Springbank 10

Jag hade en flera år lång dvala i mitt whiskyintresse, men för knappa två år sedan tog det fart igen. Jag började följa svenska whiskybloggar (som Whiskytower och Tjeders whisky) och gör man det, då kan man nog inte undgå ett destilleri som heter Springbank.

Dimmig skymning över Campbeltown, mars 2019.

Springbank är ett av tre återstående whiskydestillerier i Campbeltown, en avsides belägen småstad på halvön Kintyre i sydvästra Skottland. Under stadens glansdagar vid förra sekelskiftet under ångbåtarnas tid, kallades Campbeltown tillochmed ”the whisky capital of the world”. Av detta finns inte mycket kvar.

Mältgolven på Springbank, med konst från staden.

Återvänder vi till nutid finns mycket att säga om Springbank. Det är ett gammalt destilleri som gör whisky så som den gjordes förr. De mältar sitt korn på egna gamla mältgolv, tillverkningen sker med gamla verktyg och maskiner, och det är därför ett destilleri som särskilt väl förtjänar ett besök. Det konservativa metoderna är heller inte för syns skull - Springbank är en gammaldags whisky som inte försöker dölja några skavanker eller göra något modernt, kliniskt rent eller perfekt (vilket är tydligt i noteringarna nedan). 

Springbank är ett familjeägt destilleri, vilket är närmast unikt (nästan alla destillerier har idag storbolag som ägare). Och skillnaden märks - det främsta syftet verkar inte vara att tjäna mesta möjliga pengar. Springbanks ägare värnar sin stad och har ovanligt många anställda. När jag på mitt besök var i buteljeringshallen arbetade ett tiotal äldre kvinnor vid gamla, enkla maskiner för etikettering. Ägaren sägs planera att låta Springbank tillfalla Campbeltown som community när han går bort.

Till sist är Springbank en riktig kultwhisky. Den produceras inte i några stora kvantiteter och ägarna hade helt klart kunnat ta mer betalt för sin whisky. Men tillgången är begränsad, och här i Sverige säljer Springbank slut snabbt.

Det finns mer att säga om Springbank (som att de också gör whisky under namnen Hazelburn och Longrow), men det får räcka för den här gången. Nu kommer anteckningarna för kvällens whisky, Springbank 10 år (buteljerad september 2018).

I doften: ja vad är det jag känner egentligen? Jag har lärt känna Springbank 10 i ett drygt halvår, men den bjuder allt jämt på nya nyanser att upptäcka. Det är väldigt inbjudande är det första som ska sägas. En del frukt, som röda äpplen, och svagt rårörda lingon. Sen finns det där typiskt springbankiga rökiga som man knappt tänker på som rök, om man inte letar efter det. Örter, läder och tobak, som röken helt förenat sig med.

Springbank 10 år.

I munnen börjar en lång smakresa. Först en krämig munkänsla med smak av honung, sen kickar en torkad kryddblandning in. Smutsigt låter inte bra, men pröva ordet ”otillrättalagt” så närmar iallafall jag mig insikten i varför det här är så bra. Mycket whisky är insmickrande och just tillrättalagt, och riskerar då också att bli tråkigt. Springbank 10 är motsatsen. För den som häller upp detta i glaset första gången (mig exempelvis) är det svårt att uppskatta till fullo. Ja, när jag korkade upp flaskan undrade jag först om det fanns nån defekt. Men den är väl värd tålamodet!

I ytterligare sippar hittar jag ungefär samma frukter som i doften. De frukttoner som kommer från destillatet självt och de från sherryfaten är fint sammanflätade. Lätt ek, vanilj, när jag skickar runt whiskyn i munnen kliver röken och de där smutsiga men härliga tonerna fram.

Med ett par droppar vatten frigörs lite alkohol i doften. Frukterna kliver tillbaka och rök- och örttonerna blir lite mer påtagliga. En skymt av frisk vanilj och citrus. Lite sälta. I munnen har samma smaker tillkommit, och lite mörkt bröd. De lite skitiga smakerna får mig att tänka på dofter i en snickeriverkstad, med sågspån och inoljade verktyg. Karaktärsfullt värre.

Springbank 10 är destilleriets instegswhisky. 40-45 pund i Skottland, 600 kronor de få sekunder varje år den är tillgänglig via systembolaget. 

Amrut-provning på Växjö Öl & Whiskyfestival 18/10 2019

Jag avslutade whiskymässan i Växjö med att gå på provning. Det kändes rätt bra att sätta sig ner, med sex glas framför sig och kunna göra jämförelser. Särskilt efter att ha rört sig i den ljudliga trånga mässhallen hela eftermiddagen.

På bordet stod sex glas Amrut, indisk single malt. Jo, det finns ett par etablerade indiska destillerier som gör så pass bra whisky att den kan exporteras världen över (och till just Sverige har Amrut exporterats relativt länge). 

Sex gånger Amrut

Kvällens provningsledare var Dennis Steckel, eller mr Amrut kanske man kan kalla honom. Han brinner med själ och hjärta för Amrut och gjorde provningen till något alldeles extra. Dennis osannolika berättelse om hur han blev världens främsta Amrut-fan är hur häftig som helst. Vi fick från Dennis både en extraordinär inblick i Amrut och ett stort antal väldigt underhållande anekdoter. Ja, du bör gå på en provning om du får chansen!

Dennis hade också ett bra upplägg för provningen i sig, som var helt blind. En whisky i taget, men där vi hela tiden backade bandet och på så vis hittade nya smaker och dofter. Särskilt röktonerna varierade påtagligt och blev tydliga först i jämförelse de olika emellan.

Så här kommer de sex vi fick prova (facit för vilka de var kommer längre ned).

1

I doften: murrig, lite diffust fruktig.

I munnen: Fruktig, pepprig. Äppelkart?

I mitt tycke var detta den klart svagaste av de sex, medan de övriga alla klarade sig väl.

2

I doften: Lite sötare. Det märktes inte först, men i jämförelse finns iaf ett uns rök.

I munnen:  Rök också i smaken, men inte heller här tydlig innan jämförelsen. Röken är lite askig och torr, helt utan tjära eller de där medicinska, marina tonerna som följer med röken i Skottland. Precis som de andra är denna rejält mustig och en väldigt häftig smakupplevelse.

3

Här förstod jag på förhand vilken denna whisky var, då det låg två romerska chokladbågar bredvid glaset.

I doften: Citrusfrukt. Jag letar efter apelsin men det är från början inte helt framträdande mer än citrustoner mer generellt.

I smaken är dock apelsinen påtaglig, även om inte alla i rummet hittar det. Efter att ha smakat de romerska bågarna är också chokladtonerna tydliga. Rejält gott.

4 

I doften: Lite parfymig, på ett bra sätt. I jämförelse blir denna rökig, mycket rökigare än nummer 2.

I munnen: Mustig, fruktig. Rökig, men den där torra röken liksom smälter in och döljer inte de andra smakerna. Sötfruktig i avslutet. Landar till slut i att nummer 4 är den jag med liten marginal tycker bäst om.

5

I doften: Som de andra fruktig. Nånting får mig att gissa att det kanske kan vara någon typ av diskret vinlagring.

I munnen: Vinaktig sötma än mer i smaken. (Visar sig inte vara någon vinlagring när vi får facit, men väl en utstickande fatanvändning). Väldigt gott.

6

I doften: Lite sötare fruktighet och röktoner. Spännande.

I munnen: Många nyanser, kanske den mest komplexa i samlingen. Rökighet och söta vinfatstoner. Ingen torrhet. Väldigt god, en annan dag hade kanske denna fått mest poäng i min bok.

När vi får ge poäng till våra favoriter så fördelar sig poängen väldigt jämnt. Nummer 4, 5 och 6 får samma toppoäng av oss provningsdeltagare. Sen kommer jag inte ihåg exakt, men 2 och 3 har nästan lika många poäng (en av dom kanske faktiskt fick lika många som de sista tre). Nummer 1 fick däremot bara en röst, vilket jag tycker speglar hur bra de är rätt bra.

Kvällens sex Amrut i nummerordning från vänster.

Så, vad var det då i glasen? Här kommer listan:

1: Amrut Single Malt - destilleriets instegswhisky kanske man kan säga (fast det verkar finnas någon ännu billigare på bolaget)

2: Amrut Fusion - 25 procent är rökig malt från skottland

3: Amrut Naarangi - en säregen whisky som fått sin apelsinsmak från att apelsinskal fått ligga och sätta smak på tunnorna som whiskyn sedan lagrats i.

4: Amrut Peated - Enbart från rökig malt.

5: Amrut Karambam - en experimentell fatblandning med tunnor från bourbon, brandy, rom och sherry.

6: Amrut Double cask batch 3 - en liten upplaga från enbart två fat: ett bourbonfat, ett portvinsfat där rökig malt använts.

Flera av ovanstående kostar en bra bit över tusenlappen på bolaget, men min favorit Peated går att köpa för 700 kronor. Dennis berättade också att Peated finns i en cask strenght-version, som är hans favorit och matchar bra serverad med choklad och lakrits.

Ett besök på Växjö Öl & Whiskyfestival 18/10 2019

Whisky på mässa? Jag tog chansen att plocka ett provningsglas och navigera bland utställarna på konserthuset i Växjö.

I jämförelse med att prova vin upplevde jag detta lite svårare. Whisky är rejält mycket alkoholstarkare, och det märks snabbt i kroppen. Goda strategier är att dricka mycket vatten, ta paus för en ordentlig måltid. Och framför allt vara selektiv och inte gapa efter för mycket. Bättre då att ta tid att diskutera smakupplevelserna med andra på mässan, och kanske också skriva ner lite av sina intryck.

Jag kom strax efter mässans öppning klockan tre och började i välbekanta marker - Bruichladdich, utmärkt representerade av importören Nigab. Det var kul att prata om en favoritwhisky med en likasinnad (som hunnit med många besök till destilleriet).

Fokus i samtalet var orökig Bruichladdich, som var särskilt välrepresenterat i montern. Jag visste att jag ville prova deras Islay Barley, en lite yngre whisky där kornet odlats på Islay.

Bildkälla: Bruichladdich

Bruichladdich - Islay Barley 2011

Finns via systembolaget för 619 kronor 

I doften: Citron, sjögräs, sälta? Typiska, lovande Laddie-toner!

I munnen: Apelsin, citron. Mycket hav, upplevde det än mer än i dess syskonbuteljeringar som provats tidigare. Brödig maltighet. Liksom Laddie Eight oekig och tillgänglig.

Med vatten: En klass till bättre. Rundare, en diskret sötma som balanserar citrus- och havstonerna. Diskret vinfatssötma i gommen? Så gott! Det här kommer jag nog vilja köpa en flaska av.

Jag hade också tänkt prova någon av Bruichladdichs äldre buteljeringar, Black Art eller någon i Rare Cask-serien, men tiden räckte inte riktigt till denna gång.


Nästa destination - Höga kusten! High Coast är väl efter Mackmyra Sveriges mest väletablerade destilleri och börjar nu kunna släppa whisky i lite mer mogen ålder. De har nyligen släppt ett nytt sortiment, med fyra whiskies som ska hedra sitt ursprung. En av dem, Älv, har provats tidigare, och den sista, Berg, har precis lanserats. Berg har slutlagrats på sherryfat.

Bildkälla: High coast

High Coast - Berg
Finns på systembolaget för 550 kronor 

I doften: Kryddor, annars lite stängd, men absolut inbjudande.

I munnen: Slank, skön munkänsla. Sherrytoner men också vanilj, den känns fräsch. En fin örtighet. Bra balans, definitivt en sherrywhisky men utan att vara så tung. Ingela i montern beskriver att den är överraskande tannin-torr, och den är torr i avslutet. Men det finns en angenäm grundsötma som balanserar torrheten. 

Berg, liksom Älv, känns äldre än vad den är, men ungdomen märks i att det kanske inte finns någon stor komplexitet.

Nu tid att röra sig till importören Clydesdale. De kommer med en stor monter, och det behövs nog för det är både många flaskor och människor som tagit sig hit. Kanske särskilt lockande är deras rika utbud från oberoende buteljerare, som verkligen ger chansen att prova något nytt. Det ska jag också göra, men jag börjar med att titta efter flaskor från det skotska destilleriet Tullibardine. Detta är något jag aldrig provat men på sistone blivit nyfiken på. Tyvärr fanns inte deras 20-åring i montern, valet föll istället på en utgåva som slutlagrats på bourgogne-fat. Bourgogne är känt för sina rödviner från druvan pinot noir, och har en silkig och elegant karaktär snarare än kraftfull, och det tror jag kan båda gott för en whiskymatchning. 

Bildkälla: Tullibardine

Tullibardine 228 Burgundy Finish
Finns via systembolaget för 592 kronor

(Tyvärr missat att skriva inledande doftnoteringar.)
I munnen: Härligt mjuk och oljig munkänsla. Äpple, apelsiner, det här är en fruktig whisky. En jättehärlig sötma (fruktgodis?) långt bak i gommen.

Fruktsmakerna verkar gifta sig mycket bra mellan destillat och fat. I montern får jag dofta på syskonutgåvan Sovereign (utan vinfatslagring), och här framträder liknande fruktiga dofter. Mmm, det här var mycket trevligt!


Efter en paus för mat återkommer jag till mässan. Hos Clydesdale har jag på förhand sett ytterligare ett destilleri jag vill bekanta mig med: nederländska Zuidam, som ger ut whisky under namnet Millstone. Holländsk whisky alltså? Jo, detta familjeägda destilleri verkar ha ett gott rykte och jag har sett flaskor ibland även hos mindre systembolag. Jag väljer att prova en av deras instegs-whiskies, som legat uteslutande på Olorososherry-fat.

Bildkälla: Systembolaget

Millstone Oloroso Sherry Cask
Finns på systembolaget för 600 kronor 

I doften: Sherrytoner, både färska och torkade frukter. Björnbär, rönnbär?

I munnen: Kraftfull. Både mörkare frukt, körsbär, och lite ljusare som söta röda äpplen.

Med vatten: De tyngre frukterna kliver tillbaka. En kola- eller toffeeton kommer fram. Lite överraskande salt kryddighet - en lite udda Highland park-minneskänsla, utan rök och torv då.


Nu började tiden rinna ut eftersom jag hade en Amrut-provning som väntade (det kommer jag skriva om i ett annat inlägg). Nu ville jag unna mig något jag sällan dricker - whisky över 20 år. I Clydesdales gedigna mäss-katalog tittade jag efter oberoende buteljeringar som dels inte var alltför dyra, dels som lagrats på bourbon-fat (det gjorde också valet betydligt lättare att göra). Clydesdale-folket i montern talade också varmt för Linkwood, ett destilleri som främst producerar whisky för blendmarknaden. Linkwood var nytt för mig, bortsett från att jag tagit del av några whiskybloggar som uppskattat det de provat.

 

Från Clydesdales bar.

Linkwood 1997, 21 år: Wemyss Malts, Summer Garlands
Finns via systembolaget för 1269 kronor

I doften: Fruktigt, ganska tillgänglig. Med vatten också blommor och vanilj.

I munnen: Lite torr i smaken. Med vatten krämigare, bättre munkänsla. Nästan lätt vitt vin i eftersmaken och ett uns choklad. Balanserar fint mot kryddig ek. Lite röda vinbär.

Oj, med lite tid blev detta fantastiskt gott! I ektonerna märks åldern, men de är perfekt avvägda. En mycket balanserad whisky, med en grund i det fruktiga, men där en kan upptäcka många andra toner. Det här kommer jag köpa en flaska av. 

Visst fanns det många ytterligare saker jag önskat prova, men jag var ändå nöjd efter min första whiskymässa när jag satte mig på tåget hem till Kalmar.

Hven: Hvenus Rye & MerCurious Corn

Svensk whisky har en rejäl boom. Det är förstås superkul och spännande (med den lilla reservationen då att en del upplagor blir få förunnat att prova när vissa vill tjäna pengar istället för att njuta).

Dessa två från Hven sticker ut, då det inte är single malt. Inspirationen är istället från Nordamerika, motsvarande en ”bourbon” och en Rye. Eller en majswhisky (MerCurious) och en rågwhisky (Hvenus). Det är whiskystilar jag inte kan alls, så extra spännande svenskt alltså.

På whiskyfestivalen i Växjö förra veckan stannade jag till snabbt i Hvens monter för en trevlig pratstund. Mycket av sädesproduktionen till deras whiskies odlas faktiskt lokalt på ön där destilleriet ligger. Lokalproducerad whisky kanske man kan säga då. Jag fick också veta varför majswhiskyn kallas MerCurious, men det tar vi efter provningen.

Hvenus Rye har jag köpt på sampleflaska (tack igen Kim!). MerCurious har jag köpt på helflaska (50cl, 395 kronor på bolaget), och njutit av några tillfällen i höst redan.

Hvenus och MerCurious.

Första doften på Hvenus är trevande, jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig hos en Rye. Det är ungefär hälften sirapssötma, hälften mörkt bröd (råg då, men blint hade jag nog inte placerat det så exakt). Nånting kryddigt lite juligt, nejlika?

MerCurious har inte det mörka brödet, däremot sirap. Men inte så söt ändå. Nötter, kanske hasselnöt? Lite peppar och örter.

Hvenus har en angenäm silkig munkänsla med en inledande röd fruktsötma i gommen. Sen är den något uttorkande, och smakar just lite flytande råglimpa med lite sirapsötma som håller en balans mellan smakerna. Svagt nästan någon rotfrukt. Det fruktiga (rött äpple?) tittar förbi i eftersmaken (gott!).  

MerCurious då? Det är en mjukare, snällare whisky. Grovmald mandelmassa tänker jag inledningsvis, kanske kola också. Sen kommer en kraftigare kryddig ton. Dessa smaker finns båda i eftersmaken, tillsammans med både sötma och fräschhet (mynta?)

Smakerna förändras väldigt lite med några droppar vatten. Verkar vara en bra vald alkoholstyrka,  smakerna har en skjuts med alkoholen men utan hetta.

Vad ska man säga? Båda är jättehärliga. MerCurious är lite lättare att omedelbart gilla med sin insmickrande - men balanserade - sötma. Hvenus har lite kraftigare toner, men växer med de där rödfruktiga tonerna i bakgrunden.

Varför har majswhiskyn då namnet MerCurious? Dels har flera Hven-whiskys namn som stjärnor och planeter. Dels fick jag veta i Hven-montern på mässan att de ville väcka nyfikenhet med denna whisky, särskilt med den oväntat balanserade sötman.

Ett tips: MerCurious passar fantastiskt med småkakor (hallongrottor var det jag hade hemma). Tror det är just att Hvens majswhisky är söt, men inte för söt. Imponerande.

Lagavulin 16 & Ardbeg 10

Så var det dags för ett Islay-derby i rökens tecken!

Det är två whiskys som jag nu återkommer till efter några års frånvaro, i form av två sampleflaskor (tack Kim!). Ardbeg 10 hade jag en flaska av hemma för dryga fem år sedan. Lagavulin 16 har jag haft på miniflaska lite senare än så, men båda är långt bort i minnet. Jag vet alltså inte vad jag nu kommer tycka om dessa.

(Något jag minns att jag verkligen gillade var en Lagavulin distillers edition (som är en Lagavulin 16 men där de två sista åren varit en Sherry-finish). Men den står ju inte på menyn idag.)

Lagavulin 16 till vänster, Ardbeg 10 till höger

Jag inleder med att dofta med ögonen slutna. Den ena är lite kraftigare, dominerad av eldrök och tjära. Ganska enkelspårig, även med lite luft. Gissar att det är Lagavulin, vilket stämmer när jag tittar. Ardbeg, innan jag tittat, är i jämförelse mer stängd. Men dofterna som slipper ut är lovande. En lite mer elegant rök. Svag citron, och ännu svagare skaldjur.

Blundar igen och snurrar glasen, plockar det till höger. Munkänslan är skönt krämig, men blir nästan direkt torrare. Rökmattan lägger sig över alltihopa. Ja, det är laggan när jag tittar. Försöker gång på gång hitta något innanför röken men går nästan bet. Något fruktigt, som en kompott utan socker som kokat. Ett uns sälta men utan någon särskild marin känsla. Tråkigt, trist.

När jag tar upp det andra glaset är det något annat. Överraskande oljig textur, vilket ger en lite fylligare whisky än vad jag trodde från doften. En osöt kolasmak, citrus. Röktonerna (mildare) är både rök och lite syrlig torv. Inte skaldjur som i doften, men lite som en makrill på en kolgrill. Havssalt, lite lakrits. Oj, det här är så mycket bättre.

Lagavulin växer något när glaset nästan är slut. Den inledande krämiga munkänslan (det enda jag idag riktigt uppskattar hos laggan) förenas med frukten bättre, känns nästan lite som från en vinfatslagring en sekund, innan rökdimman lägger sig igen. Röken känns nu lite sur.

Ardbegen är fortsatt intressant, lite som en sån där kompis man gillar, som vågar vara sig själv på ett naturligt sätt. Jag får en tanke: det här smakar lite som en Port Charlotte, minus några rödvinsfat i mixen. Så jag häller upp en skvätt Port Charlotte 10 i ett glas bredvid.

Ett gästspel. 

Vid den jämförelsen är Ardbeg i doften mer åt citron och Charlotte mer rödfruktig. Båda ungefär lika rökiga, Charlottes lite högre alkoholhalt gör doft och smak lite svårare inledningsvis. I med tre droppar vatten, och ja, de är rätt lika, och ja, det finns mer söt röd fruktighet, utan att det på något vis dominerar. Kort sagt Har Port Charlotte lite fler sidor, medan Ardbeg tar riktning med lite mer pondus. Vilken som är bäst, ja det är nog en fråga om smak och humör.

Men det var ett sidospår. Ardbeg 10 var en trevlig nygammal bekantskap. Lagavulin 16 var en stor besvikelse, om än de sista dropparna signalerade att det kan finnas en något bättre whisky där bakom. Men det är långt från den Distillers edition jag en gång hade i skåpet hemma, och det kan inte enbart bero på att 16 jämfört med DE saknar en sherry-finish. Har Lagavulin använt sämre, tröttare fat, förkortat jäsningsprocessen, eller vad har hänt? Utan vidare kunskap känns det som att Lagavulin tagit genvägar någonstans i takt med maltwhiskyboomen med Islay i spetsen.

High Coast Älv

Svenska High Coast har uppdaterat sin core range. Bland bloggar som Whiskytower och Tjeders whisky har en av dem, den orökiga bourbon-lagrade Älv, fått ordentligt med beröm. Just orökig bourbon-lagrad whisky är nog inte det första en whisky-nybörjare brukar börja med, så inte för mig iaf. Dags att komplettera bland rökarna och sherrybomberna i skåpet! Perfekt tajmat inför sommaren dessutom.

Jag har nu lärt känna denna whisky och skriver dessa rader när jag avslutar flaskan.

Bildkälla: High Coast

Doften är inbjudande. Honungssötma och något blommigt (som mjukare än örtigt). Mild citronsaft och fläder. Det kanske låter lite tråkigt, men det är snarare både en spännande och vacker doft.

I munnen medelbar honung och vanilj, med en klick smör. I mitten torr ekbeska, och sedan kickar saften in. Det här är en lätt whisky, med flera lager. Med vatten blir doften och första smakerna i munnen mildare. Ektonerna blir lite bittrare och kärvare. Upplever att balansen blev sämre.

Summa sumarum är Älv en utmärkt whisky för varma, soliga dagar. Skottar hade nog kallat detta en ”breakfast whisky” - riktigt så tidigt vill jag inte dricka någon virre, men Älv gör sig nog särskilt bra innan middag.

Enda reservationen är att jag jag inte alltid kommit överens med Älv, och det är nog när jag upplevt den lite för bitter. Eftersom den är så lätt tar bitterheten lite för stor plats, vilket jag ibland upplevt när jag vattnat den försiktigt.

Jag har serverat Älv till vänner som inte gillat whisky, som tyckt bra om detta. Det milda, fläderaktiga, är nog inte vad alla förväntar sig i en whisky, iallafall inte här i Sverige där rökwhisky har en så stark ställning.

Bruichladdich: The Classic Laddie & The Laddie Eight

Första bloggposten handlar om Islay men utan rök. Orökig Bruichladdich (liksom Bunnahabhain) är återkommande favorit här hemma.

En provning med dessa två syskonbuteljeringar ställda bredvid varandra hade jag själv velat läsa, och det blir därför premiärinlägget på denna lilla whiskyblogg. I våras fick jag tag i en Bruichladdich Laddie Eight på polenfärjan (det är en whisky som enbart finns på travel retail). The Classic Laddie är destilleriets standardbuteljering. Den är en NAS, men en komplett fatlista för varje batch kan hittas på internet med en kod.

Laddie Eight kostade 500 kronor, vilket är snäppet under vad Classic Laddie kostar på bolaget (den senare kunde jag prova från ett sample - tack Niclas!).

De fyra kopparpannorna på Bruichladdich när jag besökte Islay i april.

Det var bakgrunden. Här kommer mina noteringar.

Jag börjar hos åttaåringen, som jag känner bäst. Doften är tillgänglig trots den generösa alkoholhalten på 50 procent. En mycket trevlig doft, särskilt märks citron. Vag havssälta (eller minns jag från tidigare tillfällen?). Örter en bit bakom. När jag går över till Classic Laddie finns ungefär samma dofter, men allt ligger lite längre tillbaka. Apelsin har också tittat fram i denna.

I smaken då? 8-åringen börjar med en omedelbar oljig (krämig) munkänsla. Flera citrusfrukter, det syrliga balanseras med en lätt lite marmeladig sötma längre bak som hänger i. Så fint integrerad alkohol. Lätt peppar och örter, milt nästan mot gräs. Bröd. Nästan ingen bitterhet. Jag är ingen whiskyexpert, men tänker att detta måste vara en väldigt destillatdriven whisky.

The Laddie Eight. Precis som det mer namnkunniga syskonet kommer cylindern i turkos, dock inte flaskan.

Classic Laddie har vid intåget i munnen lite mer sötma, men citrusen leder paletten här med. Här syns ektoner från faten lite mer. Det lätt bittra och torra är dock välstämt, den ojiga munkänslan är kvar.

Hos båda finns en härlig kustkänsla som för en tillbaka till atlantkusten och de vitkalkade husen i Port Charlotte. Havsstänk med sälta. Sältan går via sjögräs till citrustonerna.

Med vatten och tid anas ytterligare några nyanser. En tunn strimma choklad i bådas avslut, i Classic Laddies också något bärigt åt hallon långt bak.

Sammanfattningsvis har Classic Laddie lite mer komplexitet, som kommer med en försiktig närvaro från fat. Åttan är lite mer direkt, stiger fram omedelbart doft och i mun, och är hur charmig som helst. Syskonskapet är tydligt och båda är förträffligt bra.