Midleton Very Rare 2021

Ytterligare en irländsk dram från Midleton-provningen med Olof och KWS.

Midleton Very Rare är en blended NAS-whisky (utan specifierad ålder), men till skillnad från de flesta andra sådana landar denna i en premium-kategori. För lite likt exempelvis Balvenies TUN-utgåvor finns här en hel del whisky med hög ålder med i mixen. Reglerna är ju att det är den yngsta beståndsdelen som ska skrivas ut på etiketten, oavsett proportioner - då gör Midleton uppenbarligen kalkylen att det är bättre att inte skriva ut någon ålder alls.

På provningen nämner dock Olof åldern på den ingående whiskyn i 2021 års upplaga, och den står också utskriven på hemsidan. Från 13 till 35 år har faten lagrats innan buteljering, men hur proportionerna åldersmässigt ser ut vet vi dock inte. Däremot nämns på hemsidan att lagringen skett i "lightly charred ex-bourbon American oak barrels", och med en "notable contribution from third fill casks" (låter som något helt i min smak!). 83 procent av innehållet är pot still-whiskey (och därmed 17 procent grain), en hög proportion malt/korn alltså.

Jag minns inte om Olof nämnde något om det totala antalet flaskor varje år, och jag hittar det heller inte på hemsidan. Men antalet tycks vara litet, bara ett fåtal kommer till Sverige varje år och verkar sälja slut nästan direkt (liksom de enligt Olof säljer slut direkt hemma på den gröna ön).

Priset? I Sverige 1669 kronor för årets upplaga (och alltså slutsåld). Som med en del annan irländsk premium-whiskey är alkolstyrkan låg, på lägsta nivån 40 procent. Men kanske kan Midleton, likt ex Bushmills 21-åring, imponera ändå?

En irländsk premium-blend. Bildkälla: Midleton.

 

Midleton Very Rare 2021, 40 procent

I doften: nog är detta en premiumwhisky med en del ålder! Det är så där elegant och balanserat som bara långsam lagring över lång tid kan ge. Och i doften argumenterar jag som vanligt att en låg styrka kan vara att föredra, här finns mycket att upptäcka.

Mjukt av honungstabletter och milda örter i kryddlandet (jag är ingen höjdare på färska örter, men kanske åt timjan, rosmarin?). Eken finns där med en mjuk, lätt torr vaniljton men är inte i närheten av att ta över. Läder? Ja, fettat läder, multna löv. Svag citronsaft och earl grey. Smörkola. Omogen banan.

I munnen: mjukt, silktigt och elegant. Honung, ananas och kanske andra tropiska frukter, äpple, milda örter igen. Sommaräng med regndagg. Lätt vaxigt åt stearin. Lite tryck från ingefära (men inlagd, eller bara väldigt milt). Här märks den låga styrkan, för längden är ganska kort. Som i doften är ektonerna mycket väl intregrerade - 3rd fill for the win!

Poäng: säg 87p.

Sammantaget, vad ska man säga? En helt fantastiskt god, gammal blend? Absolut! En grymt god och välgjord sådan. Men priset är därefter, och till skillnad från Bushmills 21-åring så räcker de 40 procenten inte riktigt till i smaken.