Flora & Fauna med KWS 11/11-2023

Klubben bjöd ikväll in Fredrik Larsson från Karlskrona för en rejäl Flora & Fauna-provning.

Flora & Faunabuteljeringarna kom 1991, och består av de Diageo-ägda destillerier som annars inte säljs som single malt - nästan allt går till Diageos olika blends. Serien fick sitt namn av den framlidne whiskyskribenten Michael Jackson, och namnet satte sig.

Enligt Fredrik finns nu 35 utgåvor i serien, och 83 olika varianter, men det beror lite på hur man räknar. Flera buteljeringar har slutat tillverkas - antingen har de lanserats som single malt (ex Mortlach), och därför försvunnit från serien, eller så har Diageo sålt destilleriet till annat bolag (ex Aberfeldy).

Ikväll har klubben fått tag i de 11 buteljeringar som senaste året lanserats via systembolaget. Plus två avslutande dyrgripar som inte längre tillverkas. Jag provade linan blint, därav gissningar i smaknoterna.

1) Mannochmore 12 år HAIG och Dimple

I doften: Floral. Honung, citron, havregryn, päron. Mild. Lätt ingefära-sting, och det är nog bra.

I munnen: äpplen- och citrusfrukter, päron. Mild. Honung. Ingefära i avslutet. Gillas i gruppen.

2) Glenlossie 10 år HAIG och Dimple

I doften: lite fylligare - citronkola, smörig, blommig. Milt av svartpeppar. Trevlig. Apelsinskal. Lite lätt jordig, nästan svagt unken på ett bra sätt.

I munnen: lik doften, men lite mer kryddig. Överraskande karaktärsfull tänker jag när jag får veta att det är en Glenlossie. Bra. 

3) Inchgower 14 år Bells White Horse

I doften: Kryddigare. Pepprig, nästan lite köttig. Vanilj. Muskot, träflis. Gröna vindruvor.

I munnen: Samma köttighet och kryddighet. Nästan likt en Craigellachie. Sedan mjuknar den. Smörig, kokos, apelsinmarmelad. Bäst bland 1-7, men det verkar jag lite ensam om.

4) Teaninich 10 år Johnnie Walker & VAT 69

I doften: Lite som en blandning mellan 2an och 3an - lätt kryddig, men också kola-fyllig och jordig. Varm äppelpaj. Multna löv. 

I munnen: Gräsig, multna löv igen. Kola. Okej, bättre efter en stund.

5) Linkwood 12 White Horse, HAIG, Johnnie Walker

I doften: Sötare. Honung, sirap. Äppelmos, söt men en lätt syrlighet bakom. Floral, örtig. Slutar med mint, nästan menthol.

I munnen: syrligheten mer framträdande, inte helt balanserad. Äpplen längst fram. Honung. Örter i eftersmaken. Som vanligt med Linkwood spelar det inte riktigt bra med mig, men gruppen gillar.

6) Glen Spey 12 år, J&B Rare Blend (numera gin istället för whisky)

I doften: Karaktärsfull. Läder, jord. Inte oljig kanske, men lätt smutsig, lite metallisk. Balanserar en lätt söt ton - kanske åt skalet på toscakaka. 

I munnen: Vanilj, citron, päron, tobak. Sädeskorn. Lite tråkig och vass.

7) Auchroisk 10 år J&B Rare Blend

I doften: Vanilj, päron, muskot. Lime, tobak.

I munnen: vanilj, maltig, kryddig, tobak. Lite lik Inchgower, men inte riktigt lika bra.

8) Strathmill 12 år J&B (tillverkar nu gin istället för whisky). 

I doften: söt apelsin, marmelad. Werthers. Julkryddor - kanel och nejlika. Inte jättebra, lite liksom kletig och stickig.

I munnen: Honungsriskaka, svartpeppar. Smörig men lite torr, örtigt avslut. Okej men inte mer.

9) Blair Athol 12 år Bells

I doften: choklad, russin. Fikonmarmelad. Lätt kryddigt. Lite anonymt sherry-lagrat. Blair Athol?

I munnen: mer åt söt apelsin, nästan saftig. Chilipeppar. Russin. Lite tråkig, men de som gillar sherryfat...

10) Benrinnes 15 år Johnnie Walker Red label 

I doften: vanilj, fruktkräm, kola. Söt, elegant. Dailuaine?

I munnen: fyllig, elegant och lagom karaktärsfull. Söta äpplen i smulpaj, kola, fikon. Sötman vinner över syrligheten. Ja nog påminner det om Dailuaine. Bra.

Facit: nejdå, här har vi Benrinnes... Med facit i hand finns lite tändstickor i eftersmaken. 

11 Dailuaine 16 år Johnnie Walker

I doften: smutsigare. Lite salt, torkat kött. Verkstad. Rejält maltig. Benrinnes?

I munnen: Maltigare, mer sälta och ruff. Kött och malt - det borde vara Benrinnes. Jättefin balans mellan destillat och sherryfaten. Bäst?

Facit: här förväxlades Dailuaine-Benrinnes. Får erkänna då att ikväll slog Dailuaine favoritdestilleriet Benrinnes. 

12) Mortlach 16 år Johnnie Walker Black label 

I doften: Pepprig, ganska rejält skarp i näsan. Oljigt smutsig. Tändstickor. Sylt på svarta vinbär. Mortlach? Eller ja, svårt skilja från Benrinnes.

I munnen: Rejält med sherry - svartvinbärssaft deluxe. Tändstickorna är där igen, men lite mer nedtonat. Doften var bättre balanserad - här blir det mest en sherrybomb. 

Kul att ha provat denna legendariska buteljering. Men förstås inte värd de 3700 kronorna klubben betalade för flaskan.

13) Caol Ila 15 år Bulloch Lade, Black Bottle, Johnnie Walker

I doften: vanilj, citron, rök - Caol Ila. Mineralisk - blöta stenar. Lite industriell - blöt asfalt. Bra.

I munnen: Lite torr rök, vanilj och citron. Sjögräs och nästan lite åt skaldjur och fisksoppa matchat med ett vitt vin. Lite smutsig i avslutet. 

En riktigt bra Caol Ila. Men precis som Mortlachen som tillverkas denna inte längre och är extremt dyr på auktion (över 4000 fick klubben betala).

Gordon & MacPhail Aultmore 18 år

Denna gång är det dags för en Aultmore från Gordon & MacPhail.

Aultmore är ett destilleri som jag lärt mig uppskatta mer och mer, och som det ofta också går att hitta trevliga buteljeringar av. Deras 12-åring är prisvärd, deras Exeptional casks är bra om än inte lika prisvärda. Men kanske är det i synnerhet oberoende buteljerares utgåvor, som denna, som man ska titta lite extra efter.

Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Aultmore 18 år
Fat 18/032 destillerad 2000 och buteljerad 2018
Refill american hogshead, styrka 56,4 procent, kostade ca 1200 kronor 2020.

Färg: guld

I doften: maltig och fruktig. Åldern märks i hur liksom tjock doften är, inte i ek - precis i min stil. Väldigt tropisk - grillad ananas och torkad banan och mango, ihop med hemlagad äppelmos. Bakom en härlig, balanserad maltighet på nygräddad smuldegspaj och mandlar (som en glasyr på en toscakaka).

I munnen: fruktsaftig och med ett mycket lätt ingefärasting. Precis lagom söt, där de tropiska frukternas sötma matchas med en medellätt beska. Precis som i doften finns bakom frukterna malten som slipats ner med åldern. Jättegott.

Med vatten: ”ljusare”, med apelsin och passionsfrukt nu med i fruktmixen. Syrligare och beskare, men fortsatt fin balans. Fortfarande ligger de tropiska tonerna längst fram - torkad mango leder den långa eftersmaken.

Sammantaget: refill ex-bourbon, ett karaktärsfullt destillat som fått lega ca 18-20 år - stilen av whisky jag är extra svag för. Suveränt gott. De tropiska frukterna ackompanjerade av den nedslipade malten, det gör sig så bra. Inte jättekomplext, för det finns inte mycket sekundära ålderstoner (på sin höjd svagt av damm och polerade bestick), men det är en marginell invändning.

Poäng: 90 p.