SMWS 4.262 Highland Park 12 år ”Orkney Odyssey”

En ytterligare SMWS-buteljering att skriva provnoter på. Som så ofta har det inte blivit av förrän enbart de sista dropparna i flaskan återstår - flaskan har inte stått öppen så länge, men viss oxidering kan ha skett.

SMWS 4.262 Highland Park 12 år, ”Orkney Odyssey”

Från flertalet bourbon hogsheads som slutlagrats på en first fill bourbon barrel.

61,2 procents styrka, kostade 770 kronor vid köp 2020.

Färg: halm till guld

I doften: mineraler . Blöta klippor, tång, sjögräs. Skaldjur. Ordentligt syrlig, om inte vinäger så i alla fall vinägrett. Röken finns där, men bakom det syrliga. Floral - ljung ligger förstås nära till hands när det kommer till Highland Park och Orkney. Små aningar av kokos och vanilj, men det finns inte mycket sötma här - det syrliga, maritima dominerar. Inte en doft för någon som är ny till whisky, men belönande för oss som tilltalas av denna lite råa, ruffiga stil.

I munnen: Lik doften. Föreställer mig vinägrett rinnandes över klipphällar och sjögräs. Oljigt, trögflytande, alkoholen fint integrerad men dricks med små sippar. Ljung, mynta, lime. Kokta musslor? Rök från en brasa med ljung och vedträn på klipphällen. 

Med vatten (rejäl mängd): fortsatt lutar balansen åt det syrliga, mineraler, kokosflarn från doften tar nu lite mer plats. Lakrits. Fiskbuljong. Omogna päron? Lite vaxiga toner, polerade bestick? Lime och vinägrett tar fortfarande mycket plats. Mineraler, rök och ljung i en ganska lång eftersmak.

Sammantaget en härligt ärlig, rak och lite lätt vrickad Highland Park, fjärran från de mer sherrylagrade varianter destilleriet själva brukar släppa. Passar som handen i handsken i SMWS-smakprofilen ”oily and coastal”. Inte för alla, inte för alla dagar - väldigt intressant, men med tid och vatten också god.

Poäng: 86-87p.

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

En ny flaska på upphällningen. Denna gång en icke namngiven Highland Park från den oberoende buteljeraren AD Rattray och deras serie Cask Orkney. 

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

Enligt laserkod buteljerad 20.04.18

Styrka 46 procent. Köpt 2020 för 750 kronor (auktion)

Färg: halm till guld

I doften: jättehärlig start - citron, apelsiner med nejlika, örter (ljung, eller är det destilleriet och Orkney som drar tankarna dit?). Mitt i detta en rök som blir örtig och citrussöt. Peppar. Det örtiga går åt blöta havsklippor och träskmark (torvmosse?).

I munnen: samma citrus, här med en lite sötare bas av honung och äppelpaj (och äppelchutney!). Lätt bränd karamell. Citron, sjögräs, tydligt maritim. Örtig rök där tiden på fat tvinnat in rökslingan väldigt fint. Smackar man runt whiskyn i munnen framträder en härligt fet, nästan lätt köttig ton. Längst kvar hänger en citron som blivit lemon curd.

Med vatten: i doften fortsatt massor av citron, nu med än mer sjögräs och lite torra minerala toner. Fält av ljung. Väldigt lik i munnen, men åter här i lite mer hungungssöt och fruktsöt skepnad. Röken mildare, nu bara en viskning på väg att blåsa iväg med atlantvinden.

Sammantaget en fantastisk Highland Park i bourbonskrud. Här får den maritima och ljunghonungssöta Orkneywhiskyn fritt spelrum, när sherryfaten valts bort. I jämförelse med yngre Highland Park från SMWS, så är detta mycket mer moget - här finns en perfekt balans mellan tryck i doft och smak och elegans. Slutsats - fatstyrka är överskattat, ge mig några år till på fat och 46 procents styrka istället.

Poäng: 88-89p.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Tobermorys rökwhisky Ledaig är kanske den mest Islay-lika utanför ön. Alltid maritim och karaktärsfull, ofta medicinal, få likheter med snällare rökare från fastlandet. Och betydligt lättare att köpa spännande utgåvor av från oberoende buteljerare, jämfört med säg Lagavulin eller Ardbeg.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Destillerad 2006, lagrad på en refill ex-bourbon barrel

Styrka 53,9 procent. Kostade 890 kronor via SMWS 2021.

Färg: halm eller vitt vin

I doften: lime, sjögräs, uppspolad tång på sandstranden. Medicinalt av tabletter, bandage, rengöringsmedel. Oljig, fet. Lätt kryddigt köttig (SMWS smaknot ”ash coated haggis” är faktiskt rätt träffsäker). Vit fiskfilé. Medelkraftig rök och torv. Härligt osöt och ofruktig, möjligen kan jag ana svagt av hårda päron. Eken bidrar till slut med örter och mild menthol.

I munnen: fortsatt tydligt maritim. Sjögräset samspelar nu med söt citron. Det medicinala finns kvar men är lite mildare. Det här däremot inte det feta, oljiga som ger en skön munkänsla. Krämig fisksoppa med vitt vin. Örtig ljung för tankarna till Orkney, men röken är inte elegant nog att förväxlas med Highland Parks. Torv, tabletter och sjögräs i avslutet.

Med vatten: i doften tydligt medicinal och fet, röktonen är lite fördröjd men kommer sedan som vidbränd bacon i stekpannan. Munnen är fortsatt sötare än doften (relativt talat), som ett sött vitt vin. Sjögräs, bandage, fisksoppa, milda örter. Röken är mildare med vatten och ligger som en torvig, inlindad rökslinga.

Sammantaget en härligt icke-insmickrande maritim rökare. Härligt karaktärsfull, om än utan de där industriellt skitiga dragen som Ledaig ibland plockar fram. Inte sett dessa från SMWS en tid nu - snälla, släpp fler!

Poäng: 87-88p.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Glentauchers - Speyside, viktig ingrediens i Ballantines. 15-åringen lanserades för några år sedan, i övrigt rätt anonym som single malt - som vi vet behöver dock detta inte alls säga något om dess kvalitet. Det enda som kan sägas sticka ut för Glentauchers är att produktionen drivs traditionellt, utan större grad av automatisering - detta för att skapa möjlighet för ägargruppens anställda att pröva på grundläggande aspekter av destillering.

Denna SMWS-flaska köpte jag på nedsatt pris på sommarrea 2022 - 935 kronor fick jag betala för denna 19-åring. Ett och ett halvt år senare kan man antingen beskriva det som ett osannolikt fynd, eller beklaga sig över hur orimliga dagens priser har blivit.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Destillerad 2002, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 51,4 procent. Pris på SMWS sommarrea 2022 var 935 kronor.

Färg: guld

I doften: äppligt - inte ungdomligt, sådär äppelkart-råspritigt, utan moget åt äppelkompott. Åldern märks också i att eken givit en lätt pepprighet, och där bakom fint vaniljsocker. Diskret av mandarin och torkad mango. Härligt också av honung, valnötsbröd, och till sist dammiga böcker.

I munnen: äppelkompott övergår i honung och smulpaj med ett topplager med söt citron. Spännande nog ändå inte alltför söt - äpplena har en balanserad syrlighet och det finns lite rivig ingefära ihop med pepparn. Fatet har buteljerats vid en bra tidpunkt - smaken är intensiv, men vrålar inte utan ger plats för alla nyanser att titta igenom. Äpplen, apelsinskal, honung och smulpaj hänger i till ett långt avslut.

Med vatten: för ovanlighetens skull upplever jag styrkan som perfekt innan vattning, men i utforskandets tjänst häller jag ändå ner en knapp tesked i det halvtomma glaset. Upplevelsen blir lite stramare, sötman blir mer gräddig. Mjukare, mer viskande. Vitt vin, citronmousse. Äppelkompotten fortsatt närvarande. Jättegott, nu lite mer ”quaffable”, men tappar lite av sin komplexitet.

Sammantaget en whisky helt i min stil. För att vara ett first-fill-fat så har varken eken eller sötman tagit överhanden, utan bara fått destillatet att vackert mogna. Det enda som egentligen saknas är sekundära lagringstoner - jag hade gärna sett mer av de där dammiga böckerna. Å andra sidan hade fler år på fat sannolikt gjort att smakerna förmedlats med lite mindre oumpf och kraft.

Poäng: 89p. Då med en restriktiv bedömning.

Selected Malts Balmenach 10 år 2013

Vi är nog många som märkt hur mycket dyrare whisky har blivit senaste åren. Ökade omkostnader för destillerier och importörer i dessa inflationstider är sannolikt en förklaring, men man kan också fundera över hur andra faktorer spelar in. ”Premiumifieringen” av whisky syns i allt från exklusivare paketering till marknadsföringstexter om hur unikt precis varje fat av whisky är. Därtill talas det om att prissättning nu ofta sker utifrån vad det skulle kosta att ersätta fatet som ska buteljeras, snarare än vad det aktuella whiskyfatet kostat.

Därför är det befriande att svenska Selected Malts fortsätter att släppa whisky till väldigt rimliga priser. Dagens buteljering släpps för 679 kronor (50cl), och det är väl ungefär samma pris som de haft för sina single casks i många år nu. Deras premium-segment har heller inga premium-prislappar - bara en dryg hundralapp över. Att buteljera whiskyn på en styrka strax över 50 procent blir en bra kompromiss där priset blir rimligt samtidigt som man behåller bra driv i smak och doft, och det blir aningen fler flaskor mot om man buteljerat på fatstyrka (jag antar iaf att detta inte är fatstyrka utifrån att SM så ofta buteljerar på dessa procent). Strategin verkar framgångsrik - det tog inte många timmar innan denna buteljering var slutsåld. 

Denna gång är det en 10-åring Balmenach - en otypisk speysider som inte främst brukar vara mild och fruktig, utan snarare kraftfull och köttig. En typ av destillat som främst är tänkt att användas i små mängder i blends. Karaktären kommer fram genom att man destillerar snabbt, vilket släpper igenom mer ”orena” smaker, liksom att Balmenach är ett av få destillerier som använder ålderdomliga ”worm tubs” för att kyla ångorna ner till flytande form - en metod som också ger en mer karaktärsfull smakpalett. Selected Malts har lagrat den på ett first fill olorosofat - det står inte att det är någon finish, så sannolikt har den lagrats antingen full tid på sherryfatet eller åtminstone en betydande del av lagringstiden.

Selected Malts Balmenach 10 år

Destillerad 2013, buteljerad 2023. 

Lagrad på first fill oloroso-sherry.

Styrka 53,4 procent. Kostade 679 kronor (slutsåld).

Färg: mahogny

I doften: direkt visar sig det kraftfulla destillatet - mustigt, köttigt. Karré som bryns på hög temperatur i stekpannan? Fet i doften. Just köttigt snarare än svavligt - möjligen svagt av gummi men inte tändstickor. Riktigt bra. Förstås också en del sötare toner från olorososherryn och eken - fikonmarmelad, och sedan en fantastiskt härlig ton av vaniljsocker. Till sist en gräddig ton av earl grey-te med mjölk.

I munnen: inledningsvis lite mer av sherryn - en lite mer elegant oloroso. Återigen fikonmarmelad, nu följt av äppelkompott, mandel, kanel och apelsin. Strax därefter bryter det kraftiga destillatet igenom - pepprigt, köttigt, fett och oljigt. Texturen i munnen är spännande, för den är både söt, fet och lite syrligt torr och besk i eftersmaken. Väldigt lätt av svavel, men det är väl integrerat och stör inte. 

Med vatten: lika karaktärsstark, men upplevs lite mognare, som att tiden på fat ökat med ett par tre år. Fin balans mellan fikonmarmelad, russin, apelsin och citronsyra, sötsyrliga äpplen, brynt fett kött... Rent av lite medicinala toner - bandage, tjärpastiller, fishermans friend. 

Sammantaget - en utomordentligt välgjord Balmenach, där det köttiga, lätt skitiga destillatet och olorososherryfatet samspelar utomordentligt väl. Applåder till Selected Malts som i dessa dyra whiskytider lyckas lansera denna whisky för 679 kronor.

Poäng: 88-89p.

Ardnamurchan Sherry cask vs Sherry cask peated

Under slutet av 2023 kom ett par släpp från Ardnamurchan, som var så lika att även whiskynördar hade svårt att hålla dem i sär. Den första, AD Sherry cask release, var Ardnamurchans första lite större släpp med enbart sherryfat i mixen. En stor andel av whiskyn är rökig. Den mottogs väl tidigare under hösten i övriga Europa, så det var nog fler än mig som nyfiket väntade på att svenska importören Clydesdale skulle få in den. Den kom till slut på webbsläppet i november, med en attraktiv prislapp på 669 kronor.

Bara någon vecka sedan kom det andra släppet - en buteljering särskilt framtagen för den svenska marknaden. Flaska, etikett och namn till synes identiska, med tillägget ”peated” i namnet (AD Sherry cask release peated). Den distinktionen blir ju lite bristfällig när även syskonet har en rökig fatmix, men det verkar åtminstone som att andelen rökig whisky är högre i denna - enligt Clydesdale var 25 av 31 fat fyllda med rökig whisky. Priset 650 kronor, och ska finnas på hyllan på de flesta bolag under en längre tid.

Jag tänkte direkt att det kunde vara kul att göra en duell mellan dessa båda, när de nu är så uppenbart snarlika. Tack till Andreas Eliasson som samplade den från webbsläppet. Peated köpte jag en flaska av, och med tanke på snabb åtgång har den funkat väl som jul- och vinterwhisky.

Bildkälla: Clydesdale

Ardnamurchan AD Sherry Cask Release, Peated

Helt lagrad på sherryfat (främst oloroso och till del PX), både spansk och amerikansk ek, storlekarna butts, hogsheads och octaves. De flesta faten från 2018, några från 2019.

10 000 flaskor, styrka 50 procent, pris 650 kronor på bolaget.

Färg: mörk bärnsten 

I doften: apelsin, kola, sedan rök med citron och örter. En del citrusbeska och lite unket av blöt jord (positivt menat). Örterna går åt vanilj och mynta, nästan hela vägen till menthol. Den knäckiga kolan kommer tillbaka, för doften tillbaka till lite tryggare, välbekanta sherryfatstoner. 

I munnen: likt doften mycket apelsin, sirap. Apelsinmarmelad. Mer sötma och mindre beska jämfört med doften. Efter en stund tittar den blöta jorden fram, men är här i munnen går det mer åt blöta klippor - mer mineraler och sälta. Sjögräs. Röken en brasa på havsklipporna. Vitt vin också med i avslutet.

Med vatten: i doften citronrök, apelsinkola och blöt jord och blöta klippor. Lakritsrot? I munnen vaniljkola, citron och en härlig sälta. Sjögräs, citronrök och lakrits också i munnen. Lite mognare med vatten. Texturen är samtidigt gräddig och torr.

Bildkälla: Clydesdale

Ardnamurchan AD Sherry Cask Release

Helt lagrad på sherryfat (främst oloroso och till del PX), både spansk och amerikansk ek, storlekarna butts och hogsheads (inga octaves i denna). Alla fat från 2018.

14 000 flaskor, styrka 50 procent, pris 669 kronor på bolaget (slutsåld).

Färg: mörk bärnsten (identisk färg)

I doften: även här kola och apelsin, men inte med samma beska. Svagare rök och inte lika örtig. Istället lite mer kustsälta, bondgård (hö och boskap i en lada). Fettat läder. Efter en stund vanilj, kola, muskotnöt och svag rök.

I munnen: jämförelsevis lite fylligare i sherrysötman - gräddkola, choklad, sylt på blandade bär. Både apelsin och citron, sedan samma ”farmyard”-funk. Röken smutsigare på ett bra sätt, nästan åt asfalt. Syrliga kolanappar skapar en lite sprudlande känsla i munnen. 

Med vatten: liknande smakprofil. I jämförelse med syskonet så tycks sherryfaten vara lite mer aktiva - mer torkad frukt, mer choklad, fylligare munkänsla. Halm, gödsel och läder kompletteras av syskonets maritima sälta, sjögräs och sötlakrits.

Sammantaget märks ett tydligt släktskap i denna duell, men också tydliga nyansskillnader. Den svenska peated-releasen är mer maritim, lite mindre smutsig, ek-kryddigare och torrare. Det internationella släppet har mer sherryfattoner, mer fyllighet och mer smuts. Inledningsvis tycker jag att nummer två är ett klart steg bättre, men avståndet minskar under provningen. Prismässigt är båda väldigt prisvärda och passar extra bra så här på vinterhalvåret. Kvalitetsmässigt når de inte riktigt upp till Ardnamurchans cask strength-releaser på övervägande bourbonfat, och inte heller lika bra som den single cask på sherryfat som kom till Sverige något år tillbaka.

Sherry Cask Release Peated: 84p

Sherry Cask Release: 85p