En provning med dessa två syskonbuteljeringar ställda bredvid varandra hade jag själv velat läsa, och det blir därför premiärinlägget på denna lilla whiskyblogg. I våras fick jag tag i en Bruichladdich Laddie Eight på polenfärjan (det är en whisky som enbart finns på travel retail). The Classic Laddie är destilleriets standardbuteljering. Den är en NAS, men en komplett fatlista för varje batch kan hittas på internet med en kod.
Laddie Eight kostade 500 kronor, vilket är snäppet under vad Classic Laddie kostar på bolaget (den senare kunde jag prova från ett sample - tack Niclas!).
 |
| De fyra kopparpannorna på Bruichladdich när jag besökte Islay i april. |
Det var bakgrunden. Här kommer mina noteringar.
Jag börjar hos åttaåringen, som jag känner bäst. Doften är tillgänglig trots den generösa alkoholhalten på 50 procent. En mycket trevlig doft, särskilt märks citron. Vag havssälta (eller minns jag från tidigare tillfällen?). Örter en bit bakom. När jag går över till Classic Laddie finns ungefär samma dofter, men allt ligger lite längre tillbaka. Apelsin har också tittat fram i denna.
I smaken då? 8-åringen börjar med en omedelbar oljig (krämig) munkänsla. Flera citrusfrukter, det syrliga balanseras med en lätt lite marmeladig sötma längre bak som hänger i. Så fint integrerad alkohol. Lätt peppar och örter, milt nästan mot gräs. Bröd. Nästan ingen bitterhet. Jag är ingen whiskyexpert, men tänker att detta måste vara en väldigt destillatdriven whisky.
 |
| The Laddie Eight. Precis som det mer namnkunniga syskonet kommer cylindern i turkos, dock inte flaskan. |
Classic Laddie har vid intåget i munnen lite mer sötma, men citrusen leder paletten här med. Här syns ektoner från faten lite mer. Det lätt bittra och torra är dock välstämt, den ojiga munkänslan är kvar.
Hos båda finns en härlig kustkänsla som för en tillbaka till atlantkusten och de vitkalkade husen i Port Charlotte. Havsstänk med sälta. Sältan går via sjögräs till citrustonerna.
Med vatten och tid anas ytterligare några nyanser. En tunn strimma choklad i bådas avslut, i Classic Laddies också något bärigt åt hallon långt bak.
Sammanfattningsvis har Classic Laddie lite mer komplexitet, som kommer med en försiktig närvaro från fat. Åttan är lite mer direkt, stiger fram omedelbart doft och i mun, och är hur charmig som helst. Syskonskapet är tydligt och båda är förträffligt bra.
