17/5 SMWS 3xPeated

SMWS Sverige med Magnus och Klaus bjöd in till en miniprovning med tre whiskies från deras rökiga smakprofil, samtliga från Islay.

3.320 Smoky white wine sangria”, 16 år (Bowmore)
2nd fill bourbon barrel, 56,9 procent.

I doften: päronsaftsöt, äppelcider, nästan åt vinäger. Fet rök, karré på grillen. Bra. Sjögräs

I munnen: samma saft i munnen, lite het. Köttig sälta i eftersmaken.

Med vatten: bättre, behåller den söta saften och tappar hettan. Vitt lite sött vin. Tydligt mindre rök, mild. Lite köttigare om man tuggar runt den lite, vilket förbättrar upplevelsen. Finns en svag vinägerton som stör lite. Tydligt sämre när man återkommer efter de andra.

 

10.210 ”Herbs ablaze”, 14 år (Bunnahabhain)
Refill bourbon barrel, 56,1 procent.

I doften: Mjuk mix mellan sötma, örter och mineral rök. Rätt mycket ekvanilj.

I munnen: honung, peppar i gommen, åter typisk jordig rök.

Med vatten: blir lite mer tillgänglig. Nu mycket trevlig att sippa på. Mycket honung, lite vaxig, skaldjur, kryddorna backar. Blöta stenar. Bäst i gänget.

 

 

53.360 ”Blade Scunner”, 9 år (Caol Ila)
Refill bourbon hogshead, 59,8 procent

I doften: citrusrök (jaja, det är inte blint). Old english marmalade. Ljung och honung, peppar.

I munnen: Absolut citrus (med beska), men också ljusare frukter i marmeladen. Mer tydlig rök. Torrt och träigt på tungan, men på rätt sida.

Med vatten: lite härlig fisksoppa i mixen. Najs mix citrus och vanilj. Krämigare, saftigare. Som alltid med Caol Ila, bra grejer.

 

 

 

 

Writers Tears Double Oak

Jag har tidigare talat varmt om Writers Tears här på bloggen, och nu kom ett tillfälle att prova lite fler irländare från Walsh whiskey. 5e maj anordnade Whiskykalendern och Slainte en onlineprovning med med Bernard Walsh, där vi fick sippa igenom tre Writers Tears och två The Irishman.

Fler av dessa kommer ut på bloggen vid senare tillfälle, men jag börjar med Writers Tears Double Oak som importören Berntson släpper på bolagets beställningssortiment imorgon 17/5. Som jag gjort tidigare så skrev jag hastigt ner mina första intryck på provningskvällen och återvände senare för att prova whiskeyn mer ordentligt.

Nummer två i linan på provningen var Writers Tears Double Oak. Bernard Walsh berättade att Double Oak var deras andra Writers Tears-utgåva. Där den ursprungliga varianten Copper Pot är lagrad uteslutande på bourbonfat, så blandas i Double Oak också in cognacsfat i mixen. Därmed både fat av amerikansk- och fransk ek, och därav namnet. De var så nöjda med resultatet att Double Oak blev en permanent variant i serien.

Jag har inte provat så mycket whisky lagrat på cognacsfat, men de få som passerat i glaset har lämnat ett positivt intryck. Särskilt går tankarna till rökwhiskyn från Port Charlotte med det kluriga namnet 2007 CC:01. Kanske är det så att högalkoholhaltig sprit, som bourbon och cognac, har en mjukare inverkan på faten i jämförelse med exempelvis olika sorters vin?

När jag skrev mina doft- och smaknoter jämförde jag med Copper Pot distiller's edition, för att få en så bra bild som möjligt hur Double Oak skiljer ut sig. På provningen jämfördes Double Oak istället mot den alkoholsvagare Copper Pot på 40 procent, som säljs utanför Sverige. Det var tydligt då bland deltagarna att Double Oak rankades högre av de två - hade jämförelsen varit Sverige-tillgängliga Distiller's edition, på samma alkoholstyrka, så hade nog fajten varit jämnare.

Bernard Walsh, lika trevlig som tidigare tillfällen.

 
Writers Tears Double Oak 46 procent (bourbon & cognac casks)
Släpps i Sverige 17/5 för 499 kronor.

I doften: i jämförelse med Copper Pot distiller’s edition inledningsvis lite mer sluten. Ekfaten märks och ligger lite som en matta över, men det är å andra sidan en ganska mjuk och behaglig matta. Vanilj och kakan drömmar, mynta och andra örtkryddor, peppar. Finns det något mer? Jodå, det balanserar upp sig och blir rätt bra. Efter en stund hittar jag citrusdofter någonstans mellan lime och bergamott, grädde... och nektarin eller persika? 

I munnen: åter mer ek genom vanilj, men det mjukas upp direkt av tidigare nämnd grädde och bergamott från doften. Munnen är mer fruktig för nu adderas mild apelsin, tropiska frukter och lätt syrliga gröna äpplen (äppeltonerna är dock än mer framträdande i Distiller’s edition, där i form av äppelcider). Sedan kickar pot still-texturen in - det är gräddigt, krämigt, mjukt tuggigt och oljigt. Pepparn är aningen mjukare än i syskonet, lite tvärtom mot i doften. Örtigt, jordigt avslut. Pajdeg, inte söt sådan, utan från en matpaj. Snyggt fatarbete, allt är fint balanserat.

Med vatten: hade knappt något kvar i glaset så hade bara en liten sipp att bedöma. Kanske snäppet kryddigare, men fortsatt mycket vanilj och grädde. Malt och trä i eftersmaken.

Sammantaget: jag var lite orolig när jag började dofta att ekfaten skulle ta över för mycket, men Double oak balanserar upp sig. I munnen visar sig cognacsfaten förbättra upplevelsen - pepparn är snäppet mildare, medan vanilj, grädde, citrus och tropiska frukter kliver fram. Det är på ett hår, men Double oak vinner med en poäng. 

Writers Tears fortsätter att imponera och är en utmärkt representant för Irland som whiskeynation. Väl värt en rekommendation för de som vill utforska whisky lite utanför den upptrampade skotska single malt-stigen.

Poäng: 89p.

Jameson Black Barrel

Här kommer ytterligare en ur linan från Midleton-provningen med Olof och KWS. Denna Jameson är visserligen en lyxigare variant än vanliga Jameson, men den klart billigaste dramen i linan, och var också den vi inledde med.

Jameson Black Barrel beskrevs av Olof ha legat 8-12 år på fat. Bourbonfat dominerande i fatmixen, och dessa hårt kolade, därav namnet. 383 kronor på bolagets beställningssortiment, 40 procent styrka.

Färg: karamell, nästan helt säkert färgad med sockerkulör.

I doften: fruktigt, lite vinöst? Nej det backar nästan direkt. Mycket vanilj, torrt kryddigt och pepprigt. Kaffe, mjölkchoklad. Lätt av söta röda äpplen. Det doftar kort och gott som vad det är - en lite bättre standardblend, med kanske snäppet för mycket ek.

I munnen: vanilj, nästan lite syntetisk, örter och peppar lite diskretare än i doften. Frukt på päron, gula äpplen, följt av lite citronpeppar. Grainwhiskeyn märks här i genom mandlar och mandelmassa. Krämig mitt i men lite syrligt torr och kryddig i avslutet.

Poäng: 77p

Sammantaget en lite bättre blend som man absolut kan sitta och sippa på, men den är i mina ögon inte värd sina 383 kronor. Klart underlägsen Bushmills Black Bush i samma prisklass, som jag provade några veckor tillbaka.

Redbreast 12 & 15

Fortsätter med den irländska Midleton-whiskeyn som vi provade häromveckan med Olof och KWS. Jag skrev korta noter under provningen men gjorde huvuddelen efteråt när jag hade tid att sitta lugnt och stilla med dessa båda drams.

Redbreast är alltså den främsta företrädaren för Irlands pot still-whiskey, som jag skrivit om tidigare. Deras 12- och 15-åring har funnits länge på marknaden och finns också på systembolagets beställningssortiment. 12-åringen hade jag en flaska av för knappa tio år sedan, under studentåren - minns inte mer än att jag gillade den men tyckte namnet var aningen underligt. Vad pot still-whiskey var hade jag ingen aning om då.

Redbreast 12

40 procent styrka. 629 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: drar direkt i två olika riktningar: dels röda frukter, som röda äpplen, och röda bär (hallon och körsbär kanske?). Dels alla dom där beståndsdelarna man lite slarvig kan kalla pot still-dofter: vanilj, örtkryddor och lätt peppar, något krämigt oljigt. Blöt jord, mild tobak. Varm choklad med grädde. Good stuff.

I munnen: mycket vanilj och syrligt fruktgodis. Som väntat oljigt och kryddigt, typiskt pot still. Absolut kraftigare än yellow spot. Upplevelsen domineras av den krämiga, oljiga munkänslan, med kryddor som sätter sig i gommen. Lätt av apelsin och bröd. I eftersmaken kommer de där roliga sakerna från doften: blöt sten istället för blöt jord, kaffe, choklad, lätt sälta i avslutet.

Vattnade ej.

Poäng: 87p

 

Redbreast 15

46 procent styrka. 849 kronor på bolaget.

Färg: guld

I doften: krämigare, mjukare, kanske ett uns elegantare. Mycket vanilj, både fudge och vaniljsås. Eken märks också med cederträ, åter mild peppar. En klick smör, avslaget kaffe. Päron? Svårt hitta så mycket bortom vaniljen som verkligen dominerar. Inte en dålig doft men sämre än sitt yngre syskon.

I munnen: åter vanilj, också lätt syltig, bärig. Mörk choklad och chokladmuffins. Märks att det finns en hög andel sherryfat. Mer ek i eftersmaken, avslutar syrligt och lätt torrt.

Vattnade ej.

Poäng: 84p 

Sammantaget: det är alldeles utmärkt kvalitet på Redbreasts core range. Detta är liksom urtypen av pot still-whiskey som vi känner den idag, och 12-åringen borde vara en rekommendation för alla som inte är bekanta med denna stil whisky. Borde säger jag, men trots att Redbreast 12 är toppenbra så är det lite svårt att rekommendera den när Writers Tears säljs för 359 kronor.

Även Redbreast 15 är en bra whiskey - den fick faktiskt lika många röster som 21-åringen på provningen och fick därmed en delad förstaplats. Här är jag dock lite motvalls och tycket 15-åringen är lite endimensionell och tråkigare än 12-åringen. Så trots en lägre alkoholstyrka så är 12-åringen en klar favorit av de två.

Bonus: Olof rekommenderade att prova Redbreast 12 ihop med en bra parmesanost - låter som en spännande kombo! 

Yellow Spot 12

Irlandstemat fortsätter!

I dagarna hade Kalmar Whisky Society en ny onlineprovning, under ledning av trevliga Olof Noreus från Pernod Ricard. Pernod Rickard äger flertalet destillerier och agerar också som importör. Olof har besökt klubben tidigare, men denna gång på temat Irland och whiskey från New Midleton distillery. 

Olof återgav den irländska whiskyhistorien under provningen, och särskilt vilken roll Midleton har haft. När den irländska whiskeyindustrin var på väg att säcka ihop totalt på 1960-talet så gick de tre sista destillerierna ihop. Dessa var Powers och Jameson i Dublin och Cork distillers (Bushmills på andra sidan gränsen fortsatte som tidigare). De fasade då ut sina befintliga destillerier och byggde nya Midleton i anslutning till Cork distillers gamla. Det är gigantiskt stort och producerar både grain- och pot still. Under 10-talet har stora investeringar gjorts och det finns visst sedan 2015 också ett mikro-destilleri för mer experimentell produktion.

New Midleton är därmed ett destilleri som producerar en mängd olika märken whiskey. Ett av dessa är Spot-serien, som ursprungligen grundades av vinhandlaren Mitchell & Son. Olof berättade att de fyllde sina fat på gamla Jameson-destilleriet i Dublin och sedan gav ut och sålde via sin butik (som fortfarande existerar i Dublin). Namnen kommer utifrån att man målade en färgklick på faten, utifrån hur länge de skulle lagras.

Mest känd är Green Spot som var den enda som överlevde krisen och kontinuerligt producerats. All Spot-whiskey är single pot still och produceras i samma pannor som syskonet Redbreast. Mashbillen är den samma, men skärningspunkterna skiljer åt, liksom att fatmixen lutar lite mer åt bourbon (medan Redbreast har en större andel sherryfat). Detta leder till att Spot har en lättare karaktär.

Tyvärr finns ingen Spot-whiskey via bolaget, men till provningen lyckades vi köpa in en flaska Yellow Spot. Yellow Spot är 12 år, och den i serien som först återuppstod (därefter har sedan Red Spot och Blue Spot också tillkommit). I fatmixen finns bourbon-, sherry- och lite mer udda fat som innehållit malagavin (ett desertvin). Jag behöll en slatt i provningsflaskan och kompletterade mina provnoteringar några dagar senare.

Yellow Spot 12 år, 46 procent styrka.

Färg: mässing.

I doften: mjukt kryddig. Kanel, rosépeppar. Lätt ekigt och parfymigt, men utan att på något vis ta över. Marsansås. Sen kommer ett knippe fruktiga toner - lätt av apelsin, en torr äppelcider. Någon tropisk frukt jag inte kan definiera. Något som för tankarna till nyponsoppa (hur jag nu håller reda på det, har väl inte druckit nyponsoppa sedan jag var tolv). En bra, spännande doft.

I munnen: Börjar citrusfruktigt - apelsin, earl grey. Marmelad. Sedan vanilj, kola och en oljig och lätt kryddig munkänsla - tydligt en pot still, men en lite lättare sådan. Jättegott. De där malaga-vinfaten finns där i anslutning till apelsinen, men det är perfekt kompletterande toner snarare än något som tar över. Det är fräscha smaker som kiwi, ett lätt sött vitt vin, godiset vingummi.

Med vatten: (detta var lite för gott så väldigt lite kvar i glaset). Än mer delikat men håller i övrigt balansen mellan citrusfrukterna, pot still-smakerna och de fräscha vinfatstonerna.

Poäng: 89p.

Sammantaget: Yellow Spot imponerar på flera sätt. Dels visar Midleton att pot still-whisky inte enbart är kraft, oljigt och kryddigt, utan att det också kan göras i en mjukare, lite mer elegant stil. För mig som är ny på pot still-whiskey så känns det betryggande, att stilen inte är alltför smal eller endimensionell. Men Yellow Spot har också lyckats väldigt väl med sin mix av fattyper, framför allt med hur väl malagafaten smälter in.

Ca 800 kronor för en tolvåring tycks kanske vara i den övre skalan, men Yellow Spot är definitivt väl värd pengarna.

Elements of Islay: Br5 (Bruichladdich)

Elements of Islay är en serie buteljerad av Suhkinder Singh, också ägare till butiken The Whisky Exchange. Serien sticker ut lite med sina etiketter, inspirerade av periodiska systemets listning av grundämnen. Orökiga Bruichladdich's i serien får exempelvis titeln Br, följt av en nedsänkt siffra för vilken utgivning i ordningen. 

 

Jag gillar serien, om än med förbehållen att flaskorna gärna fått vara på 70 cl, och att den minimalistiska etiketten inte innehåller all information jag önskar. Om buteljeringen Br5, som jag skriver om, står inget om ålder på etiketten. På hemsidan tillkommer informationen att det är en vatting om tre refill hogsheads destillerade 1992. Söker jag runt lite tycks Br5 vara buteljerad 2013, vilket skulle göra den 20 eller 21 år (en källa bekräftar åldern 20 år).

Det var cirka två år sedan jag köpte flaskan - 874 kronor betalade jag, vilket får ses som ett bra pris för en så pass gammal Bruichladdich. Enligt importören Clydesdales hemsida sålde den slut i december förra året, men syskonet Br6 finns fortfarande i lager (några hundralappar högre i pris dock).

 

En för mig rolig detalj är att ansvarige för Br5-buteljeringen, Oliver Chilton, varit gäst i Klaus Bitchnaus Whiskysnack. Jag passade då på att fråga Oliver om Br5, och här fanns faktiskt en lite udda berättelse bakom. Oliver sa att det lite slumpmässigt blev han som valde faten, att detta egentligen skulle ha gjorts av en överordnad med mer erfarenhet. Sedan fick hans namn också stå på flaskan, då ingen annan ville ta risken att förknippas med buteljeringen utifall kritiken skulle bli negativ.

 

Elements of Islay Br5 (Bruichladdich), 53,8 procent.

Färg: halm till guld

I doften: lite fascinerande att det trots ålder finns mycket malt här - doften går åt gröt, med en klick äppelmos. Som ofta med Bruichladdich finns en citrusdoft, denna gång apelsin (eller apelsin med nejlika - det är lite kryddigt, parfymigt). Lätt bränt trä, svagt salt och havigt. Parfymen kliver framåt, går över i cederträ. Visst alkoholstick ihop med ek. Cederträ går över i mynta, eller snarare menthol.  Svagt av tobak. Detta må inte i doften ha balansen hos en fint utvecklad 20-åring (utan är snarare lite skrikig), men eken har lämnat ett stort fingeravtryck och med en del komplexitet.

I munnen: konsekvent. Apelsin och citron (saftigt och fräscht, inte beskt), äppelmos, och så kommer malten i en spröd, halvtorr kaka (drömmar, eller en sån där apelsinkaka ni vet?). Lite tydligare sälta, och citronen går åt sjögräs. Jag blir lite förvånad, för mina intryck nu stämmer inte riktigt med när jag sippat mer oreflekterat tidigare. Detta är bättre än jag minns, särskilt eftersom det är mer tydligt en Bruichladdich. Sen kommer något jag känner igen: choklad, en sån där på ca 70 procent. Jättehärlig munkänsla som balanserar mellan krämigt och torrt. Jag skrev konsekvent tidigare, men gällande eken är det inte så - om doften var på gränsen gällande eken så är det verkligen inte så i munnen.

Med vatten: mycket ek och parfym, svårt stickig i näsan. Pepprigt. Efter en stund malt, och nu finns chokladen också i doften. Citrus, salt. I munnen lite lättare och mindre het, men i övrigt samma smaker. Eller, lite mer trä nu, ceder och svagt av menthol. Sälta och apelsin kvar i eftersmaken. Trots styrkan bör nog denna vattnas försiktigt.

Sammantaget: Bättre än jag trodde. När jag druckit av denna flaska har jag saknat tydlig destillerikaraktär och fastnat i fattonerna. Men nog finns mycket Bruichladdich här! Eken kommer och går, bäst är Br5 ovattnad i munnen när eken är mindre framträdande. Ja, riktigt bra ovattnad i munnen, med både de där fina smakerna som kommer med ålder, men där det också finns en hel del tryck kvar. 

Poäng: 89-90p. Typiskt att jag inser att detta är bra när flaskan nästan är slut. :-)

Mystery malt från Victor

Vad döljer sig i detta glaset?

 

Victor Sand (secondfill.com) var vänlig nog att skicka med en hemlig ”mystery malt”, som jag nu tog tillfället att prova.

Färg: bernsten - skulle kunna vara sockerkulör

I doften: första intrycket är inbjudande - vaniljsötma, lätt citrus åt apelsin med viss beska. Ingefära, peppar, svag chili. Japp, tydligt kryddig. Viss alkoholhetta, kanske 46-48 procent styrka? Svårt att identifiera så mycket mer, men söta röda äpplen tittar fram efter en stund. Finns här någon rök? Tror inte det men skulle kunna finnas en slinga rök i den torra, kryddiga eken, i så fall mild och mer åt en jordig skotsk fastlandsrök.

I munnen: positivt överraskad av en gräddig textur. Här finns en kaksmulig malt, och sötma från honung och vanilj. Röda äpplen igen? Kola, fudge, lätt lätt av syrligt gelegodis. Det gäller dock att ta små sippar, annars blir det beskt och pepprigt. På tal om beska så är apelsinen nu en riktigt besk blodapelsin. Lätt torrt avslut. Jag tror detta är på 46 procent styrka.

Med vatten: Sötbrödig malt kliver fram lite mer, det syrliga växer. Krämig vanilj, nu snäppet torrare.

Sammantaget: Doften är trevlig, men snäppet för ekkryddig. Intrycket är dock övervägande positivt i munnen. Den gräddiga munkänslan är bra, sötma och malt gifter sig fint. 

Vad kan detta vara? Något skotskt, orökigt på ex bourbon och nyek gissar jag. I munnen tycker jag detta har vissa likheter med Deanston 12, som jag provade på bloggen för några månader sedan (också sampel från Victor). Detta är dock kryddigare. Kan det vara en officiellt utgiven Deanston på 46 procent, med nyek i receptet? Finns det inte en sån?

Poäng: 81p

 

Facit: vi får se!