

I doften: milt, sött. Punchknappar. Friskt – vattenglas med en apelsinskiva.

I munnen: härligt tillgänglig på sin låga alkohol. Vanilj, citrus, men också degigt, punchknapparna igen. Bra exempel på hur god gammal grain-whisky kan vara.

Med vatten: provade inte. 

 

Caol Ila 2010, 10 YO
500 bottles Two refill hogsheads.
Thompson Bros - 52,9%

I doften: skaldjur, lätt citron. Lite skitig, jordig rök. Det verkar vara en sån där smuts-industriell Caol Ila – tobak, asfalt. Ah, härligt!

I munnen: Rätt konsekvent med doften. Börjar med en mjuk sötma och citrus, fisksoppa. Sen kommer fulröken, som inte är så starkt rökig men rejält skitig. Apelsinbeska i eftersmaken. Utmärkt bra.

Med vatten: lite försiktigare i doften kanske, men utan att ändra karaktär. I smaken sjögräs, skaldjur. Jordig, mild rök, smuts därbakom.

Min nr 2 ikväll.


Sammantaget: Ja nog buteljerar bröderna Thompson bra whisky. Att besöka Dornoch stiger allt högre på min bucket list.

lördag 22 januari 2022

21/1 2022: GlenSeven Blindprovning

Blindprovning med GlenSeven, fem av sex kunde vara med (ja, vi är inte sju längre). Stefan som tidigare den som satt ihop linan och skickat ut till oss i olika delar av landet.

 

1

I doften: mycket inbjudande och njutbart enligt hela gruppen. Fin sötma och balans.

I munnen: sylt, sötsyrligt. Lakritsrot säger Krister, absolut. Magiskt fin balans som kommer med ålder, utan att bli överekad eller trött. Kaffe, choklad i den långa eftersmaken.

Med vatten: Lite ljusare, citronvatten. Romerska bågar?

Vi är alla väldigt imponerade och är rörande eniga provningen igenom att detta är något särskilt. 

Rank: 1

 

2

I doften: torrt av vanilj och trä

I munnen: mer bärsylt, sen ett beskt träbett. Lite syrlig. Visst alkoholstick.

Med vatten: lite mer gräs eller halm, lite mer sälta. Nyek?

Här är gruppen lite mer oenig - vissa gillar inte den kraftiga eken, andra gillar. Inte min favoritstil, men riktigt bra i sin kategori tycker jag. 

Rank: 5

 

3

I doften: milt, vanilj, apelsin. Torrt.

I munnen: oljig i munnen men torr på tungan, mandarin säger Mikael. Kolasnören säger Krister. Äppel i början. Kakao i slutet.

Med vatten: mer kola i doften. Tänker lite på Glen Scotia på ruby port. Grillad ananas?

Mycket trevlig, kul att utforska de olika nyanserna tillsammans med gruppen. Alla rankar den någonstans i mitten i linan.

Rank: 3

 

4

I doften: tapetklister, Karlssons klister säger Jonas. Alkoholstick. Lite torrt, lite vanilj.

I munnen: Mörka bär, björnbär, svarta vinbär. Spritig. Metallisk säger Krister. Inte lakrits, men… fänkål?

Med vatten: lugnar ner sig. Allt spritigt försvinner. Brödkryddor. Citrus. Mycket bättre.

Vi förundras över förändringen från lätt avstötande till något riktigt bra. Jäkla spännande, och med vatten riktigt njutbar.

Rank: 4

 

5

I doften: sött, salt, lätt torrt. Inget tar över. Jordig säger Krister.

I munnen: Likt ettan syltig, men lite mer tryck. Örtig, sälta. Oljig i munnen. Choklad i gommen, härlig beska.

Med vatten: gelé, sälta. Limeskiva i ett vattenglas.

Vissa likheter med nummer ett tycker gruppen, men upplevs lite yngre och starkare. Gruppen är ganska eniga om denna som nummer två i linan.

Rank: 2

 

6

I doften: lite mer stickigt, sötkladdig.

I munnen: alkoholdrag, men trevlig ändå pga sötman. Kort eftersmak, bränt bröd.

Med vatten: Fortfarande stark, chili. Kort. Sälta. Oljig, kaffe. Viss sötma. 

De flesta i gruppen placerar denna sist, men ger lite spridda omdömen. Behöver vatten.

Rank: 6

 

Facit!

1) Sansibar Speyside Region 1978
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/132221/speyside-region-1978-sb

2) Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Glen Scotia 1992
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/166723/glen-scotia-1992-gm

3) Redbreast 12 Cask Strength B1/21
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/189536/redbreast-12-year-old

4) Alambic Classique Cambus 1989
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/143217/cambus-1989-ac

5) Tamdhu Cigar Malt Batch 1
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/191376/tamdhu-cigar-malt

6) Edition Spirits Blair Athol 1995
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/180623/blair-athol-1995-ed

 

Grymt spännande att se Stefan visa upp den dolda linan. Den 61,8 procent starka 25-åringen från Blair Athol kanske underpresterar lite, kanske också 28-åringen från Glen Scotia om man väger in prisvärdhet. Men en fantastiskt fin lina whisky. Jag visste att Redbreast 12 CS skulle dyka upp, men kunde inte säkert säga vilket glas det var - väldigt kul att den stod upp så väl i sällskapet. Att vi hade en riktigt bra 30-årig single grain i glas fyra kunde ingen gissa - sherryfatet gjorde det lite mindre uppenbart. Vi var också imponerade över den exklusiva NASaren från Tamdhu. Och 40-åringen från Sansibar, jättekul att få ha provat.

Men framför allt: en mycket trevlig kväll med GlenSeven-gänget - som vi sa, hoppas det kan bli tillfälle att ses fysiskt någon kväll senare i år.

 

lördag 4 december 2021

Caol Ila 12

Ytterligare en "Classic Malt" till rakning! Denna gång till Islay och Caol Ila. Återigen ett destilleri vars största del av produktionen går till blended-whisky, men där destilleriet blivit allt mer uppskattat för sin single malt. Och till skillnad från Clynelish har de faktiskt en core range med flertalet buteljeringar, och lägg till att Diageo också släpper en del småsläpp i mindre upplagor (ex den orökiga un-peated-serien).

Hur rökig är Caol Ila? Well, vi är ju på Islay och det brukar märkas. Inte lika rökigt som de tre på sydkusten (Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg), eller för den delen Bruichladdichs två rökiga serier (Port Charlotte och Octomore). Utan att ha provat stora mängder av nämnda destillerier skulle jag placera Caol Ila efter Ardbeg men rökigare än Kilchoman och Bowmore. Om nu sånt är viktigt. Mer intressant är kanske att karaktären brukar beskrivas i termer av söt, citrus-aktig rök.

Återigen en miniflaska. Återigen karamellfärg.

Caol Ila 12, 43 procent

Färg: e150

I doften: halvmild rök med citrus - är det inte så Caol Ila brukar beskrivas? Trevlig första doft. Hur ska man beskriva röken? Den är relativt påtaglig, men lägger sig inte framför övriga dofttoner. En skål med citrusfrukter, såväl apelsiner, mandariner och lemonad. En härlig vaniljsås på det. Hasselnötter? 

I munnen: mycket konsekvent från doften, men röken är  inledningsvis mildare än vad doften antydde. Citrus (lemonaden igen) och sötma från både frukt och vanilj, lätt apelsinbeska följer och sätter sig i gommen tillsammans med svartpeppar. Lätt också av ingefära. Inte det minsta tunt trots sparsamma 43 procent. Den söta citrusröken gifter sig fint med sjögräs och mineraler från saltvatten som sköljer över stenklippor. 

Med vatten: mindre citrus och beska. Röken blir lite mer påtaglig och liksom jordig. Nya, lite mörkare toner av kaffe och kola adderas.


Sammantaget: Caol Ila 12 är bättre än jag mindes den. Visst är detta inte superkomplext, men en helt klart njutbar dram och en god representant för destilleriet. Återigen funderar jag om vi whiskyentusiaster kanske lite för ofta tenderar att gå över ån efter vatten - det här är en bra standardbuteljering som man inte ska avfärda. Dock, återigen ett litet minus för att Diageo färgat Caol Ila med karamell och inte visar oss hur whiskyn egentligen skulle se ut.

Poäng: 84p.