26/1 2023 Longrow single cask-provning med LKWF

Andra kvällen i rad med en riktigt häftig provning: Riktigt gamla Longrow single casks med Johan Andersson och Fiona McFadyen från Springbank. Stort tack, suveränt bra.

1. Cadenhead WH 11 BB 58,7%

I doften: kokos, honungskaka, chilipeppar. Rök från grillspån. Hård kola.

I munnen: mm, väldigt saftig textur. Pigelin? Flytande honung, chili. Rök gifter sig med maritima toner av sjögräs.

Med vatten: Mer balans, mindre hetta. Lyckligtvis är det rök, kust och den saftiga texturen som dröjer kvar. 

När man återvänder märks den lite lägre åldern i en kortare eftersmak. Men jäkla bra.

Poäng: 87p.

2. SC Sweden 16 Chardonnay 54,6%

I doften: apelsin och citron, mer beska. Gröna druvor från vitvinfatet. En lite salt rök. Mumma.

I munnen: absolut sött vitt vin i munnen. Men också gott om citrus, havsvågor över klippor, och en härlig rökslinga.

Med vatten: vinet blir lite stramare (bra!). I övrigt samma härliga smakmix.

Flera deltagare direkt ogillar detta, men för mig en fullträff. En favorit för fler i omröstningen

Poäng: 89-90p.

 

3. SC Sweden 17 Sherry 51.1%

I doften: lite stängd doft. Choklad, kaffe. Fikonmarmelad? Torrt. Peppar. Vaniljpulver

I munnen: wow, en riktig sherrybomb. Christmas cake. Pepparkaka (tack Fiona). Apelsinlikör, mandlar. Lite citrusaktig rök - bra att det slår igenom mot fattonerna.

Med vatten: mycket, mycket syrligare. Och det lättar upp den tunga sherryn - säkert splittar det många, för mig positivt. 

Bra, men aningen för lite destillerikaraktär

Poäng: 86p

4. SC France 21 Fresh Rum 40,1

I doften: romestrar alright, men väldigt nedslipat, balanserat med åldern. Toast med brynt smör. Jordnötssmör? Lätt, lätt rök.

I munnen: i munnen mer av röken, lite torrt. Lime. Fruktestrar. Syrligt, lite beskt avslut med rök.

Okej, men rom är ju sällan min stil. Den låga styrkan är inget problem, men nja.

Med vatten: Provade inte.

Poäng: 84p.

5. SC Netherlands 23  Fresh Rum barrel 42%

I doften: Lite mer unket, lite mer kaffe. Svett, bortglömd gympapåse? Alltså, detta balanserar mellan springbank-cracy-wonderful och vidrig off-note, kan inte bestämma mig.

I munnen: snällare i munnen, genast mer rom i munnen. Genast mer safe, men också tråkigare.

Med vatten: romestrar, vanilj. Citron. Kola, rök. 

Schizofren dram, helt olik doft-smak. Okej dram, men för att vara 23-årig Longrow? Nä.

Poäng: 79p 

 

6. SC Distillery 23  Fresh Rum barrel 44,9%

I doften: ah, back in bourbon-heaven -trodde jag! Vanilj, sjögräsrök. Viken Campbeltown bay.

I munnen: vanilj, cheesecake, vitt vin med en härlig syrlig beska. Lime, rök. Vissa likheter med nummer två. Tropiska frukter.

Med vatten: än mer vinsyrligt, beska från druvskal men utan att bli torrt. Lime och ananas, sjögräs, klipphällar, lite rutten tång. Underbart. 

Innan jag blev rättad var jag säker på att detta var ex-bourbon.

Poäng: 91p

7. Society 20 RBB 44,9%

I doften: lite pepprig, valnötsbröd. Knäck? Svagt av lime och rök. Salta nötter.

I munnen: mm, tydligt refill-mjukt. NU är vi i ex-bourbon-heaven. Mango, ananas, apelsinskal. Sjögräs. Sprucket läder, dammigt bibliotek.

Med vatten: mer citron, men söt åt lemon curd. Tropiska frukter. Rök inlindad i mineraler, blöta klipphällar. Och som Fiona säger, grillade marshmallows.

Blommar ut i något alldeles underbart. Något att sitta länge med och reflektera över.

Poäng: 93p. Den som fick flest röster ikväll - häftigt, med tanke på att detta är en rätt mjuk, refill bourbon.

8. SC UK 21 Fresh Sherry 43,8%

I doften: sluten, men lite av torkade röda bär, kola. Rök ihop med saltlakrits.

I munnen: mer Longrow, mindre fat. Färska hallon och lingon, sedan sjögräs och rök. Lakrits igen. Mjukt, flädersaft i avslutet.

Med vatten: vattnar svagt. Lite mer syltigt, röda bär och beska kliver fram. Söt lime, kiwi. Mineraler, sälta. Jäkligt bra.

Poäng: 92p.

 

9. SC Sweden 21 FSH 44,5%     

I doften: denna har jag ju provat tidigare, efter att ha delat en flaska med GlenSeven-gänget. Som jag sa då - rökt bacon. Fettat läder. Sjögräs, lime. Damm. Blöt jord. Oh yeah.

I munnen: äppellund, piggelin, torkade jordgubbar. Stekt bacon. Rök. Lime. Komocka. Gott gott gott.

Med vatten: vattnar försiktigt. Underbart balanserat. Orchard, tropiska frukter, riesling, lime. Sjögräs, tång, klipphällar, saltvatten. Komocka, halm. Salt rök. Damm.

Väldigt glad att jag har lite kvar från denna flaska.

Poäng: 93-94p

   

25/1 2023 Glen Scotia 91-92 med LKWF

Tack till Johan som styrde upp en onlineprovning med Iain McAlister (distillery manager på Glen Scotia) och Cameron McGeachy (general manager, Cadenhead). Gammal Glen Scotia, årgång 91-92, åtta buteljeringar (eller ja, sexan var inte ens buteljerad än utan ett fatprov...).

Kul också att se whiskysnack-LG på plats i Campbeltown tillsammans med Connie, som var med på resan förra året. Samt Benny och Chrille på länk.

1. 1991 Glen Scotia Bottled Exclusively for Sweden 25yo 52,2%

I doften: härligt äppel-juice-ig, grillad ananas, chili. Peppar. En del ekfat i form av snickeriverkstad, druvskal, men på rätt sida. Damm.

I munnen: Äppeljuice deluxe, söt pajdeg, och den grillade ananasen igen. Sågspån gifter sig med malten på ett fint sätt. Och så en inte så liten släng av flingsalt. Mums!

Med vatten: Ingen stor förändring, men fortsatt härligt josig. Toppen, saknar möjligen lite komplexitet.

Poäng: 88p

2. 1992 Cadenhead Glen Scotia 27yo 45% Bourbon Hogshead

I doften: lite torrare och vaniljbullar. Vaniljkräm. Lätt av äppelmos och kanel. Härligt, men som sagt - lite torrt.

I munnen: Tydligt sötare än ettan. Inte så torr som doften antydde. Vaniljkräm. En lätt syrlighet hänger i i eftersmaken - bra för längd och komplexitet.

Med vatten: Syrligheten ökar, lite mer tropisk. Fortsatt vanilj, nu lite torrare.

Poäng: 87p

3. 1991 Glen Scotia Global Travel Retail (refill bourbon med finish 9 mån på 1st fill) 46,7%

I doften: tydligt mindre torr än de två första - lovande. Igen äppeljuice, citroncheesecake. Julkryddor (kanel och nejlika), kola. Härlig balans mellan fräscht och sött.

I munnen: citrusfrukter kompletterar den återkommande äppeljuicen. Vanilj. Lätt torrhet och beska, som från gröna druvor. Aprikos, lime. Syrligt avslut.

Med vatten: lime med en hel del syrlighet, peppar och beska. Lite enkelspårigt.

Poäng: 86-87p.

 

4. 1992 Glen Scotia Bottled Exclusively for Sweden 24yo 52,2%

I doften: mycket av det som redan bjudits på: vaniljkräm, äppeljuice, lätt av sågspån. Mandarin är citrusfrukten denna gång. Lätt saltad kola. Torkade örtkryddor.

I munnen: blandade citrusfrukter och bakverk. Oljig, lite kolsyre-sprudlande. Citrusen och oljigheten för tankarna till maritima miljöer. Ananas. Citronbeska i avslutet.

Med vatten: äpplena kliver fram, fortsatt oljigt och citrusbeskt. En i gänget, men sticker ut lite med den sprudlande, kolsyrade känslan i munnen.

Poäng: 89-90p

 

5. 1992 Cadenhead Glen Scotia 28yo 47,6% Bourbon Hogshead

I doften: kokande äppelkompott, vaniljpulver, apelsinskal. Äppeltonen lite alkohol-het - säg calvados då? Malt i form av smuldeg och granola. Saltlakrits?

I munnen: Honungskaka, ananas, söt citron. Äppelsaft där bakom. Lemon curd. Igen, saltlakrits i avslutet.

Med vatten: Ingen större förändring. Söta tropiska-, äppel- och citrusfrukter. Men tappar lite komplexitet, så bäst utan vatten.

Poäng: 87p

6. 1991 Glen Scotia Dunnage Warehouse 31yo 56.6% Bourbon (refill, slutlagrad 1st fill)

I doften: mindre äpple (!). Mer vanilj, säg både vaniljbulle och sockerkaka. Milt av svartpeppar. Citronvatten som går vidare i blöta stenar och sjögräs. En av de bättre dofterna hittills.

I munnen: Mer fyllig. Kolasås, blandad peppar. Klart aktivare bourbonfat. Men sedan äpple och apelsin. Balanserar på rätt sida om överekad. Chili i avslutet.

Med vatten: syrligare, kryddigare. Återigen, bäst utan.

Avviker med mer aktiva fattoner. En favorit för flera, men jag föredrog nog mer de på tröttare fat.

Poäng: 87-88p.

7. 1991 Glen Scotia Part Nan Angelen XII 46,2% Bourbon and Sherry

I doften: nu är sherry med i matchen. Russin, saft på röda bär, kanel. Hallonremmar, minns ni dom? Inte fullt så sherrytung som jag minns kanske från Part Nan Angelen-provning, här finns lite bourbon-vanilj.

I munnen: samma sherry-toner i smaken. Citronvatten lättar upp, sjögräset man vill ha i sin c-town-whisky. Härlig sälta i eftersmaken. Efter en stund en underbar ton av syrligt gelegodis.

Med vatten: lite syrligare, en ton åt äppelvinäger som inte är så kul. Bäst utan igen.

Poäng: 89-90p

8. 1992 Cadenhead Glen Scotia 26yo 49,5% Sherry Hogshead    

I doften: här har vi rejält tung sherry. Sylt på röda bär, kaffe, choklad, fikon och russin. Romerska bågar (apelsintonen lyfter upplevelsen). En liten frisk citron- eller sjögräston längst bak.

I munnen: samma tyngre sherry. Yngre hade detta inte funkat för mig, men åldern gör det lite mer lättdrucket och tillför härliga sekundära toner, som gammalt sprucket läder. Gelehallon, det brukar också vara ett bra tecken.

Med vatten: härligt, nu smyger citrustonerna in. Lite tropiska ananaser med. Fortsatt fikon och kaffe, choklad och sylt på röka bär. 

Poäng: 89p

Sammantaget: hög kvalitet rakt igenom. Det brukar ju sägas att kvaliteten varit lite varierande under tidigare regimer på Glen Scotia, men de har uppenbarligen inte tagit genvägar när de buteljerat fat, eller sålt vidare till andra buteljerare. Möjligen har lite av campbeltownkaraktären tonats ner under åren i fat, men det är rätt naturligt. Snarare kanske bourbonfaten 1-5 hade fått än högre buteljeringar om de provats separat - nu dras de kanske ner av att vara lite lika varandra.

 

 

SMWS 10.201 Bunnahabhain 6 år, ”Panel-punch of peat-smoke”

Ytterligare en SMWS-flaska på sista upphällningen. Denna gång dags för en ung, rökig Bunna (Staoisha?). Därtill med en udda slutlagring - 2nd fill ex-moscatel (moscateldruvan verkar mest användas för dessertvin och vita viner).

SMWS 10.201 Bunnahabhain 6 år, ”Panel-punch of peat-smoke”
Destillerad 2013. Inledningsvis lagrad på ex-bourbon, slutlagrad på 2nd fill ex-moscatel.
Styrka 60,2 procent. Kostade 2020 ca 720 kronor via SMWS.

Färg: halm

I doften: citron, torr päroncider, vanilj. Pyrande, rökbrasa. Hade definitivt kunnat missbedömas som en ren bourbonlagring, men det finns en lätt vinös sötma i bakgrunden (tänk en lite sötare riesling). Blöta stenar, lakrits. Mycket trevligt.

I munnen: väldigt drickbar på fatstyrka, inte mycket alkoholhetta att tala om. Äpple, lime, mousserat vitt vin, syrligt gelégodis. Ingefära. Den citrusaktiga röken hade kunnat föra tankarna till Caol Ila, samtidigt är röken också lite jordig precis som i Bunnas standardutgåvor (Moine och Toiteach A Dha). Sjögräs och lätt sälta i det medellånga avslutet (den lite lägre åldern märks här om man har något lite äldre i glaset bredvid).

Med vatten: ingen stor förändring, samma dominerande smaker av äpplen-päron, citrus, vitt vin och rök. Lite mer beska, lite mer saltiga klipphällar. Härlig balans mellan vinlagring, rök och citrus.

Sammantaget: en alldeles utmärkt go-to-whisky när man vill ha en rökare i glaset. Slutlagrad whisky kan ibland bli lite obalanserad, men denna finish är riktigt snyggt gjord. Vita dessertviner som Moscatel och Sauternes tycks allt mer vara något som passar mina smaklökar. 

Poäng: 88p.

Cadenhead Small batch Benriach-Glenlivet 10 år

Nu dags att skriva noter på en flaska jag köpte strax innan brexit - ni vet den där gamla goda tiden när man kunde köpa whisky online från Storbritannien.

Cadenhead’s har dessvärre avslutat sin Small Batch-serie, som ersatts av Original Collection buteljerad på 46 procent snarare än fatstyrka (Cadenhead’s har behållit den stilistiska fyrkantiga flaskan, den nya serien känns lätt igen med en grå etikett). På nätet sågs den nya serien som en försämring, men om den lägre buteljeringsstyrkan kan bidra till att hålla priserna lite lägre så kanske det är en bra differentiering för Cadenhead’s (Authentic collection är fortsatt på fatstyrka). Det jag främst reagerar negativt på är att Cadenhead’s tycks buteljera en allt mindre andel som ex-bourbon, och allt oftare tillämpa slutlagring på mer aktiva sherryfat och liknande. Säkert har de gjort analysen att detta säljer mer, men i min gom blir det inte lika lockande.

Flaskan som jag nu skriver noter på är en Benriach. På etiketten står det ”Benriach-Glenlivet”, vilket syftar på en äldre tradition att snylta på Glenlivets starka rykte (och eftersom Glenlivet är en fysisk plats - dalgången Livet - så har det varit tillåtet). De flesta destillerier och buteljerare, om än inte alla, har slutat med denna praxis - Cadenhead’s fortsätter dock med denna lite förvirrande och otidsenliga tradition genom att rakt av skriva ut vad som står på ekfaten.

Till skillnad från de flesta Small Batch är denna Benriach buteljerat från ett enda fat, riktad till den japanska marknaden. Jag har redan provat denna för bloggen, men då blint från en julkalender några år tillbaka. Eftersom jag vet att mina intryck ändrats en del ville jag prova den på nytt.

Cadenhead Single Cask Benriach-Glenlivet 10 år
Destillerad 2008, buteljerad 2018. Lagrad hela tiden på ett bourbon hogshead.
Buteljerad på fatstyrka, 55,2 procent. 270 flaskor riktade till den japanska marknaden.

Färg: halm

I doften: sirap, honung inledningsvis, men utan att bli för söt. Maltiga toner, kanske granola, liksom marmelad på citron och apelsin. Skorpor, nötter. Röda äpplen. En underbart smörig doft.

I munnen: börjar rätt intensivt, men hettan släpper snabbt. Ersätts av honung, valnötsbröd, söt citrus. Väldigt gott, de här citrussmakerna är jag svag för. Ananas, svagt av söta äpplen igen. Brunt farinsocker och lätt av svartpeppar i avslutet, tillsammans med apelsin.

Med vatten: den inledande hettan försvinner nästan helt. Lite mindre sött, lite mer äppelig syra. Citrusen är kvar, liksom nötter liksom den mogna, brödiga malten. Apelsinen tar över mer i avslutet.

Sammantaget: mycket har hänt sedan jag provade denna Benriach blint, och även sedan jag först öppnade flaskan. Jag upplevde denna blint som mycket vassare, mer åt eucalyptus, parfym och kryddor. När flaskan var nyöppnad upplevde jag alkoholhettan som störande. Tiden i flaskan tycks ha balanserat upp smak och doft, och lyft citrus, ananas, brynt smör, nötter och malt. För mig är detta sinnebilden av hur bra ren ex-bourbon-lagrad whisky kan smaka, och denna gång utan att ens vara särskilt gammal.

Poäng: 89p (ett stort lyft mot när jag provade samma buteljering blind - då landade poängen på 81.)

SMWS 78.61 Ben Nevis 8 år, "Smoky plumes and salted prunes"

Nästa SMWS-butelj ut på bloggen: denna gång en 8-årig Ben Nevis, som lagrats första fyra åren på en ex-oloroso butt och de sista fyra åren på en annan ex-oloroso butt men som i föregående fyllning i 20 år lagrat en Bowmore. Det receptet upprepar man inte i första taget!

Färg: mahogny

I doften: väldigt intensiv! Russin från sherryfaten. En salt rök som gifter sig väldigt bra med tonerna av nötter och mandlar. Och till sist äppeljuice från destillatet. Snyggt!

I munnen: överraskande snäll för sina 66,9 procent! Russin och bärsylt, nötmix med både saltat och osaltat, och en lite citrusaktig rök som för tankarna mer till Caol Ila än Bowmore. Och till Fisherman's friend med citronsmak! Apelsin, äpplen. Jordgolv - dunnagelagerhus - och tobak och läder. Syltig textur, där det söta och salta verkligen lyfter varandra. Jättebra.

Med vatten: med denna styrka snålar jag inte med vatten - tre teskedar i. Texturen blir lite torrare, sötman backar och den sälta röken går fram lite. Men den behåller en skön balans mellan sött och salt. Med russinen nu en väldigt skön salt kola. Mörk choklad och söt apelsin, med en lätt beska som hänger i. Motorolja svagt. Salta mandlar och hasselnötter tillsammans med tahini i det långa avslutet.

Sammantaget: att använda så här aktiva fat med ex-sherry och rök, det är inte utan risk. Men Ben Nevis kraftfulla destillat står pall för det, och de tre dimensionerna gifter sig sömlöst. Suveränt bra! Tack till Matt på The Dramble som skrev om denna innan släppet tidigare i år.

Poäng: 89p

SMWS 18.46 Inchgower 13 år, "Bandyportfölj"

En till SMWS-butelj från skåpet. Denna gång en Inchgower särskilt riktad till de svenska medlemmarna, därav det underbara namnet "Bandbyportfölj" - även om jag inte vuxit upp med bandy så är det lätt att leva in sig i bilden av en kallfrusen utomhusläktare på vintern med korvmacka, pepparkaka och kaffetermos.

Färg: brons

I doften: tydligt sherryfat - först russin och fikon, björnbär och blåbär (mer som färska bär snarare än sylt). Eken talar genom söt vanilj och peppar. En milt köttig ton - säg onsala-korven på mackan av danskt rågbröd.

I munnen: sötare, syltigare. Säg drottningsylt med en stor skvätt björnbär. Ganska tjock och tuggig i munnen, men också saftig - söta, röda äpplen. En fruktig syrlighet. Chokladkola - dumle? och sötlakrits. Mild peppar och kaffe i eftersmaken.

Med vatten: i doften är sherryfinishen inte fullt lika dominerande, rågbrödet kliver fram. Mer oljig. I munnen lite mindre söt och syltig, likt doften nu mer åt färska bär. Mer syrlighet, tanniner från blåa vindruvor. Kola, mjölkchoklad. Äpple, honung. Korven är inte lika framträdande men tittar fram tillsammans med peppar i den uttorkande eftersmaken. 

Sammantaget: en lyckad Inchgower, där olorosofatet varit på väg att ta över men buteljerats i sista stund för det kraftiga destillatet att sporadiskt skina igenom. SMWS-medlemmarnas smaknoter stämmer bra - möjligen skulle jag säga att det var mer sylt än korv i mackorna.

Poäng: 85p

Kilkerran 12 vs 16

Fick chansen att prova Kilkerrans återkommande core range-buteljeringar: 12- och 16-åringen. Båda övervägande lagrade på ex-bourbon, med ca en fjärdedel ex-sherry.

Båda går för närvarande att beställa via bolaget: 659 kronor för 12-åringen, respektive 959 kronor för 16-åringen.

Kilkerran 12

Färg: halm

I doften: citron och apelsin - helt i min smak. Där bakom vanilj, rågbröd och nötter. Som ofta med Kilkerran en lätt strimma rök, tillsammans med en doft av jord och multna löv. Lätt pepprigt avslut.

I munnen: härligt oljigt och med mycket apelsin och tillhörande beska. Därefter valnötsbröd och mylla, som övergår i mörk choklad. Mild chili.

Med vatten: ingen stor förändring. Gula äpplen och flädersaft nu tillsammans med apelsinen. Fortsatt härligt oljig. Lätt av örter.

Kilkerran 16

Färg: ljust guld

I doften: börjar med grädde, rent av barndomens pannkakstårtor (till och med jordgubbssylten finns där). Mycket vanilj. Citrus finns här också, men sötare i form av lemon curd. Kanske också mandarin. Inte lika maltig eller jordig, mer här åt det söta och gräddiga. Lätt, torrt avslut med peppar och rök.

I munnen: oljig och gräddig. Chokladsås och kakaobönor, vaniljfudge. Apelsin. Sött, men apelsinbeskan och oljigheten balanserar fint upp. Lätt av äppeljuice. Choklad och peppar i avslutet.

Med vatten: fortsatt tydligt gräddigare än sitt yngre syskon. Sötsyrliga äpplen, kaffe med mjölk och apelsin i avslutet.

Sammantaget: båda standardbuteljeringar från Kilkerran är solitt bra whisky och lätt att rekommendera. Tolvan har jag provat tidigare på bloggen - denna dag är betyget inte fullt lika extraordinärt högt, men likväl mycket högt för denna introduktionskategori. Sextonåringen har tidigare haft lite svårt att leva upp till mina högt ställda förväntningar, men idag står den sig bra.

Vid en sån här direkt jämförelse slår det mig att de båda kanske är lite väl lika. Båda har citrusfrukterna, vaniljen och den lätta lätta touchen av rök i svansen. Det som skiljer är att de extra fyra åren har gett mer grädde, söt krämighet och ett lite torrare avslut. I tolvåringen lite mer rågmalt och jord. Och just den där lite ruffigare jordtonen tippar över tolvan till en knapp vinnare.

Poäng:

Kilkerran 12: 87p

Kilkerran 16: 86p