Lagavulin 16 & Ardbeg 10

Så var det dags för ett Islay-derby i rökens tecken!

Det är två whiskys som jag nu återkommer till efter några års frånvaro, i form av två sampleflaskor (tack Kim!). Ardbeg 10 hade jag en flaska av hemma för dryga fem år sedan. Lagavulin 16 har jag haft på miniflaska lite senare än så, men båda är långt bort i minnet. Jag vet alltså inte vad jag nu kommer tycka om dessa.

(Något jag minns att jag verkligen gillade var en Lagavulin distillers edition (som är en Lagavulin 16 men där de två sista åren varit en Sherry-finish). Men den står ju inte på menyn idag.)

Lagavulin 16 till vänster, Ardbeg 10 till höger

Jag inleder med att dofta med ögonen slutna. Den ena är lite kraftigare, dominerad av eldrök och tjära. Ganska enkelspårig, även med lite luft. Gissar att det är Lagavulin, vilket stämmer när jag tittar. Ardbeg, innan jag tittat, är i jämförelse mer stängd. Men dofterna som slipper ut är lovande. En lite mer elegant rök. Svag citron, och ännu svagare skaldjur.

Blundar igen och snurrar glasen, plockar det till höger. Munkänslan är skönt krämig, men blir nästan direkt torrare. Rökmattan lägger sig över alltihopa. Ja, det är laggan när jag tittar. Försöker gång på gång hitta något innanför röken men går nästan bet. Något fruktigt, som en kompott utan socker som kokat. Ett uns sälta men utan någon särskild marin känsla. Tråkigt, trist.

När jag tar upp det andra glaset är det något annat. Överraskande oljig textur, vilket ger en lite fylligare whisky än vad jag trodde från doften. En osöt kolasmak, citrus. Röktonerna (mildare) är både rök och lite syrlig torv. Inte skaldjur som i doften, men lite som en makrill på en kolgrill. Havssalt, lite lakrits. Oj, det här är så mycket bättre.

Lagavulin växer något när glaset nästan är slut. Den inledande krämiga munkänslan (det enda jag idag riktigt uppskattar hos laggan) förenas med frukten bättre, känns nästan lite som från en vinfatslagring en sekund, innan rökdimman lägger sig igen. Röken känns nu lite sur.

Ardbegen är fortsatt intressant, lite som en sån där kompis man gillar, som vågar vara sig själv på ett naturligt sätt. Jag får en tanke: det här smakar lite som en Port Charlotte, minus några rödvinsfat i mixen. Så jag häller upp en skvätt Port Charlotte 10 i ett glas bredvid.

Ett gästspel. 

Vid den jämförelsen är Ardbeg i doften mer åt citron och Charlotte mer rödfruktig. Båda ungefär lika rökiga, Charlottes lite högre alkoholhalt gör doft och smak lite svårare inledningsvis. I med tre droppar vatten, och ja, de är rätt lika, och ja, det finns mer söt röd fruktighet, utan att det på något vis dominerar. Kort sagt Har Port Charlotte lite fler sidor, medan Ardbeg tar riktning med lite mer pondus. Vilken som är bäst, ja det är nog en fråga om smak och humör.

Men det var ett sidospår. Ardbeg 10 var en trevlig nygammal bekantskap. Lagavulin 16 var en stor besvikelse, om än de sista dropparna signalerade att det kan finnas en något bättre whisky där bakom. Men det är långt från den Distillers edition jag en gång hade i skåpet hemma, och det kan inte enbart bero på att 16 jämfört med DE saknar en sherry-finish. Har Lagavulin använt sämre, tröttare fat, förkortat jäsningsprocessen, eller vad har hänt? Utan vidare kunskap känns det som att Lagavulin tagit genvägar någonstans i takt med maltwhiskyboomen med Islay i spetsen.