Mackmyra Gästriket 16 år

Mackmyra har som bekant haft en tuff tid, med konkurs och byte av ägare och personal. Vi håller tummarna för att Sveriges äldsta destilleri kan landa på fast mark i år.

Whiskyn som ska provas idag heter Gästriket. Den fick en del uppmärksamhet på grund av en hög ålder om 16 år, matchat med en låg prislapp på 499 kronor. Den lanserades i november förra året, och var först enbart tillgänglig i just i Gästrikland i destilleriets hemtrakter. Nyligen uppmärksammades jag på att Gästriket fortsatt gick att beställa, och nu till hela landet. I skrivande stund finns dryga 50 flaskor tillgängliga online.

Kanske är Gästriket en indikation om vilken riktning Mackmyra kan ta framåt? De har trots allt Sveriges äldsta whisky i sina lagerhus - har de tillräckligt stora mängder är det något de bör ta fasta på. Särskilt när det är deras eleganta, icke-rökiga recept, lagrat på bourbonfat. Mackmyra har mixtrat lite väl friskt med ovanliga typer av fat vilket lett till varierande kvalitet - att i detta läget välja en lansering från bourbonfat skulle både ge en säkrare kvalitetsnivå och samtidigt låta Mackmyras typiska eleganta stil skina.

Gästriket har en ålder om 16 år. Styrkan är 43,1 procent - föredömligt är det utskrivet att detta är fatstyrka. Att styrkan är lägre än brukligt hänger säkert ihop med att faten lagrats i Bodås gruva (vilket också är utskrivet på etiketten). Den fuktiga och dåligt ventilerade gruvmiljön drar ut alkoholen ur faten i en snabbare takt än ett mer normalt lagerhus. Kanske borde Mackmyra ompröva om gruvan är en bra plats att lagra sin whisky framåt. Men fram till dess bör de förstås ta tillvara på faten innan de sjunker än mer i styrka.

Mackmyra Gästriket 

16 år, lagrad på bourbonfat

Fatstyrka 43,1 procent. Pris 499 kronor (50cl).

Färg: guld.

I doften: fruktig start med blandade äpplen (både röda och gröna), citron och nektarin. Härligt fruktsyrligt. Där bakom malt i form av smulpaj, parat med en fin vaniljsötma och honung. Svagt av örter och svartpeppar, kanske också lite öljästigt - tänk en veteöl eller en saison. 

I munnen: likt doften en tydlig äppel- och citrusfruktighet - fruktsyran sätter sig i gommen och gör att jag upplever denna som lite starkare än sina 43,1 procent. Mackmyras typiska päron finns också här. Vanilj, äppelpaj, torkade örter och svartpeppar. Det dyker upp en karaktärsfull jordig ton, lite åt trädgårdskompost. Den fruktdominerande eftersmaken hänger i länge.

Med vatten: doften har fortsatt betoning på syrliga äpplen och citrus - addera lime till citronen. Örterna kliver fram (timjan?). Härlig mjuk vanilj. I munnen backar fruktsyran lite och vaniljsötman blir mer påtaglig - créme brulée. Gröna vindruvor och lätt av tanniner från druvskal. Munnkänslan håller ihop fint även med vatten.

Sammantaget är detta en klockren lansering från Mackmyra. Deras eleganta recept på bourbonfat skulle jag säga är deras bästa, och här med en för svensk whisky hög ålder. Ett stort steg upp i kvalitet från Brukswhiskyn, trots att priset är snarlikt. Ett litet förbehåll för dem som är känsliga för en lite kraftigare fruktsyrlighet i sin whisky, annars en varm rekommendation. 

Poäng: 87-88p.

SMWS 52.41 Pulteney 7 år ”Seahorse ramen”

Dags för en till SMWS-buteljering, denna gång en Pulteney med den lite ovanligare smakprofilen Oily and Coastal. Man kan nog vänta sig en rätt karaktärsfull dram!

SMWS 52.41 Pulteney 7 år ”Seahorse ramen”

Destillerad 2013, lagrad på en first full bourbon barrel

Styrka 59,6 procent. Kostade 600 kronor 2021.

Färg: halm

I doften: sädessötma, honung… och sedan kommer kusten med sjögräs och blöta havsklippor. Blöt metall också, just den tonen är lite vass. Röda äpplen. Sedan stänger sig näsan lite av alkoholen. Granola? Örtsalt definitivt. Är det lite bondgård också?

I munnen: lite snällare, mer åt honung, säd och söta äpplen. Men blandade citrusfrukter sätter sig i gommen, och därifrån är det inte långt innan sjögräset tittar fram. Mineraler och blöta klippor igen, men inte metalliskt som i doften. Äpplena blir lite syrligare och ger nu också lite tanniner. Örtsalt igen i eftersmaken.

med vatten: doften är ganska lik. Sötman minskar något och går mer åt vanilj. Päron, lite omogna äpplen påminner om den låga åldern. Sjögräset har backat men det metalliska finns kvar. I munnen lite bättre balans - syrliga äpplen, äppelskal, blöta klippor, låsolja, lime, honung, malt. Havsstrand, sjögräs och honung i avslutet.

Sammantaget infrias förväntningarna om en ung, karaktärsfull Pulteney. Det maritima och industriella tar mycket plats, det aktiva bourbonfatet märks också. Den metalliska tonen i doften är lite väl vass, lyckligtvis är balansen bättre i munnen. Poängsättningen är svår, eftersom doften landar under 85 och smaken över.

Poäng: 84p

Cadenhead Enigma Irish Whiskey 10 år (18-19 år)

St. Patrick's Day, det firar vi med en irländare på bloggen! En irländare som därtill inte ännu är släppt i Sverige - den kommer på bolagets webbsläpp 3 april, och jag rekommenderar att du är redo att klicka.

Whiskeyn har det lite anonyma namnet Enigma Single Malt Irish Whiskey 10 år. Det visar sig dock finnas mycket mer info än vad som står på etiketten - häng med!

1) Åldern. 10 år står det på etiketten. Men på Cadenheads hemsida kan man läsa att spriten destillerades 2006 och buteljerades februari 2025. Det är snarare 18 eller möjligen 19 år på fat.

Det finns en förklaring. Cadenhead har tidigare buteljerat irländsk whiskey som lagrats tio år på irländsk jord och sedan skeppats till Skottland (sannolikt till deras lagerhus i Campbeltown). Där har den lagrats ytterligare några år, år som sedan inte fått räknas under betäckningen Irish Whiskey. 

När vi vet att whiskeyn är 18 eller 19 år snarare än 10, då känns plötsligt priset på 1000 kronor väldigt attraktivt. Särskilt med beaktande hur lite irländsk whiskey det finns med denna ålder.

2) Destilleriet. Varken etikett eller hemsida avslöjar destilleriet. Eftersom den tidigare buteljeringen ovan, också lagd på fat 2006, är från Cooley, så frågade jag helt enkelt personalen i Cadenheads London-butik 7 mars. De bekräftade att ja, det är en Cooley. (Hur vet jag att den tidigare buteljeringen är från Cooley? Det har jag också frågat Cadenhead om, på en resa till Campbeltown.)

3) Faten. Bourbon barrels står det på etiketten, liksom att det blev totalt 726 flaskor. Det borde med snabb huvudräkning betyda att det är tre fat som buteljerats (skulle möjligen kunna vara något till om faten dunstat mycket eller rentav läckt).

4) Styrkan. 44,3 procent är en ganska låg styrka, men min gissning är att det är fatstyrka. Syskonbuteljeringen länkad ovan hade en fatstyrka på 47,4 procent, och styrkan kan ha minskat ytterligare med de extra åren i lagerhusen. Enigma-serien tycks också buteljeras på fatstyrka.  

Men, hur smakar den då?

Cadenhead Enigma Single Malt Whiskey (Cooley) "10 år"

Destillerad 2006, buteljerad februari 2025

Styrka 44,3 procent. 1000 kronor, släpps 3 april 2025

Färg: halm

I doften: godiset sockerbitar, gelégodis - känns ganska typiskt för Cooley, om än jag inte druckit mycket Cooley med denna ålder. Vaniljstång, söt citron, ananas. Sedan kommer eken - muskot, peppar och tanniner från gröna äpplen. Jag är känslig för om kryddigheten tar över i en whisk(e)y, men här finns en fin jämvikt.

I munnen: vanilj, päron, gelégodis. Äppel-, päron- och citrusfrukter ger en härlig munkänsla som är både söt och syrlig. Frukterna är viktiga för att whiskeyn inte ska kännas tunn eller vattnig. Eken finns också här - i munnen har pepparn backat och vi har mer av en lätt torr träton, tänk en snickeriverkstad med sågspån, polerade möbler och gröna vindruvor. En lätt örtighet och mineraler. Ett fruktigt vitt vin (en vällagrad chardonnay kanske?). Svagt av brynt smör. Efter en stund tropiska frukter som persika. Eftersmaken knyts ihop av päron och äpplen, vanilj och gelégodis, och lätt torr ek. Bra längd också!

Med vatten: I doften kliver vanilj och ek fram medan frukterna backar. I munnen är dock röda äpplen tydligt närvarande, liksom nektariner. Svagt av honung eller ljus sirap och russin. Eken är nästan borta. Munkänslan har blivit lite för vattnig, så man bör vara försiktig och vattna sparsamt.

Sammantaget märks det att denna tioåring är långt äldre än så. En underbart härlig, vacker godis- och fruktsötma, väl avvägd ek och en rik komplexitet. Med tanke på hur lite gammal irländsk whiskey det finns buteljerat och i lagerhusen, så tar jag emot denna med öppna armar.

Poäng: 90-91p.

Cadenhead Small Batch Benrinnes 20 år

Denna Benrinnes har jag provat tidigare på bloggen, men då var det blint och som en del av Small Batch-julkalendern för några år sedan. Se vad jag tyckte då.

Cadenhead Small Batch Benrinnes 20 år

Destillerad 1997, buteljerad 2017

Lagrad på tre bourbon barrels

Styrka 54 procent. Betalade 1125 kronor på auktion 2020

Färg: guld

I doften: äppelpaj med kanel, grillad ananas, glasyr. Svartpeppar, gröna vindruvor. Ganska mycket ek, mer än 18-åringen i samma serie, men det funkar väldigt bra. Mandlar, dammiga böcker, Benrinnes kraftfulla maltton har slipats ner ordentligt.

I munnen: ännu lite mer tropisk, ananas kompletteras av persika och torkad mango. Äpplen och blodapelsin också. Sockerglasyren kommer igen, torkade örter, peppar. Bakom eken kan svagt ana torkat kött och blöt jord. Jättehärlig, möjligen att den kryddiga eken kan upplevas lite obalanserad.

Med vatten: i doften lite mindre av ekens kryddor och glasyr, mer fruktsyra. I munnen kommer en härlig chokladfondant ihop med de tropiska frukterna. Besk blodapelsin i avslutet.

Sammantaget en Benrinnes som avviker lite från 18-åringen i samma serie, genom sina mer aktiva ekfat. Det positiva är att det ger en bred palett av noter, det negativa är att upplevelsen inte är helt integrerad trots de tjugo årens lagring. Men egentligen väger den kritiken lätt, för det är en riktigt bra whisky.

Poäng: 89p

Thompson Bros Lowrie’s Reserve

Dags för ytterligare en blended, och ytterligare en whisky från de egensinniga Thompson-bröderna. Förra gången provade jag deras återkommande standardbuteljeringar, denna gång till en blend som bara kan göras en gång - se fatreceptet nedan:

- 3 sherry hogsheads med 10-årig blended-whisky

- 2 bourbon barrels/hogsheads med en hemlig/okänd Speyside-whisky

- 2(?) refill bourbon barrels med 28-årig grainwhisky från Strathclyde

- 1 (ev del av fat) Shiraz-vinfat som därefter lagrat öl, med Thompsons SRV5-whisky.

Här kan man läsa exakt hur Lowrie’s Reserve har kommit till. Plus till Thompson-bröderna för fin transparens.

Ett rätt galet recept, framförallt det fjärde fatet låter helt vrickat. Lyckas Thompson-bröderna få till detta?

Thompson Bros Lowrie’s Reserve 

Blended Scotch Whisky

Styrka 45,7 procent. Kostade 750 kronor 2024, fortsatt tillgänglig online.

Färg: mörkt guld

I doften: karamell, sirap och apelsin för tankarna till lätta sherryfattoner. Också syrliga äpplen, päron och röda vinbär. Lite torra maritima, minerala dofter. Vitt mousserat vin? Det finns en liten rökton i form av tobak, som går ihop med en lätt pepprighet och gräsig, jordig funk.

I munnen: här är det istället bourbonfaten som kommer först - päron, vaxig honung och brödig, nötig malt.  Sedan funk, cigarett och brynt kött i stekpannan. Ordentligt karaktärsfullt! Örter, nästan sälta. Blöt jord. Växlar mellan frukt-vanilj-sötma och det funkiga. Tillsammans med päronen finns kokos och arrak som skvallrar om den gamla grainwhiskyn. I avslutet också lite sherryfat med kaffebönor och mörk choklad.

Med vatten: citrus, vanilj och honung i doften, följt av mineraler och muskot. Bacon. I munnen päronsaft, tobak och fänkål och saltlakrits. Stekt karré, polerade bestick. Blandsaft på hallon och jordgubb. En syrlighet som går åt krusbär och friskt vitt vin.

Sammantaget - jag älskar Lowrie’s Reserve! Den här whiskyn lyckas vara både god, spännande och skiftar därtill skepnad likt en kameleont. Fyllig och kraftfull trots en lite lägre styrka. Närmast perfekt mix mellan olika fattyper och destillat. Och till ett pris runt 700 kronor - take my money.

Poäng: 88-89p.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Nummer två i Benromach-duellen backar bakåt i tiden. Gordon & MacPhail återstartade Benromach 1998, och denna whisky destillerades och lades på fat året efter. I ett medföljande informationsblad så står det att denna buteljering, från 2007, är den första lagrad på sherryfat från Gordon & MacPhails produktion. Ytterligare en i ögonfallande detalj är att sherryfatet var en refill sherry hogshead. Det är inte på något sett en ovanlig fattyp, men Benromach gör numera ett nummer av att de enbart använder förstagångsfat för sin whisky. Tydligen var detta inte ett ställningstagande från början. 

Buteljeringen är en av flera single casks buteljerade i samarbete med seglingstävlingen Clipper round the world åren 2007-2008 (även Old Pulteney har samarbetat med Clipper och lanserat whisky som provats här på bloggen). Undertiteln är Lat 53˚, vilket syftar till Liverpools latitud, där Clipper detta år startade. Man har också valt att buteljera whiskyn på just 53 procent. Det finns också en Lat 53˚ batch 2, som kanske dyker upp här på bloggen så småningom.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Destillerad oktober 1999, buteljerad september 2007

Lagrad på en refill sherry hogshead, cask 705

Styrka 53 procent. Betalade 650 kronor 2023.

Färg: guld

I doften: apelsin, romerska bågar, ingefära. Röda äpplen. Granolamusli och en ganska tydlig höglandsrök - en lägereld på bar jord. Blandade torkade örter. Jättefin balans mellan det återfyllda sherryfatet, röken och Benromachs karaktärsfulla grundtoner. Den söta apelsintonen är särskilt härlig.

I munnen: ännu mer apelsin i munnen - färsk apelsin, apelsinsaft, romerska bågar. Ingefära och örter igen, som skapar lite struktur. Nära kryddorna ligger röken, som nu är lite askigare (som om lägerelden halvt brunnit ut och någon fimpat en mentholcigarett). Munkänslan är gräddig, likt ett earl grey-te med mjölk. Lite mer beska i apelsinen i avslutet. 

Med vatten: doften har nu blivit mer tropisk - är det persika som kompletterar apelsinen? Earl grey eller lady grey - apelsinen dominerar men det finns nog lite bergamott där också. Röken har åter delvis ändrat karaktär - nu finns mer mineraler, likt att lägerelden står på klippor vid havet. I munnen kompletteras apelsinen av citron. Mycket honung också. Till skillnad från i doften är röken i munnen fortsatt cigarett-askig. 

Sammantaget så gör sig Benromach väldigt bra på refill sherry och med en lite kraftigare rök än normalt. Apelsinerna ihop med den gräddiga earl grey-tonen är väldigt läcker. Trots det lite mindre aktiva fatet så upplevs whiskyn mer mogen än sina sju år. Snälla Gordon & MacPhail, börja lagra Benromach på refillfat igen!

Poäng: 89p

Benromach 11 år cask 395 Symposion

Jag har haft två flaskor Benromach öppnade här hemma, och det öppnar för en liten duell. Först ut är en bourbonlagrad single cask som svenska importören Symposion valt ut.

När jag bläddrar bakåt ser jag att Benromach måste vara ett av de destillerier som jag oftast provat här på bloggen. Därför skriver jag inte så mycket nu om destilleriet, men upprepar gärna att Benromach stilmässigt ligger likt Springbank i sin karaktär, oftast med lätt rökt malt.

Benromach 11 år cask 395 selected by Symposion

Destillerad 2010, buteljerad 2021, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 59 procent. Kostade 950 kronor 2022.

Färg: halm

I doften: citron, apelsiner, malt som i smulpaj och valnötsbröd. Jord och blött gräs. Honung. Citronen går åt lemon curd och sjögräs. Svagt av tobak.

I munnen: sötsyrlig citron, honung, peppar. Jord, blöta löv (som det doftar). Citronrök som en mindre rökig Caol Ila. Sjögräs, blöta klippor och sandstrand.

Med vatten: i doften honung, vanilj, musli. Tobaksrök. Fortfarande mycket citron i munnen, också nektariner och honungsmelon. Kanske lite citrus-humligt likt en amerikansk IPA? Fortsatt tydligt maritim. Där bakom röda äpplen och ingefära. I avslutet svagt av cigarettrök, citroner och smulpaj.

Sammantaget ett bra bourbonfat, och ett bra exempel på hur likt Benromach kan vara Springbank (med snäppet mindre funk). Någon som inte gillar citrus i sin whisky har inte mycket att hämta, men det är i min stil.

Poäng: 87p.