måndag 17 maj 2021

17/5 SMWS 3xPeated

SMWS Sverige med Magnus och Klaus bjöd in till en miniprovning med tre whiskies från deras rökiga smakprofil, samtliga från Islay.


3.320 Smoky white wine sangria”, 16 år (Bowmore)
2nd fill bourbon barrel, 56,9 procent.

I doften: päronsaftsöt, äppelcider, nästan åt vinäger. Fet rök, karré på grillen. Bra. Sjögräs

I munnen: samma saft i munnen, lite het. Köttig sälta i eftersmaken.

Med vatten: bättre, behåller den söta saften och tappar hettan. Vitt lite sött vin. Tydligt mindre rök, mild. Lite köttigare om man tuggar runt den lite, vilket förbättrar upplevelsen. Finns en svag vinägerton som stör lite. Tydligt sämre när man återkommer efter de andra.

 

10.210 ”Herbs ablaze”, 14 år (Bunnahabhain)
Refill bourbon barrel, 56,1 procent.

I doften: Mjuk mix mellan sötma, örter och mineral rök. Rätt mycket ekvanilj.

I munnen: honung, peppar i gommen, åter typisk jordig rök.

Med vatten: blir lite mer tillgänglig. Nu mycket trevlig att sippa på. Mycket honung, lite vaxig, skaldjur, kryddorna backar. Blöta stenar. Bäst i gänget.

 

 

53.360 ”Blade Scunner”, 9 år (Caol Ila)
Refill bourbon hogshead, 59,8 procent

I doften: citrusrök (jaja, det är inte blint). Old english marmalade. Ljung och honung, peppar.

I munnen: Absolut citrus (med beska), men också ljusare frukter i marmeladen. Mer tydlig rök. Torrt och träigt på tungan, men på rätt sida.

Med vatten: lite härlig fisksoppa i mixen. Najs mix citrus och vanilj. Krämigare, saftigare. Som alltid med Caol Ila, bra grejer.

 

 

 

 

söndag 16 maj 2021

Writers Tears Double Oak

Jag har tidigare talat varmt om Writers Tears här på bloggen, och nu kom ett tillfälle att prova lite fler irländare från Walsh whiskey. 5e maj anordnade Whiskykalendern och Slainte en onlineprovning med med Bernard Walsh, där vi fick sippa igenom tre Writers Tears och två The Irishman.

Fler av dessa kommer ut på bloggen vid senare tillfälle, men jag börjar med Writers Tears Double Oak som importören Berntson släpper på bolagets beställningssortiment imorgon 17/5. Som jag gjort tidigare så skrev jag hastigt ner mina första intryck på provningskvällen och återvände senare för att prova whiskeyn mer ordentligt.

Nummer två i linan på provningen var Writers Tears Double Oak. Bernard Walsh berättade att Double Oak var deras andra Writers Tears-utgåva. Där den ursprungliga varianten Copper Pot är lagrad uteslutande på bourbonfat, så blandas i Double Oak också in cognacsfat i mixen. Därmed både fat av amerikansk- och fransk ek, och därav namnet. De var så nöjda med resultatet att Double Oak blev en permanent variant i serien.

Jag har inte provat så mycket whisky lagrat på cognacsfat, men de få som passerat i glaset har lämnat ett positivt intryck. Särskilt går tankarna till rökwhiskyn från Port Charlotte med det kluriga namnet 2007 CC:01. Kanske är det så att högalkoholhaltig sprit, som bourbon och cognac, har en mjukare inverkan på faten i jämförelse med exempelvis olika sorters vin?

När jag skrev mina doft- och smaknoter jämförde jag med Copper Pot distiller's edition, för att få en så bra bild som möjligt hur Double Oak skiljer ut sig. På provningen jämfördes Double Oak istället mot den alkoholsvagare Copper Pot på 40 procent, som säljs utanför Sverige. Det var tydligt då bland deltagarna att Double Oak rankades högre av de två - hade jämförelsen varit Sverige-tillgängliga Distiller's edition, på samma alkoholstyrka, så hade nog fajten varit jämnare.

Bernard Walsh, lika trevlig som tidigare tillfällen.

 

Writers Tears Double Oak 46 procent (bourbon & cognac casks)
Släpps i Sverige 17/5 för 499 kronor.

I doften: i jämförelse med Copper Pot distiller’s edition inledningsvis lite mer sluten. Ekfaten märks och ligger lite som en matta över, men det är å andra sidan en ganska mjuk och behaglig matta. Vanilj och kakan drömmar, mynta och andra örtkryddor, peppar. Finns det något mer? Jodå, det balanserar upp sig och blir rätt bra. Efter en stund hittar jag citrusdofter någonstans mellan lime och bergamott, grädde... och nektarin eller persika? 

I munnen: åter mer ek genom vanilj, men det mjukas upp direkt av tidigare nämnd grädde och bergamott från doften. Munnen är mer fruktig för nu adderas mild apelsin, tropiska frukter och lätt syrliga gröna äpplen (äppeltonerna är dock än mer framträdande i Distiller’s edition, där i form av äppelcider). Sedan kickar pot still-texturen in - det är gräddigt, krämigt, mjukt tuggigt och oljigt. Pepparn är aningen mjukare än i syskonet, lite tvärtom mot i doften. Örtigt, jordigt avslut. Pajdeg, inte söt sådan, utan från en matpaj. Snyggt fatarbete, allt är fint balanserat.

Med vatten: hade knappt något kvar i glaset så hade bara en liten sipp att bedöma. Kanske snäppet kryddigare, men fortsatt mycket vanilj och grädde. Malt och trä i eftersmaken.

Sammantaget: jag var lite orolig när jag började dofta att ekfaten skulle ta över för mycket, men Double oak balanserar upp sig. I munnen visar sig cognacsfaten förbättra upplevelsen - pepparn är snäppet mildare, medan vanilj, grädde, citrus och tropiska frukter kliver fram. Det är på ett hår, men Double oak vinner med en poäng. 

Writers Tears fortsätter att imponera och är en utmärkt representant för Irland som whiskeynation. Väl värt en rekommendation för de som vill utforska whisky lite utanför den upptrampade skotska single malt-stigen.

Poäng: 89p.

lördag 8 maj 2021

Jameson Black Barrel

Här kommer ytterligare en ur linan från Midleton-provningen med Olof och KWS. Denna Jameson är visserligen en lyxigare variant än vanliga Jameson, men den klart billigaste dramen i linan, och var också den vi inledde med.

Jameson Black Barrel beskrevs av Olof ha legat 8-12 år på fat. Bourbonfat dominerande i fatmixen, och dessa hårt kolade, därav namnet. 383 kronor på bolagets beställningssortiment, 40 procent styrka.


Färg: karamell, nästan helt säkert färgad med sockerkulör.

I doften: fruktigt, lite vinöst? Nej det backar nästan direkt. Mycket vanilj, torrt kryddigt och pepprigt. Kaffe, mjölkchoklad. Lätt av söta röda äpplen. Det doftar kort och gott som vad det är - en lite bättre standardblend, med kanske snäppet för mycket ek.

I munnen: vanilj, nästan lite syntetisk, örter och peppar lite diskretare än i doften. Frukt på päron, gula äpplen, följt av lite citronpeppar. Grainwhiskeyn märks här i genom mandlar och mandelmassa. Krämig mitt i men lite syrligt torr och kryddig i avslutet.

Poäng: 77p


Sammantaget en lite bättre blend som man absolut kan sitta och sippa på, men den är i mina ögon inte värd sina 383 kronor. Klart underlägsen Bushmills Black Bush i samma prisklass, som jag provade några veckor tillbaka.


söndag 2 maj 2021

Redbreast 12 & 15

Fortsätter med den irländska Midleton-whiskeyn som vi provade häromveckan med Olof och KWS. Jag skrev korta noter under provningen men gjorde huvuddelen efteråt när jag hade tid att sitta lugnt och stilla med dessa båda drams.

Redbreast är alltså den främsta företrädaren för Irlands pot still-whiskey, som jag skrivit om tidigare. Deras 12- och 15-åring har funnits länge på marknaden och finns också på systembolagets beställningssortiment. 12-åringen hade jag en flaska av för knappa tio år sedan, under studentåren - minns inte mer än att jag gillade den men tyckte namnet var aningen underligt. Vad pot still-whiskey var hade jag ingen aning om då.


Redbreast 12

40 procent styrka. 629 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: drar direkt i två olika riktningar: dels röda frukter, som röda äpplen, och röda bär (hallon och körsbär kanske?). Dels alla dom där beståndsdelarna man lite slarvig kan kalla pot still-dofter: vanilj, örtkryddor och lätt peppar, något krämigt oljigt. Blöt jord, mild tobak. Varm choklad med grädde. Good stuff.

I munnen: mycket vanilj och syrligt fruktgodis. Som väntat oljigt och kryddigt, typiskt pot still. Absolut kraftigare än yellow spot. Upplevelsen domineras av den krämiga, oljiga munkänslan, med kryddor som sätter sig i gommen. Lätt av apelsin och bröd. I eftersmaken kommer de där roliga sakerna från doften: blöt sten istället för blöt jord, kaffe, choklad, lätt sälta i avslutet.

Vattnade ej.

Poäng: 87p

 

Redbreast 15

46 procent styrka. 849 kronor på bolaget.

Färg: guld

I doften: krämigare, mjukare, kanske ett uns elegantare. Mycket vanilj, både fudge och vaniljsås. Eken märks också med cederträ, åter mild peppar. En klick smör, avslaget kaffe. Päron? Svårt hitta så mycket bortom vaniljen som verkligen dominerar. Inte en dålig doft men sämre än sitt yngre syskon.

I munnen: åter vanilj, också lätt syltig, bärig. Mörk choklad och chokladmuffins. Märks att det finns en hög andel sherryfat. Mer ek i eftersmaken, avslutar syrligt och lätt torrt.

Vattnade ej.

Poäng: 84p 


Sammantaget: det är alldeles utmärkt kvalitet på Redbreasts core range. Detta är liksom urtypen av pot still-whiskey som vi känner den idag, och 12-åringen borde vara en rekommendation för alla som inte är bekanta med denna stil whisky. Borde säger jag, men trots att Redbreast 12 är toppenbra så är det lite svårt att rekommendera den när Writers Tears säljs för 359 kronor.

Även Redbreast 15 är en bra whiskey - den fick faktiskt lika många röster som 21-åringen på provningen och fick därmed en delad förstaplats. Här är jag dock lite motvalls och tycket 15-åringen är lite endimensionell och tråkigare än 12-åringen. Så trots en lägre alkoholstyrka så är 12-åringen en klar favorit av de två.

Bonus: Olof rekommenderade att prova Redbreast 12 ihop med en bra parmesanost - låter som en spännande kombo!