söndag 2 maj 2021

Redbreast 12 & 15

Fortsätter med den irländska Midleton-whiskeyn som vi provade häromveckan med Olof och KWS. Jag skrev korta noter under provningen men gjorde huvuddelen efteråt när jag hade tid att sitta lugnt och stilla med dessa båda drams.

Redbreast är alltså den främsta företrädaren för Irlands pot still-whiskey, som jag skrivit om tidigare. Deras 12- och 15-åring har funnits länge på marknaden och finns också på systembolagets beställningssortiment. 12-åringen hade jag en flaska av för knappa tio år sedan, under studentåren - minns inte mer än att jag gillade den men tyckte namnet var aningen underligt. Vad pot still-whiskey var hade jag ingen aning om då.


Redbreast 12

40 procent styrka. 629 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: drar direkt i två olika riktningar: dels röda frukter, som röda äpplen, och röda bär (hallon och körsbär kanske?). Dels alla dom där beståndsdelarna man lite slarvig kan kalla pot still-dofter: vanilj, örtkryddor och lätt peppar, något krämigt oljigt. Blöt jord, mild tobak. Varm choklad med grädde. Good stuff.

I munnen: mycket vanilj och syrligt fruktgodis. Som väntat oljigt och kryddigt, typiskt pot still. Absolut kraftigare än yellow spot. Upplevelsen domineras av den krämiga, oljiga munkänslan, med kryddor som sätter sig i gommen. Lätt av apelsin och bröd. I eftersmaken kommer de där roliga sakerna från doften: blöt sten istället för blöt jord, kaffe, choklad, lätt sälta i avslutet.

Vattnade ej.

Poäng: 87p

 

Redbreast 15

46 procent styrka. 849 kronor på bolaget.

Färg: guld

I doften: krämigare, mjukare, kanske ett uns elegantare. Mycket vanilj, både fudge och vaniljsås. Eken märks också med cederträ, åter mild peppar. En klick smör, avslaget kaffe. Päron? Svårt hitta så mycket bortom vaniljen som verkligen dominerar. Inte en dålig doft men sämre än sitt yngre syskon.

I munnen: åter vanilj, också lätt syltig, bärig. Mörk choklad och chokladmuffins. Märks att det finns en hög andel sherryfat. Mer ek i eftersmaken, avslutar syrligt och lätt torrt.

Vattnade ej.

Poäng: 84p 


Sammantaget: det är alldeles utmärkt kvalitet på Redbreasts core range. Detta är liksom urtypen av pot still-whiskey som vi känner den idag, och 12-åringen borde vara en rekommendation för alla som inte är bekanta med denna stil whisky. Borde säger jag, men trots att Redbreast 12 är toppenbra så är det lite svårt att rekommendera den när Writers Tears säljs för 359 kronor.

Även Redbreast 15 är en bra whiskey - den fick faktiskt lika många röster som 21-åringen på provningen och fick därmed en delad förstaplats. Här är jag dock lite motvalls och tycket 15-åringen är lite endimensionell och tråkigare än 12-åringen. Så trots en lägre alkoholstyrka så är 12-åringen en klar favorit av de två.

Bonus: Olof rekommenderade att prova Redbreast 12 ihop med en bra parmesanost - låter som en spännande kombo! 

lördag 24 april 2021

Yellow Spot 12

Irlandstemat fortsätter!

I dagarna hade Kalmar Whisky Society en ny onlineprovning, under ledning av trevliga Olof Noreus från Pernod Ricard. Pernod Rickard äger flertalet destillerier och agerar också som importör. Olof har besökt klubben tidigare, men denna gång på temat Irland och whiskey från New Midleton distillery. 

Olof återgav den irländska whiskyhistorien under provningen, och särskilt vilken roll Midleton har haft. När den irländska whiskeyindustrin var på väg att säcka ihop totalt på 1960-talet så gick de tre sista destillerierna ihop. Dessa var Powers och Jameson i Dublin och Cork distillers (Bushmills på andra sidan gränsen fortsatte som tidigare). De fasade då ut sina befintliga destillerier och byggde nya Midleton i anslutning till Cork distillers gamla. Det är gigantiskt stort och producerar både grain- och pot still. Under 10-talet har stora investeringar gjorts och det finns visst sedan 2015 också ett mikro-destilleri för mer experimentell produktion.

New Midleton är därmed ett destilleri som producerar en mängd olika märken whiskey. Ett av dessa är Spot-serien, som ursprungligen grundades av vinhandlaren Mitchell & Son. Olof berättade att de fyllde sina fat på gamla Jameson-destilleriet i Dublin och sedan gav ut och sålde via sin butik (som fortfarande existerar i Dublin). Namnen kommer utifrån att man målade en färgklick på faten, utifrån hur länge de skulle lagras.

Mest känd är Green Spot som var den enda som överlevde krisen och kontinuerligt producerats. All Spot-whiskey är single pot still och produceras i samma pannor som syskonet Redbreast. Mashbillen är den samma, men skärningspunkterna skiljer åt, liksom att fatmixen lutar lite mer åt bourbon (medan Redbreast har en större andel sherryfat). Detta leder till att Spot har en lättare karaktär.

Tyvärr finns ingen Spot-whiskey via bolaget, men till provningen lyckades vi köpa in en flaska Yellow Spot. Yellow Spot är 12 år, och den i serien som först återuppstod (därefter har sedan Red Spot och Blue Spot också tillkommit). I fatmixen finns bourbon-, sherry- och lite mer udda fat som innehållit malagavin (ett desertvin). Jag behöll en slatt i provningsflaskan och kompletterade mina provnoteringar några dagar senare.



Yellow Spot 12 år, 46 procent styrka.

Färg: mässing.

I doften: mjukt kryddig. Kanel, rosépeppar. Lätt ekigt och parfymigt, men utan att på något vis ta över. Marsansås. Sen kommer ett knippe fruktiga toner - lätt av apelsin, en torr äppelcider. Någon tropisk frukt jag inte kan definiera. Något som för tankarna till nyponsoppa (hur jag nu håller reda på det, har väl inte druckit nyponsoppa sedan jag var tolv). En bra, spännande doft.

I munnen: Börjar citrusfruktigt -
apelsin, earl grey. Marmelad. Sedan vanilj, kola och en oljig och lätt kryddig munkänsla - tydligt en pot still, men en lite lättare sådan. Jättegott. De där malaga-vinfaten finns där i anslutning till apelsinen, men det är perfekt kompletterande toner snarare än något som tar över. Det är fräscha smaker som kiwi, ett lätt sött vitt vin, godiset vingummi.

Med vatten: (detta var lite för gott så väldigt lite kvar i glaset). Än mer delikat men håller i övrigt balansen mellan citrusfrukterna, pot still-smakerna och de fräscha vinfatstonerna.

Poäng: 89p.


Sammantaget: Yellow Spot imponerar på flera sätt. Dels visar Midleton att pot still-whisky inte enbart är kraft, oljigt och kryddigt, utan att det också kan göras i en mjukare, lite mer elegant stil. För mig som är ny på pot still-whiskey så känns det betryggande, att stilen inte är alltför smal eller endimensionell. Men Yellow Spot har också lyckats väldigt väl med sin mix av fattyper, framför allt med hur väl malagafaten smälter in.

Ca 800 kronor för en tolvåring tycks kanske vara i den övre skalan, men Yellow Spot är definitivt väl värd pengarna.


måndag 19 april 2021

Elements of Islay: Br5 (Bruichladdich)

Elements of Islay är en serie buteljerad av Suhkinder Singh, också ägare till butiken The Whisky Exchange. Serien sticker ut lite med sina etiketter, inspirerade av periodiska systemets listning av grundämnen. Orökiga Bruichladdich's i serien får exempelvis titeln Br, följt av en nedsänkt siffra för vilken utgivning i ordningen. 
 
Jag gillar serien, om än med förbehållen att flaskorna gärna fått vara på 70 cl, och att den minimalistiska etiketten inte innehåller all information jag önskar. Om buteljeringen Br5, som jag skriver om, står inget om ålder på etiketten. På hemsidan tillkommer informationen att det är en vatting om tre refill hogsheads destillerade 1992. Söker jag runt lite tycks Br5 vara buteljerad 2013, vilket skulle göra den 20 eller 21 år (en källa bekräftar åldern 20 år).

Det var cirka två år sedan jag köpte flaskan - 874 kronor betalade jag, vilket får ses som ett bra pris för en så pass gammal Bruichladdich. Enligt importören Clydesdales hemsida sålde den slut i december förra året, men syskonet Br6 finns fortfarande i lager (några hundralappar högre i pris dock).
 
En för mig rolig detalj är att ansvarige för Br5-buteljeringen, Oliver Chilton, varit gäst i Klaus Bitchnaus Whiskysnack. Jag passade då på att fråga Oliver om Br5, och här fanns faktiskt en lite udda berättelse bakom. Oliver sa att det lite slumpmässigt blev han som valde faten, att detta egentligen skulle ha gjorts av en överordnad med mer erfarenhet. Sedan fick hans namn också stå på flaskan, då ingen annan ville ta risken att förknippas med buteljeringen utifall kritiken skulle bli negativ.
 

Elements of Islay Br5 (Bruichladdich), 53,8 procent.

Färg: halm till guld

I doften: lite fascinerande att det trots ålder finns mycket malt här - doften går åt gröt, med en klick äppelmos. Som ofta med Bruichladdich finns en citrusdoft, denna gång apelsin (eller apelsin med nejlika - det är lite kryddigt, parfymigt). Lätt bränt trä, svagt salt och havigt. Parfymen kliver framåt, går över i cederträ. Visst alkoholstick ihop med ek. Cederträ går över i mynta, eller snarare menthol.  Svagt av tobak. Detta må inte i doften ha balansen hos en fint utvecklad 20-åring (utan är snarare lite skrikig), men eken har lämnat ett stort fingeravtryck och med en del komplexitet.

I munnen: konsekvent. Apelsin och citron (saftigt och fräscht, inte beskt), äppelmos, och så kommer malten i en spröd, halvtorr kaka (drömmar, eller en sån där apelsinkaka ni vet?). Lite tydligare sälta, och citronen går åt sjögräs. Jag blir lite förvånad, för mina intryck nu stämmer inte riktigt med när jag sippat mer oreflekterat tidigare. Detta är bättre än jag minns, särskilt eftersom det är mer tydligt en Bruichladdich. Sen kommer något jag känner igen: choklad, en sån där på ca 70 procent. Jättehärlig munkänsla som balanserar mellan krämigt och torrt. Jag skrev konsekvent tidigare, men gällande eken är det inte så - om doften var på gränsen gällande eken så är det verkligen inte så i munnen.

Med vatten: mycket ek och parfym, svårt stickig i näsan. Pepprigt. Efter en stund malt, och nu finns chokladen också i doften. Citrus, salt. I munnen lite lättare och mindre het, men i övrigt samma smaker. Eller, lite mer trä nu, ceder och svagt av menthol. Sälta och apelsin kvar i eftersmaken. Trots styrkan bör nog denna vattnas försiktigt.

Sammantaget: Bättre än jag trodde. När jag druckit av denna flaska har jag saknat tydlig destillerikaraktär och fastnat i fattonerna. Men nog finns mycket Bruichladdich här! Eken kommer och går, bäst är Br5 ovattnad i munnen när eken är mindre framträdande. Ja, riktigt bra ovattnad i munnen, med både de där fina smakerna som kommer med ålder, men där det också finns en hel del tryck kvar. 

Poäng: 89-90p. Typiskt att jag inser att detta är bra när flaskan nästan är slut. :-)

lördag 10 april 2021

Mystery malt från Victor

Vad döljer sig i detta glaset?
 

Victor Sand (secondfill.com) var vänlig nog att skicka med en hemlig ”mystery malt”, som jag nu tog tillfället att prova.

Färg: bernsten - skulle kunna vara sockerkulör

I doften: första intrycket är inbjudande - vaniljsötma, lätt citrus åt apelsin med viss beska. Ingefära, peppar, svag chili. Japp, tydligt kryddig. Viss alkoholhetta, kanske 46-48 procent styrka? Svårt att identifiera så mycket mer, men söta röda äpplen tittar fram efter en stund. Finns här någon rök? Tror inte det men skulle kunna finnas en slinga rök i den torra, kryddiga eken, i så fall mild och mer åt en jordig skotsk fastlandsrök.

I munnen: positivt överraskad av en gräddig textur. Här finns en kaksmulig malt, och sötma från honung och vanilj. Röda äpplen igen? Kola, fudge, lätt lätt av syrligt gelegodis. Det gäller dock att ta små sippar, annars blir det beskt och pepprigt. På tal om beska så är apelsinen nu en riktigt besk blodapelsin. Lätt torrt avslut. Jag tror detta är på 46 procent styrka.

Med vatten: Sötbrödig malt kliver fram lite mer, det syrliga växer. Krämig vanilj, nu snäppet torrare.

Sammantaget: Doften är trevlig, men snäppet för ekkryddig. Intrycket är dock övervägande positivt i munnen. Den gräddiga munkänslan är bra, sötma och malt gifter sig fint. 

Vad kan detta vara? Något skotskt, orökigt på ex bourbon och nyek gissar jag. I munnen tycker jag detta har vissa likheter med Deanston 12, som jag provade på bloggen för några månader sedan (också sampel från Victor). Detta är dock kryddigare. Kan det vara en officiellt utgiven Deanston på 46 procent, med nyek i receptet? Finns det inte en sån?

Poäng: 81p

 

Facit: vi får se!


fredag 9 april 2021

21/2 2021 - Caol Ila med Fredrik Larsson, KWS


Kalmar Whisky Society höll en onlineprovning på destilleriet Caol Ila med Fredrik Larsson. Halvblint ikväll - vi vet att det är Caol Ila men inte mer. Väl genomfört, tack Kalle och gänget, och Fredrik förstås. Mina anteckningar dels från provningen, men kompletterat utifrån det som fanns kvar i flaskorna en dryg månad senare.

 

1) 

Vaniljbakelse, lätt citrus. Tydlig, trevlig rök. Bra doft som balanserar maltsötma-citrus-rök. 

I munnen krämig, liknande toner. Väldigt konsekvent. Bra. Med några droppar vatten tillkommer ljusa fruktiga toner av kiwi och päron. Röken backar.

2) 

Mer stängd i doften. Torrare rök, mindre söt och fruktig. Träig. 

I munnen pepprig citrusrök som är rätt besk. Honungssötma väger upp lite. Helt okej. Med vatten lite mer vanilj, lite fruktigare. Ekbeskan inte lika besvärande, men klart sämre än ettan.

3) 

Chokladig gräddig doft. Kaffe med mjölk. Lik i den lite torra röken. Citrus, åt apelsin. Viss sälta. Gillar.

I munnen sötfruktig och chokladgräddig. Viss citrusbeska men sötman håller tillbaka. Lätt sälta. Sprött brödig. Bra men lite spretig kanske?

4) Sägs vara rödvinsfinish. Lite kärv i doften. Bacon, rök (förstås). Lätt unken utan att bli oangenäm. 

Överraskande mjuk först med mycket vanilj, sedan syltiga röda bär. Ungt, nästan åt new make, tydligt maltigt. Slutar väldigt kärvt. Friskare med vatten och lite mindre kärv (tack för det), men behöver ta små sippar för att det beska kärva inte ska slå igenom. Sötsyrligt, nästan vinäger i avslutet.

5) Sherryfat. Russin. Torkade röda frukter. Lätt av svavel, men inte så utmärkande. Gummi. Men det finns citrusrök där bakom! Och lätt sälta. Snyggt.

Ordentlig sherrybomb som svalt mycket av röken. Lite jordig. Citronvatten, malt, Caol Ila allright. Med vatten lite mer syrlig, åter lite farligt nära vinäger i eftersmaken. Gummi, nästan ägg. Nej, vattnas sparsamt.

6) Mer framträdande rök. Vindruvor, citron igen. Kust, sjögräs, musslor.

Även i munnen en riktig rökbomb. Vanilj, citron och apelsin. Vågskvalp mot strand. Lite het, gynnas av vatten. Mer apelsin, åt blodapelsin. Salt rök. Fisksoppa. En bra Caol Ila.

 

Facit:

1) Caol Ila Unpeated 17 år, 55,9 procent, destillerad 1997.

Orökig? Knappast helt orökig, röken finns där även när jag vet vad det är i glaset. Min favorit. Faktiskt knapp favorit i hela gruppen - vi är kollektivt chockade över att nummer ett och en orökig bland rökare vann.

2) Gordon & MacPhail för Viking Line 20år, 53,3 procent, 1996.

3) Gordon & MacPhail för japan, 12 år, 57 procent, 2002.

Min tvåa. Uppfattas äldre än 12 år, bra mer komplex än sitt 20-åring syskon.

4) Distillery exclusive NAS buteljerad 2017, bourbon/rödvin, 58,8 procent.

Många gillar, men inte min favorit.

5) Adelphi för FC Denmark 9 år, 2010, 53,3 procent.

6) Dead fish, Wettervik & Larsson, 2009, 61,6 procent.

Minst antal röster som favorit, inte riktigt rättvist kan jag känna. Provningsledare Fredrik Larsson som buteljerat tog det dock väl. Trea i min rangordning.

tisdag 30 mars 2021

Bushmills-provning med Martin Jurehn, Slainte

Trevliga klubben Slainte höll en Bushmills-provning, så jag fick chansen att testa deras standardsortiment, plus en bonus i form av en tidsbegränsad lansering.

Jag har varit sugen på att prova Bushmills en tid. Visserligen var jag inte särskilt imponerad den gång jag sippade på en Bushmills 10 på en uteservering för några år sedan, men jag hade på känn att detta (nord)irländska destilleri skulle kunna vara något värt att ge chansen på riktigt. 

Bushmills är ett av få irländska destillerier som överlevt de många långa år som Irland krisat som whiskeynation. De fokuserar på single malt, som de trippeldestillerar, samt har också ett par blends. Sortimentet finns tillgängligt via systembolaget till konkurrenskraftiga priser. Styrkan är på låga 40 procent, även på de exklusivare buteljeringarna. Däremot tycks Bushmills restriktiva med att tillsätta färgkulör - Martin Jurehn som ledde provningen sade att det ej används för 16-åringen och uppåt, och i mina ögon ser även den ljusa tioåringen rätt naturlig ut.

Sist ut i linan är en specialbuteljering i en ny serie kallad Causeway Collection (namnet anspelar på The Giants Causeway, en säregen kustremsa där stenarna formats i hexagoner - har av någon anledning missat att besöka denna plats trots två besök på Nordirland). Det är visst första gången på femton år som Bushmills ger ut whisky på fatstyrka, så denna kommer nog bli väl emottagen. Olika länder får olika utgåvor i serien - Sverige får en buteljering med slutlagring på franska banyulsfat (ett sött desertvin). Slutlagringen har varit på hela 2,5 år.

Glömde ta bilder från provningen, men
provningskartan hade jag iaf kvar.


Bushmills Black Bush (blend, 80 procent malt) - 369 kronor på bolaget.

Färg: guld med en lätt röd ton.

I doften: Doftar supertrevligt! Malt och honung, lätt kryddigt och torrt. Mandelsötma, från grainwhiskyn antar jag. Torkade frukter från sherryfaten. Efter en stund finns mynta bland kryddorna.

I munnen mer tydliga smaker från sherryfat och de där lätta grainwhisky-tonerna. Mandlar och Nötter. Precis lagom kryddig. Väldigt silkig, känns inte så farligt vattnig heller. Riktigt trevlig blend.

Poäng: 81p

Bushmills 10 - 429 kronor på bolaget.

Färg: halm

I doften: Maltig, kryddig, nästan lite pepprig. Inte så söt, men honung åt honungsvax. Mjuka, nästan konserverade päron. En lätt metallisk ton (kopparmynt, som David Tjeder brukar prata om).

Verkligen mjuk och krämig i munnen. Bördigt maltig, försiktigt pepprig. Gröna frukter. En ton i munnen av hur stearin doftar. Åter mjukt av metall. Med ett par droppar vatten minskar pepparn och en lite syrlig ton kommer fram. Alltså det här är en riktigt bra tioåring, med sin krämiga vaxiga textur, fina malttoner från destillatet och lätta old-school-vibbar. Det finns vissa likheter med Kilkerran 12 (om än trippeldestillering och en lägre alkoholstyrka också särskiljer). Stark rekommendation.

Poäng: 88

Bushmills 16 - 759 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: visst märks sherry- och portfaten, men också honung igen. Lätt kärva körsbär, mandlar. Mörkt bröd, sirap, oljig.

En len munkänsla som måste komma av trippeldestilleringen. Den lätta texturen gör en stor skillnad, 16-åringens vinfatstoner blir inte så där tunga och mustiga som ex sherryfatsdominerande whiskies kan bli. Mandlar igen. Kolasås, ljusa russin. Örtkryddor (kummin?) stadgar upp. Lätt av syrligt godis i avslutet.

Poäng: 84p.

Bushmills 21 - 1519 kronor på bolaget.

I doften: Inte lika tydligt vinfat i doften, detta är en bredare palett. Mjölkchoklad, kaffe med mjölk.Honungskakor, torkade äpplen och torkade tropiska frukter. Någon sorts sälta långt bak. Jordnötter, kanske saltade då.. Massa lager i denna.

Väldigt komplext också i munnen. Sött vitt vin, diskret. Lätt kärva blåa bär (björnbär, svarta vinbär). Kaffe, kola, mjölkchoklad. Kopparmynt. Ingen av fattyperna tar överhanden utan spelar fint ihop. Jättegott, härligt krämig, tuggig munkänsla. Trätonerna perfekt avvägda. Jag sätter försiktigt i ett par droppar vatten - det funkar fint men ingen större förändring.

Poäng: 91p

Bushmills 2011 Banyuls casks, 53,2 procent - 999 kronor på bolaget.

I doften: Svårt dofta något så alkoholstarkt efter de tidigare. Torrt, honung. Någonstans mellan bärkompott och sylt på röda bär. Kanske söta röda äpplen också. En frisk ljus ton i, bland annat vanilj.

I munnen: Drickbar på cask strength. Svartvinbärssylt, eller drottningsylt. Vanilj, örter. Lätt ektorr. Sötsyrlig godis-finish. Njutbar. De där banyulsfaten verkar ge en trevlig karaktär, men de definierar upplevelsen lite för mycket för min smak. Kanske kan jag ana någon sorts brödig malt i eftersmaken.

Med vatten skumbanan. En torr sötma och persika säger några andra provningsdeltagare, håller med. Vinös. Anis, fänkål. Lite fler lager nu, om än fortsatt tydligt fatpräglat.

Poäng: 85p.

Sammantaget imponerar Bushmills stort denna provning, liksom ett par veckor senare när jag återvänder till mina samples och fyller på med intryck. Bushmills tycks göra ett väldigt trevligt destillat som också sticker ut lite med sin trippeldestillering. Deras core range klarar sig bra på sina 40 procent - visst saknas lite tryck mot om styrkan varit på 46, men doften gynnas av den lägre styrkan och det finns ingen tendens till att kännas vattnig i munnen. Eloge också för de naturliga färgerna, som ger en känsla av vad de olika buteljeringarna har lagrats på.

Jag kan egentligen rekommendera samtliga fem, men särskilt två sticker ut: 10-åringen är riktigt bra för en bourbonfatslagrad instegswhisky, särskilt om man också väger in priset. Att den spelar i ungefär samma liga som Kilkerran 12 säger mycket om hur bra denna är. Sen måste jag lyfta fram 21-åringen som helt klart är bästa dram i uppställningen. Det speglas av prislappen, men den är klart rimlig för en 21-åring idag.

lördag 20 mars 2021

Writers Tears, Copper Pot Distiller’s edition

Irländsk whiskey är ledsamt nog dåligt representerat här på bloggen, och det speglar hur Irland sedan länge stått i skuggan av sin keltiska granne Skottland.

Längre tillbaka, för cirka tio år sedan, gjorde jag en resa till både Skottland och Irland, där jag fick med mig två trevliga irländska flaskor hem (två lite udda saker som en 15-årig single grain (Greenore, destillerad av Cooley) samt en rökig malt (Connemara, sherry finish). Ytterligare någon flaska införskaffades på bolaget. Sedan dess har det dock inte blivit mer än någon enstaka halvflaska Tullamore Dew, med syftet att göra Irish coffee på. Nog för att irländarna är bra på att göra blendwhiskey, men nog måste de kunna göra fler sorters whiskey än så?

Nu är det uppenbart att saker händer på den gröna ön. Från att ha haft enbart tre destillerier så har den siffran ungefär tiodubblats. Varumärken som sedan länge försvunnit återuppstår (ex Yellow- och Red Spot). Irländsk whiskey lanseras på cask strength. I Sverige har arvtagaren till Cooley - Teeling - gjort sig ett namn och lanserar en stor mängd olika utgåvor.

Ett annat av tecknen på den irländska whiskeyns renässans är att den närmast utdöda whiskykategorin ”pot still” plötsligt fått ett erkännande, även utanför Irland. Pot still är, liksom singel malt, gjort helt från sädesslaget korn, men där enbart en del har mältats (vilket spåras till att britterna tillbaka i historien införde skatt på mältat korn). Detta ger en lite kryddigare stil, som särskilt i sin lite oljiga munkänsla sticker ut. Att pot still åter finns på whiskykartan får vi nog särskilt tacka Midleton-destilleriets varumärke Redbreast för, som banat väg för flertalet destillerier som nu följer.

Bernard Walsh på Whiskysnack 16/3 (beklagar suddig bild).

Två av pionjärerna för den irländska whiskeyns återkomst är Bernard och Rosemary Walsh, som 1999 grundade Walsh whiskey. De har alltså varit igång länge, långt innan den boom vi ser idag. Främst har de buteljerat whiskey på recept där särskilt pot still från Midleton och malt från Bushmills blandats. De grundade också ett eget destilleri, men det har de lämnat vidare till ett italienskt företag, som var investerarna bakom.

Bernard Walsh har varit gäst två gånger på Whiskysnack med Klaus Bitchnau (senast nu i veckan, 16/3), och då berättat att drivkraften varit att göra den sorts whiskey som producerades under den irländska whiskeyns guldålder - pot still- och maltwhiskey. Deras varumärken Writers Tears och The Irishman har alltså funnits länge, men det är bara något år sedan de lanserades på systembolaget.

Det är Writers Tears jag provar idag. Utomlands finns Writers Tears i flera olika utgåvor, där denna har undertiteln ”Copper Pot”, vilket syftar den sorts panna som spriten kokats på. Receptet består av 60 procent maltwhiskey från Bushmills och 40 procent pot still-whiskey från Midleton, samtliga delar trippeldestillerade och lagrade på bourbonfat. Just Sverige har dock fått en lite alkoholstarkare variant på 46 procent, mot de 40 som den är buteljerad på utomlands (grattis oss!). Därav står det också ”distiller’s edition” på flaskan. Writers Tears är kylfiltrerad och färgad med sockerkulör - Bernard beskrev på Whiskysnack att de gärna skulle låta bli, men att de fått problem när butiker och köpare klagat på ”dimma” och icke konsekvent färgton i flaskorna, därav sker detta i deras billigare utgåvor. Och med tanke på att Writers Tears kostar 359 kronor så tycker inte jag att vi har anledning att klaga.


Writers Tears, Copper Pot, Distiller’s edition
46 procent styrka. 359 kronor på bolaget.

Färg: Karamell (E150)

I doften: söt av honung följt av en medelkraftig kryddighet. Här finns peppar, ingefära och torkade örtkryddor. Pepparn går över i cederträ men utan att bli torr. Där bakom hittar jag smörkola och kolasnittar (de där kakorna med sirap). En tydlig äppelfruktighet finns här också, mest går tankarna till äppelträd som blommar. En bra doft med en god balans mellan kryddor, sötma, malt och äpplen.

I munnen: väldigt mycket pot-still-karaktär direkt, genom en underbart krämig och oljig munkänsla. Sädeskorn och medelgrovt bröd. Kryddorna återkommer med peppar, ingefära som nästan övergår i söt chili, samt brödkryddor. Beska balanserar mot honungssötma. Sirap, spröda kakor och apelsinskal i eftersmaken. För oss som särskilt gillar whisky lagrad på bourbonfat, och där destillatet får spela främst, då är detta mumma. En kraftfull smak och något helt annat än de irländska blendwhiskies vi känner.

Med vatten: doften förändras inte så mycket, men blir lite ljusare, fräschare - toner av päron och vitt vin (ett lätt sött sådant) har tillkommit. I munnen är förändringen större - nog finns den kraftiga pot-still-karaktären kvar, men mer delikata singel malt-toner kommer nu fram. Äpplen från doften, ängsblommor, honungssötman växer. Kanske är det för att jag vet att det är Bushmill-whiskey med i mixen, men jag hittar i alla fall kopparmynt som, via David Tjeder, jag associerar dit. Ytterligare lager tillkommer i form av choklad och café au lait. Malt och den krämiga texturen hänger kvar länge.

Poäng: 88p.

 

Sammantaget är detta en väldigt imponerande irländsk whiskey. Writers Tears är både njutbar och komplex, kraftig och finstämd. Glöm Jameson och Tullamore Dew - en mer korrekt jämförelse är med skotsk singel malt. Tänk samma klass som bourbonfatslagrade sorter som Deanston 12, Arran 10, eller rent av Kilkerran 12. Det är verkligen inte dåligt för Writers Tears, som finns i en billigare priskategori. 

Med det sagt är förstås Writers Tears klart annorlunda med sin pot-still-karaktär, den där kryddigheten och den oljiga texturen i munnen. Writers Tears kan öppna upp ögonen i Sverige både för pot still-whiskey och Irland som en whiskey-nation att räkna med. Jag är knappast ensam om att se en ljus framtid för irländsk whiskey - det har förstås irländarna själva redan insett, som nu startat upp tiotals nya destillerier de senaste åren. Irländsk single pot still kan bli en konkurrent på riktigt till skotsk singel malt.

Oavsett hur det går för whiskey-landet Irland, så kan Writers Tears varmt rekommenderas. Hoppas att fler varianter letar sig hit.