Ingelred Ben Nevis 2023 - The Blue Labels

Dags att prova något jag verkligen sett fram emot - fyra stycken nya single casks från Ben Nevis och buteljeraren Ingelred. Det är en kul blandning med fyra olika fatlagringar och ett imponerande åldersspann mellan 11 och 21 år. Som vanligt när det gäller Ingelred är whiskyn buteljerad på fatstyrka och med naturlig färg.

Ingelred är en lite udda svensk oberoende buteljerare, i bemärkelsen att de är så tydligt kopplade till ett destilleri. De har i mer än 20 år ägt fat hos Ben Nevis, ett destilleri som i Sverige passerat lite under radarn. Internationellt däremot är Ben Nevis ett erkänt bra destilleri, både genom egna och oberoende buteljeringar (årgångar från 90-talet är särskilt omtalade). 

När Ingelred besökte klubben här i Kalmar i höstas berättade Hafsteinn och Staffan om vänskapen med tidigare destillerichefen Colin Ross. Under det japanska ägandet var fokus främst på att exportera i stora kvantiteter till Nikkas ”japanska” blends. Som Staffan och Hafsteinn berättade så uppskattade Colin Ross hur de som oberoende buteljerare spred ordet om Ben Nevis och kunde visa hur bra det stod sig också som single malt.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 11 år
Destillerad 2012, lagrad på marsala-fat (fat #4).
Styrka 57,1 procent, 1358 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: varm mahogny

I doften: börjar sött - kola, sirap, ja nästan torkade dadlar. Lätt av svartpeppar bakom, och hasselnötter. Därefter kommer något syrligt, vinöst - lite kärvt, men inte så mycket tanniner. Inte att förväxla med en rödvinslagring - detta är tydligt sötare. Dekadent sött! Russin, kola och sötsyrlig äppelkompott i avslutet.

I munnen: marsalavinet märks än mer - detta smakar väldigt mycket sött dessertvin. En sötsyrlig vinbeska som i avslutet övergår i chili. Romrussin, kola. Tydlig mynta som gifter sig fint med mörk choklad. Efter en stund ökar smakerna från eken -vanilj, peppar, örter, myntan (gissningsvis var faten ganska hårt rostade). Nu mer lik doften - lite mindre vinös och mer av sirap, kola och en massiv sötma.

Med vatten: upplevs nu lite äldre och mer balanserad. Fortfarande tydligt vinös, men mer integrerad. Kola, vanilj, romrussin. Äpplen. Mynta, peppar och örter i avslutet.

Denna hamnar högt upp på önskelistan för någon med en ”sweet tooth”, som gillar sin whisky söt. Dessertvinsfatet dominerar lite för mycket, och det märks att denna är tydligt yngre än de övriga tre. Men vad gör det när det är så här gott?

Poäng: 85-86p.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 15 år
Destillerad 2012, slutlagrad sedan 2021 på PX-sherry-fat (fat #609).
Styrka 50,2 procent, 1528 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: bärnsten

I doften: stor skillnad - också en tydligt sötma, men mycket mer elegant. Marsansås, nötter, sockerkaka. Kaffe, apelsinskal. Man kan ana Ben Nevis kraftfulla karaktär genom äppliga, oljiga toner.

I munnen: Kola, russin, syrliga äpplen. Nötter. Sött, med en krämig till lätt torr munskänsla.  Härligt komplext, drar åt många håll, och elegant precis som i doften. Söta äpplen, citronvatten och lemon curd, romerska bågar, apelsinsaft, lakrits. Örtigt och nötigt avslut.

Med vatten: lite syrligare, som från citrusfrukter. Och också sötare. Russinen märks mer, PX-sherryn tar lite mer plats. Föredrog denna utan vatten, men den som gillar kraftigare PX-lagrad whisky, som exempelvis High Coast Berg, gillar sannolikt förändringen.

En större upplevelse jämfört med en vanlig, yngre sherrybomb-whisky. Mycket välgjord och underbart elegant med sina nötiga toner. För mig tappar den dock lite komplexitet och balans med vatten.

Poäng: 88-89p

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 17 år
Destillerad 2005, lagrad på bourbonfat (fat #398).
Styrka 56,1 procent, 1668 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: guld

I doften: honung, äppelpaj, valnötsbröd. Lätt av örter och peppar. Tydligt maltig, men så där härligt balanserat, där de där unga tonerna slipats ner efter många år på fat. Det kraftiga destillatet tar mycket plats - äppligt, maltigt, nästan lite köttigt. Tropiska toner av ananas och persika efter en stund.

I munnen: lite mer fruktig i munnen - de tropiska frukterna märks direkt, sedan också apelsiner och äpplen. Nästan som mormors fruktsallad med vispgrädde. Örtig och frisk, men också mycket knäckig kola från bourbonfaten. Svartpeppar. Silverbestick, läder. Apelsinerna hänger i till ett långt avslut.

Med vatten: mer apelsin och örter, lite mer citrusbeska. Åldern märks också tydligare - gamla ekmöbler och dammiga böcker adderas till lädret och silverbesticken. Vaxigt som en gammal Clynelish? (vad vet jag, sådana går ju inte att köpa för rimliga pengar längre...) Gott värre!

Jag har en förkärlek för denna typ av whisky - kraftfullt destillat på lagom aktivt bourbonfat i knappa 20 år. Kan man gissa att detta fat är återanvänt (refill) - här finns inga som helst tendenser till att bli över-ekat, och liknar rätt mycket en tidigare 17-åring från Ingelred. Jättebra whisky.

Poäng: 89p.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 21 år
Destillerad 2001, slutlagrad 11 år på kaliforniskt rödvinsfat (fat #1300)
Styrka 46,4 procent, 2117 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: brons

I doften: vanilj, peppar, chokladkola, jord. Lätt syrliga röda vindruvor. Härligt murrigt och gammalt - här finns verkligen saker som dammiga böcker och gamla läderfotöljer, sånt som man associerar med vällagrad whisky. Brynt smör, fänkål? 

I munnen: kola, kaffe, vingummin och syrliga kolanappar, vindruvskärnor och svagt av söta körsbär. Blöt jord och jordgolven i gamla whiskylagerhus. Jättesvårt att skriva noter, för smakerna avlöser snabbt varandra. Rödvinsfaten har lyckligtvis kommit i en bra balans med whiskyn - det finns en lätt vinbeska och syrlighet, och gelégodis, men det vinösa är ganska diskret. Mer tydligt är detta en gammal och mörk, fyllig whisky - samma bibliotek med gamla böcker och läder från doften, den blöta jorden och dunnage-doften... Underbart. 

Med vatten: i doften märks nu eken - vanilj, pepparblandning och snickeriverkstad. Efter en stund också grädde och tropiska frukter. Undantaget jordgubbssylt i munnen finns inget som skvallrar om att fatet tidigare innehållit rödvin. Däremot, precis som tidigare, mycket sekundära lagringstoner som hintar om en ålder på över 20 år.

Jag gillar rödvin, men brukar inte vara ett fan av rödvinslagrad whisky. En slutlagring på hela 11 år dessutom, det är väldigt ovanligt. Kanske har just den långa lagringstiden möjliggjort den harmoniska balansen, där fat och destillat integrerats fullt ut. Denna överträffar rejält mina förväntningar och checkar av precis det jag vill ha i en 20+ år gammal whisky. 

Poäng: 91p.

Sammantaget fyra riktigt bra Ben Nevis-buteljeringar. Ska man säga något om priserna så följer de den dyra utveckling vi sett de senaste åren. Med det sagt, väger man in åldern så är priserna konkurrenskraftiga. 

Dessa provnoter har jag skrivit utifrån samples jag erhållit gratis.

Benromach Organic 2010

Idag provar jag en whisky som jag haft en tid i skåpet, men som samtidigt är nylanserad på bolaget - Benromach Organic. Den senaste upplagan lanserades i förrgår (1/12), medan min är en lite äldre upplaga buteljerad 2017. I grunden är det samma whisky - samma destillat och fatlagring - men med några förbättringar: nya Organic har legat cirka två år längre på fat och buteljerats 46 snarare än 43 procent. Etiketten har också förnyats.

Det finns en del att berätta om Benromach Organic. Enligt importören Symposion är Benromach Organic världens första helt ekologiska whisky. Den certifierades 2006, och har alltså buteljerats i mer än 15 år. Det ska sägas att det är svårt att få en ekologisk certifiering - för en whisky räcker det inte med att kornet är ekologiskt odlat, även faten måste vara ekologiskt certifierade. Om faten tidigare lagrat något måste även denna dryck ha varit ekologisk. Benromach har därför valt att använda amerikansk nyek, från certifierade ekskogar i USA. 

Att lagra whisky på fat av nyek har en stor påverkan på smak och karaktär. Eken ger snabbt både färg och smak, och används ofta för att snabbt kunna buteljera lite yngre whisky. För mig blir denna typ av turbolagrad whisky ofta för kryddstark och intensiv, men som ni ser nedan gör Benromach mig positivt överraskad med sin ekologiska tappning. 

Organic har ytterligare en viktig skillnad mot Benromachs övriga utgåvor: Organic har gjorts från orökt malt, istället för som oftast lätt rökig. 

Benromach Organic

Destillerad 2010, buteljerad 2017. Fatlagrad på amerikansk nyek

Styrka 43 procent. Fick denna som gåva, senaste utgåvan kostar 595 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: smörig kola - någonstans mellan werthers och fudge. Något lite mörkare mörkrostade kaffebönor,  blöt jord. Eken märks genom sågspån och svartpeppar - inte några skarpa tanniner, vilket jag uppskattar. Efter en stund en stor klick välgjord vaniljsås. Kola igen i form av knäck och karamell. Svagt av torkade fikon.

I munnen: lite fruktigare - äppelkompott ihop med kola, nästan som en äppelpaj med sirap. Vanilj och svartpeppar. Bra balans mellan fruktsyra, vaniljsötma och kryddighet. Jag hittar något åt citrus men som inte ändå är någon citrusfrukt - bergamott! Kaffebönorna har blivit en café au lait (Organic har något både för te- och kaffedrickare med andra ord). Vanilj, fruktsyra och svartpeppar i ett milt, gräddigt avslut.

Med vatten: i doften nu väldigt mild med vanilj, kaffe, men efter en stund igen svartpeppar kompletteras av torkad ingefära. Kaffe med mjölk inleder i munnen, sedan lätt av nyek. Snickeriverkstad, vanilj, mild peppar. Fortsatt är det inte mycket tanniner - lätt av druvkärnor. Syrligheten går snarare åt apelsinskal och bergamott i en earl grey. Lätt metalliskt - kopparmynt? - i det gräddiga avslutet.

Sammantaget: nyek brukar inte vara för mig, därför extra kul att Benromach Organic imponerar. Här finns riktigt angenäma toner av vanilj, kola och kaffe, med en härligt gräddig textur och en väl avvägd kryddighet. Klarar sig väl på 43 procent och klarar till och med ytterligare vatten - med det sagt uppskattas att senare versioner ligger på 46 procent. Kanske är faten lite hårdare rostade? Den nya upplagan lanseras precis rätt tid på året - detta är en riktigt bra vinterwhisky.

Poäng: 86p.

Flora & Fauna med KWS 11/11-2023

Klubben bjöd ikväll in Fredrik Larsson från Karlskrona för en rejäl Flora & Fauna-provning.

Flora & Faunabuteljeringarna kom 1991, och består av de Diageo-ägda destillerier som annars inte säljs som single malt - nästan allt går till Diageos olika blends. Serien fick sitt namn av den framlidne whiskyskribenten Michael Jackson, och namnet satte sig.

Enligt Fredrik finns nu 35 utgåvor i serien, och 83 olika varianter, men det beror lite på hur man räknar. Flera buteljeringar har slutat tillverkas - antingen har de lanserats som single malt (ex Mortlach), och därför försvunnit från serien, eller så har Diageo sålt destilleriet till annat bolag (ex Aberfeldy).

Ikväll har klubben fått tag i de 11 buteljeringar som senaste året lanserats via systembolaget. Plus två avslutande dyrgripar som inte längre tillverkas. Jag provade linan blint, därav gissningar i smaknoterna.

1) Mannochmore 12 år HAIG och Dimple

I doften: Floral. Honung, citron, havregryn, päron. Mild. Lätt ingefära-sting, och det är nog bra.

I munnen: äpplen- och citrusfrukter, päron. Mild. Honung. Ingefära i avslutet. Gillas i gruppen.

2) Glenlossie 10 år HAIG och Dimple

I doften: lite fylligare - citronkola, smörig, blommig. Milt av svartpeppar. Trevlig. Apelsinskal. Lite lätt jordig, nästan svagt unken på ett bra sätt.

I munnen: lik doften, men lite mer kryddig. Överraskande karaktärsfull tänker jag när jag får veta att det är en Glenlossie. Bra. 

3) Inchgower 14 år Bells White Horse

I doften: Kryddigare. Pepprig, nästan lite köttig. Vanilj. Muskot, träflis. Gröna vindruvor.

I munnen: Samma köttighet och kryddighet. Nästan likt en Craigellachie. Sedan mjuknar den. Smörig, kokos, apelsinmarmelad. Bäst bland 1-7, men det verkar jag lite ensam om.

4) Teaninich 10 år Johnnie Walker & VAT 69

I doften: Lite som en blandning mellan 2an och 3an - lätt kryddig, men också kola-fyllig och jordig. Varm äppelpaj. Multna löv. 

I munnen: Gräsig, multna löv igen. Kola. Okej, bättre efter en stund.

5) Linkwood 12 White Horse, HAIG, Johnnie Walker

I doften: Sötare. Honung, sirap. Äppelmos, söt men en lätt syrlighet bakom. Floral, örtig. Slutar med mint, nästan menthol.

I munnen: syrligheten mer framträdande, inte helt balanserad. Äpplen längst fram. Honung. Örter i eftersmaken. Som vanligt med Linkwood spelar det inte riktigt bra med mig, men gruppen gillar.

6) Glen Spey 12 år, J&B Rare Blend (numera gin istället för whisky)

I doften: Karaktärsfull. Läder, jord. Inte oljig kanske, men lätt smutsig, lite metallisk. Balanserar en lätt söt ton - kanske åt skalet på toscakaka. 

I munnen: Vanilj, citron, päron, tobak. Sädeskorn. Lite tråkig och vass.

7) Auchroisk 10 år J&B Rare Blend

I doften: Vanilj, päron, muskot. Lime, tobak.

I munnen: vanilj, maltig, kryddig, tobak. Lite lik Inchgower, men inte riktigt lika bra.

8) Strathmill 12 år J&B (tillverkar nu gin istället för whisky). 

I doften: söt apelsin, marmelad. Werthers. Julkryddor - kanel och nejlika. Inte jättebra, lite liksom kletig och stickig.

I munnen: Honungsriskaka, svartpeppar. Smörig men lite torr, örtigt avslut. Okej men inte mer.

9) Blair Athol 12 år Bells

I doften: choklad, russin. Fikonmarmelad. Lätt kryddigt. Lite anonymt sherry-lagrat. Blair Athol?

I munnen: mer åt söt apelsin, nästan saftig. Chilipeppar. Russin. Lite tråkig, men de som gillar sherryfat...

10) Benrinnes 15 år Johnnie Walker Red label 

I doften: vanilj, fruktkräm, kola. Söt, elegant. Dailuaine?

I munnen: fyllig, elegant och lagom karaktärsfull. Söta äpplen i smulpaj, kola, fikon. Sötman vinner över syrligheten. Ja nog påminner det om Dailuaine. Bra.

Facit: nejdå, här har vi Benrinnes... Med facit i hand finns lite tändstickor i eftersmaken. 

11 Dailuaine 16 år Johnnie Walker

I doften: smutsigare. Lite salt, torkat kött. Verkstad. Rejält maltig. Benrinnes?

I munnen: Maltigare, mer sälta och ruff. Kött och malt - det borde vara Benrinnes. Jättefin balans mellan destillat och sherryfaten. Bäst?

Facit: här förväxlades Dailuaine-Benrinnes. Får erkänna då att ikväll slog Dailuaine favoritdestilleriet Benrinnes. 

12) Mortlach 16 år Johnnie Walker Black label 

I doften: Pepprig, ganska rejält skarp i näsan. Oljigt smutsig. Tändstickor. Sylt på svarta vinbär. Mortlach? Eller ja, svårt skilja från Benrinnes.

I munnen: Rejält med sherry - svartvinbärssaft deluxe. Tändstickorna är där igen, men lite mer nedtonat. Doften var bättre balanserad - här blir det mest en sherrybomb. 

Kul att ha provat denna legendariska buteljering. Men förstås inte värd de 3700 kronorna klubben betalade för flaskan.

13) Caol Ila 15 år Bulloch Lade, Black Bottle, Johnnie Walker

I doften: vanilj, citron, rök - Caol Ila. Mineralisk - blöta stenar. Lite industriell - blöt asfalt. Bra.

I munnen: Lite torr rök, vanilj och citron. Sjögräs och nästan lite åt skaldjur och fisksoppa matchat med ett vitt vin. Lite smutsig i avslutet. 

En riktigt bra Caol Ila. Men precis som Mortlachen som tillverkas denna inte längre och är extremt dyr på auktion (över 4000 fick klubben betala).

Gordon & MacPhail Aultmore 18 år

Denna gång är det dags för en Aultmore från Gordon & MacPhail.

Aultmore är ett destilleri som jag lärt mig uppskatta mer och mer, och som det ofta också går att hitta trevliga buteljeringar av. Deras 12-åring är prisvärd, deras Exeptional casks är bra om än inte lika prisvärda. Men kanske är det i synnerhet oberoende buteljerares utgåvor, som denna, som man ska titta lite extra efter.

Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Aultmore 18 år
Fat 18/032 destillerad 2000 och buteljerad 2018
Refill american hogshead, styrka 56,4 procent, kostade ca 1200 kronor 2020.

Färg: guld

I doften: maltig och fruktig. Åldern märks i hur liksom tjock doften är, inte i ek - precis i min stil. Väldigt tropisk - grillad ananas och torkad banan och mango, ihop med hemlagad äppelmos. Bakom en härlig, balanserad maltighet på nygräddad smuldegspaj och mandlar (som en glasyr på en toscakaka).

I munnen: fruktsaftig och med ett mycket lätt ingefärasting. Precis lagom söt, där de tropiska frukternas sötma matchas med en medellätt beska. Precis som i doften finns bakom frukterna malten som slipats ner med åldern. Jättegott.

Med vatten: ”ljusare”, med apelsin och passionsfrukt nu med i fruktmixen. Syrligare och beskare, men fortsatt fin balans. Fortfarande ligger de tropiska tonerna längst fram - torkad mango leder den långa eftersmaken.

Sammantaget: refill ex-bourbon, ett karaktärsfullt destillat som fått lega ca 18-20 år - stilen av whisky jag är extra svag för. Suveränt gott. De tropiska frukterna ackompanjerade av den nedslipade malten, det gör sig så bra. Inte jättekomplext, för det finns inte mycket sekundära ålderstoner (på sin höjd svagt av damm och polerade bestick), men det är en marginell invändning.

Poäng: 90 p.

Dailuaine 16 Flora & Fauna

Under våren 2023 kom en av whiskyvärldens mest kända serier till bolaget. Flora & Fauna-serien, med fokus på Diageos mindre kända destillerier, har funnits i decennier. Säregna etiketter, bra priser och överlag god whisky, så brukar det låta. På minus finns endast att serien buteljeras på 43 procent - vilket idag kan anses lite lågt - samt färgning med sockerkulör. För min del är det senare den större bristen - den artificiella orangea färgen gör att jag upplever en sämre autenticitet.

Dailuaine är ett av de där okända Speyside-destillerierna som nästan enbart producerar whisky för blendedbuteljeringar. Vi vet vid det här laget att bristen på kändisskap inte säger något om kvaliteten - min upplevelse är att Dailuaine kokar bra, ganska karaktärsfull sprit, som gör sig bra på även på mer aktiva sherryfat (ex SMWS och Adelphi buteljerar sådana regelbundet). Även denna Flora & Fauna är lagrad just på sherryfat.

Dailuaine 16 år Flora & Fauna
Lagrad full tid på sherryfat.
Buteljerad på 43 procents styrka, med sockerkulör.
Inköpt på bolagets lansering våren 2023 för 679 kronor (slutsåld)

Färg: sockerkulör.

I doften: sirap, kola, karamell (nej, jag tror inte det senare kommer från färgningen). Karamelliserat knäckig, en härlig ton jag ibland upplever hos Glenfarclas. I bakgrunden sylt på röda bär och kanelstång. Äppelkompott på söta, röda äpplen? Rågbröd följer efter en stund sirapen. Inte jättekomplext, men en jättebra doft, som gynnas av den lägre alkoholstyrkan.

I munnen: väldigt konsekvent med doften - kola och kokta äpplen i förgrunden. En mandarin serverad med en café creme. Ett lätt kryddigt sting av ingefära. Citronkola och werthers hänger i med ett medellångt avslut. Så pass fyllig att de 43 procenten räcker ganska bra, åtminstone för sig själv.

Med vatten: lite kryddigare med svartpeppar och ingefära. Fortsatt äppelkompott och kola, och den röda bärsylten märks på nytt. Både fyllig och frisk, nu nästan lite spritsigt kolsyrad i avslutet.

Sammantaget en mycket välgjord sherrylagrad whisky, en klassiker som står sig bra än idag, och därtill med en attraktiv prislapp. Jag vet åtminstone två personer som håller denna Dailuaine som en återkommande ”huswhisky”, och det är lätt att förstå varför. Värd att titta efter utomlands eller nästa gång den släpps på bolaget.

Poäng: 87p.

Benromach Germany Exclusive 2011

Avslutar sommarsemestern med en Benromach, köpt i Hamburg förra året. Som så ofta tidigare kommer provningen för bloggen precis när flaskan är på väg att ta slut.

Benromach Germany Exclusive nr2 2011

First fill bourbon- och sherry casks. Buteljerad på 48 procent, 1800 flaskor. 760 kronor i Tyskland september 2022.

Färg: bärnsten

I doften: först apelsin- och vaniljkola, sedan rök från vedbrasa och maritima toner av sälta och blöta klippor vid havet. Lime.

I munnen: BAM! Ordentligt kraftfullt direkt i munnen. En ordentlig rökpuff som känns kraftigare än 10-12 ppm, och den är salt, blöt, jordig och smutsig. Industriell, åt förbränningsmotorer och blöt asfalt. Men det finns också blodapelsin, kola, sirap och choklad, som inte gör whiskyn söt men som skapar en sorts tillgänglighet, och tar whiskyn från intressant till god.

Med vatten: whiskyn mjuknar lite, nya smaker som äppelkompott granolamüssli har tillkommit. Men det är relativt sagt - fortfarande är denna Benromach väldigt skrikig och karaktärsfull. Fortsatt mycket apelsin, som gifter sig med blöt jord och motorolja. Saltlakrits. Lätt ekbeska, någon sorts bärmarmelad och kola i avslutet.

Sammantaget en väldigt bra Springb... jag menar Benromach. Men det är lätt att tankarna går till Campbeltown när det blir så här karaktärsfullt. Jag skulle också vilja påstå att denna whisky är ett argument för blandade fat versus single cask. Bourbon- och sherryfaten har gift ihop sig på ett väldigt snyggt sätt, och 48 procent är en perfekt styrka för denna buteljering.

Poäng: 90p

Campbeltown festivalprovning 2023, med LKWF

När man aldrig själv varit på whiskyfestivalen i Campbeltown, ja då blir man ju extra glad att få chansen att ändå få prova whiskyn. Som vanligt är det generösa Johan Andersson som fått tag i flaskorna.

 

1 Kilkerran Open Day 2023, 17yo, 57,5%, Triple Distilled 

I doften: citron, honung, kola. Väldigt fin balans mellan syrlighet och sötma.

I munnen: vanilj, citron, spröd smuldeg. Lätt uttorkande på tungan, jättegott. Med vatten lite mer besk ek.

2 Hazelburn Open Day 2023, 14yo, 49,8%, Oloroso casks

I doften: tydlig sherry, om än lättare än senaste årens oloroso-utgåvor. Svagt av olja.

I munnen: sherryfruktig, pepprig. Upplevs yngre än 14 år. Med vatten en inte så angenäm beska. Konstig.

Ingen hit bland övriga heller.

3 Springbank Open Day 2023, 24y0, 47,6%, Oloroso och Port

I doften: murrig, hallonremmar och läder. Lakrits. Björnbär. Rökslingan är fantastiskt fint integrerad.

I munnen: rödfruktig. Tvålig och lite lavender säger de andra - ja, jo, tyvärr. Björnbär igen, choklad, hallon. Lite uttorkande.

Lavendertvålen är en stor besvikelse. För mig okej, men absolut en besvikelse.

4 Longrow Open Day 2023, 8yo, 54,9%, Oloroso casks

I doften: rök, peppar. Ekspån. Stängd.

I munnen: ek och peppar, rök och röda bär bakom. Med vatten lite mjukare på eken, men lite mer beskan.

 

5 Glen Scotia Festival 2023 Single Cask, 5yo, 59,5%, First Fill Bourbon

I doften: pepprig, ganska torr. Vanilj, citron, sjögräs - tydligt destilleritypiskt. Sälta. Bra!

I munnen: samma maritima toner, balanserar mot söt kola. Väldigt drickbar på fatstyrka.

 

6 Glen Scotia Festival Dinner 2023, 6yo, 58,2%, Finished in Bord Red Wine Hhd

I doften: bärfruktig snarare än vinös. Kola. Bra men lite intetsägande.

I munnen: mer fyllig, balanserad beska, lätt kärv. Läder.

Bättre än förväntat.

 

7 Glen Scotia 2023 Festival Bottling, 11yo, 54,7%, LP Finished in White Port

I doften: sjögräs, citron, sälta, lätt rök. Lätt honungssötma. Sedan pepprig. Lätt åt vitt vin, säg en riesling. Bra.

I munnen: samma maritima karaktär får stort spelrum, i en något sötare tappning. Med vatten lakrits också. Torvig rök. Citronbeska avslutar.

Provat tidigare, detta är toppenbra. Glad att ha en flaska.

Sammantaget: berg- och dalbana denna Ctown-festival. Kilkerran och Glen Scotia på bourbon och vit port är i en klass för sig, övriga är på sin höjd okej. Springbanken är en gigantisk besvikelse och vi frågar oss hur man kan ha buteljerat denna, och dessutom till fansen som gjort pilgrimsfärden till Kintyrehalvön.

Gammelstilla Jubileum

Nästa Gammelstilla ut på bloggen är Jubileum från förra året. Det är drygt fem år gammal och lagrad på fat som tidigare innehållit madeira och bourbon. Med tanke på att upplagan var 888 flaskor stor bör det ha varit ett fat av varje. Jubileum släpptes först till Gammelstillas aktieägare, därefter släpptes återstående dryga 300 flaskor via systembolagets privatimport och sålde slut inom något dygn.

Jag fick chansen att prova Jubileum i samband med besök på destilleriet i december. Jag minns att jag tyckte det var en väldigt bra whisky, som tagit tillvara det bästa från madeirafatet (börjar förstå varför kompisen Crille gillar dessa fatlagringar). Därför väldigt glad att senare kunna byta till mig en halv flaska.

Bildkälla: Gammelstilla

Gammelstilla Jubileum
Lagrad på madeira- och bourbonfat.
49,5 procent stark.Kostade 888 kronor i oktober 2022 och är slutsåld.

Färg: bärnsten, rost

I doften: spännande och söt. Sockerkaka bredvid brittisk fruktkaka. Sirap på varma plättar, från hotellets frukostbuffé (heh, roliga associationer idag!). Söt apelsin, honung, peppar balanserar mot sötman. Äppelmos med lätt syrlighet. Längst bak lite mörkare toner av kaffe och jord.

I munnen: brödig sirap, plättarna igen. Krämig, söt textur. Apelsinen har mer beska och går mot blodapelsin. Fin balans mellan sötma och syrlig beska. Mycket apelsin, bakom kommer äppelmos och skal från röda vindruvor. Honung och sirap, nötter, och tillbaka till fruktkakan. Hur kan detta bara var fem år?? Jättebra balans mellan destillat och fat.

Med vatten: i doften lite torrare, lite mer vanilj. Men fortsatt väldigt mycket sockerkaka och sirap med plättar. Med några skivor apelsin ovanpå. I munnen apelsin, malt, nötter, honung och vit choklad. Äppelmos. De mörka tonerna av jord och kaffe har vuxit. Syrligt gelégodis i gommen som övergår i lätt sälta i eftersmaken. 

Sammantaget: definitivt den bästa Gammelstillan jag provat, likaså en av de bästa svenska whiskies jag provat. Söt, men verkligen inte bara söt - massor av Gammelstillas DNA, fantastisk balans med faten och mer utvecklad och komplex än tidigare, yngre buteljeringar.

Poäng: 88-89p.

Gammelstilla Slagg

Dags att prova lite Gammelstilla! Först ut är buteljeringen Slagg, som släpptes tidigare i vår. Kommer också prova Jubileum samt ett privatfat, förhoppningsvis relativt snart.

Slagg är en udda buteljering, där Gammelstilla tagit slattarna som blivit över från sina privatfat. Privatfat brukar innebära små, aktiva fat, exempelvis mättade med sherry eller nya ekfat. De har sedan fyllt på med ett 200 liters bourbonfat. Namnet Slagg är passande, då slagg är en restprodukt vid järnbrytning/produktion, och Gammelstilla håller till i lokalerna från ett gammalt järnbruk.

Gammelstilla Slagg
Slattar av privatfat samt ex-bourbon
54,3 procents styrka. Kostade 755 kronor på bolaget- kan ev finnas någon enstaka sista flaska kvar.

Färg: bärnsten

I doften: inledningsvis mycket sherryfattoner och en liten del nyek - kolaremmar, körsbär, fikonmarmelad, kaffe, russin, torr vanilj och peppar. Romrussin, och lätt av otända tändstickor. Bakom lite brödig malt och röda äpplen. De kraftiga fattonerna kommer överraskande bra överens!

I munnen: krämig, saftig munkänsla, den aktiva eken kommer först i eftersmaken. Russin, fikon, bigarråer, kaffe och choklad - fortsatt mycket sherry i privatfaten - men det är kul att också det karaktärsfulla gammelstilla-destillatet skiner igenom med sin apelsin och lite köttiga toner. Lätt uttorkande tanniner till sist i ett långt avslut.

Med vatten: tydligt mer äpple och apelsin i doften - bra! Kaffe, vanilj. Munnen har behållit sin krämiga textur. Apelsin, körsbär, kola, chili. Sirapslimpa. Mild lime och choklad i avslutet. Mycket gott!

Sammantaget: att blanda slattar från små, aktiva privatfat - kan det verkligen bli bra? Jo, inte bara överraskande bra, utan Slagg är en riktigt god whisky. Att fylla ut med whisky från bourbonfat verkar ha varit ett mycket bra beslut, det är som att detta öppnat upp utrymme för de aktiva småfaten och fått dem att samspela. 

Poäng: 86-87p

Old Malt Cask Auchroisk 24 år

Ytterligare en Old Malt Cask, denna gången från anonyma och svåruttalade Auchroisk. Denna flaska hittade jag genom att bläddra genom Clydesdales stora sortiment, och slogs då av hur billigt en så gammal whisky såldes.

Old Malt Cask Auchroisk 24 år

Destillerad augusti 1996, buteljerad februari 2021

Refill hogshead, fat HL18199, 293 flaskor

Styrka 50 procent. Kostade sommaren 2022 1660 kronor via Clydesdale, nu slutsåld.

Färg: vitt vin

I doften: börjar utomordentligt med vanilj, lemon curd och smulpaj. Följs av äppelkompott, apelsinskal och svartpeppar. Detta är härligt friskt och lätt, men ändå med mycket kraft. Smör, fänkål. Läder, damm. Båda tummar upp.

I munnen: väldigt söt och lätt citron - säg citroncheesecake och farinsocker. Söta äpplen och apelsin gör upplevelsen lite fylligare. Väldigt skönt oljig i munnen. Kryddigare än i doften - örter, ljung, sälta och i eftersmaken chilichoklad. Ananas, mango, persika. Citronen följer med hela vägen i ett långt avslut.

Med vatten: vattnar en såpass gammal whisky försiktigt. Doften blir lite dämpad - apelsinskiva i vattenglas, sedan äpple och lime. I munnen dock ingen försämring, här än lite ljusare med fläder, ingefäragodis och blandad söt citrus. Avslutet lite mer sötsyrligt.

 

Sammantaget: det var ju något åt det här hållet jag hoppades på. Men denna Auchroisk överträffar förväntningarna. Upplevs definitivt så gammal som sin ålder, i harmoni och komplexitet, men helt utan tendenser till trötthet eller ekdominans. Refill bourbon i all sin prakt alltså.

Poäng: 90-91p

Old Malt Cask Benrinnes 19 år

Old Malt Cask buteljeras av Hunter Laing, och är en serie som funnits i många år. Det är single casks buteljerad på 50 procent, eller fatstyrka om denna är lägre. I Sverige finns Old Malt Cask tillgänglig via Clydesdale.

Idag en från favoritdestilleriet Benrinnes, destillerad millenieåret 2000 och som sedan legat på en bourbon barrel i nitton år.

Old Malt Cask Benrinnes 19 år

Destillerad april 2000, buteljerad februari 2020

Bourbon barrel, fat HL17673, 249 flaskor

Styrka 48,7 procent. Kostade sommaren 2022 1380 kronor via Clydesdale - nu slutsåld men finns tillgänglig via thesinglemaltshop.com 

Färg: halm

I doften: pressad citron, ganska skarp och med en del beska. Bakom också apelsinskal. Peppar. Den här lite köttiga tonen som ofta hör Benrinnes till - säg torkat renkött. Sötsyrliga äpplen, svagt av färsk ananas. Fruktsötman balanserar upp på ett bra sätt.

I munnen: härligt utvecklad i munnen. Lika delar äpple, citron och ananas, och lätt sprudlande nästan som en cider. Honung. Peppar och mild chili, som flyter ihop med det torkade köttet. Brödkryddor, fänkål, lätt oljigt. Det finns lite peppar i gommen, men munkänslan är övervägande oljig. I eftersmaken apelsin och köttet som övergår i dammiga böcker. Gott!

Med vatten: doften blir torrare, vilket är lite synd. Citron, peppar och träspån är det som kommer fram. Munnen har lyckligtvis inte genomgått samma förändring, utan har gått från oljig till mjukt krämig. Mycket honung och apelsin, bakom fortsatt sprudlande äpple. Renköttet är långt bak men tittar fram, och bidrar med en lätt sälta i avslutet.

Sammantaget: Denna Benrinnes var jag inledningsvis inte helt nöjd med vid uppkorkning för cirka ett halvår sen. Upplevelsen var då mer pepprig och torr. Oxidering i flaskan har verkligen haft en positiv påverkan. Benrinnes gör sig verkligen väl i åldern 18-20 år, där destillatet är tillräckligt kraftfullt för att behålla sin karaktär, men slipas ner och mjukas upp. 

Poäng: 88p

Old Pulteney Vintage 2006 TR & Clipper

Old Pulteney från Wick i norra Skottland. För mig ett destilleri som är lite hit-and-miss - från fantastiska smakupplevelser i båda ändar av prisskalan till mindre trevliga upplevelser på sista plats i blindprovningar.  Därför köper jag sällan Pulteney på chans, men kan å andra sidan också leta efter specifika buteljeringar. Stilen går ofta åt kraftiga oljiga och maritima toner - karaktärsfullt, men inte fullt så extremt som säg Craigellachie.

Idag dags för två officiellt utgivna NAS-whiskies. Först Travel Retail-buteljeringen Vintage 2006, lagrade på 1st fill ex-bourbonfat. Läst på nätet att åldern är 11 år, men jag är lite osäker - då borde ju buteljering gjorts redan kring 2017/2018, och denna säljs fortsatt idag. Innebär det att åldern ökar? För mig frågor utan tydliga svar. Hursomhelst är det lite underligt att en sådan mängdwhisky är lanserad som en vintage. 

Därefter en lite äldre utgåva: Clipper, eller Clipper Round the World 13-14. Utgåvan uppmärksammar en seglingstävling med samma namn och år, där destilleriet deltog med en båt och besättning. Ingen uppgiven ålder, lagrad på ex-bourbon och ex-sherryfat, buteljerad 2014. Utgåvan var 16200 flaskor stor. Jag fick höra talas om denna utgåva genom David Tjeders blogg, och har därefter köpt ett par flaskor på auktion.

Två utgåvor på samma styrka - 46 procent - och liknande fatlagring. Bra läge att prova dessa bredvid varandra!

Old Pulteney Vintage 2006 Traveler’s exclusive
Lagrad på 1st fill ex-bourbonfat. 46 procents styrka.
1 litersflaska. Kostade 500 kronor på Cinderella 2022.

Färg: halm till guld

I doften: honung, söt apelsin, smulpaj, ackompanjerat av sälta från blöta skärgårdsklippor. Alla dessa delar ungefär lika framträdande. Därefter också äppelmos och mild ek i form av peppar och druvtanniner. I slutet också lite citrusbeska och torkat sjögräs. Bra, typisk Pulteney-doft, men saknar det lilla extra.

I munnen: honung, malt, söt apelsin - lik sin doft. Sältan är lite mildare men smyger med. Honung och söt malt leder smakupplevelsen - välgjort om än lite enkelt. Sälta och sjögräs markerar dock adekvat det maritima ursprunget, och jag gillar att söt citron och sälta kliver fram efter en stund. Lite krämigare textur jämfört med doften som var lite torrare. 

Med vatten: lite mer fruktbeska hittar fram och släpper fram apelsinen. Lite sämre balans och lite mindre maritim, men på ett positivt sätt lite mindre försiktig. Anar jag till och med den Pulteniska oljan där bak bakom apelsinen?

Old Pulteney Clipper
Lagrad på ex-bourbon och ex-sherryfat. 16200 flaskor, buteljerad 2014.
Styrka 46 procent. Betalat 550 respektive 730 kronor på auktion 2022 och 2023.

Färg: halm, nästan identisk men snäppet ljusare.

I doften: inledningsvis lite mer vanilj, igen malt i form av smuldeg, lemon curd. Äppelkompott, sedan torkad banan och torkad ananas från naturgodishyllan. Grapefrukt? Gelégodis. Tydligt mer elegant och upplevs äldre. Ett härligt stänk av havssalt. Lakrits. 

I munnen: mer citrus och sjögräs, mer söta äpplen, och i synnerhet tropiska frukter som inte finns i Vintage 2006. Inte lika tydligt banan i munnen, ersatt av nektarin istället, och ananasen är nu både torkad och färsk. Precis som David Tjeder associerar jag de tropiska frukterna till lite äldre whisky lagrad på bourbonfat, en stil jag verkligen gillar. Sherryfaten spelar verkligen i bakgrunden, men bidrar i bakgrunden till lite mörkare toner som café latte och choklad.

Med vatten: sälta och apelsin kliver fram. De tropiska frukterna lite mer i bakgrunden, men mango tittar fram. Vanilj, vit choklad. Gelégodis. Mint i eftersmaken.

Sammantaget: Två välgjorda whiskies med en bas på vanilj/honung och malt, och Pulteney-typisk citrus och sälta. Så långt likt, men sedan två lite olika whiskies. 

Vintage 2006 är en betydligt enklare, mindre komplex whisky, men som imponerar i sin priskategori - för 500-550 kronor á 1 liter en toppenbra vardagswhisky, som med sin högre styrka ger en fördel mot Old Pulteney’s 12-åring.

Clipper är en fantastisk whisky som älskar lite äldre orökig whisky lagrad på bourbonfat. Här finns citrus och äpple, men framför allt är det de tropiska frukterna som höjer upplevelsen. För att vara en NAS, en whisky utan uppgiven ålder, så är Clipper något i hästväg bra. Besöker jag destilleriet någon gång måste jag försöka lirka ur dem vad det kan vara för ålder på faten som ingått. Lägg på de maritima tonerna av sälta och sjögräs så har vi en äldre, elegantare Old Pulteney i toppform. Hittar ni på auktion så är detta en varm rekommendation, sannolikt också till ett väldigt rimligt pris.

Poäng:
Vintage 2006: 83-84p
Clipper: 89p

SMWS 16.62 Glenturret (Ruadh Maor) 8 år "No two sips are the same"

Sista dropparna av ytterligare en SMWS-flaska. Denna känner jag ett extra stort behov av att dokumentera på bloggen, eftersom detta är en rätt udda rökare.

Glenturret sägs ibland vara Skottlands äldsta destilleri i drift - 1763 ska det ha grundats. Sedan 2019 ägs Glenturret av Lalique och Hansjörg Wyss - det förstnämnda ett företag som tillverkar exklusiva vaser, smycken och parfym, den senare en schweizisk miljardär som bl a var nära att köpa favoritklubben Chelsea FC häromåret. Ägarbytet har inneburit att Glenturret nu satsas på som single malt i exklusiva flaskor från Lalique.

Rökig Glenturret produceras sedan 2009 och går under namnet “Ruadh Maor”. Namnet sägs komma från ett stort rött hus i bygden, som hamnade under vatten när en damm skulle byggas. 

Det rökiga destillatet skapades som en beståndsdel till den då nya blenden Black Grouse. Ren Ruadh Maor är enbart tillgänglig från oberoende buteljerare, men finns också uppblandad med orökigt destillat i de officiella, rökiga utgåvorna.

Glenturret har med Ruadh Maor skapat en riktig rökbest - hela 80-120 ppm mäter fenolhalten i malten. Kanske behövs en sådan hög halt, när man använder fastlandstorv? 

De få turrets jag provat tidigare har nästan alla varit icke-rökiga, och de har inte fallit mig i smaken - ofta finns där en tvålig violton som är rätt störande. Den enda rökiga jag provat tidigare dock - se adelphi-provningen från Malmömässan 2022 - den imponerade.

SMWS 16.62 Glenturret (Ruadh Maor) 8 år "No two sips are the same"

Re-charred hogshead, 280 flaskor, styrka 62,3 procent. 685 kronor via SMWS i januari 2022.

Färg: halm

I doften: jord, honung, kraftig rök. Liksom både kraftigare och stökigare än typiska skotska fastlandsrökare - bolmande, med en rejäl kolbädd, lätt industriellt oljigt eller sotigt. I slutet också lätt kryddigt, och ceder.

I munnen: äppelfruktig först, sedan tar röken över. Motorolja, grillkol, metall, brinnande ljung. Lätt syrligt och salt. Lätt sträv efter en stund i munnen men inte så det stör. Apelsinlikör och choklad i avslutet.

Med vatten: lite mer sötma - apelsinkola, vanilj, sirap, innan den där sotiga och lite vegetala (finns det ordet på svenska?) röken bolmar loss.

Sammantaget: Glenturrets rökrecept är något utöver det vanliga. Det här är kraftfullt nog att ersätta en Islay när röklukten faller på, samtidigt med en egen signatur. 

Ruadh Maor är inte primärt gjord för att släppas oblandad som single malt, och vi är nog ett fåtal nördar som dras till denna. Och även bland nördar kommer nog vissa tycka att detta är för smutsigt och udda, men jag gillar det skarpt.

Poäng: 88p

Limburg 2023: söndag

Andra dagen i Limburg. Mässan är betydligt lugnare på söndagen, färre människor och det glesar ut än mer på eftermiddagen. Skönt, och bättre möjligheter att prata med deltagare och utställare.

22) Villa Konthor Tamdhu 12 år 2007, 51,6 procent, ex-bourbon cask. På rekommendation av LG.

Citronvatten, vanilj. I munnen citron marmelad, lätt sälta. Kokos, krämig. Mycket trevlig!

23) The Nectar Balmenach 32 år, 1989, 44,6 procent, ex-bourbon? Magnus Fagerströms bästa under lördagen.

Mjuk doft, citron, vanilj, svagt av bondgård - gödsel och hö. I munnen kola, läder, apelsinskal, kött... Jättebra. 

24) Villa Konthor Inchgower 13 år, 2009, 51,9 procent, refill hogshead.

Äpplen, apelsin, vanilj, peppar. Kola, päroncider, lime. Jättetrevlig mjuk refill bourbon.

Fick sista dropparna!

25) Lady of the Glen Tormore 12 år, 2011, 55,1 procent, sauternes finish.

Honungskaka, nötter, sirap. Tropiska frukter. Sött vitt vin, söt lime. Äpple. I eftersmaken bondgård, åt blöt jord och komocka. En toppenbra Tormore.

26) James Eadie small batch Benrinnes 9 år, buteljerad 2021, 46 procent. Ex-bourbon, 2 refill-fat och ett 1st fill.

Valnötsbröd, bacon, vaniljfudge. I munnen grapefrukt, nötter, sprucket läder. Citronskal i eftersmaken. Gott!

Omtalade James Eadie-boken om 20-talets destillerier.

27) Findlater's finest 60-tal, 43 procent. Stor flaska. Enligt italienska Max(?) sannolikt bara malt, ev Lagavulin i mixen.

Lätt metallisk, chokladfudge, gammrök (som Tjeder skriver). I munnen syrlig, marmelad, jord, fruktig rök, läder. Jättebra gammal blend.

28) Johnnie Walker Black Label 50-60-tal. Okänd styrka.

Dov, vanilj, källare, koppar. Söta äpplen, apelsin. Svagt av rök? Bra!

29) Findlater's finest 70-tal, 40 procent.

Inga noter, men rätt lik sitt äldre syskon. Bra

.

30) Mossburn North British 13 år, 2008, 55,8 procent. Beaujolais-finish!

Mjuk, ljus, lätt - bra! Kola, körsbär, peppar. Lätt grain kan visst göra sig bra med ett lätt Beaujolaisvin!

X) The Finest Malts Port Charlotte 15 år, 52,1 procent, sherry hogshead.

Skrev inte noter, men likt Thompsonbrödernas Caol Ila så har sherryn tämjt röken rejält. Välgjord men inte riktigt min stil.

32) The Whisky Agency Drunken Squirrel hazelnut sprit, 40 procent 

Inga noter, men ja... Rostade hasselnötter, helt klart!

En buteljerare med snygga etiketter,
och lite höga priser.

32) The Whisky Agency Loch Lomond Croftengea 16 år, 2006, 52,2 procent. (Ex-bourbon?) Hogshead.

Mulljord, fruktsyra, lätt vanilj. Cafe Creme. Mycket fruktestrar, lätt smörig. Lätt jordig rök. Lik Croftengeasyskonet från Acla.

Bildkälla: Spiritofyorkshire.com

33) Filey Bay Flagship (Yorkshire Distillery) 46 procent. Instegswhiskyn i sortimentet.

Mycket malt och bröd, korn, nötter. Söt lime. I munnen sötare, vaniljbulle, nötter. Spröd. Ung, men likt Dornoch så uppskattar jag att få en tydlig destillerikaraktär.

Min första Rosebank!

34) Rosebank 12 år, buteljerat sent 70-tal eller tidigt 80-tal, 43 procent.

Koppar, kaffe, jord. Äpple. I munnen kakor, koppar, vanilj. Väldigt balanserad och välgjord - jättebra.

35) Glen Garry Finest, 70-tal, 43 procent. Oban Distillery nämns på etiketten, indikativt på ingående whisky?

Fruktig, livlig, kola. Kaffe, jord. Äpple, blandad frukt. Lätt av läder. En flaska med väldigt lite OBE.

En av mässans bästa etiketter?

36) Liquid Treasures Balmenach 10 år, 2010, 50,8 procent. Refill sherry hogshead.

Lätt sträv, tydlig men mjuk ex-sherry. Lätt köttig, som Balmenach ska vara. Bra.

37) Liquid Treasures Blended Malt, 30 år, 1992, 51,6 procent, refill sherry butt. Enligt utställaren Edrington stock, alltså sannolikt Macallan, Highland Park mm i mixen - tyvärr märktes det på prisnivån.

Inga noter, men bra.

Bildkälla: whiskybase

38) Liquid Treasures Ben Nevis 20 år, 1998, 52,1 procent, bourbon hogshead.

Äpple, vanilj, honung, vaxig. Lätt sträv, men annars bra.

39) Liquid Treasures "A Secret Highland Distillery, peated type", 21 år, 2000, 54 procent, ex-bourbon. Oklart om det är en rökig malt, eller ett ex-rökigt fat - utställaren visste inte ursprunget. Utställaren gissade Ardmore, medan besökare var övertygade om Clynelish.

Vanilj, vax, torr rök, jord, peppar. Gott, smakar absolut som 20+ år. Bra pris, så blev en flaska.

40) Black & White 60-tal fram till 72. 

Inga noter.

41) White Horse 70-tal

Inga noter.

42) Queen Anne 60-tal 43 procent 

Inga noter.

43) Springbank 17 år 2000, cask 676 refill sherry, 44,9 procent. Privatfat för Jörg Witzorkiwitz & Kilian Grimm.

Inga noter, men ren njutning. Lagom mycket sherry och mycket campbeltown som skiner igenom. Tack Dirk för att få avsluta mässan med en så bra dram.

Avslutade med att turista lite i den gamla, vackra stadskärnan innan bussen tog oss hem.

Limburg 2023: lördag

Äntligen Limburg! Första gången för mig. Väldigt mycket whisky, och bitvis också väldigt mycket människor, men trängseln var hanterbar. Större utmaning kanske att navigera bland alla utställare och deras rika sortiment.

1) Ballantine's 12 år 80-tal, 43 procent.

Delikat, honung, dammig. Torkade äpplen och tropiska frukter. Bra!

2) Stewart's Cream of the Barley, 70-80-tal?

Syrligt gelegodis, torkade äpplen, kanel, läder. Mer kopparmynt, lite mer obe-toner, men också lite mer komplex. Bra!

Dirk Rosenboom hällde upp flera
bra blends båda dagarna. Generös
både med whisky och kunskap.

3) Bell's 20 år 43 procent, 80-tal?

Vanilj, damm, lätt unken i doften. I munnen honungsvax, bättre.

4) Dornoch 4 år cask 83, 1st fill ex-bourbon

Jättebra för sin unga ålder. Maltdriven, precis som man önskar.

Connal MacKenzie från Ardnamurchan 

5) Maclean's Nose blended (ej ännu lanserad), 46 procent. 70 procent malt, 30 procent grain (grain lagrad på sherryfat. I receptet Ardnamurchan, campbeltown mm.

Connal visade video där Ardnamurchankollagan Jenny vält just denna flaska ner i en fårhage... :-)

Sälta, malt, vanilj, lätt fyllig. Kola. Väldigt bra blend.

Trångt!

Bildkälla: Eldvatten

6) Eldvatten Arran 15 år Kungliga Katter nr 6, 2007, fat 666 1st fill ex-bourbon barrel, 56,8 procent.

Mörk kola, hallonremmar, lätt syra i eftersmaken. Bra.

7) Whisky Broker Speyside Distillery 24 år 1997, 49,9 procent.

Vaniljkola, citronvatten. Råsocker, vaniljbulle. Levde inte upp till förväntningarna.

8) Acla Selection Loch Lomond Croftengea 10 år 2006, bourbon hogshead, 51,6 procent Schweizisk buteljerare.

Smörig, fruktestrar, vanilj, svag rök. Mycket bra! Blev en flaska hem.

Därefter indisk lunch med Björn på EatTandori. Gott!

9) Tormore 5 år 80-tal, 40 procent

Mild, trött, vanilj, syrlig frukt. Ingen höjdare.

10) White Heather 70-tal, 43,4 procent

Dammig, metall, apelsin, tropisk, kanel, vanilj. Jättebra!

Bildkälla: Clydesdale

11) Firkin Ten Benrinnes 2008, 48,9 procent. Finish på madeirafat.

Fruktkaka eller brittisk christmas cake, kanel -madeirafaten talar. Men också torkat kött från det kraftiga destillatet. Bra, men lite dyr.

12) Maltbarn "Glen Mosset" (Benromach) 10 år, 2013, 54,9 procent

Olja, rök, jord, vanilj, apelsin, choklad. Hallon, kola, mineraler, olja, lakrits. Sträv, sämre i munnen dessvärre.

13) Maltbarn "Granville" (Clynelish) 22 år, 2000, 54,9 procent

Vanilj, honungskaka, jordgolv. Lätt torr doft. I munnen vaniljfudge, lätt sälta, sprött, lätt uttorkande. Med vatten oljig men sträv - mycket vanilj, vaxig, smulig malt. Synd att den var lite för torr.

14) Great Ocean Liners Fettercairn 13 år, 2000, 50,6 procent, bourbon cask.

Lite svårt doft. I munnen oljig, ost, smörig, örter och peppar. Gott.

15) Anam na h-Alba Benrinnes 10 år 2010, 59,3 procent, ex-bourbon. Tysk buteljerare.

Doft: syrliga äpplen, sälta, örter. I munnen köttig, lätt sträv, sälta. Bra typisk Benrinnes - fick bli en flaska med hem.

16) Anam na h-Alba Inchgower 13 år 2008, 56,6 procent, 1st fill oloroso butt

Söt röd frukt, lätt maltig.

17) A. D. Rattray "Burnside" (Balvenie) 26 år, 45,4 procent, bourbon barrel.

Mjuk, vanilj, bibliotek. Komplex, vaxig, söt, läder. Precis så bra som man hoppas från en gammal Balvenie.

Snygg etikett, men inte bästa Caol Ilan.

18) Thompson Bros Caol Ila 9 år, 2014, 52,3 procent. Finish på px-sherry. Buteljerad för mässan.

Rätt kraftig px-sötma, åt russin och bär. Väldigt lite rök och citrus för en Caol Ila, avstod därför köp av flaska.

19) Thompson Bros "Distilled on the Isle of Islay" (Laphroaig) 32 år, 1990, 49,3 procent. Står inte på etiketten, men gissar ex-bourbon. 

I doften: salt rök, fudge. I munnen salt kola, damm, torkad ananas. Gott!

X) The Maltman Ben Nevis 23 år, 1999, 46,7 procent, bourbon hogshead.

Inga noter, men smakade bra.

20) Cadenhead Original The English Whisky Company 12 år, 46 procent, sannolikt ex-bourbon.

Vanilj, musli, ganska kraftig vedbrasa. Kraftiga torkade örter. I munnen sötare - riskakor med sirap. Päron. Röken kraftig men nu mest tydlig i eftersmaken, nu också med ett stänk av tjära och apelsin. Jag brukar gilla rökarna från English Whisky Co, så även denna.

21) Watson's Very Fine No 10, buteljerad 60-70-tal? 43 procent.

I doften metallisk, bärig, kryddig. I munnen fyllig, sherryfat? Läder och damm. Bra!

Kvällen avslutades i gott sällskap på hotellet zur Krone i Löhnberg. Vit sparris med lax - sagolikt gott!