Glen Scotia Festival 2020 tawny port

 

Glen Scotia, ett destilleri i stadsmiljö.

Glen Scotia hamnar lätt i skuggan av granndestilleriet Springbank, men de kokar bra sprit i ”campbeltownsk” stil. Destilleriet är väl värt ett besök, och deras whiskies finns tillgängliga för bra pris på bolaget.

Pga coronan blev det inga whiskyfestivaler i maj, men likt många andra har Glen Scotia släppt en fastivalwhisky ändå. Denna kommer dessutom att släppas på bolaget 30 juni. Priset på knappa 700 kronor är heller inte dåligt för en begränsad utgåva (det är även lågt i jämförelse med de 75 pund den kostar på destilleriets hemsida).

Glen Scotia Festival edition 2020 - 14 år, tawny port finish

Enligt Glen Scotias hemsida har whiskyn lagrats på blandade fat av first fill, refill och medium charred amerikan oak, och sedan slutlagrats (oklart hur länge) på first fill tawny port-fat. Buteljerat på fatstyrka 52,8 procent.

Intensiv, orangeröd färg från tiden på portvinsfat.

I doften: en tung, syltig karaktär i näsan. Tydlig påverkan från portvinsfaten. Ingefära, chilipeppar och hyvlat torrt trä. Möjligen ett uns sälta långt bak, men annars känner jag inte så mycket destillerikaraktär. Med lite tid så är det dock ganska angenämt.

I munnen: inte alls så ensidigt som jag befarade från doften. En slank och mjuk munkänsla. Visst är sylten där, men det är inte liksom kladdigt. Blodapelsin bryter av, viss beska och lätt alkoholvärme i eftersmaken. Lätt uttorkande ek. Och håller man kvar den i munnen så framträder Campebeltown-karaktär med ett stänk smutsig olja, saltvatten och… alger kanske?

Med vatten: syrligheten minskar dramatiskt. Nu är en mjuk pepprighet mest framträdande. Mer maritim än tidigare. I munnen är portvinsfaten direkt mer närvarande. Tyvärr är munkänslan lite gyttrigare, texturen inte lika mjuk. Tyvärr kliver varken apelsinen eller det maritima fram, upplevelsen helt klart sämre vattnad.

Sammantaget är Glen Scotias festival-whisky en upplevelse som svänger lite fram och tillbaka. I doften ovattnad och i smaken vattnad så är detta en lite endimensionell portvinslagring. I munnen ovattnad är upplevelsen bättre, med både en bra munkänsla och utstickande smaker som jag associerar till destillatet. 

En whisky med starka smaker snarare än komplex, men absolut bra. De som är större fans än mig av slutlagringar på vinfat kommer nog tycka mycket bra om detta. För mig är det en god och spännande dram, men som jag nog inte köper en hel flaska av.

Bunnahabhain Feis-at-home 29 maj

Online-provningarna med whisky kommer visst på löpande band. Men just denna har jag sett extra mycket fram emot: Bunnahabhains feis ile-buteljeringar. Feis Ile är den årliga festivalen på Islay, där samtliga destillerier håller provningar och ger ut limiterade släpp. Detta år är ju inte som andra, men whiskymakarna på ön vill ändå ge oss chansen att uppleva något av ett Feis Ile hemma.

Detta är whisky som normalt är lite för dyr för mig, så jag var särskilt glad att Bunnahabhain släppte ett antal provningspaket med miniflaskor för att så många som möjligt ändå skulle få chansen. De höll också en onlineprovning med flera av destilleriets nyckelpersoner, bland andra master distiller Stephen Woodcock och master blender Julieann Fernandez. Jag upplevde att det dock kanske blev lite tidspressat på bara en timme, när man också sitter med sina drams och försöker sätta ord på sina intryck.

Så, whiskyn då? Först ut en orökig Bunnahabhain med slutlagrig på madeirafat, därefter en Moine (alltså en rökig Bunna) slutlagrad på Amontilladofat (Amontillado är en lite lättare typ av sherry).

Feis Ile 2020 Madeira cask finish

Destillerad 2002, finish 3 år på madeira-fat. 53 procent alkohol.

I doften: En härlig mix mellan sött och salt. Söta, lite syltiga eller torkade frukter. Plommon tror jag, med ett uns röda bär. Sältan är också tydlig, som ett örtsalt och peppar. Vanilj finns definitivt också där.

I munnen: Det söta och salta är där, men det är den underbara oljiga munkänslan som jag direkt lägger märke till. Åter gifter sig torkade frukter och vaniljen väldigt bra. Inte lika salt i smaken, en liten sälta som flyter ihop med lime. Sedan kommer ett torrt, friskt vitt vin, som känns befriande lätt i munnen mot de kraftiga, tunga torkade frukterna. Avslutet är ganska uttorkande, mer oljigt och citrusigt än sött. Alltså, jag älskar den här balansen! Detta är nog inte sött eller fylligt nog för att alla ska uppskatta detta, men å så gott!

Med lite tid i glaset blir det torra lite mjukare. Om man tar det i mindre sippar i alla fall. Efter en lite fylligare inledning blir upplevelsen lätt och så elegant. Tre droppar vatten i det sista i glaset den än mjukare, men fortfarande inte tunnt på något vis. Lite kryddig ek i avslutet tittar fram.

Feis Ile at home, går inte av för hackor.

Feis Ile 2020 Moine Amontillado finish

Destillerad 2010, noterade inte hur lång slutlagringen varit. 56,9 procent.

I doften: En lite mjukare sötma. Honungskaramell, mandelmassa, något bakverk med grädde. Det finns lite rök som liksom hänger ihop med (en nedtonad) sälta, precis som i andra Moine jag provat. 

I munnen: fylligare, tyngre än jag trodde från doften. Trög, flytande sirap, kola. Men sen blir upplevelsen lite lättare (gott så). Karamell, och så något fräscht som bryter av på ett spännande sätt - citron och apelsinchoklad. Här finns den här lite jordiga bunna-röken också, som hänger kvar en stund. Den tycks härligt växa också med lite tid i glaset.

Med några droppar vatten blir munkänslan mindre tung, balansen blir öppnare. Lite kärva kryddor som mixar med röken kommer fram. “Garrigues” på vinspråk, som jag känner igen från sydfranska rödvin - alltså jordiga, kryddiga toner.

Sammantaget. Två bra Bunnahabhain som lever upp till mina förväntningar. Det märks att detta är limiterade utgåvor som inte direkt är vad man har råd att dricka till vardags. Jämför man de två, ja då märks väl att Moine Amontillado är tydligt yngre - inte omogen på något vis, väl så utvecklad, men har inte riktigt samma finess som den orökiga Madeiran. Den oljiga munkänslan, den lätta karaktären som balanserar mot de torkade frukterna, det fräscha avslutet. Hatten av.

Kalmar Whisky Society onlineprovning 23 maj

Blindprovning är både spännande och förmodligen det mest rättvisa sättet att bedöma en whisky på - vi människor tenderar ju att ha en mängd olika förväntningar och förutfattade meningar om allt vi kommer i kontakt med. 

Whiskyklubben på orten, Kalmar Whisky Society, bestämde sig för att anordna just en blindprovning online. Inga teman, inga ledtrådar, enbart ett doft- och smakdiagram för att hjälpa hjärnan med associationerna. En riktigt trevlig och social provning, ledd av Victor Sand (www.secondfill.com).

Viktigt att inte råka flytta på glasen!

1
I doften: Ah, en frisk härlig fläkt av citrus. Lite kalk, blommor också. Malt? Gissar 46-48 procent alkohol. När jag återkommer har citrusen mjukat upp sig lite, dofter som knyter an kan vara sälta och sjögräs.

I munnen: mer tydligt maritim, oljig munkänsla. Blöta stenar.    

Med vatten och tid så minskar det maritima, mer ett citrusigt destillat med malttoner. Ung, destillatdriven men fint integrerad alkohol.

2
I doften: Sötare, fruktigare. Inlagda päron. Väldigt mild. Fortsatt väldigt mild även efter en stund.

I munnen: Mjukt söt men också örter i munnen. Krämig men uttorkande. Blandade söta inlagda frukter. En Loch Lomond? Dör lite för snabbt i eftersmaken.

(När jag får veta vilken whisky det är tänker jag också på en tydlig, trevlig ton av brynt smör.)

3
I doften: Tydligt kryddigare, starkare kryddor åt chilipeppar. Är det kanske lite torr rök också? Viss honungssötma bakom.

I munnen: definitivt torkade frukter. En torr munkänsla. Fyllig, det finns något lite syrligt i eftersmaken som balanserar och skapar en större smakprofil. Igen funderar jag på om det finns någon rökmalt i denna… Helt klart den mest komplexa i linan (om än inte helt harmonisk), lite köttig salami nästan i eftersmaken. Tål helt klart vatten.

4
I doften: Här måste det vara rök iaf. En lätt vaniljsötma kommer tidigt men annars en något torvig rök. Lite medicinalt tycker jag också. Doftar lite torrt och ekigt efter en stund.

I munnen: Oj, fylligare och sötare än doften! Lite spritig, förmodligen över 50 procent, men inte oangenäm. Ingen rök - måste ha varit alkoholen? Med vatten oljigare och saltare som dominerar profilen. Kanske lite medicinal men utan rök. Känns nu lite yngre, detta är inte integrerat. Intressant men inte särskilt gott.

Vilka whiskys var det då? Här kommer svaren:

1 - SMWS 9.168 ”Cedar bigger picture” (Glen Grant 15 år, 57 procent).

SMWS och deras namn alltså. Men denna checkar av många boxar för hur jag brukar gilla min whisky. Har inte provat någon Glen Grant tidigare. Upplevdes som lite yngre än sina 15 år.

2 - High coast älv (ca 6 år, 46 procent).

Oj, det missade jag helt. Det är verkligen svårt att pricka destilleri blint, även när man tidigare haft en flaska hemma. Älv fick minst antal bäst-röster (den lägre alkoholstyrkan i jämförelse med de övriga kan ha spelat in. Samtidigt var Älv den som av deltagarna bedömdes som äldst (medan den de facto var yngst). Det säger ändå något, att High Coast kokar whisky som även i ung ålder känns mogen.

3 - Timorous Beastie, blended highland malt. 40 år! 57 procent.

Oj, ett riktigt guldkorn i fältet - ca 4000 kronor sägs en flaska gå loss på, och med råge det äldsta i whiskyväg som jag provat. Ovanligt alkoholstark för sin ålder. Inte det minsta överekad, förmodligen därför som ingen av oss kunde ana detta. Det är inte alltid dyrast vinner på blindprovning, men denna gång fick äldst och dyrast flest röster.

4 - SMWS 95.27 ”Fizzy pudding explosion” (Auchroisk 8 år, 66 procent).

Helt klart den som passade mig minst bra denna dag. Som jag skrev - intressant att analysera men inte särskilt gott. Denna whisky upplever jag inte har satt sig. Den spretar ordentligt och är ointegrerat spritig, även när jag försöker vattna ner den. Stärker tyvärr min bild av en varierande kvalitet på SMWS buteljeringar.