Tobermorys rökwhisky Ledaig är kanske den mest Islay-lika utanför ön. Alltid maritim och karaktärsfull, ofta medicinal, få likheter med snällare rökare från fastlandet. Och betydligt lättare att köpa spännande utgåvor av från oberoende buteljerare, jämfört med säg Lagavulin eller Ardbeg.
I doften: lime, sjögräs, uppspolad tång på sandstranden. Medicinalt av tabletter, bandage, rengöringsmedel. Oljig, fet. Lätt kryddigt köttig (SMWS smaknot ”ash coated haggis” är faktiskt rätt träffsäker). Vit fiskfilé. Medelkraftig rök och torv. Härligt osöt och ofruktig, möjligen kan jag ana svagt av hårda päron. Eken bidrar till slut med örter och mild menthol.
I munnen: fortsatt tydligt maritim. Sjögräset samspelar nu med söt citron. Det medicinala finns kvar men är lite mildare. Det här däremot inte det feta, oljiga som ger en skön munkänsla. Krämig fisksoppa med vitt vin. Örtig ljung för tankarna till Orkney, men röken är inte elegant nog att förväxlas med Highland Parks. Torv, tabletter och sjögräs i avslutet.
Med vatten: i doften tydligt medicinal och fet, röktonen är lite fördröjd men kommer sedan som vidbränd bacon i stekpannan. Munnen är fortsatt sötare än doften (relativt talat), som ett sött vitt vin. Sjögräs, bandage, fisksoppa, milda örter. Röken är mildare med vatten och ligger som en torvig, inlindad rökslinga.
Sammantaget en härligt icke-insmickrande maritim rökare. Härligt karaktärsfull, om än utan de där industriellt skitiga dragen som Ledaig ibland plockar fram. Inte sett dessa från SMWS en tid nu - snälla, släpp fler!
Poäng: 87-88p.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar