Bushmills-provning med Martin Jurehn, Slainte

Trevliga klubben Slainte höll en Bushmills-provning, så jag fick chansen att testa deras standardsortiment, plus en bonus i form av en tidsbegränsad lansering.

Jag har varit sugen på att prova Bushmills en tid. Visserligen var jag inte särskilt imponerad den gång jag sippade på en Bushmills 10 på en uteservering för några år sedan, men jag hade på känn att detta (nord)irländska destilleri skulle kunna vara något värt att ge chansen på riktigt. 

Bushmills är ett av få irländska destillerier som överlevt de många långa år som Irland krisat som whiskeynation. De fokuserar på single malt, som de trippeldestillerar, samt har också ett par blends. Sortimentet finns tillgängligt via systembolaget till konkurrenskraftiga priser. Styrkan är på låga 40 procent, även på de exklusivare buteljeringarna. Däremot tycks Bushmills restriktiva med att tillsätta färgkulör - Martin Jurehn som ledde provningen sade att det ej används för 16-åringen och uppåt, och i mina ögon ser även den ljusa tioåringen rätt naturlig ut.

Sist ut i linan är en specialbuteljering i en ny serie kallad Causeway Collection (namnet anspelar på The Giants Causeway, en säregen kustremsa där stenarna formats i hexagoner - har av någon anledning missat att besöka denna plats trots två besök på Nordirland). Det är visst första gången på femton år som Bushmills ger ut whisky på fatstyrka, så denna kommer nog bli väl emottagen. Olika länder får olika utgåvor i serien - Sverige får en buteljering med slutlagring på franska banyulsfat (ett sött desertvin). Slutlagringen har varit på hela 2,5 år.

Glömde ta bilder från provningen, men
provningskartan hade jag iaf kvar.

Bushmills Black Bush (blend, 80 procent malt) - 369 kronor på bolaget.

Färg: guld med en lätt röd ton.

I doften: Doftar supertrevligt! Malt och honung, lätt kryddigt och torrt. Mandelsötma, från grainwhiskyn antar jag. Torkade frukter från sherryfaten. Efter en stund finns mynta bland kryddorna.

I munnen mer tydliga smaker från sherryfat och de där lätta grainwhisky-tonerna. Mandlar och Nötter. Precis lagom kryddig. Väldigt silkig, känns inte så farligt vattnig heller. Riktigt trevlig blend.

Poäng: 81p

Bushmills 10 - 429 kronor på bolaget.

Färg: halm

I doften: Maltig, kryddig, nästan lite pepprig. Inte så söt, men honung åt honungsvax. Mjuka, nästan konserverade päron. En lätt metallisk ton (kopparmynt, som David Tjeder brukar prata om).

Verkligen mjuk och krämig i munnen. Bördigt maltig, försiktigt pepprig. Gröna frukter. En ton i munnen av hur stearin doftar. Åter mjukt av metall. Med ett par droppar vatten minskar pepparn och en lite syrlig ton kommer fram. Alltså det här är en riktigt bra tioåring, med sin krämiga vaxiga textur, fina malttoner från destillatet och lätta old-school-vibbar. Det finns vissa likheter med Kilkerran 12 (om än trippeldestillering och en lägre alkoholstyrka också särskiljer). Stark rekommendation.

Poäng: 88

Bushmills 16 - 759 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: visst märks sherry- och portfaten, men också honung igen. Lätt kärva körsbär, mandlar. Mörkt bröd, sirap, oljig.

En len munkänsla som måste komma av trippeldestilleringen. Den lätta texturen gör en stor skillnad, 16-åringens vinfatstoner blir inte så där tunga och mustiga som ex sherryfatsdominerande whiskies kan bli. Mandlar igen. Kolasås, ljusa russin. Örtkryddor (kummin?) stadgar upp. Lätt av syrligt godis i avslutet.

Poäng: 84p.

Bushmills 21 - 1519 kronor på bolaget.

I doften: Inte lika tydligt vinfat i doften, detta är en bredare palett. Mjölkchoklad, kaffe med mjölk.Honungskakor, torkade äpplen och torkade tropiska frukter. Någon sorts sälta långt bak. Jordnötter, kanske saltade då.. Massa lager i denna.

Väldigt komplext också i munnen. Sött vitt vin, diskret. Lätt kärva blåa bär (björnbär, svarta vinbär). Kaffe, kola, mjölkchoklad. Kopparmynt. Ingen av fattyperna tar överhanden utan spelar fint ihop. Jättegott, härligt krämig, tuggig munkänsla. Trätonerna perfekt avvägda. Jag sätter försiktigt i ett par droppar vatten - det funkar fint men ingen större förändring.

Poäng: 91p

Bushmills 2011 Banyuls casks, 53,2 procent - 999 kronor på bolaget.

I doften: Svårt dofta något så alkoholstarkt efter de tidigare. Torrt, honung. Någonstans mellan bärkompott och sylt på röda bär. Kanske söta röda äpplen också. En frisk ljus ton i, bland annat vanilj.

I munnen: Drickbar på cask strength. Svartvinbärssylt, eller drottningsylt. Vanilj, örter. Lätt ektorr. Sötsyrlig godis-finish. Njutbar. De där banyulsfaten verkar ge en trevlig karaktär, men de definierar upplevelsen lite för mycket för min smak. Kanske kan jag ana någon sorts brödig malt i eftersmaken.

Med vatten skumbanan. En torr sötma och persika säger några andra provningsdeltagare, håller med. Vinös. Anis, fänkål. Lite fler lager nu, om än fortsatt tydligt fatpräglat.

Poäng: 85p.

Sammantaget imponerar Bushmills stort denna provning, liksom ett par veckor senare när jag återvänder till mina samples och fyller på med intryck. Bushmills tycks göra ett väldigt trevligt destillat som också sticker ut lite med sin trippeldestillering. Deras core range klarar sig bra på sina 40 procent - visst saknas lite tryck mot om styrkan varit på 46, men doften gynnas av den lägre styrkan och det finns ingen tendens till att kännas vattnig i munnen. Eloge också för de naturliga färgerna, som ger en känsla av vad de olika buteljeringarna har lagrats på.

Jag kan egentligen rekommendera samtliga fem, men särskilt två sticker ut: 10-åringen är riktigt bra för en bourbonfatslagrad instegswhisky, särskilt om man också väger in priset. Att den spelar i ungefär samma liga som Kilkerran 12 säger mycket om hur bra denna är. Sen måste jag lyfta fram 21-åringen som helt klart är bästa dram i uppställningen. Det speglas av prislappen, men den är klart rimlig för en 21-åring idag.

Writers Tears, Copper Pot Distiller’s edition

Irländsk whiskey är ledsamt nog dåligt representerat här på bloggen, och det speglar hur Irland sedan länge stått i skuggan av sin keltiska granne Skottland.

Längre tillbaka, för cirka tio år sedan, gjorde jag en resa till både Skottland och Irland, där jag fick med mig två trevliga irländska flaskor hem (två lite udda saker som en 15-årig single grain (Greenore, destillerad av Cooley) samt en rökig malt (Connemara, sherry finish). Ytterligare någon flaska införskaffades på bolaget. Sedan dess har det dock inte blivit mer än någon enstaka halvflaska Tullamore Dew, med syftet att göra Irish coffee på. Nog för att irländarna är bra på att göra blendwhiskey, men nog måste de kunna göra fler sorters whiskey än så?

Nu är det uppenbart att saker händer på den gröna ön. Från att ha haft enbart tre destillerier så har den siffran ungefär tiodubblats. Varumärken som sedan länge försvunnit återuppstår (ex Yellow- och Red Spot). Irländsk whiskey lanseras på cask strength. I Sverige har arvtagaren till Cooley - Teeling - gjort sig ett namn och lanserar en stor mängd olika utgåvor.

Ett annat av tecknen på den irländska whiskeyns renässans är att den närmast utdöda whiskykategorin ”pot still” plötsligt fått ett erkännande, även utanför Irland. Pot still är, liksom singel malt, gjort helt från sädesslaget korn, men där enbart en del har mältats (vilket spåras till att britterna tillbaka i historien införde skatt på mältat korn). Detta ger en lite kryddigare stil, som särskilt i sin lite oljiga munkänsla sticker ut. Att pot still åter finns på whiskykartan får vi nog särskilt tacka Midleton-destilleriets varumärke Redbreast för, som banat väg för flertalet destillerier som nu följer.

Bernard Walsh på Whiskysnack 16/3 (beklagar suddig bild).

Två av pionjärerna för den irländska whiskeyns återkomst är Bernard och Rosemary Walsh, som 1999 grundade Walsh whiskey. De har alltså varit igång länge, långt innan den boom vi ser idag. Främst har de buteljerat whiskey på recept där särskilt pot still från Midleton och malt från Bushmills blandats. De grundade också ett eget destilleri, men det har de lämnat vidare till ett italienskt företag, som var investerarna bakom.

Bernard Walsh har varit gäst två gånger på Whiskysnack med Klaus Bitchnau (senast nu i veckan, 16/3), och då berättat att drivkraften varit att göra den sorts whiskey som producerades under den irländska whiskeyns guldålder - pot still- och maltwhiskey. Deras varumärken Writers Tears och The Irishman har alltså funnits länge, men det är bara något år sedan de lanserades på systembolaget.

Det är Writers Tears jag provar idag. Utomlands finns Writers Tears i flera olika utgåvor, där denna har undertiteln ”Copper Pot”, vilket syftar den sorts panna som spriten kokats på. Receptet består av 60 procent maltwhiskey från Bushmills och 40 procent pot still-whiskey från Midleton, samtliga delar trippeldestillerade och lagrade på bourbonfat. Just Sverige har dock fått en lite alkoholstarkare variant på 46 procent, mot de 40 som den är buteljerad på utomlands (grattis oss!). Därav står det också ”distiller’s edition” på flaskan. Writers Tears är kylfiltrerad och färgad med sockerkulör - Bernard beskrev på Whiskysnack att de gärna skulle låta bli, men att de fått problem när butiker och köpare klagat på ”dimma” och icke konsekvent färgton i flaskorna, därav sker detta i deras billigare utgåvor. Och med tanke på att Writers Tears kostar 359 kronor så tycker inte jag att vi har anledning att klaga.

Writers Tears, Copper Pot, Distiller’s edition
46 procent styrka. 359 kronor på bolaget.

Färg: Karamell (E150)

I doften: söt av honung följt av en medelkraftig kryddighet. Här finns peppar, ingefära och torkade örtkryddor. Pepparn går över i cederträ men utan att bli torr. Där bakom hittar jag smörkola och kolasnittar (de där kakorna med sirap). En tydlig äppelfruktighet finns här också, mest går tankarna till äppelträd som blommar. En bra doft med en god balans mellan kryddor, sötma, malt och äpplen.

I munnen: väldigt mycket pot-still-karaktär direkt, genom en underbart krämig och oljig munkänsla. Sädeskorn och medelgrovt bröd. Kryddorna återkommer med peppar, ingefära som nästan övergår i söt chili, samt brödkryddor. Beska balanserar mot honungssötma. Sirap, spröda kakor och apelsinskal i eftersmaken. För oss som särskilt gillar whisky lagrad på bourbonfat, och där destillatet får spela främst, då är detta mumma. En kraftfull smak och något helt annat än de irländska blendwhiskies vi känner.

Med vatten: doften förändras inte så mycket, men blir lite ljusare, fräschare - toner av päron och vitt vin (ett lätt sött sådant) har tillkommit. I munnen är förändringen större - nog finns den kraftiga pot-still-karaktären kvar, men mer delikata singel malt-toner kommer nu fram. Äpplen från doften, ängsblommor, honungssötman växer. Kanske är det för att jag vet att det är Bushmill-whiskey med i mixen, men jag hittar i alla fall kopparmynt som, via David Tjeder, jag associerar dit. Ytterligare lager tillkommer i form av choklad och café au lait. Malt och den krämiga texturen hänger kvar länge.

Poäng: 88p.

 

Sammantaget är detta en väldigt imponerande irländsk whiskey. Writers Tears är både njutbar och komplex, kraftig och finstämd. Glöm Jameson och Tullamore Dew - en mer korrekt jämförelse är med skotsk singel malt. Tänk samma klass som bourbonfatslagrade sorter som Deanston 12, Arran 10, eller rent av Kilkerran 12. Det är verkligen inte dåligt för Writers Tears, som finns i en billigare priskategori. 

Med det sagt är förstås Writers Tears klart annorlunda med sin pot-still-karaktär, den där kryddigheten och den oljiga texturen i munnen. Writers Tears kan öppna upp ögonen i Sverige både för pot still-whiskey och Irland som en whiskey-nation att räkna med. Jag är knappast ensam om att se en ljus framtid för irländsk whiskey - det har förstås irländarna själva redan insett, som nu startat upp tiotals nya destillerier de senaste åren. Irländsk single pot still kan bli en konkurrent på riktigt till skotsk singel malt.

Oavsett hur det går för whiskey-landet Irland, så kan Writers Tears varmt rekommenderas. Hoppas att fler varianter letar sig hit.

28/1 2021 - Ardnamurchan/Adelphi-provning med Jenny Karlsson, Slainte

En av de första Slainte-provningarna jag är med på. Provningen leddes av Edinburgh-baserade Jenny Karlsson, med bakgrund på bl a Springbank och Kilkerran och sedan nyligen anställd på Adelphi. Vi som träffat henne några gånger på whiskysnack visste att det skulle bli bra, Jenny sprider verkligen glädje med sina skratt och bjuder på sig själv. Otur för henne dock, corona-nedstängning hindrade henne från att plocka upp samples för alla utom Ardnamurchan.

 

Ardnamurchan AD/09.20:01OB - 46,8%

I doften: inbjudande, honung, citrus och tropiska frukter, trampat jordgolv, något syrligt. Torr vanilj. Uj.

I munnen: Mild flädermarmelad, havssalt. Lemon curd? Maltig. Torvig. Kola, lite spröd. Citronpeppar. Vaxig likt en Kilkerran 12.

Omdöme: Riktigt stark debutwhisky.

 

 

Macduff 2008, 11 YOCask 800815, 264 btls Adelphi - 56,8%

I doften: äpplena är där, en del peppar och vanilj från ek. Lite alkoholstängd. Lite syrlig.

I munnen: mustigt, inte syltigt men… rörörda beska bär. Lite kärv och varm. Och äpple. Med vatten bättre. Apelsin. Tydligare en Macduff nu. Njutbar.

 

 

Inchgower 2007, 12 YOCask 801246, 561 btls Adelphi - 55,8%

I doften: honung, kryddig, pepprig. Ljusare. vaniljkola

I munnen: Mer tydligt sherry. Torkade frukter. Bärgele. Lite het. Med vatten: smör, russin. Gröna druvskal, vitt vin i avslut. Stort lyft.

 

Mortlach 2003, 17 YOCask 800267, 224 btlsAdelphi - 57,6%

I doften: stängd. Lätt syrlighet, svagt liksom bra unket. Men stängt.

I munnen: Det lite köttiga destillatet skiner igenom, men också sötma från torkad frukt. Inte het, men stängd även i munnen. Med vatten kommer baconfett fram mer, honung och vanilj… Tändstickor utan att gå överstyr. Lite salt. Fortfarande mycket bacon en stund senare, lite syltsötma som balanserar. Intressant men inte såld, som tidigare med Mortlach.

 

Glenallachie 2007, 10 YOCask 900828, 592 btlsAdelphi - 64,7%

I doften: ekkryddig. Vanilj, menthol. Sherrylagringen märks med kolaremmar, torkade röda bär, russin, plommon.

I munnen: sherrybomb en masse. De torkade frukterna kompletteras av kaffe, kakao, gräddig vanilj. Mustigt på sina 65 procent men faktiskt rätt drickbar. Med vatten: Muskot! Sen sylt bakom. Lakrits? Härligt silkig munkänsla, gillar.

 

Bunnahabhain 2000, 9 YOCask 947, 554 btlsAdelphi - 59,2%

I doften: Ah. Vanilj i sherryn. Bunna brukar inte bli så bombiga på sherry. Syltig/marmeladig, det är närmast som att stoppa ner näsan i en syltburk. Inte supersött, balanserad beska. Örter och lätt av salt. Bra.

I munnen: Mycket sherry men också maritim sälta, lätt citrus. Ljusare, mer komplex än doften. Riktigt fin balans mellan fat och destillat. Kola. Med vatten än mer salt som står upp mot sötman. Krut. Gillar skarpt, längtar tillbaka till lagerhusprovningen på Bunna 2019.

 

 

Linkwood 2008, 11 YOCask 308341, 309 btlsAdelphi - 54,7%

I doften: stängd. Ektorr, torr vanilj. Kryddigt? Nej, ek och alkohol ger en död doft.

I munnen: Sherrybomb av syltiga röda frukter och bär. Lite kryddig. Kanske lite vanilj. Med vatten lite bättre men torrare. Rombågar, trevligt, en väldig massa choklad både som kakao och söt mjölkchoklad. Njutbart absolut, men helt fatdominerat. Inget definierar detta som en Linkwood, så jag protesterar lite tyst inombords när gruppen tydligt väljer denna som kvällens bästa.

 

 

Ardbeg 1998, 11 YOCask 1981, 185 btlsAdelphi - 57,9%

I doften: rök! Ah, rätt likt Ardbeg 10-röken med kust, sjögräs, skaldjur, men mer oumf förstås. En del vanilj och citrus. Islay-brandrök men som ändå släpper fram övriga dofter.

I munnen: konsekvent i munnen. Mer rökig. Apelsin, sjögräs. Honungsvax. Torr kakao och chili i avslutet. Med vatten än mer rök. Härligt unken fulrök, tjära och tobak. Honungstabletter och kakao. Tänk om man kunde köpa denna sorts Ardbeg idag...

 

 

 

SMWS 7.240 Longmorn 15, Uncork a conversation

Jag har nu varit med i Scotch Malt Whisky Society (SMWS) i snart ett år. Flertalet onlineprovningar har jag skrivit om på bloggen, men det här är visst första egna helflaskan jag bloggar om. Det kändes som det var dags, när flaskan är på väg att ta slut.

Vad tycker jag än så länge om SMWS? Om whiskyn så har de blandat och gett - inget har varit dåligt, men  en del utgåvor har varit bara okej. Liksom varken komplexa eller sådär njutbara att man sträcker sig automatiskt efter glaset igen. Ibland har de inte levt upp till förväntningarna jag har när jag provar whisky från vissa destillerier med ålder kring 12-18 år. Men det finns också utgåvor som varit intressanta, njutbara, ofta från destillerier jag inte tidigare provat. Och några buteljeringar som skimrat rejält, som en 15-årig Glen Scotia jag är glad att ha halva flaskan kvar av.

Ett stort värde med SMWS är hur tillgänglig whiskyn är för oss svenskar. Skatten är betald, så paketen skickas in utan problem. Utgåvorna har också varit bra prissatta - det finns nog ingen annan som kunnat sälja single cask-whisky från ca 550 kronor. Även i prisklassen runt 800-1000 kronor har man kunnat köpa bra whisky, särskilt från lite mer okända destillerier men också mer namnkunniga som Highland Park och Caol Ila.

Dagens whisky är en Longmorn. Longmorn är ett sånt där destilleri som varken är känt eller okänt. I Sverige finns 16-åringen på systembolaget för ca 700 kronor, vilket är tydligt billigare än utomlands. Just denna SMWS-buteljering var förra årets Sverige-exklusiva släpp, och skottarna gick all-in för att vi svenskar skulle känna oss uppskattade - ”In celebration of the Swedish midsummer 2020” står det på etiketten, med roliga teckningar av ett somrigt matbord, blomkrans i håret och två grodor som dansar runt midsommarstången. Själva whiskyn har legat 15 år på någon form av bourbon-cask. Styrkan är på 57,6 procent.

Färg: halm.

I doften: Sött och friskt. Söta röda äpplen, bärkompott. Sen kommer ganska mycket ek - osöt vanilj, peppar, andra torkade kryddor, ja rent av grovhyvlad planka. Ekigheten är lite väl påträngande, ihop med ett dövande alkoholstick.

I munnen: det här är verkligen speciellt! Det finns en tydlig smak av jordgubbar här, kanske också ett stänk hallon men framför allt jordgubbar. Och jordgubbarna ligger någon sorts drink, eller rent av bål. Jordgubbs-bål, i en whisky alltså! Extremt udda, men gott. (Detta är också avbildat på etiketten, sannolikt inte en slump). Fruktsötman balanserar mot en påtaglig kryddighet, en rivig pepprighet. En del beska också. Lite för hett på fatstyrka också.

Med vatten: doften är fortfarande stängd av torra ektoner. I munnen däremot mjuknar upplevelsen på ett angenämt vis, blir lite sötare. Jordgubbsdrinken finns kvar och är mindre het, mindre besk. Kryddigheten har minskat och märks nu mest i avslutet. Munkänslan är härligt silkig. Lite nya smaknoter träder fram, som salt, fudgekola. Eller är det kolasås? Avslutet är smörigt, åt smörkola. 

Sammantaget: En udda och ojämn, men också spännande och angenäm whisky. Doften är sluten och svår, munnen är ovattnad het, pepprig och aningen obalanserad. Men med vatten så får denna Longmorn en fin balans, där de där väldigt egna jordgubbarna-i-bål får gott om spelrum. 

Poäng: ojämnheten till trots, jag säger 84p.