Flora & Fauna med KWS 11/11-2023

Klubben bjöd ikväll in Fredrik Larsson från Karlskrona för en rejäl Flora & Fauna-provning.

Flora & Faunabuteljeringarna kom 1991, och består av de Diageo-ägda destillerier som annars inte säljs som single malt - nästan allt går till Diageos olika blends. Serien fick sitt namn av den framlidne whiskyskribenten Michael Jackson, och namnet satte sig.

Enligt Fredrik finns nu 35 utgåvor i serien, och 83 olika varianter, men det beror lite på hur man räknar. Flera buteljeringar har slutat tillverkas - antingen har de lanserats som single malt (ex Mortlach), och därför försvunnit från serien, eller så har Diageo sålt destilleriet till annat bolag (ex Aberfeldy).

Ikväll har klubben fått tag i de 11 buteljeringar som senaste året lanserats via systembolaget. Plus två avslutande dyrgripar som inte längre tillverkas. Jag provade linan blint, därav gissningar i smaknoterna.

1) Mannochmore 12 år HAIG och Dimple

I doften: Floral. Honung, citron, havregryn, päron. Mild. Lätt ingefära-sting, och det är nog bra.

I munnen: äpplen- och citrusfrukter, päron. Mild. Honung. Ingefära i avslutet. Gillas i gruppen.

2) Glenlossie 10 år HAIG och Dimple

I doften: lite fylligare - citronkola, smörig, blommig. Milt av svartpeppar. Trevlig. Apelsinskal. Lite lätt jordig, nästan svagt unken på ett bra sätt.

I munnen: lik doften, men lite mer kryddig. Överraskande karaktärsfull tänker jag när jag får veta att det är en Glenlossie. Bra. 

3) Inchgower 14 år Bells White Horse

I doften: Kryddigare. Pepprig, nästan lite köttig. Vanilj. Muskot, träflis. Gröna vindruvor.

I munnen: Samma köttighet och kryddighet. Nästan likt en Craigellachie. Sedan mjuknar den. Smörig, kokos, apelsinmarmelad. Bäst bland 1-7, men det verkar jag lite ensam om.

4) Teaninich 10 år Johnnie Walker & VAT 69

I doften: Lite som en blandning mellan 2an och 3an - lätt kryddig, men också kola-fyllig och jordig. Varm äppelpaj. Multna löv. 

I munnen: Gräsig, multna löv igen. Kola. Okej, bättre efter en stund.

5) Linkwood 12 White Horse, HAIG, Johnnie Walker

I doften: Sötare. Honung, sirap. Äppelmos, söt men en lätt syrlighet bakom. Floral, örtig. Slutar med mint, nästan menthol.

I munnen: syrligheten mer framträdande, inte helt balanserad. Äpplen längst fram. Honung. Örter i eftersmaken. Som vanligt med Linkwood spelar det inte riktigt bra med mig, men gruppen gillar.

6) Glen Spey 12 år, J&B Rare Blend (numera gin istället för whisky)

I doften: Karaktärsfull. Läder, jord. Inte oljig kanske, men lätt smutsig, lite metallisk. Balanserar en lätt söt ton - kanske åt skalet på toscakaka. 

I munnen: Vanilj, citron, päron, tobak. Sädeskorn. Lite tråkig och vass.

7) Auchroisk 10 år J&B Rare Blend

I doften: Vanilj, päron, muskot. Lime, tobak.

I munnen: vanilj, maltig, kryddig, tobak. Lite lik Inchgower, men inte riktigt lika bra.

8) Strathmill 12 år J&B (tillverkar nu gin istället för whisky). 

I doften: söt apelsin, marmelad. Werthers. Julkryddor - kanel och nejlika. Inte jättebra, lite liksom kletig och stickig.

I munnen: Honungsriskaka, svartpeppar. Smörig men lite torr, örtigt avslut. Okej men inte mer.

9) Blair Athol 12 år Bells

I doften: choklad, russin. Fikonmarmelad. Lätt kryddigt. Lite anonymt sherry-lagrat. Blair Athol?

I munnen: mer åt söt apelsin, nästan saftig. Chilipeppar. Russin. Lite tråkig, men de som gillar sherryfat...

10) Benrinnes 15 år Johnnie Walker Red label 

I doften: vanilj, fruktkräm, kola. Söt, elegant. Dailuaine?

I munnen: fyllig, elegant och lagom karaktärsfull. Söta äpplen i smulpaj, kola, fikon. Sötman vinner över syrligheten. Ja nog påminner det om Dailuaine. Bra.

Facit: nejdå, här har vi Benrinnes... Med facit i hand finns lite tändstickor i eftersmaken. 

11 Dailuaine 16 år Johnnie Walker

I doften: smutsigare. Lite salt, torkat kött. Verkstad. Rejält maltig. Benrinnes?

I munnen: Maltigare, mer sälta och ruff. Kött och malt - det borde vara Benrinnes. Jättefin balans mellan destillat och sherryfaten. Bäst?

Facit: här förväxlades Dailuaine-Benrinnes. Får erkänna då att ikväll slog Dailuaine favoritdestilleriet Benrinnes. 

12) Mortlach 16 år Johnnie Walker Black label 

I doften: Pepprig, ganska rejält skarp i näsan. Oljigt smutsig. Tändstickor. Sylt på svarta vinbär. Mortlach? Eller ja, svårt skilja från Benrinnes.

I munnen: Rejält med sherry - svartvinbärssaft deluxe. Tändstickorna är där igen, men lite mer nedtonat. Doften var bättre balanserad - här blir det mest en sherrybomb. 

Kul att ha provat denna legendariska buteljering. Men förstås inte värd de 3700 kronorna klubben betalade för flaskan.

13) Caol Ila 15 år Bulloch Lade, Black Bottle, Johnnie Walker

I doften: vanilj, citron, rök - Caol Ila. Mineralisk - blöta stenar. Lite industriell - blöt asfalt. Bra.

I munnen: Lite torr rök, vanilj och citron. Sjögräs och nästan lite åt skaldjur och fisksoppa matchat med ett vitt vin. Lite smutsig i avslutet. 

En riktigt bra Caol Ila. Men precis som Mortlachen som tillverkas denna inte längre och är extremt dyr på auktion (över 4000 fick klubben betala).

Gordon & MacPhail Aultmore 18 år

Denna gång är det dags för en Aultmore från Gordon & MacPhail.

Aultmore är ett destilleri som jag lärt mig uppskatta mer och mer, och som det ofta också går att hitta trevliga buteljeringar av. Deras 12-åring är prisvärd, deras Exeptional casks är bra om än inte lika prisvärda. Men kanske är det i synnerhet oberoende buteljerares utgåvor, som denna, som man ska titta lite extra efter.

Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Aultmore 18 år
Fat 18/032 destillerad 2000 och buteljerad 2018
Refill american hogshead, styrka 56,4 procent, kostade ca 1200 kronor 2020.

Färg: guld

I doften: maltig och fruktig. Åldern märks i hur liksom tjock doften är, inte i ek - precis i min stil. Väldigt tropisk - grillad ananas och torkad banan och mango, ihop med hemlagad äppelmos. Bakom en härlig, balanserad maltighet på nygräddad smuldegspaj och mandlar (som en glasyr på en toscakaka).

I munnen: fruktsaftig och med ett mycket lätt ingefärasting. Precis lagom söt, där de tropiska frukternas sötma matchas med en medellätt beska. Precis som i doften finns bakom frukterna malten som slipats ner med åldern. Jättegott.

Med vatten: ”ljusare”, med apelsin och passionsfrukt nu med i fruktmixen. Syrligare och beskare, men fortsatt fin balans. Fortfarande ligger de tropiska tonerna längst fram - torkad mango leder den långa eftersmaken.

Sammantaget: refill ex-bourbon, ett karaktärsfullt destillat som fått lega ca 18-20 år - stilen av whisky jag är extra svag för. Suveränt gott. De tropiska frukterna ackompanjerade av den nedslipade malten, det gör sig så bra. Inte jättekomplext, för det finns inte mycket sekundära ålderstoner (på sin höjd svagt av damm och polerade bestick), men det är en marginell invändning.

Poäng: 90 p.

Dailuaine 16 Flora & Fauna

Under våren 2023 kom en av whiskyvärldens mest kända serier till bolaget. Flora & Fauna-serien, med fokus på Diageos mindre kända destillerier, har funnits i decennier. Säregna etiketter, bra priser och överlag god whisky, så brukar det låta. På minus finns endast att serien buteljeras på 43 procent - vilket idag kan anses lite lågt - samt färgning med sockerkulör. För min del är det senare den större bristen - den artificiella orangea färgen gör att jag upplever en sämre autenticitet.

Dailuaine är ett av de där okända Speyside-destillerierna som nästan enbart producerar whisky för blendedbuteljeringar. Vi vet vid det här laget att bristen på kändisskap inte säger något om kvaliteten - min upplevelse är att Dailuaine kokar bra, ganska karaktärsfull sprit, som gör sig bra på även på mer aktiva sherryfat (ex SMWS och Adelphi buteljerar sådana regelbundet). Även denna Flora & Fauna är lagrad just på sherryfat.

Dailuaine 16 år Flora & Fauna
Lagrad full tid på sherryfat.
Buteljerad på 43 procents styrka, med sockerkulör.
Inköpt på bolagets lansering våren 2023 för 679 kronor (slutsåld)

Färg: sockerkulör.

I doften: sirap, kola, karamell (nej, jag tror inte det senare kommer från färgningen). Karamelliserat knäckig, en härlig ton jag ibland upplever hos Glenfarclas. I bakgrunden sylt på röda bär och kanelstång. Äppelkompott på söta, röda äpplen? Rågbröd följer efter en stund sirapen. Inte jättekomplext, men en jättebra doft, som gynnas av den lägre alkoholstyrkan.

I munnen: väldigt konsekvent med doften - kola och kokta äpplen i förgrunden. En mandarin serverad med en café creme. Ett lätt kryddigt sting av ingefära. Citronkola och werthers hänger i med ett medellångt avslut. Så pass fyllig att de 43 procenten räcker ganska bra, åtminstone för sig själv.

Med vatten: lite kryddigare med svartpeppar och ingefära. Fortsatt äppelkompott och kola, och den röda bärsylten märks på nytt. Både fyllig och frisk, nu nästan lite spritsigt kolsyrad i avslutet.

Sammantaget en mycket välgjord sherrylagrad whisky, en klassiker som står sig bra än idag, och därtill med en attraktiv prislapp. Jag vet åtminstone två personer som håller denna Dailuaine som en återkommande ”huswhisky”, och det är lätt att förstå varför. Värd att titta efter utomlands eller nästa gång den släpps på bolaget.

Poäng: 87p.

Benromach Germany Exclusive 2011

Avslutar sommarsemestern med en Benromach, köpt i Hamburg förra året. Som så ofta tidigare kommer provningen för bloggen precis när flaskan är på väg att ta slut.

Benromach Germany Exclusive nr2 2011

First fill bourbon- och sherry casks. Buteljerad på 48 procent, 1800 flaskor. 760 kronor i Tyskland september 2022.

Färg: bärnsten

I doften: först apelsin- och vaniljkola, sedan rök från vedbrasa och maritima toner av sälta och blöta klippor vid havet. Lime.

I munnen: BAM! Ordentligt kraftfullt direkt i munnen. En ordentlig rökpuff som känns kraftigare än 10-12 ppm, och den är salt, blöt, jordig och smutsig. Industriell, åt förbränningsmotorer och blöt asfalt. Men det finns också blodapelsin, kola, sirap och choklad, som inte gör whiskyn söt men som skapar en sorts tillgänglighet, och tar whiskyn från intressant till god.

Med vatten: whiskyn mjuknar lite, nya smaker som äppelkompott granolamüssli har tillkommit. Men det är relativt sagt - fortfarande är denna Benromach väldigt skrikig och karaktärsfull. Fortsatt mycket apelsin, som gifter sig med blöt jord och motorolja. Saltlakrits. Lätt ekbeska, någon sorts bärmarmelad och kola i avslutet.

Sammantaget en väldigt bra Springb... jag menar Benromach. Men det är lätt att tankarna går till Campbeltown när det blir så här karaktärsfullt. Jag skulle också vilja påstå att denna whisky är ett argument för blandade fat versus single cask. Bourbon- och sherryfaten har gift ihop sig på ett väldigt snyggt sätt, och 48 procent är en perfekt styrka för denna buteljering.

Poäng: 90p

Campbeltown festivalprovning 2023, med LKWF

När man aldrig själv varit på whiskyfestivalen i Campbeltown, ja då blir man ju extra glad att få chansen att ändå få prova whiskyn. Som vanligt är det generösa Johan Andersson som fått tag i flaskorna.

 

1 Kilkerran Open Day 2023, 17yo, 57,5%, Triple Distilled 

I doften: citron, honung, kola. Väldigt fin balans mellan syrlighet och sötma.

I munnen: vanilj, citron, spröd smuldeg. Lätt uttorkande på tungan, jättegott. Med vatten lite mer besk ek.

2 Hazelburn Open Day 2023, 14yo, 49,8%, Oloroso casks

I doften: tydlig sherry, om än lättare än senaste årens oloroso-utgåvor. Svagt av olja.

I munnen: sherryfruktig, pepprig. Upplevs yngre än 14 år. Med vatten en inte så angenäm beska. Konstig.

Ingen hit bland övriga heller.

3 Springbank Open Day 2023, 24y0, 47,6%, Oloroso och Port

I doften: murrig, hallonremmar och läder. Lakrits. Björnbär. Rökslingan är fantastiskt fint integrerad.

I munnen: rödfruktig. Tvålig och lite lavender säger de andra - ja, jo, tyvärr. Björnbär igen, choklad, hallon. Lite uttorkande.

Lavendertvålen är en stor besvikelse. För mig okej, men absolut en besvikelse.

4 Longrow Open Day 2023, 8yo, 54,9%, Oloroso casks

I doften: rök, peppar. Ekspån. Stängd.

I munnen: ek och peppar, rök och röda bär bakom. Med vatten lite mjukare på eken, men lite mer beskan.

 

5 Glen Scotia Festival 2023 Single Cask, 5yo, 59,5%, First Fill Bourbon

I doften: pepprig, ganska torr. Vanilj, citron, sjögräs - tydligt destilleritypiskt. Sälta. Bra!

I munnen: samma maritima toner, balanserar mot söt kola. Väldigt drickbar på fatstyrka.

 

6 Glen Scotia Festival Dinner 2023, 6yo, 58,2%, Finished in Bord Red Wine Hhd

I doften: bärfruktig snarare än vinös. Kola. Bra men lite intetsägande.

I munnen: mer fyllig, balanserad beska, lätt kärv. Läder.

Bättre än förväntat.

 

7 Glen Scotia 2023 Festival Bottling, 11yo, 54,7%, LP Finished in White Port

I doften: sjögräs, citron, sälta, lätt rök. Lätt honungssötma. Sedan pepprig. Lätt åt vitt vin, säg en riesling. Bra.

I munnen: samma maritima karaktär får stort spelrum, i en något sötare tappning. Med vatten lakrits också. Torvig rök. Citronbeska avslutar.

Provat tidigare, detta är toppenbra. Glad att ha en flaska.

Sammantaget: berg- och dalbana denna Ctown-festival. Kilkerran och Glen Scotia på bourbon och vit port är i en klass för sig, övriga är på sin höjd okej. Springbanken är en gigantisk besvikelse och vi frågar oss hur man kan ha buteljerat denna, och dessutom till fansen som gjort pilgrimsfärden till Kintyrehalvön.

Gammelstilla Jubileum

Nästa Gammelstilla ut på bloggen är Jubileum från förra året. Det är drygt fem år gammal och lagrad på fat som tidigare innehållit madeira och bourbon. Med tanke på att upplagan var 888 flaskor stor bör det ha varit ett fat av varje. Jubileum släpptes först till Gammelstillas aktieägare, därefter släpptes återstående dryga 300 flaskor via systembolagets privatimport och sålde slut inom något dygn.

Jag fick chansen att prova Jubileum i samband med besök på destilleriet i december. Jag minns att jag tyckte det var en väldigt bra whisky, som tagit tillvara det bästa från madeirafatet (börjar förstå varför kompisen Crille gillar dessa fatlagringar). Därför väldigt glad att senare kunna byta till mig en halv flaska.

Bildkälla: Gammelstilla

Gammelstilla Jubileum
Lagrad på madeira- och bourbonfat.
49,5 procent stark.Kostade 888 kronor i oktober 2022 och är slutsåld.

Färg: bärnsten, rost

I doften: spännande och söt. Sockerkaka bredvid brittisk fruktkaka. Sirap på varma plättar, från hotellets frukostbuffé (heh, roliga associationer idag!). Söt apelsin, honung, peppar balanserar mot sötman. Äppelmos med lätt syrlighet. Längst bak lite mörkare toner av kaffe och jord.

I munnen: brödig sirap, plättarna igen. Krämig, söt textur. Apelsinen har mer beska och går mot blodapelsin. Fin balans mellan sötma och syrlig beska. Mycket apelsin, bakom kommer äppelmos och skal från röda vindruvor. Honung och sirap, nötter, och tillbaka till fruktkakan. Hur kan detta bara var fem år?? Jättebra balans mellan destillat och fat.

Med vatten: i doften lite torrare, lite mer vanilj. Men fortsatt väldigt mycket sockerkaka och sirap med plättar. Med några skivor apelsin ovanpå. I munnen apelsin, malt, nötter, honung och vit choklad. Äppelmos. De mörka tonerna av jord och kaffe har vuxit. Syrligt gelégodis i gommen som övergår i lätt sälta i eftersmaken. 

Sammantaget: definitivt den bästa Gammelstillan jag provat, likaså en av de bästa svenska whiskies jag provat. Söt, men verkligen inte bara söt - massor av Gammelstillas DNA, fantastisk balans med faten och mer utvecklad och komplex än tidigare, yngre buteljeringar.

Poäng: 88-89p.

Gammelstilla Slagg

Dags att prova lite Gammelstilla! Först ut är buteljeringen Slagg, som släpptes tidigare i vår. Kommer också prova Jubileum samt ett privatfat, förhoppningsvis relativt snart.

Slagg är en udda buteljering, där Gammelstilla tagit slattarna som blivit över från sina privatfat. Privatfat brukar innebära små, aktiva fat, exempelvis mättade med sherry eller nya ekfat. De har sedan fyllt på med ett 200 liters bourbonfat. Namnet Slagg är passande, då slagg är en restprodukt vid järnbrytning/produktion, och Gammelstilla håller till i lokalerna från ett gammalt järnbruk.

Gammelstilla Slagg
Slattar av privatfat samt ex-bourbon
54,3 procents styrka. Kostade 755 kronor på bolaget- kan ev finnas någon enstaka sista flaska kvar.

Färg: bärnsten

I doften: inledningsvis mycket sherryfattoner och en liten del nyek - kolaremmar, körsbär, fikonmarmelad, kaffe, russin, torr vanilj och peppar. Romrussin, och lätt av otända tändstickor. Bakom lite brödig malt och röda äpplen. De kraftiga fattonerna kommer överraskande bra överens!

I munnen: krämig, saftig munkänsla, den aktiva eken kommer först i eftersmaken. Russin, fikon, bigarråer, kaffe och choklad - fortsatt mycket sherry i privatfaten - men det är kul att också det karaktärsfulla gammelstilla-destillatet skiner igenom med sin apelsin och lite köttiga toner. Lätt uttorkande tanniner till sist i ett långt avslut.

Med vatten: tydligt mer äpple och apelsin i doften - bra! Kaffe, vanilj. Munnen har behållit sin krämiga textur. Apelsin, körsbär, kola, chili. Sirapslimpa. Mild lime och choklad i avslutet. Mycket gott!

Sammantaget: att blanda slattar från små, aktiva privatfat - kan det verkligen bli bra? Jo, inte bara överraskande bra, utan Slagg är en riktigt god whisky. Att fylla ut med whisky från bourbonfat verkar ha varit ett mycket bra beslut, det är som att detta öppnat upp utrymme för de aktiva småfaten och fått dem att samspela. 

Poäng: 86-87p