Caol Ila 12

Ytterligare en "Classic Malt" till rakning! Denna gång till Islay och Caol Ila. Återigen ett destilleri vars största del av produktionen går till blended-whisky, men där destilleriet blivit allt mer uppskattat för sin single malt. Och till skillnad från Clynelish har de faktiskt en core range med flertalet buteljeringar, och lägg till att Diageo också släpper en del småsläpp i mindre upplagor (ex den orökiga un-peated-serien).

Hur rökig är Caol Ila? Well, vi är ju på Islay och det brukar märkas. Inte lika rökigt som de tre på sydkusten (Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg), eller för den delen Bruichladdichs två rökiga serier (Port Charlotte och Octomore). Utan att ha provat stora mängder av nämnda destillerier skulle jag placera Caol Ila efter Ardbeg men rökigare än Kilchoman och Bowmore. Om nu sånt är viktigt. Mer intressant är kanske att karaktären brukar beskrivas i termer av söt, citrus-aktig rök.

Återigen en miniflaska. Återigen karamellfärg.

Caol Ila 12, 43 procent

Färg: e150

I doften: halvmild rök med citrus - är det inte så Caol Ila brukar beskrivas? Trevlig första doft. Hur ska man beskriva röken? Den är relativt påtaglig, men lägger sig inte framför övriga dofttoner. En skål med citrusfrukter, såväl apelsiner, mandariner och lemonad. En härlig vaniljsås på det. Hasselnötter? 

I munnen: mycket konsekvent från doften, men röken är  inledningsvis mildare än vad doften antydde. Citrus (lemonaden igen) och sötma från både frukt och vanilj, lätt apelsinbeska följer och sätter sig i gommen tillsammans med svartpeppar. Lätt också av ingefära. Inte det minsta tunt trots sparsamma 43 procent. Den söta citrusröken gifter sig fint med sjögräs och mineraler från saltvatten som sköljer över stenklippor. 

Med vatten: mindre citrus och beska. Röken blir lite mer påtaglig och liksom jordig. Nya, lite mörkare toner av kaffe och kola adderas.

Sammantaget: Caol Ila 12 är bättre än jag mindes den. Visst är detta inte superkomplext, men en helt klart njutbar dram och en god representant för destilleriet. Återigen funderar jag om vi whiskyentusiaster kanske lite för ofta tenderar att gå över ån efter vatten - det här är en bra standardbuteljering som man inte ska avfärda. Dock, återigen ett litet minus för att Diageo färgat Caol Ila med karamell och inte visar oss hur whiskyn egentligen skulle se ut.

Poäng: 84p.

Agitators första

Agitators första sprit fyllde whisky för ca ett halvår sedan, och nu är det äntligen dags för deras första release.

Jag tycker det är mycket sympatiskt att Agitators första släpp är en standardbuteljering, och säljs till ett attraktivt pris under 500 kronor för en 70cl-flaska. Jämför då med flera andra nya destillerier som inlett med premium-prissatta förstasläpp, för att kapitalisera så mycket som möjligt. Agitator har uttryckt att de vill släppa whisky i tillgängliga prisklasser och det är kul att det också är så de introducerar sig.

Deras förstasläpp heter rätt och slätt Agitator Single Malt Whisky, en produkt som de tänker ska fortsätta finnas i deras sortiment en lång tid framåt (första utgåvan är på 14 000 flaskor). Innan lanseringen kallade de den för "husmalt" (deras "rökmalt", Single Malt Whisky Rök, ska släppas under våren nästa år). I dagarna släpper de också sin första lite mer limiterade utgåva, Argument Kastanj.

Agitator Single Malt är lagrad på fyra sorters fat: 1st fill ex-bourbon, amerikansk nyek, sherry, samt kastanj. För alla detaljer kring fatlagringen rekommenderar jag att titta över på Samuel Whisky's sida. Det kan också nämnas att Agitator använt en blandning av orökt och rökt malt (30 ppm). Min förväntan är dock att röken kommer vara nedtonad, då Agitators vakuumdestillering beskrivs ge en ganska ren spritkaraktär.

Agitator Single Malt är inte färgad och heller ej kylfiltrerad. Via mail berättar destillerichef Oskar Bruno att de för sina standardwhiskies filtrerar i tre steg - genom grovfilter, partikelfilter, samt i sista steget ett djupfilter som tar bort det som kan skapa grumlighet i whiskyn. Whisky släppta i mer begränsade kvantiteter planeras att ej djupfiltreras, men de öppnar för att detta, liksom färgning, kan komma att ändras i framtiden.

Agitator Single Malt Whisky
43 procents styrka, 479 kronor via bolagets beställningssortiment

Färg: bärnsten

I doften: salt kola, kolasås och karamell är det jag noterar först. Honungstabletter. Örtblandning och mjukt av svartpeppar. Från örterna vidare till friska ängsdofter, hö, dagg. Sädeskorn, solrosfrön. Apelsinskal. En lätt, jordig ton av rök i bakgrunden. Mycket angenäm doft som känns mer komplex än de flesta andra whiskies kring tre års ålder.

I munnen: medelfyllig textur, som gränsar mellan krämig, oljig och silkig. Kola och citrus, flytande honung. Lätta toner av fläder och gröna vindruvor. Svenska gulröda äpplen, säg någon medel-sötsyrliga sort som Aroma. Åter lite mörkare toner - nougat och kaffe latte? Återigen färska örter, örtsalt, lätt av peppar. Röken tycks än mildare i munnen men kommer fram när jag vispar runt whiskyn i munnen. Lätt salt kola i eftersmaken.

Med vatten: de lite ljusare tonerna, som vindruvor, regndagg och fläder kliver fram, medan det fylliga som kola och kaffe finns kvar men kliver bakåt. Äpplen, och lätt av syrliga röda bär, säg röda vinbär? Söt, spröd pajdeg. I gommen lite mer peppar, men fortsatt väldigt balanserat, och jord, rök och kola.

Sammantaget: långt innan Agitators sprit blev whisky beskrev många bloggare hur mogen och utvecklad den var. Förväntningarna var högt ställda, men Agitators single malt lyckas både uppfylla och överträffa dessa. Är det de långa jäsningstiderna, vakuumdestilleringen som gett en extra ren sprit, eller andra knep som Oskar Bruno tagit med sig från bryggeribranschen? Till skillnad från flertalet andra unga destillerier behöver i alla fall inte Agitator dölja några new make-toner i överaktiva STR-fat eller liknande. Destillatet är heller inte så rent att det riskerar att bli tråkigt - det är nog ett klokt beslut att använda en relativt stor andel rökmalt, som inte alls ger någon rökbomb men som tillför ett ytterligare djup.

Poäng: 85-86p.

Clynelish 14

Nu till en för länge sedan anonym malt inom blendindustrin, som fått ett allt större erkännande. Syskon till mytomspunna Brora, som återöppnade i år. Och med en skotsk vildkatt som symbol - Clynelish i norra skotska högländerna.

Clynelish ses oftast från oberoende buteljerare, men det finns en officiell buteljering - Clynelish 14. Den finns dessvärre inte på bolaget men brukar gå att hitta utomlands för en rimlig peng. Jag hittade istället Clynelish 14 i 20cl-flaska, som del i presentlådan Classic Malts Coastal (den finns tyvärr heller inte längre på bolaget). 

”The Classic Malts” var ett uttryck som spritgiganten Diageo lanserade för att marknadsföra single malt-whisky när blended whisky var det enda kända. En stillsam underdrift är väl att säga att de lyckades rätt bra.

Clynelish 14, styrka på 46 procent.

Färg: sockerkulör E150

I doften: en doft med goda löften. Honung, eller honungsvax då, för att knyta an till Clynelish's destillerikaraktär. Musli och nötbar, riskaka. Örtkryddor och örtsalt, lätt av vitpeppar. Mormors fruktsallad, med många konserverade frukter och mandariner. Gräs med dagg. För att vara en standardbuteljering är denna doft mycket bra.

I munnen: mjuk och balanserad, lite mer uttalad ek - nog märks de fjorton åren. Ännu mer örter och örtsalt. Det är en fin balans mellan sötma från honung och frukt, och det kryddiga och maltiga. Helt plötsligt mycket apelsin - färsk med viss beska, apelsinlikör, rivet apelsinskal. Munkänslan är krämig, med lätt beska.

Med vatten: än mer honung och frukter i doften. Kanske anar jag nu också de där vaxiga stearinljusen. I munnen mindre kryddig men den brödiga malten och det friska gräsiga ramar ändå in allt på ett bra sätt. Nu liksom lättare och ljusare, fortsatt mycket apelsin och citrus.

 

Sammantaget: Clynelish 14 är väldigt bra whisky, bland de bästa entry-level-buteljeringarna tillsammans med exempelvis Kilkerran 12. Ett ypperligt exempel på att riktigt bra whisky inte behöver vara så dyrt. Det enda negativa jag har att säga berör färgningen med sockerkulör - för vissa måhända oviktigt, men för mig hänger synintrycken tätt ihop med doft och smak. Det är någon poäng som dras av, men oavsett - hatten av!

Poäng: 86-87p.

Inför Agitators första släpp: två fat hos Selected Malts 2/10 2021

Som uppladdning till Skottland åkte jag på Selected Malts fatägardag i Varberg, ett event som blivit uppskjutet två gånger pga pandemin. En supertrevlig dag med Patrik, Mikael och alla övriga som var med!

Via Whiskykalendern och Slainte har jag tre fatandelar hos Selected Malts, allt från Agitator som släpper sin första whisky nästa vecka - den ska jag prova så snabbt jag kan, för Agitator tror jag snabbt kan kliva fram i täten bland de svenska destillerierna.

De tre faten skiljer sig åt och kommer förhoppningsvis ge olika karaktär på Agitators whisky. Först ett second fill sherryfat (som Magnus Fagerström tidigare haft på High Coast), destillerat 2018-12-21 med Agitators rökiga recept. Sedan ett ”authentic bourbon”-fat (vilket betyder att det ej är ombyggt till mindre storlek), destillerat 2020-11-18 med ett orökigt recept, en variant där Selected Malts valt skärningspunkter för spriten. Jag har också en andel i ett sherryfat med sprit på "four grains", alltså fyra sorters sädesslag. Den kunde jag dock inte prova eftersom proppen (eller vad heter bung på svenska?) var inslagen alldeles för långt.

SM-1789: 2nd fill Sherry Octave 55L

Färg: mörk bernsten 

I doften: varken sherryfat, rök eller destillat tar överhanden. Här finns röda äpplen, vaniljsås, fudge med lätt sälta, tobak. 

I munnen: hårda omogna päron, mineraler i form av blöta stenar och jord, bärsylt. En del omogna malttoner som skvallrar lite om att detta ännu inte är whisky och att detta är ett second-fill-fat. Fint integrerad jordig rök. Lakritspulver.

No:10 SM-3849: Authentic Bourbon 38L

Färg: guld

I doften: ljusare, friskare. Mycket honung och vanilj med balanserad sötma, brödkryddor, söta citrustoner, återigen lätt salt kola… Alldeles otroligt utvecklat trots nästan ingen ålder alls!

I munnen: Det fortsätter i samma stil - Mums! Det är mycket bourbonfat och apelsin. En del peppar och ekbeska - detta ska nog inte ligga alltför länge! Brödig malt. Oj, det är ett rejält tryck i smaken! Med vatten lite mjukare och saftigare (päron och fläder). Tydligt syrligare.

 

Sammantaget: Agitator vet vad de gör. De har verkligen skapat ett destillat som inte behöver särskilt länge på fat för att glänsa. Båda faten kommer med fina förhoppningar, men bourbon-fatet glänser något alldeles särskilt. Ber till whiskyänglarna att eken inte ger alldeles för mycket kryddor fram till 3-årsdagen - i så fall blir detta exceptionellt!

21/9 2021 J&A Michell-provning med Lovely Kintyre Whisky Friends

Dags för årets mest spännande provning? Jo, sannolikt så för min del. Det är den relativt nya whiskyklubben Lovely Kintyre Whisky Friends, startad av Kintyre-fantasten Johan Andersson. Kintyre är förövrigt halvön i sydvästra Skottland, där Campbeltown ligger - hemvist för de fantastiska destillerierna Springbank, Glen Scotia och Glengyle. Ja, ni ser kanske varför jag sett fram emot detta. Lägg till att provningen sänds från Springbank-destilleriet med Johan och David Allen, samt att de laddat upp med några buteljer kring 20-års ålder. Nöjd.

Provningen skedde med tre drams i taget. Som brukligt idkade jag småländsk sparsamhet och behöll hälften till senare för att komplettera mina noter.

 

1. Hazelburn 13 Oloroso 2020 50,3%

I doften: äppelcidervinäger, plommon, mjölkchoklad. En jordig röktouch, som ju inte borde vara där, men som ofta ändå är där i Hazelburn (särskilt på sherryfat). Röken är inlindad i en destilleritypisk ton av olja/gas.

I munnen: mogna äpplen, en lätt syrlighet balanserar mot sherrysötma på svarta vinbär och choklad. Mulljord med en rökgnista (ett uns svavel i denna), motorolja, tobak och rök.

Sammantaget: Bättre än jag minns 2019-upplagan. Den syrliga äppeltonen bidrar en frisk lätthet mitt bland de tunga sherryfaten.

Poäng: 84p.

Angående röktoner i orökig Hazelburn: David Allen bekräftar på provningen att det kan finnas ex-rökiga fat som kan ha inverkan. Men denna Hazelburn sägs vara endast ”fresh” casks, alltså first-fill.

 

2. Kilkerran 8 Cask Strength 56,9%

I doften: mustigt och kraftigt. Köttigt, lätt svavel, liknande rökgnista som i Hazelburn. Bärsaft, lätt av söt citrus.

I munnen: Mer saftig bärsötma, mellanmörk choklad, cafe creme. Sen kommer de där fula tonerna som säkert är en stor vattendelare: svag svavel och gummi sätter sig i gommen. För mig utan att irritera, men visst är detta lite crazy.

Sammantaget: Kilkerran brukar inte vara så här köttig och kraftig i sin karaktär - möjligen undantaget just på sherryfat. Något helt annat än Kilkerran 12, eller för den delen deras nya Heavily Peated-serie.

Poäng: 85-86p.

 

3. Springbank 10 Local Barley 2020 55,6%

I doften: väldigt fyllig, mindre utflippad. Mycket kaffe, kola, lätt pepprig. Mer nedtonad sherryfatswhisky, tyvärr inte tydligt en springbank, möjligen lätt av tobak.

I munnen: chokladbomb, godisremmar, ferraribilar. En liten köttig, rökig nyans när jag vaskar runt detta i gommen. Söt barbequesås. Lite mer ljusa syrliga frukter med vatten.

Sammantaget: Lever för mig inte upp till hypen, men struntar jag i det är det en najs dram.

Poäng: 84p

4. Springbank Cask Strength 2021 55,4%

 I doften: lättare, tydligt bourbonfat med i mixen. Maltigt, citrus, tropiskt, smårökigt, småskitigt… Gott.

I munnen: Likt doften. Brett smakspektra, fin balans, alkoholen fint integrerad. Honung, kola, sädeskorn, sjögräs. Lätt av låsolja. Sherryfaten bara adderar fyllighet och djup, och märks särskilt i eftersmaken.

Sammantaget: Bäst hittills, uppskattas bland deltagarna men några önskar ytterligare högre andel bourbonfat - kanske, men har inget emot detta resultat. 

Poäng: 88-89p

 

5. Longrow Red 10 Refill Malbec 2020 52,5%

I doften: lite mer stängd inledningsvis, som vanligt är inte Longrow så tydligt rökig. Men röken växer med tid i glaset - en torr jordig rök. Heller inte allt för sött, men lätt vinös. Vanilj, pepprig.

I munnen: ah, mer rökig. Bas på vanilj, pepparkaka och kola, sedan syrligt gelegodis. Pepparblandning i gommen, men det stör inte. Med vatten mer äppelsyrlig och rund, faktiskt mindre kryddig. Rökviskning i svansen.

Sammantaget inte riktigt så imponerande som andra Longrow Reds jag provat, men absolut inte dålig. Likväl den som fick minst antal röster på provningen.

Poäng: 82p.

6. Springbank 17 Madeira 2020 47,8%

I doften: lätt rökigt, lätt smutsigt, elegant för att vara Springbank. Saftigt men balanserat sött.

I munnen: genast mer vinöst men samtidigt mycket balanserad och mjuk. Brasröken hänger kvar men ligger långt bak. I mellanlandet mellan sherry- och rödvinsfat, men också en lätt ex-bourbon-karaktär. Mjukt sötsyrlig, lätt sälta. Kaffe, fruktsallad. Med vatten lite mindre vinös, lite mer maritim. Söt lime och apelsin. Svagt av aska i finishen. Lätt, välbalanserad, delikat. Mycket bra.

Sammantaget: Inte så mycket Springbank i denna, men vad gör det när det blir så här bra?

Poäng: 90p

 

7. Longrow 18 2020 46%

I doften: mjuk, delikat, komplex. Frukt, vanilj, melass, jordig rök, choklad, lakrits, jord, tobak, ek, damm… Kanske lite väl viskande, men fantastiskt bra.

I munnen: så bra. Lika komplex som i doften, men mer trycka. Även här kommer romfaten fram, sherryfaten finns där, men detta är ändå en befriande lätt whisky. Sjögräs, citronvatten, gröna vindruvor... I eftersmaken vrålar rök och jord in och sätter sig kvar i gommen.

Sammantaget: Otroligt bra fatblandning där alla delar gift sig till en fin helhet. Sannolikt det bästa från Springbank jag har i skåpet.

Poäng: 91p.

 

8. Longrow 21 2020 46%

I doften: rök här med, än mer viskande. Mycket bär och åt sött vitt vin, choklad... En fin mjuk sälta åt salt och sjögräs. Skafferidofter åt vetemjöl och bakpulver. Underbar doft, samma klass som 18-åringen, men lite sötare och bärigare.

I munnen: Mer sherrytungt och sött med sylt på mörka bär och choklad. Men det finns lite friskt som bryter av - lemon curd!

Sammantaget: Tyvärr inte lika fint balanserad som 18-åringen i mitt tycke - denna känns yngre än 18-åringen. Faktiskt mer rök än hos det yngre syskonet. Bra, men inte lika bra.

Poäng: 89p.

9. Springbank 21 2020 46%

I doften: Den mörka sherryfärgen sätter tonen - rejält med torkade bär och frukter och sylt, men elegant i linje med sin ålder. Också en tydlig rökton, åter mycket komplext. Mineraler, blöta stenar, mint, som Johan och Allan noterar. Lätt maltig. Mycket bra.

I munnen: inledningsvis syltsöt, sedan äppelsyrlig. Mycket fyllig. Mycket trycka för att vara så gammal, men också elegant - malten har brutits ner till lite mjöliga toner. Visst är sherryfaten med sylt och choklad och kaffe i förarsätet, men det finns lime och vitt vin som ger ett djup.

Sammantaget: Många lager, inte enbart en sherrybomb. Mycket mycket bra, möjligen att Springbank-dna't är lite tunt. Men en solklar favorit på provningen.

Poäng: 89-90p.

 

16/9 2021: Maltbarn-provning med Slainte

Jag trodde Maltbarn var danskt, men företaget är etablerat i norra Tyskland. Magnus Fagerström hade fått tag i sex flaskor från ett av deras senaste släpp, och det var hög snittålder på dessa buteljeringar.

Som vanligt skrev jag ner mina första intryck på provningskvällen och kompletterade intrycken några dagar senare.

Maltbarn Teaninich, 21 YO 1999 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 48,8%

I doften: härligt syrlig av äpplen, mycket fruktsötma och ett lätt stick av peppar. Också vaniljsötma, kola. Härligt frisk som en regnig sommaräng.

I munnen: samma fruktighet, men nu också brödig och liksom spröd i sin maltighet. Utöver tidigare nämnda äpple - röda bär (körsbär och lingon) med precis lagom syra och beska. Inte alls lika kryddig, men det finns chilichoklad med. Perfekt integrerad alkohol, ser inget behov av att vattna. Jättegott.

En av mina favoriter. Säg 88-89p.

 

Maltbarn Jura, 26 YO 1992 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 47,3%

I doften: besk, lite stängd. Kaffepulver? Lakrits! Lätt vanilj, artificiell parfym, lite ek. Örtkryddor. Nah, hur blir denna i munnen?

I munnen: Lite sötare – tack för det, men fortfarande liksom annorlunda. En väldigt avvikande palett- besk stout, osöt lakrits, läder. Och... kalk? Eller vit krita, som Magnus Fagerström säger.

Den ständiga hackkycklingen Jura, hur rättvis är kritiken? Det finns en krämighet här som jag gillar. Men detta är inte underligt på ett bra sätt, utan tyvärr på ett dåligt. Spännande att prova, men skulle ej vilja ha en flaska. 78p.

 

Maltbarn Invergordon, 30 YO 1990 - 2020
Bourbon Cask, 100 bottles, 53,1%

I doften: vanilj, mjukt pepprig. Blommigt frisk. Choklad, likörgodis.

I munnen: grain-mums! Vaniljbakelse tänker jag först, men som de andra deltagarna säger så märker jag att detta kanske inte är helt grainwhisky-typiskt. Istället åt punchpraliner och arraksbollar. Bärsötma som nästan går åt dessertvin i bakgrunden. Smuldeg. Inte så komplext men nog så njutbart.

Gammal grain är sött och gott i min gom, denna gång med en liten tvist. Med tanke på prisskillnaden mot single malt i samma ålder, så är detta ganska prisvärt. 86p.

 

Maltbarn Glentauchers, 31 YO 1989 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 43,4%

I doften: maltigare, som i sädeskorn, honung, oljigt, härligt! Lite Deanston-ish, vilket är ett bra omdöme i min bok.

I munnen: en maltig bas som brutits upp med åldern, men fortfarande tillräckligt spänstig. Oljig och len, honung. Fruktigare än doften - äpplen, citrus, lätt syrlig och metallisk. Brödmalt i eftersmaken.

Ett lagom trött fat som inte gett så mycket ek trots sina 31 år - mumma för mig som inte vill ha så mycket kryddor i min whisky. Mycket bra, skulle möjligen vilja ha ytterligare lite komplexitet. Säg 90p.

 

Maltbarn Bunnahabhain, 33 YO 1987 - 2021
Sherry Cask, 100 bottles, 49,5%

I doften: 30+ bunna på sherry – kan väl inte gå fel? Mjukt, viskande på russin, kanel, nypon, fettat läder… Helt klart refillfat, vanilj som tyder på att det är amerikansk ek (lågoddsare, de flesta sherryfat är faktiskt just sådana).

I munnen: aaaah, lite mer livfullt än i doften (om än förstås absolut inte någon stökig tonåring). Torkade frukter, russin, söt blodapelsin… mjölig malt, dammigt bibliotek, ett flingsalt-korn, blöta stenar på stranden, allt detta viskande.

Så många lager, fin balans, men inte heller för trött. Några gamla rävar i sällskapet tycker att man kan förvänta sig än mer av så här gammal Bunna, men jag är inte lika nedtyngd av erfarenheter att prova denna sorts ålderstigen Bunnahabhain. Så betyget blir högt - 92-93p. Jag plockar fram min mini-flaska av officiella Bunnahabhain 25, och detta är nog snäppet bättre (snäppet mer tryck, och ett extra lager rödfruktiga nyanser i smaken).

 

Maltbarn Port Charlotte, 13 YO 2007 - 2021
Bourbon Cask, 100 bottles, 53,6%

I doften: tydligt rökig, sjögräs, vanilj-apelsin. Jord. Köttigt (Charkuterier, som en i gruppen säger) – ja nog är det PC.

I munnen: balans mellan vaniljsötma, malt och rök. Köttigt igen, rejält baconfettig, men sötman håller balansen. Mums. En del pepparkorn i mixen, i linje med åldern, men utan att ta överhanden.

Bruichladdichs Port Charlotte är min favorit när det kommer till rökig Islay, och detta är ett ypperligt bra exempel. En av de som får många röster på provningen, men jag är kanske inte tillräckligt mycket peat-head för att ha med denna bland mina topp två. Bra poäng dock - 88p.

Sammantaget: Jag håller med Magnus Fagerström - Maltbarn har bra omdöme i sina val av fat. Sällan min plånbok tillåter mig pröva 30-årig whisky, och dessa lever upp till förväntningarna. Kanske inte så ofta man kan hitta en flaska från Maltbarn, men om det händer lägger jag på minnet att det kan vara värt att chansa.

Springbank Local Barley-provning med Slainte, 26/8-2021

 

Whiskyklubben Slainte hade en onlineprovning med Springbanks Local Barley-serie nu i veckan. Jag hade suttit med samples i åtminstone ett år utan att komma till skott, så tyckte det var ett bra tillfälle att få prova i sällskap med andra. Local Barley-serien består av whisky producerat på enbart lokalt Kintyre-odlat korn av olika sorter. Oftast har det kommit en utgåva per år på knappa tiotusen flaskor, varav något 500-tal brukar leta sig till Sverige. 

 

Fram till 2019 hade alla fem utgåvor primärt varit lagrade på bourbonfat, vilket också kan tyckas logiskt för att framhäva kornmaltens smaker och dofter. Den senaste utgåvan, buteljerad december 2020 och lanserad 2021, den var dock lagrad till hundra procent på oloroso-sherry-fat, och blev med sin mörka färg enormt eftertraktad (och dessvärre också flippad till absurda summor pengar). Jag hade inte sample av den till denna provning, utan fokuserar på de fem mer bourbonfats-orienterade utgåvorna lanserade mellan 2016 och 2019.

Som tidigare onlineprovningar skrev jag mina första intryck på provningskvällen, och kompletterande sedan dagarna efteråt.

Local Barley 16 (buteljerad 2016)
54,3 procent.

Doft: maltigt, maritimt, smutsigt. Bondgård, vill nästan säga komocka (i bästa mening!). Röken helt integrerad. Rapsolja, turkisk yogurt. Honungskaka, rosépeppar, mjukt av flingsalt. Lite torrt. Alldeles underbart! Mint säger gruppen – absolut! Oj, här är något stort på gång.

I munnen: Viss inledande syltsötma från sherryfaten i mixen. I övrigt likt – rätt fylligt, massa skitig bondgård. Brödmalt som går över i gamla böcker och damm. Honung och stearinljus, lätt syrligt gelégodis (tänk de där finska kulorna). Färsk mild chili.

Med vatten: inga stora förändringar, men det tillkommer lite maritima toner av sjögräs och sälta.

Sammantaget: en sån där whisky man kommer minnas och längta tillbaka till. Åldern har inte gett så mycket ek, utan mer längd, mer intensitet och mer komplexitet. En smutsig best med vacker elegans.

Poäng: 93p. Högsta poäng jag satt på en whisky hittills.

Local Barley 11 (buteljerad 2017)
53,1 procent.

I doften: mycket lättare och mjukare. Grovt bröd, halm, maltsötma, apelsinmarmelad, kolaremmar. Svartpeppar – ekkryddigheten kommer fram mer här. Viss Springbank-funk, men mjukare åt jord och lera.

I munnen: mycket mer av en ”vanlig” bourbonlagrad whisky i detta sällskap. Fantastisk härlig sädessötma, söt citrus, vaniljglass. Sedan lite fylligare toner av medelmörk choklad, plommon och rök, och i eftersmaken följer lätt smutsiga toner av lerträsk. Växer efter en stund i glaset. Chark i eftersmaken säger en annan av deltagarna. 

Med vatten: farligt lättdrucken, med det bästa av det tidigare nämnda: ex-bourbon-sötma, spröd malt, kakao, lera och torvmosse.

Sammantaget: börjar lite renare, men hittar mer Springbank-funk efter en stund i glaset. Jättebra, men fortfarande i skuggan av sitt äldre syskon.

Poäng: 91p.

Local Barley 10 (buteljerad 2017)
57,3 procent.

I doften: lite stängd doft, sen kommer läder, torkad tång på sandstranden (men utan sälta), vaniljstång, blöt torvmosse, lätt av låsolja. En del ek kommer fram genom chili och inoljat trä. Klart mindre söt än 11-åringen.

I munnen: mycket funk inledningsvis, lera, stall och rök balanserar mot mjölkchoklad och syrligt gelégodis. Mild apelsinmarmelad och flädersaft bryter av. Mycket sädeskorn och grovt bröd därefter. Citron, menthol, sjögräs och havsvatten i eftersmaken, samtidigt som chokladen återvänder. Härlig smakresa.

Med vatten: mer syltig på bär som jordgubbar, osöt kolasås. Mindre smuts och rök, men anas fortfarande. Mer brödmalt och lite mer peppar. Föredrog denna ovattnad.

Sammantaget: riktigt bra med fantastisk intensitet och en bred smakpalett, men tappar med vatten.

Poäng: 90p.

Local Barley 9 (buteljerad 2018)
57,7 procent.

I doften: lite av en formskiftande kameleont denna - på provningskvällen uppfattar jag en fin balans mellan vaniljsötma, malt och kryddor, med funken lite mer nedtonad. Kvällen efter är det smutsiga Springbank påtagligt närvarande - en massa multna löv, torrt sprucket läder, jordig rök.

I munnen: en lite sötare inledning, lätt av päronsaft, ingefära och chokladdryck, cappuccino och rök som sätter sig i gommen. Är detta den mest rökiga i linan? Sannolikt. Sen händer först inte så mycket mer. Jordigt, konsekvent med de multna löven i doften. Bandage.

Med vatten: balansen ändras, när de mörkare tonerna av kaffe och choklad backar. Även röken minskar, men dunnage-smakerna är kvar.

Sammantaget: 9an tycks lite råare och enklare, men är härligt punchy.

Poäng: 88p.

Local Barley 10 (buteljerad 2019)
56,2 procent.

I doften: lite mildare, lite sötare i gänget. Smuldeg, vaniljsås. Jordig rök, svartpeppar, muskotnöt. Blöt jord, damm, träslöjdsal. Lite "renare" än några av syskonen, men fortfarande tydlig Springbank-funk.

I munnen: Vaniljsås igen, syrligt gelégodis, ljus blandsaft. Spröd kakdeg, söt citron och sjögräs. Sen visar sig destillerikaraktären med bensin och olja när jag skickar runt den i gommen. Ljus sirap, och i eftersmaken riktigt mörk choklad, mörkrostat kaffe och tobak.

Med vatten: öppnar upp och blir ljusare, citron- och päronsaft, samtidigt som de mörka choklad- och kaffetonerna finns kvar. Lite mindre funk, lite mer maritim. Havssälta, blöta stenar, fisksoppa. 

Sammantaget: En kanonwhisky i sin egen rätt. Som 11-åringen lite snällare än de övriga i sällskapet, och som betonar det maritima Springbank.

Poäng: 90p

Favoriter: Kilkerran 12

Från min resa 2019.

 
Så var det dags för ytterligare en favoritwhisky (alltså en sån som är återkommande och nåt så när tillgänglig och rimligt prissatt). Från Campbeltown och destilleriet Glengyle: Kilkerran 12, den första Kilkerran-whiskyn på bloggen. 

Likt Stronachie 10 från förra veckan landar denna också i kategorin ”sommarwhisky”. Jag skulle vilja placera den i kategorin ”orökig, ex-bourbon”, men av två anledningar får jag töja begreppen om det ska gå. Ett: Kilkerran 12 har inte enbart bourbonfat i mixen, utan 30 procent av ingående fat är ex-sherry. Med det sagt så märks det inte så mycket, därav min vilja att ändå trycka in Kilkerran i kategorin. Två: Kilkerran 12 beskrivs som ”lightly peated” (8-10 ppm enligt en recension av whiskeywash). Men åter - det märks inte så mycket  (om än det ändå just märks).

Destilleriet Glengyle tillhör samma ägarfamilj som Springbank (J&A Mitchell), som också återstartade destilleriet 2004, efter att ha legat nere sedan 1925. Efter så lång tid var det inte så mycket som återstod av destilleriet: all utrustning var borta, och byggnaden hade genom åren bland annat agerat hölada samt huserat en skytteklubb (med det i åtanke låter det nästan otroligt, som destilleriet påstår, att byggnaden var välbevarad). Till återstarten köptes pannorna begagnade från nedlagda Ben Wyvis (och modifierades för att spriten skulle få en lättare karaktär). Kvarnen köptes, också begagnad, från Craigellachie (som inflyttad smålänning kan jag känna visst släktskap med skottarna och deras sparsamhet).

 

Två mäsktunnor i lärkträ, två i douglasgran. Om jag
minns rätt behövde två ursprungliga i lärkträ ersättas
efter att de sprungit läck efter några år.

Varför heter inte whiskyn Glengyle, som destilleriet? Glengyle finns redan som varumärke (vad jag läst mig till är det Loch Lomond som äger det). Namnet Kilkerran kommer från det gaeliska namnet för Campbeltown, "(Ceann Loch) Cille Chiarain", och var namnet på den keltiska bosättning som sägs ha legat där innan.

Jag nämner på bloggen ibland Whiskysnack, arrangerat av Klaus Bitchnau, och gör så igen då Klaus för en tid sedan lyckades boka in Springbank-legenden Frank McHardy, som också var den som ledde arbetet med att återuppbygga Glengyle. Jag passade på att fråga om möjligheterna att producera mer Kilkerran, för visst måste efterfrågan kunna finnas? McHardy svävade lite på svaret, men när vi övriga deltagare diskuterade efteråt var nog bilden att ägaren Mitchell’s inte vill riskera att behöva säga upp anställda om whiskyindustrin i framtiden skulle få problem. J&A Mitchell (och deras ägare och ordförande, Hedley Wright) är ju lite unika i detta fall - som Frank McHardy sa är inte tillväxt något mål, utan de vill helt enkelt sälja vad de producerar, varken mer eller mindre. 

Glengyles första core range-produkt, Kilkerran 12, lanserades 2016 och verkar direkt ha fått ett varmt mottagande - särskilt utifrån ett lågt rekommenderat pris på 35 pund. I Sverige ligger Kilkerran 12 lite högre i pris, 618 kronor via den nya importören Clydesdale, men är fortfarande prisvärd. Då är det snarare tillgången som är något problematisk - man destillerar bara några månader om året på Glengyle, då personalen på Springbank går över och byter destilleribyggnad, ett stenkast bort. Senaste året har Kilkerran 12 oftast varit tillgänglig när jag kollat på bolagets hemsida, men i denna stund är den tillfälligt slutsåld.

Kilkerran 12, från Glengyle distillery (batch buteljerad 10/10/2019)
46 procents styrka, icke-kylfiltrerad och icke-färgad, 620 kronor via bolaget (slutsåld i skrivande stund).

Färg: guld

I doften: först vaniljsås, sedan söta citrusdofter och smuldeg - citron-cheesecake. Gröna vindruvor, färsk ingefära och mango. Tända stearinljus. En liksom torr vitpeppar, men utan tendenser att bli för mycket, och i detta något som skulle kunna vara rök. 

I munnen: vanilj och en massa frukter: blandade äpplen, mandariner, söta citroner, mango igen, persika. Fläder, sjögräs. Trots fruktsötman är detta inte särskilt sött, en lätt kryddighet från färska örter som timjan balanserar. Krämig, gräddig textur. Honungsvax. Smackar jag runt detta i munnen blir det lite kärvare, noterar likör på apelsin, men utan alkoholhetta. I eftersmaken ljus mjölkchoklad och en gräddig irish coffee. Och en viskning av rök.

Med vatten: fläder och citrus i doften, fortfarande på temat kakor och bakelser. Pepparn backar. Ännu gräddigare och vaxigare. Ljusare. Vaniljfudge i avslutet, och lätt av sälta på kindväggarna. 

 

Sammantaget: en superb whisky. Tänker man dessutom på att det är en core range-produkt, då får jag konstatera att Kilkerran 12 är en av de allra bästa. Av jämförelserna jag kan göra: ett par steg bättre än Hazelburn 10, Deanston 12, Clynelish 14, Aultmore 12. Springbank 10 och Benromach 10 är rökigare och inte i samma kategori, Bunnahabhain 12 har mer prägel av sherryfat och inte heller jämförbar. 

Det finns en konkurrent som spelar jämnt med Kilkerran 12 - Stronachie 10, som jag skrev om häromveckan. Stronachie är lite ruffigare, och samtidigt lite lättare. Kilkerran 12 är lite fylligare (även om 30 procent sherryfat märks väldigt lite, så bidrar nog dessa till lite mer fyllighet). Och alltså den där rökviskningen som inte finns i Stronachie. Kan inte placera den ena bättre än den andra, så det blir alltså samma poäng.

Poäng: 90p.

Favoriter: Stronachie 10 (Benrinnes)

Jag gillar flera sorters whisky, men favoritstilen är orökigt lagrat på bourbonfat. Det är på sätt och vis urtypen av whisky - en stor majoritet av whisky lagras på ex-bourbon (utifrån en stor tillgång från bourbonproduktionen i USA). Och en stor majoritet är också icke-rökig, även från torvmossarnas Skottland (vilket vi som lyssnar på En trea whisky får en humoristisk påminnelse om varje vecka). Samtidigt kan jag tycka att denna stil whisky inte alltid får den uppskattning den förtjänar - ofta tycks uppmärksamheten gå till svartmörka sherrylagringar och Islay-rökare.

Orökiga bourbonlagringar beskrivs ibland som ideala sommarwhiskies (eller som ”breakfast whiskies” har jag också hört i Skottland...). Och det stämmer nog rätt väl, även om jag nog de allra hetaste sommardagarna föredrar andra drycker, eller överväger att göra en whisky-highball med kolsyrat vatten. Nu går sommaren mot sitt slut, och jag har två favoriter i skåpet som jag snart får göra bottle kill på. Hög tid att skriva noteringar för bloggen!

En av de två, utan inbördes rangordning, är doldisen Stronachie 10 år. Stronachie undrar ni? Med rätta så - Stronachie är ett så kallat ”ghost distillery” som la ner 1929, nästan ett sekel tillbaka. Hur kan det då finnas en Stronachie-whisky att köpa? Förklaringen finns utskriven på lådan. Det är den oberoende buteljeraren A.D. Rattray som återskapat varumärket, som man också förvaltade när det begav sig det där seklet tillbaka. A. D. Rattray kom över en flaska urgammal Stronachie och kunde därmed jämföra doft och smak med dagens aktiva destillerier. De landade i att Speyside-destilleriet Benrinnes bäst liknade Stronachie i stil, och har sedan dess gett ut denna nya ”Stronachie”. 

Det har getts ut flera varianter, men 10-åringen är den klart mest frekventa. På A. D. Rattrays hemsida går att läsa att Stronachie 10 produceras i små batcher om ca 20 fat, och är därmed en produkt som kommer i iaf hyggligt stora kvantiteter, och nog är gjord för att kunna säljas till ett ganska lågt och tillgängligt pris (550 kronor via systembolagets beställningssortiment). Är det rent av så att Stronachie 10 kanske är den mest tillgängliga buteljeringen från Benrinnes? Den enda återkommande officiella utgåvan av Benrinnes är ju 15-åringen i Flora & Fauna-serien, som inte finns via systembolaget, och som tycks föra en tynande tillvaro även internationellt. Som ett fan av Benrinnes är jag därför extra glad åt denna lite besynnerliga produkt.

Stronachie 10 är helt lagrad på ex-bourbon och buteljerad på styrkan 43 procent. En del whiskyfans rynkar på näsan åt allt kylfiltrerat och under 46 procent. Deras förlust säger jag.

Stronachie 10 år, buteljerad av A. D. Rattray
43 procents styrka, 550 kronor via bolaget

Färg: guld.

I doften: alla tecken finns där på en bra orökig ex-bourbon. Honung, maltsötma och en balanserad kryddighet. Något som skiljer ut Stronachie/Benrinnes från mängden? Well, detta har mer malttoner än snittet, och kanske mest tydligt - en lätt ruffighet som kommer genom linfrö- eller rapsolja, och kanske ett uns av bacon. Helt i linje med Benrinnes destillerikaraktär. Efter en stund kommer jag också att tänka på nyponsoppa, eller en sån där pulverfruktsoppa som följer med på vandringsutflykten.

I munnen: medelfylligt, oljigt, vaxigt. Benrinnes är inte någon elegant lättviktare (tänk snarare som ett lite snällare syskon till ex Craigellachie). Det ruffiga kommer fram genom malttoner av sädeskorn, valnötsbröd och kolgrillad karré. Släktskapet är tydligt med provad äldre Benrinnes, där malten liksom transformerats till saker som damm, gamla böcker och malkulor (skratta gärna men det är mina associationer, och flera whiskyvänner har hållit med om de dammiga tonerna). Återigen olja från raps eller liknande, osöt honung, gula äpplen. Säd, äpplen och peppar i eftersmaken som hänger i länge.

Med vatten: närmast perfekt på 43 procent, men med en halv tesked vatten: lite sötare, citronfrukter kliver fram. I övrigt ingen stor förändring, mest imponerad av att Stronachie klarade vatten bra, utan att bli tunn.

Sammantaget: jag kan inte göra annat än att ta av mig låtsashatten, buga lätt och erkänna Stronachie som en av de allra bästa jag provat i den konkurrenskraftiga kategorin ”orökig ex-bourbon, 400-700 kronor”. Benrinnes är sällan elegant, men ofta balanserad, väl avvägd och nyansrik, och så även här under det tagna namnet Stronachie. Helt rätt att buteljera på 43 procent då doft och smak briljerar på denna styrka, åtminstone så länge du inte vant dig helt vid höga fatstyrkor. Applåder till A. D. Rattray och importören Svenska Eldvatten.

Poäng: 90p. Låter det högt? Jag står fast vid den höga poängen och tänker att jag följer ex David Tjeder som rankat whiskies i liknande kategori på 90+. Faktiskt är nästa favoritwhisky just en av de Tjeder skrivit lovord om senaste året...

The Irishman 17 cask 6949

Sista irländaren från provningen med Bernard Walsh - men inte sista irländare på bloggen.

Vi avslutade provningen med en single cask The Irishman. Detta var en single malt, så inget omältat korn i denna. Och lite ålder på detta fat dessutom - 17 år på ett större sherryfat (en butt kanske?). Tyvärr är detta inte något som är tillgängligt i Sverige.

The Irishman 17yo Single Malt 2003-2020

Cask 6949, Sherry, 600 bottles, 56 procent

I doften: fylligt, fruktigt. Ingefära, peppar, rejält kryddigt men angenämt så. Sylt på jordgubbar och apelsinmarmelad. På samma tema: tydligt torkade frukter, som plommon. Det sticker lite i nosen, men efter en stund kommer lite snickeriverkstad i form av fettat läder och inoljat trä.

I munnen: syltigt men fräscht. Apelsin, äppelkart, sedan smuldeg. Anar något som liknar dessertvin i bakgrunden. Plötsligt lätt sälta och... skaldjur, som sedan försvinner vidare. En hel del ek i eftersmaken, men oroligt väl integrerat. 

Provade ej med vatten.

Poäng: 91p.

Sammantaget, en riktigt häftig whiskyupplevelse. Ett exceptionellt bra fat som drar åt alla möjliga håll och samtidigt ändå håller ihop smakmässigt.

James Eadie Glendullan 9

Den oberoende buteljeraren James Eadie har precis lanserats i Sverige, i samarbete med Patrik Barkevall och Mikael Westerberg på Selected Malts. Lanseringen presenterades tidigare i somras på Klaus Bitchnaus utmärkta Whiskysnack, släppet skedde förra veckan, och idag fick jag sms om att min flaska landat på bolaget. Varför inte prova direkt? tänkte jag, så här kommer den: James Eadie Glendullan 9 år.

James Eadie buteljerar dels single casks, dels i små utgåvor med tre-fyra fat i deras small batch-serie. Det är den senare kategorin Glendullan 9 år tillhör - tre bourbonfat har använts. På Whiskysnack frågade jag Rupert Patric, som driver James Eadie idag, om deras small batch-serie. Rupert berättade att de vill visa upp destilleriernas unika karaktärer i denna serie, och kombinerar därför ett first fill-fat med två eller tre refill-fat. Detta står också på flaskans etikett (om än inte lika exakt om fatens proportioner). Lovande!

Rupert Patric sa också att de i denna serie siktar på en prisnivå kring 40-45 pund, och därmed vara tillgänglig för mångas plånböcker. I Sverige har vi en högre alkoholskatt, men Selected Malts har ändå lyckats lägga ett rimligt pris på 700 kronor för denna (en hundralapp högre för syskonflaskan från Caol Ila). Man kan tänka sig att prisnivån möjliggörs av att serien buteljeras på 46 procent styrka - de som vill ha cask strength hänvisas till single cask-serien istället. Alla buteljeringar är dock icke kylfiltrerade samt ofärgade.

 

Small batch-serien har funnits tidigare, men har nu fått ett ansiktslyft: James Eadie ägde under 1800-talet ett stort antal pubar, och illustrationer på deras namn pryder nu etiketterna. Det finns lite för mycket historiskt mytologiserande i whiskybranschen, men den här lågmälda presentationen tycker jag funkar. Rupert Patrics fru Annabel Pope står för teckningarna. The Black Swan Inn i Coventry illustrerar Glendullan 9 år.

 

Utöver Glendullan 9 år släpptes alltså också en Caol Ila 8 år, en single cask Blair Athol 12 år, med finish på amontillado-sherry-fat, samt deras lyxblend Trademark X. 

 

Snygga svarta svanar lyfter den enkla
och skönt avskalade presentationen.

 

James Eadie Small batch Glendullan 9 år (2021)

Färg: halm.

I doften: mycket angenäm direkt på första sniffen - lätt honungssötma, kola, vaxiga fruktiga toner (som doftljus med äppeldoft). Mild apelsin eller mandarin, mild peppar och torkade örtkryddor. Denna sorts whisky brukar jag gilla med mycket malttoner, och här finns helt klart medelgrovt bröd i doften. Lovande.

I munnen: för mig hänger mycket på en whiskys textur i munnen - denna Glendullan har en oljig, vaxig munkänsla som jag gillar direkt. Fruktigt i form av päron, grillad ananas, sedan en hel hög honungstabletter. Sött men balanserat. Inte lika kryddigt som i doften, men det finns mynta och lite andra färska örter, och en lätt sälta. I eftersmaken lätt hetta från ingefära och saft på päron och citrusfrukter.

Med vatten (ca en tesked): inte någon större transformation, upplevelsen präglas fortsatt av lagom söta toner av blandade frukter, honung och örtkryddor som ramar in och skapar djup. Härligt fortsatt vaxig och oljig i gommen.

 

Poäng: 87p. 

Sammantaget: James Eadie hittar helt rätt med denna Glendullan. Jag har ingen tidigare erfarenhet av Glendullan som destilleri, men får här en tydlig bild av vilken sorts sprit de kokar. Gott, lättdrucket och mångsidigt nog för att vara intressant. 

Hoppas James Eadie får ett varmt mottagande och att det inte bara blir deras populära sherrylagringar som får all uppmärksamhet (Blair Athol på amontilladofat lät ju rätt lockande dock). En varm sommardag är det bra bourbonlagringar som denna Glendullan som glänser!

Writers Tears Japanese Cask Finish

Jag fortsätter att gå igenom irländare från vårens provningar. Dram för dagen är ytterligare en Writers Tears från provningen med Bernard Walsh 5/5 - Writers Tears Japanese Cask Finish.

Writers Tears Japanese Cask Finish är, till skillnad från tidigare provade i serien, mer av en premiumwhiskey. Alkoholhalten är 55 procent, priset ca 100 euro (men tidigare upplagor verkar finnas tillgängliga utomlands klart billigare än så, vid en snabb googling). Det verkar också komma ett fåtal flaskor till Sverige, via trevliga Klaus Bitchnau, där Whiskykalenderns medlemmar och provningsdeltagare sannolikt har första tjing.

Jag hade innan provningen inte särskilt höga förväntningar på Japanese Cask Finish. Nyek är sällan min grej, utan något jag lite slarvigt och fördomsfullt associerar till producenter som släpper sin whisky för tidigt, och med de kraftiga ektonerna vill dölja ungdomligheten (samt ge drycken en attraktiv mörk färgton). Jag har stött på trevliga undantag, ex single casks från Smögen samt nyligen från Infrequent Flyers, men alltså inte tillräckligt ofta för att tvivlen ska skingras.

Japanese Cask innebär fat från Mizunara-ek. Dessa finns i begränsad mängd och verkar därför vara eftertraktade. Oftast används de sannolikt för japansk whisky, vilket inte är min hemmaplan, och detta är nog min första Mizunara-whisky. Först har whiskyn legat på ex-bourbon, och sen avslutat lagringen 9 månader i Mizunara-faten.

 

Bildkälla: Walshwhiskey.com

 

Writers Tears Japanese Cask Finish
55 procents styrka

I doften: kraftigt kryddigt. Hyvlad ekplanka med spån och flisor på golvet. Torr, osöt vanilj. Lätt av artificiellt blommig parfym (viol?). Efter en halvtimme. och långt bak, finns söt äppelsaft, bekant från andra Writers Tears. Alkoholen lägger i övrigt lite av ett lock på doften. Nja…

I munnen: bättre balans i munnen. Kryddigt javisst - peppar, stark chili, muskotnöt - men det är saftiga frukter också. Äppelcider (ingen stor överraskning), konserverade päron, och också lite mörkare bär (svartvinbärssaft). Saftigt på tungan men redigt torrt i gommen. Klart drickbar på buteljerad styrka.

Med vatten: öppnar upp så till vida att den oljiga pot still-texturen kommer fram. Mycket päron. Choklad, cafe au lait. Kryddorna nu inte alls lika dominerande.

Poäng: 81p

Sammantaget är Japanese Cask Finish mycket bättre i munnen än vad doften antydde. I näsan handlade denna till 95 procent om Mizunara-faten, med sina kryddor och ekfatstoner - i min värld en väldigt obalanserad whiskey, och verkligen inte något i min stil. Men paret Walsh verkar veta vad de gör, för i munnen finns balansen där, och Japanese Cask Finish är både intressant och god. 

I min värld inte lika bra som de bra mycket billigare Distillers Edition och Double Oak. Men på provningen var det en av de bäst rankade.

Jameson 18 Bow street cask strength (2019)

Den 7e och sista whiskeyn i linan på Midleton-provningen tidigare i våras. (Jag har inte skrivit ännu om Redbreast 21 - den återkommer jag till längre fram då jag köpt en hel flaska.)

Jameson behöver ingen introduktion, men denna 18-åring kan få en kortare beskrivning. Jameson görs sedan många år på nya Midleton-destilleriet utanför Cork, men med denna utgåva blickar de nostalgiskt bakåt till tiden då hemmet var på Bow Street i Dublin. Det verkar som att den ingående whiskeyn får gifta ihop sig och slutlagras ca sex månader i Dublin på first fill bourbon-fat. Mina tankar - jag är lite osentimental och tänker dels att det låter rätt opraktiskt att frakta de dyrbara dropparna över ön, men är också lite skeptisk till slutlagringar på lite äldre whisky.

Jamesons 18-åring verkar både finnas på lite lägre styrka samt en årlig batch på cask strength, varav detta är 2019 års cask strength-utgåva.

Inte riktigt en låda i min stil,
lite för vräkig. Bildkälla: Jameson

Jameson 18 Bow Street 2019, 55,1 procent

I doften: en mjuk, ”ljus” karaktär: mycket honung, blandade torkade örter och peppar (lite skarpare kryddig i jämförelse med Midleton Very Rare). Honungstonerna är mycket intensiva, både färsk honung, honungstabletter, och ljus sirap. Bullar på kardemumma, kanel och vanilj? Inlagda päron. En bra doft, men lite pepprig och alkoholstickig.

I munnen: Intensiv, krämig, söt, lätt oljig. Tydligt mer vanilj, som vaniljfudge. Banankaka. Röda äpplen, kanske några körsbär i mixen också. Lite lätt kletig och het, och det försvinner tyvärr inte med vatten.

Sammantaget: denna Jameson är inte dålig, men kanske är 18-åringen präglad av lite för aktiva first fill bourbonfat i mitt tycke. Det är lite för direkt, hett och endimensionellt. Bara marginellt billigare än Midleton Very Rare, som trots sina 40 procent är en mycket bättre whiskey.

Men det är förstås subjektivt: många gillade denna på provningen, liksom en skribent häromdagen på Malt Review. Olika preferenser helt enkelt.

Poäng: 78p.

Midleton Very Rare 2021

Ytterligare en irländsk dram från Midleton-provningen med Olof och KWS.

Midleton Very Rare är en blended NAS-whisky (utan specifierad ålder), men till skillnad från de flesta andra sådana landar denna i en premium-kategori. För lite likt exempelvis Balvenies TUN-utgåvor finns här en hel del whisky med hög ålder med i mixen. Reglerna är ju att det är den yngsta beståndsdelen som ska skrivas ut på etiketten, oavsett proportioner - då gör Midleton uppenbarligen kalkylen att det är bättre att inte skriva ut någon ålder alls.

På provningen nämner dock Olof åldern på den ingående whiskyn i 2021 års upplaga, och den står också utskriven på hemsidan. Från 13 till 35 år har faten lagrats innan buteljering, men hur proportionerna åldersmässigt ser ut vet vi dock inte. Däremot nämns på hemsidan att lagringen skett i "lightly charred ex-bourbon American oak barrels", och med en "notable contribution from third fill casks" (låter som något helt i min smak!). 83 procent av innehållet är pot still-whiskey (och därmed 17 procent grain), en hög proportion malt/korn alltså.

Jag minns inte om Olof nämnde något om det totala antalet flaskor varje år, och jag hittar det heller inte på hemsidan. Men antalet tycks vara litet, bara ett fåtal kommer till Sverige varje år och verkar sälja slut nästan direkt (liksom de enligt Olof säljer slut direkt hemma på den gröna ön).

Priset? I Sverige 1669 kronor för årets upplaga (och alltså slutsåld). Som med en del annan irländsk premium-whiskey är alkolstyrkan låg, på lägsta nivån 40 procent. Men kanske kan Midleton, likt ex Bushmills 21-åring, imponera ändå?

En irländsk premium-blend. Bildkälla: Midleton.

 

Midleton Very Rare 2021, 40 procent

I doften: nog är detta en premiumwhisky med en del ålder! Det är så där elegant och balanserat som bara långsam lagring över lång tid kan ge. Och i doften argumenterar jag som vanligt att en låg styrka kan vara att föredra, här finns mycket att upptäcka.

Mjukt av honungstabletter och milda örter i kryddlandet (jag är ingen höjdare på färska örter, men kanske åt timjan, rosmarin?). Eken finns där med en mjuk, lätt torr vaniljton men är inte i närheten av att ta över. Läder? Ja, fettat läder, multna löv. Svag citronsaft och earl grey. Smörkola. Omogen banan.

I munnen: mjukt, silktigt och elegant. Honung, ananas och kanske andra tropiska frukter, äpple, milda örter igen. Sommaräng med regndagg. Lätt vaxigt åt stearin. Lite tryck från ingefära (men inlagd, eller bara väldigt milt). Här märks den låga styrkan, för längden är ganska kort. Som i doften är ektonerna mycket väl intregrerade - 3rd fill for the win!

Poäng: säg 87p.

Sammantaget, vad ska man säga? En helt fantastiskt god, gammal blend? Absolut! En grymt god och välgjord sådan. Men priset är därefter, och till skillnad från Bushmills 21-åring så räcker de 40 procenten inte riktigt till i smaken.