Hazelburn 14 Oloroso & Springbank 12 CS

Springbank i Campbeltown

 
Så var det dags att skriva om whisky från ett av mina favoritdestillerier igen. Jag har redan skrivit om Springbank och Campbeltown i tidigare inlägg, där jag också skrev ner mina tankar om deras instegswhisky Springbank 10. 

All whisky från Springbank heter inte Springbank. De gör också whisky under namnen Hazelburn och Longrow. Namnen kommer från två nedlagda destillerier som tidigare funnits i Campbeltown. De tre varianterna görs alla på samma plats men står för tre olika stilar whisky. Hazelburn är lätt och orökig, medan Longrow är hårt rökig, och vanliga Springbank placerar sig där emellan. Longrow har funnits sedan 70-talet, Hazelburn sedan 1997. (Därtill finns det Springbank-ägda destilleriet Glengyle, med whisky under namnet Kilkerran, men det är alltså ett annat destilleri.)

En av pannorna på Springbank,
som synes väl inkapslad.

Hur får Hazelburn och Longrow sina särskiljande karaktärsdrag? Hazelburns malt är, till skillnad från de två andra, helt orökig. Likt en irländsk whiskey är den också trippeldestillerad, och kokas två gånger i den andra pannan. Springbanks malt får en lätt rökighet vid torkningen, och destilleras lite udda två och en halv gång (en del av destillatet får gå genom pannan ytterligare en gång). Longrow-malten å sin sida torkas helt med eldad torv, och destilleras enbart två gånger.

Dagens två drams är Hazelburn 14 Oloroso cask matured samt Springbank 12 cask strength. Hazelburn kommer årligen i en oloroso-version, denna är buteljerad i år (2019), 9900 flaskor gjordes och gick tidigare i år att köpa för cirka 950 kronor via bolaget. Alkoholhalten är dryga 49 procent, vilket sannolikt är något nedvattnat från fatstyrkan. Springbank 12 cask strength görs i mindre upplagor en ett par gånger om året, varav detta är batch 18, som lagrats hälften vardera på bourbon- och sherryfat, och är buteljerad sent 2018 (antalet flaskor är inte känt). Den sålde slut på någon sekund på bolaget till priset 800 kronor, jag köpte min snäppet billigare i Glasgow några månader tidigare.

Hazelburn till vänster, Springbank till höger.

Hazelburn 14 Oloroso cask matured

Hazelburn 14 har verkligen tagit färg av sina oloroso-sherryfat. Och det märks lika tydligt i doften. Torkade frukter, russin. Mörkt, murrigt, tungt. Kraftigt och lite enkelriktat. Lite svavel, som från tända tändstickor. Lite av de där karaktärsfulla Springbank-tonerna. Cykelolja tänker jag. Ingen rökt malt i Hazelburn, men i doften nästan ett svagt rökstick. Inte mycket av det där ljusa, fräscha, lätta Hazelburn.

I munnen också mycket sherryfat, ja lite av en sherrybomb. Plommonkräm, romrussin som hänger i hela vägen in i eftersmaken. När alkoholen kickar in kommer också de där lite fuloljiga smakerna. Som andra bloggare noterat om denna whisky verkar sherryfaten ha förstärkt dessa drag, detta är alls inte lika rent som Hazelburn 10. Men visst, det är krämigt och gott.

Men tre droppar vatten släpper lite alkohol i glaset. Doften sluter sig lite och blir lite ekigare. I munnen får de torkade frukterna sällskap av svaga toner av grönt äpple. Det smutsiga förstärks, nu också lite tobak och läder. Lite mer torr ek i gommen.

Springbank 12 cask strength

I jämförelse är Springbank 12 mer balanserad i doften, med både syltiga frukter och vaniljsötma. Mild toffee. Lite torr rök och mild tobak. Något surt och blött (kvarglömd gympapåse!). Det låter inte gott men som vanligt med Springbank känns det befriande otillrättalagt.

Samma fina balans i munnen. Blandsylt, röda vinbär, vaniljkola. Lätt rök och ek, svagt smörjolja och infettat läder. Smakerna hänger i länge i den lätt uttorkande eftersmaken.

Alkoholen är väl integrerad utan hetta, men de flesta kommer nog vilja ha i några droppar vatten. I doften nu också lite syrligt godis. I smaken har balansen skjutits lite mot det ljusa och fräscha, med päron och mandariner, om än de syltiga röda frukterna kliver fram igen efter någon sekund. De smutsiga tonerna minskar lite. Eftersmaken balanserar superfint med både sött, syrligt och havssalt.

Jag är inte såld på sherrybomber, och namnet Hazelburn får mig snarare att önska mig en ljus sommarwhisky (eller ”breakfast whisky” som de säger i Skottland). De kraftfulla faten dominerar för mycket, och destillatkaraktären kommer inte fram särskilt bra. Men Hazelburn 14 Oloroso är god, uppenbarligen så god att jag bara så där över ett halvår nästan druckit upp min flaska. Med det sagt är ändå Springbank 12 cask strength favoriten av de två. Balansen är perfekt, den är karaktärsfull utan att vara svår, och den är väldigt god att sitta och smutta på. En whisky både att analysera och njuta av.

Loch Lomond Kombipack

Utanför nördkretsar är Loch Lomond nog rätt okänt (om än vissa Tintin-fantaster kanske minns att Loch Lomond är Kapten Haddocks favorit-whisky!). Jag har inte besökt destilleriet, men iallafall åkt förbi den stora, vackra sjön som whiskyn är uppkallad efter.

Loch Lomond gör en mängd olika whiskies, också med lite olika namn (Loch Lomond, Inchmoan, Inchmurrin, samt äger också sedan några år trevliga Glen Scotia i Campbeltown). De gör heller inte bara maltwhisky, utan också single grain. Ett lite udda och mångsidigt destilleri alltså.

Nu har det släppts ett trevligt provsmakarpaket på systembolaget, med fyra småflaskor på vardera fem centiliter. Paketet kostar dryga 200 kronor och är ett utmärkt sätt att få prova flera olika sorter utan att behöva investera i en hel flaska. Mer sånt önskas!

 Fyra små Loch Lomonds. Tänk om vi kunde få se
såna här paket från fler destillerier?

Original är Loch Lomonds instegswhisky. Ingen uppgiven ålder, låga 40 procent alkohol. Kanske den billigaste single malten som kan köpas på bolaget för 300 kronor.

I doften: En snäll fruktig doft. Päron, något grönt äpple. Örter, torkade kryddor. Lite hö tror jag också. Lite sötma från honung eller vanilj.

I munnen: än snällare. Väldigt mycket milda päron. Känns tyvärr rätt vattnigt, men blir efter en stund i munnen lite kryddigare. Återigen lite honungssött. Mer än så ska nog inte denna whisky analyseras och jag ser ingen mening att vattna. Nej, det går nog inte att göra så spännande single malt för det här priset. Det här smakar mer som en blend, och vill man bara spendera 300 kronor är det nog en blend man ska köpa.

12 åringen är näst på tur, som klivit upp på 46 procent alkohol. Den är också klart upp i pris och kostar 549 kronor på bolaget.

I doften: Det märks att vi nu klättrat upp till 46 procent, det här är mer bastant. Men också lite mer stängt. Längst fram ligger torkade örtkryddor. Lite vanilj. Frukten i denna är också åt päronhållet, lite som inlagd på burk. Något lite syrligt i bakgrunden, som några bitar surt gelegodis.

I munnen: Åter igen fruktigt, men inte alls lika utspätt. Att whiskyn uppnått lite mer ålder märks i en lite vaniljig ekighet, som torkar ut lätt på tungan. Återigen torkade kryddor som ger lite stuns. I eftersmaken lite av det där sura gelegodiset igen.

Inga stora förändringar med vatten. Kryddorna dominerar fortfarande doften. Ytterligare lite torrare, på ett angenämt sätt, i gommen. Sammantaget är detta klart bättre, men det finns annan whisky i prisklassen som känns lite mer spännande.

15-åringen är oväntat billigare än sitt 12-åriga syskon - 449 kronor kostar den på bolaget. 15-åringen verkar dessutom vara en specialprodukt för den svenska marknaden (vilket kanske kan förklara det lägre priset). Även denna 46 procent.

I doften: Lovande första doft där det nu också finns lite röda frukter med i mixen. Både torkade och färska kryddor. Svag vaniljsötma som i något bakverk. Är det vit choklad jag tänker på?

I munnen också mer röda frukter, men utan att ta över. Gissar att det är lite fler sherryfat i denna mix, och det ger lite tyngd i smaken. Igen också inlagda frukter på burk. Den lite vaniljsöta eken är ytterligare lite tydligare, men det är snällt och munkänslan är snarare krämig än torr. Eftersmaken dör fort.

Med ett par droppar vatten kliver örtkryddorna fram lite (just det örtiga, kryddiga är nog det återkommande jag tycker bäst om i dessa Loch Lomond). I munnen blir smakerna nyansen blekare och snäppet sämre. Jämför jag med 12-åringen är detta tyvärr svagare i eftersmaken, kryddorna hänger inte kvar lika länge.

18-åringen, den äldsta i Lomond-familjen, kostar 689 kronor på bolaget, vilket måste vara bland de billigaste i ålderskategorin. 46 procent alkohol.

I doften: Hos 18-åringen har en syrlighet smugit in sig i de örtkryddiga tonerna. Lite tätare än 15-åringen. I övrigt lite stängd.

I munnen: här är frukterna i centrum igen inledningsvis, både päron, jordgubbar och hallon. Örtkryddorna är där, vaniljen och honungen också. Inte så mycket mer ek.

Med två droppar vatten händer inte så mycket. Doften är mycket kryddigare än smaken. Eftersmaken känns återigen lite kort, särskilt med de arton åren i beaktande.

Så, tankarna efter denna provning. 1) Loch Lomond, oavsett ålder, är lite väl snäll för sitt bästa. Jag saknar lite karaktärsfullhet. 2) Doften är bättre än smaken, särskilt eftersmaken är genomgående lite svag och kort. 3) Priset och örtkryddorna är det bästa hos dessa Loch Lomonds. Kryddorna är mest närvarande i 12-åringen vilket nog är min favorit av de fyra, men den är tyvärr också den minst konkurrenskraftigt prissatta.

Det är lite synd att Loch Lomonds 17-åring inte ingår i detta kombi-pack. 17-åringen är nämligen både cask strength, ekologisk, liksom 15-åringen enbart tillgänglig i Sverige, och kostar 700 kronor på bolaget. På svenska videobloggen Whiskytower, som testat 17-åringen, verkar den högre alkoholhalten innebära ett stort lyft för Loch Lomonds snälla destillat. Skulle jag köpa en hel flaska Loch Lomond skulle det nog därför vara den.

Bruichladdich Islay Barley 2011 & Laddie Eight

Tidigare i höstas fick jag chansen att jämföra Bruichladdich The Classic Laddie (destilleriets signaturwhisky) och Laddie Eight (en variant för travel retail, som kan plockas upp på båt eller flygplats). Men Bruichladdich har ytterligare en i syskonskaran - Islay Barley, som kommer ut årgångsvis. Aktuell just nu är destillerad 2011, buteljerad 2018, och enligt hemsidan unga sex år gammal. 75 procent av spriten har legat på first-fill bourbonfat, återstående 25 procent på second- och third-fill på fat som använts för sött vitt vin. Den finns i systembolagets beställningssortiment och kostar 619 kronor.

Bruichladdich, mars 2019. Jag promenerade från den större 
grannbyn Port Charlotte, några kilometer söderut.

Islay Barley 2011 kommer från korn som odlats av sex bönder på Islay, och som vanligt för Bruichladdich lagras och buteljeras whiskyn på ön. Än så länge mältar destilleriet inte kornet själva, och det behöver därför skickas fram och tillbaka till och från fastlandet. Men det är en whisky som likt ett vin vill fånga upp sin unika terroir, sitt ursprung i plats, jord och klimat.

När jag besökte Bruichladdich i våras fanns Islay Barley tillgänglig att testa. Minnet blev dock inte så mycket mer än ”den där var ju riktigt god!” eftersom jag hade begränsad tid innan jag skulle vidare på provning i deras lagerhus, och det var många sorter som stod framme (de är minst sagt generösa i Laddies destilleributik).

Destilleriet från utsidan.

För en månad sen fick jag prova Islay Barley 2011 lite djupare på mässan i Växjö. Det var jättekul att prata med Laddie-fansen på importören Nigab, och särskilt varmt talade de om Islay Barley. Därefter köpte jag en flaska, lägligt för att ersätta Laddie Eight i hyllan som nästan var slut. Och varför inte passa på att göra en jämförelse?

I doften: Islay Barley har ett tydligt stänk havssalt. Strax bakom ligger citron och apelsin. Sältan förenas med torkade kryddor. Som ofta med Bruichladdich finns maltiga bröddofter, men de är lite nedtonade. Efter en stund kommer lite söta äpplen, som i en äppelpaj med kanel.

Syskonet Laddie Eight är lite enklare och rakare, här är det citrus och malt i en fantastiskt kombo. Som en citronkaka! Båda doftar underbart, och det är så häftigt att trots 50 procent alkohol i vardera så känner jag inget stick i näsan.

Islay Barley har inte den för Bruichladdich karaktäristiska turkosa tuben. 
Årgång 2011 kommer i grått, årgången innan (2010) kom i gult.

I munnen: Islay Barley har maltiga söta toner, som klingar över i mest apelsin, men också en stänk citron. Sen blir det ganska starkt kryddigt, nästan lite chili. Tänker först inte på sältan, men när jag tittar efter tycker jag den finns där hela vägen. Det avslutar lite sött, och med vinfatslagringen i minnet går associationerna till en fräsch riesling.

Hos Laddie Eight tänker är det åter citron och deg som skiner starkast, men ja i gommen finns nog lite apelsin också. Och en lite mer nedtonad sälta, och de starka kryddorna är här snarare färska örter. Båda har en krämig munkänsla och det finns inte särskilt mycket ek i någon (det är ju också två unga whiskies).

Jag vattnar Islay Barley med två droppar. Först dunstar en del alkohol av, sedan upptäcker jag i doften lite sura nyanser av tång eller sjögräs. I smaken är det fortfarande mycket apelsin, malt och kryddor. Texturen har blivit ännu mjukare. Ytterligare några droppar vatten så har havstonerna också hittat in i smaken. Det vinaktiga avslutet tar mer plats och blir ännu lite sötare.

Nu har jag testat tre sorters orökig Bruichladdich: Classic Laddie, Laddie Eight och Islay Barley. Alla är tydligt släkt, men de två första är lite mer lika varandra. Islay Barley är mer sältig, kryddig, och lite mer nyansrik, anmärkningsvärt för en så ung whisky.

Smögen Primör Revisited 6 år

Sverige har numera ett flertal whiskydestillerier, men det finns ett som tydligast av alla har ambitionen att göra riktigt bra svensk rökwhisky. All whisky från Smögen är ”heavily peated”, alltså kraftigt rökig.

Smögen ligger som namnet antyder på västkusten, har funnits i drygt tio år, och är ett litet destilleri i jämförelse med exempelvis Mackmyra och High Coast. Trots detta har Smögen skapat sig ett gott rykte även utanför landets gränser. 

All whisky från Smögen lanseras i ganska små upplagor, och det är därför inte så lätt att komma över en flaska. Jag blev verkligt intresserad av Smögen när jag läste om deras åttaåring, som lanserades tidigare i år och fick ett väldigt fint mottagande. Chansen att få tag i en flaska var borta, men jag fick tag i en liten sampleflaska. Det är en av de godaste whiskies jag druckit (kanske kommer jag att prova den för bloggen vid senare tillfälle). Därför blev jag väldigt glad när Smögen förra veckan kom med sitt nästa släpp - Primör Revisited. Namnet är kanske lite knepigt, men logiskt - Smögens första lanserade whisky hette just Primör, som lagrades på åtta små quarter casks. När den buteljerats fylldes tunnorna på nytt, och efter sex år på fat får vi göra detta återbesök. 

I skrivande stund finns faktiskt något hundratal flaskor kvar på systembolaget. Förhoppningsvis kan därför fler än de redan frälsta få chansen att upptäcka detta destilleri.

68,2 procent alkohol står det på flaskan. Tunnorna har fyllts med ovanligt alkoholstark sprit och har heller inte vattnats ner till buteljeringen. Men det är ändå inte någon vägg som möter näsan på första doften - dörren är kanske inte vidöppen, men iallafall på glänt! Kola, röda syltiga frukter. Hallon- eller rönnbärsgele? Nätt vaniljsötma. Och just ja, detta är ju rökig whisky. Rök ja, men inte torv. 

I munnen. Pang! 68 procent ger rejält med tjong. Älskar att det heller inte är en endimensionell bomb. Elegant är kanske att ta i, men det finns helt klart finess! Den där fruktsöta rönnbärsgelen finns med i början, jag anar lite lakrits också. Sen kickar alkoholen in med nästa växel. Den är liksom sammanflätad med rök och lätt bitter ek. Inte speciellt torr i avslutet, trots de små faten. Jag är imponerad över hur bra detta doftar och smakar ovattnat.

Sen börjar jag vattna, och det görs klokast i flera omgångar. Det här är en whisky som man ska ge sig själv tiden att upptäcka långsamt. Ett par droppar vatten får alkoholen att lyfta i glaset, och den behöver lite tid för att sjunka undan. Och näsan behöver hursomhelst lite vila efter en stund. 

Lite ek och torr rök kliver fram i doften. Kolan jag kände i doften hittar jag nu också i gommen, nu som en mörk chokladkola i eftersmaken. Med flera droppar vatten och en bra stunds luftning anar jag en ljusare fräsch ton. Saft på päron och fläder tänker jag. Samma finns nu i smaken, men behöver än mer tid och vatten för att inte trängas undan. Fortfarande ger alkoholen en rejäl kick när whiskyn legat i gommen en stund. Anar svagt en maltig ton, inte brödigt utan mer som att tugga på ett sädeskorn. Eken blir lite mer påtaglig och lite torrare i munnen, vilket känns lätt på tungan. Men Primör Revisited är fortfarande ganska krämig, vilket passar mig väl. 

Med ytterligare droppar vatten finner jag en fin balans. Fläder samsas med röda bär (nu inte längre syltigt), kola, saltlakrits, pyrande rök. I doften får röken en angenäm, svagt syrlig ton. Med flädern också lite krusbär. Smakerna flyter fram och avlöser varandra utan att kännas för spretigt. Jag vattnar en sista gång, men det blir en för stor skvätt och det blir lite för blaskigt.

Jag plockar fram min sampleflaska med Smögen 8 år. Och det finns tydliga likheter i det fruktiga och rökiga. Men medan Smögen 8 är en finstämd whisky som är lätt att älska från första stund, så kräver Primör Revisited lite mer tålamod. Det är den också väl värd. Det här är rökwhisky i världsklass.

Springbank 10

Jag hade en flera år lång dvala i mitt whiskyintresse, men för knappa två år sedan tog det fart igen. Jag började följa svenska whiskybloggar (som Whiskytower och Tjeders whisky) och gör man det, då kan man nog inte undgå ett destilleri som heter Springbank.

Dimmig skymning över Campbeltown, mars 2019.

Springbank är ett av tre återstående whiskydestillerier i Campbeltown, en avsides belägen småstad på halvön Kintyre i sydvästra Skottland. Under stadens glansdagar vid förra sekelskiftet under ångbåtarnas tid, kallades Campbeltown tillochmed ”the whisky capital of the world”. Av detta finns inte mycket kvar.

Mältgolven på Springbank, med konst från staden.

Återvänder vi till nutid finns mycket att säga om Springbank. Det är ett gammalt destilleri som gör whisky så som den gjordes förr. De mältar sitt korn på egna gamla mältgolv, tillverkningen sker med gamla verktyg och maskiner, och det är därför ett destilleri som särskilt väl förtjänar ett besök. Det konservativa metoderna är heller inte för syns skull - Springbank är en gammaldags whisky som inte försöker dölja några skavanker eller göra något modernt, kliniskt rent eller perfekt (vilket är tydligt i noteringarna nedan). 

Springbank är ett familjeägt destilleri, vilket är närmast unikt (nästan alla destillerier har idag storbolag som ägare). Och skillnaden märks - det främsta syftet verkar inte vara att tjäna mesta möjliga pengar. Springbanks ägare värnar sin stad och har ovanligt många anställda. När jag på mitt besök var i buteljeringshallen arbetade ett tiotal äldre kvinnor vid gamla, enkla maskiner för etikettering. Ägaren sägs planera att låta Springbank tillfalla Campbeltown som community när han går bort.

Till sist är Springbank en riktig kultwhisky. Den produceras inte i några stora kvantiteter och ägarna hade helt klart kunnat ta mer betalt för sin whisky. Men tillgången är begränsad, och här i Sverige säljer Springbank slut snabbt.

Det finns mer att säga om Springbank (som att de också gör whisky under namnen Hazelburn och Longrow), men det får räcka för den här gången. Nu kommer anteckningarna för kvällens whisky, Springbank 10 år (buteljerad september 2018).

I doften: ja vad är det jag känner egentligen? Jag har lärt känna Springbank 10 i ett drygt halvår, men den bjuder allt jämt på nya nyanser att upptäcka. Det är väldigt inbjudande är det första som ska sägas. En del frukt, som röda äpplen, och svagt rårörda lingon. Sen finns det där typiskt springbankiga rökiga som man knappt tänker på som rök, om man inte letar efter det. Örter, läder och tobak, som röken helt förenat sig med.

Springbank 10 år.

I munnen börjar en lång smakresa. Först en krämig munkänsla med smak av honung, sen kickar en torkad kryddblandning in. Smutsigt låter inte bra, men pröva ordet ”otillrättalagt” så närmar iallafall jag mig insikten i varför det här är så bra. Mycket whisky är insmickrande och just tillrättalagt, och riskerar då också att bli tråkigt. Springbank 10 är motsatsen. För den som häller upp detta i glaset första gången (mig exempelvis) är det svårt att uppskatta till fullo. Ja, när jag korkade upp flaskan undrade jag först om det fanns nån defekt. Men den är väl värd tålamodet!

I ytterligare sippar hittar jag ungefär samma frukter som i doften. De frukttoner som kommer från destillatet självt och de från sherryfaten är fint sammanflätade. Lätt ek, vanilj, när jag skickar runt whiskyn i munnen kliver röken och de där smutsiga men härliga tonerna fram.

Med ett par droppar vatten frigörs lite alkohol i doften. Frukterna kliver tillbaka och rök- och örttonerna blir lite mer påtagliga. En skymt av frisk vanilj och citrus. Lite sälta. I munnen har samma smaker tillkommit, och lite mörkt bröd. De lite skitiga smakerna får mig att tänka på dofter i en snickeriverkstad, med sågspån och inoljade verktyg. Karaktärsfullt värre.

Springbank 10 är destilleriets instegswhisky. 40-45 pund i Skottland, 600 kronor de få sekunder varje år den är tillgänglig via systembolaget. 

Amrut-provning på Växjö Öl & Whiskyfestival 18/10 2019

Jag avslutade whiskymässan i Växjö med att gå på provning. Det kändes rätt bra att sätta sig ner, med sex glas framför sig och kunna göra jämförelser. Särskilt efter att ha rört sig i den ljudliga trånga mässhallen hela eftermiddagen.

På bordet stod sex glas Amrut, indisk single malt. Jo, det finns ett par etablerade indiska destillerier som gör så pass bra whisky att den kan exporteras världen över (och till just Sverige har Amrut exporterats relativt länge). 

Sex gånger Amrut

Kvällens provningsledare var Dennis Steckel, eller mr Amrut kanske man kan kalla honom. Han brinner med själ och hjärta för Amrut och gjorde provningen till något alldeles extra. Dennis osannolika berättelse om hur han blev världens främsta Amrut-fan är hur häftig som helst. Vi fick från Dennis både en extraordinär inblick i Amrut och ett stort antal väldigt underhållande anekdoter. Ja, du bör gå på en provning om du får chansen!

Dennis hade också ett bra upplägg för provningen i sig, som var helt blind. En whisky i taget, men där vi hela tiden backade bandet och på så vis hittade nya smaker och dofter. Särskilt röktonerna varierade påtagligt och blev tydliga först i jämförelse de olika emellan.

Så här kommer de sex vi fick prova (facit för vilka de var kommer längre ned).

1

I doften: murrig, lite diffust fruktig.

I munnen: Fruktig, pepprig. Äppelkart?

I mitt tycke var detta den klart svagaste av de sex, medan de övriga alla klarade sig väl.

2

I doften: Lite sötare. Det märktes inte först, men i jämförelse finns iaf ett uns rök.

I munnen:  Rök också i smaken, men inte heller här tydlig innan jämförelsen. Röken är lite askig och torr, helt utan tjära eller de där medicinska, marina tonerna som följer med röken i Skottland. Precis som de andra är denna rejält mustig och en väldigt häftig smakupplevelse.

3

Här förstod jag på förhand vilken denna whisky var, då det låg två romerska chokladbågar bredvid glaset.

I doften: Citrusfrukt. Jag letar efter apelsin men det är från början inte helt framträdande mer än citrustoner mer generellt.

I smaken är dock apelsinen påtaglig, även om inte alla i rummet hittar det. Efter att ha smakat de romerska bågarna är också chokladtonerna tydliga. Rejält gott.

4 

I doften: Lite parfymig, på ett bra sätt. I jämförelse blir denna rökig, mycket rökigare än nummer 2.

I munnen: Mustig, fruktig. Rökig, men den där torra röken liksom smälter in och döljer inte de andra smakerna. Sötfruktig i avslutet. Landar till slut i att nummer 4 är den jag med liten marginal tycker bäst om.

5

I doften: Som de andra fruktig. Nånting får mig att gissa att det kanske kan vara någon typ av diskret vinlagring.

I munnen: Vinaktig sötma än mer i smaken. (Visar sig inte vara någon vinlagring när vi får facit, men väl en utstickande fatanvändning). Väldigt gott.

6

I doften: Lite sötare fruktighet och röktoner. Spännande.

I munnen: Många nyanser, kanske den mest komplexa i samlingen. Rökighet och söta vinfatstoner. Ingen torrhet. Väldigt god, en annan dag hade kanske denna fått mest poäng i min bok.

När vi får ge poäng till våra favoriter så fördelar sig poängen väldigt jämnt. Nummer 4, 5 och 6 får samma toppoäng av oss provningsdeltagare. Sen kommer jag inte ihåg exakt, men 2 och 3 har nästan lika många poäng (en av dom kanske faktiskt fick lika många som de sista tre). Nummer 1 fick däremot bara en röst, vilket jag tycker speglar hur bra de är rätt bra.

Kvällens sex Amrut i nummerordning från vänster.

Så, vad var det då i glasen? Här kommer listan:

1: Amrut Single Malt - destilleriets instegswhisky kanske man kan säga (fast det verkar finnas någon ännu billigare på bolaget)

2: Amrut Fusion - 25 procent är rökig malt från skottland

3: Amrut Naarangi - en säregen whisky som fått sin apelsinsmak från att apelsinskal fått ligga och sätta smak på tunnorna som whiskyn sedan lagrats i.

4: Amrut Peated - Enbart från rökig malt.

5: Amrut Karambam - en experimentell fatblandning med tunnor från bourbon, brandy, rom och sherry.

6: Amrut Double cask batch 3 - en liten upplaga från enbart två fat: ett bourbonfat, ett portvinsfat där rökig malt använts.

Flera av ovanstående kostar en bra bit över tusenlappen på bolaget, men min favorit Peated går att köpa för 700 kronor. Dennis berättade också att Peated finns i en cask strenght-version, som är hans favorit och matchar bra serverad med choklad och lakrits.

Ett besök på Växjö Öl & Whiskyfestival 18/10 2019

Whisky på mässa? Jag tog chansen att plocka ett provningsglas och navigera bland utställarna på konserthuset i Växjö.

I jämförelse med att prova vin upplevde jag detta lite svårare. Whisky är rejält mycket alkoholstarkare, och det märks snabbt i kroppen. Goda strategier är att dricka mycket vatten, ta paus för en ordentlig måltid. Och framför allt vara selektiv och inte gapa efter för mycket. Bättre då att ta tid att diskutera smakupplevelserna med andra på mässan, och kanske också skriva ner lite av sina intryck.

Jag kom strax efter mässans öppning klockan tre och började i välbekanta marker - Bruichladdich, utmärkt representerade av importören Nigab. Det var kul att prata om en favoritwhisky med en likasinnad (som hunnit med många besök till destilleriet).

Fokus i samtalet var orökig Bruichladdich, som var särskilt välrepresenterat i montern. Jag visste att jag ville prova deras Islay Barley, en lite yngre whisky där kornet odlats på Islay.

Bildkälla: Bruichladdich

Bruichladdich - Islay Barley 2011

Finns via systembolaget för 619 kronor 

I doften: Citron, sjögräs, sälta? Typiska, lovande Laddie-toner!

I munnen: Apelsin, citron. Mycket hav, upplevde det än mer än i dess syskonbuteljeringar som provats tidigare. Brödig maltighet. Liksom Laddie Eight oekig och tillgänglig.

Med vatten: En klass till bättre. Rundare, en diskret sötma som balanserar citrus- och havstonerna. Diskret vinfatssötma i gommen? Så gott! Det här kommer jag nog vilja köpa en flaska av.

Jag hade också tänkt prova någon av Bruichladdichs äldre buteljeringar, Black Art eller någon i Rare Cask-serien, men tiden räckte inte riktigt till denna gång.


Nästa destination - Höga kusten! High Coast är väl efter Mackmyra Sveriges mest väletablerade destilleri och börjar nu kunna släppa whisky i lite mer mogen ålder. De har nyligen släppt ett nytt sortiment, med fyra whiskies som ska hedra sitt ursprung. En av dem, Älv, har provats tidigare, och den sista, Berg, har precis lanserats. Berg har slutlagrats på sherryfat.

Bildkälla: High coast

High Coast - Berg
Finns på systembolaget för 550 kronor 

I doften: Kryddor, annars lite stängd, men absolut inbjudande.

I munnen: Slank, skön munkänsla. Sherrytoner men också vanilj, den känns fräsch. En fin örtighet. Bra balans, definitivt en sherrywhisky men utan att vara så tung. Ingela i montern beskriver att den är överraskande tannin-torr, och den är torr i avslutet. Men det finns en angenäm grundsötma som balanserar torrheten. 

Berg, liksom Älv, känns äldre än vad den är, men ungdomen märks i att det kanske inte finns någon stor komplexitet.

Nu tid att röra sig till importören Clydesdale. De kommer med en stor monter, och det behövs nog för det är både många flaskor och människor som tagit sig hit. Kanske särskilt lockande är deras rika utbud från oberoende buteljerare, som verkligen ger chansen att prova något nytt. Det ska jag också göra, men jag börjar med att titta efter flaskor från det skotska destilleriet Tullibardine. Detta är något jag aldrig provat men på sistone blivit nyfiken på. Tyvärr fanns inte deras 20-åring i montern, valet föll istället på en utgåva som slutlagrats på bourgogne-fat. Bourgogne är känt för sina rödviner från druvan pinot noir, och har en silkig och elegant karaktär snarare än kraftfull, och det tror jag kan båda gott för en whiskymatchning. 

Bildkälla: Tullibardine

Tullibardine 228 Burgundy Finish
Finns via systembolaget för 592 kronor

(Tyvärr missat att skriva inledande doftnoteringar.)
I munnen: Härligt mjuk och oljig munkänsla. Äpple, apelsiner, det här är en fruktig whisky. En jättehärlig sötma (fruktgodis?) långt bak i gommen.

Fruktsmakerna verkar gifta sig mycket bra mellan destillat och fat. I montern får jag dofta på syskonutgåvan Sovereign (utan vinfatslagring), och här framträder liknande fruktiga dofter. Mmm, det här var mycket trevligt!


Efter en paus för mat återkommer jag till mässan. Hos Clydesdale har jag på förhand sett ytterligare ett destilleri jag vill bekanta mig med: nederländska Zuidam, som ger ut whisky under namnet Millstone. Holländsk whisky alltså? Jo, detta familjeägda destilleri verkar ha ett gott rykte och jag har sett flaskor ibland även hos mindre systembolag. Jag väljer att prova en av deras instegs-whiskies, som legat uteslutande på Olorososherry-fat.

Bildkälla: Systembolaget

Millstone Oloroso Sherry Cask
Finns på systembolaget för 600 kronor 

I doften: Sherrytoner, både färska och torkade frukter. Björnbär, rönnbär?

I munnen: Kraftfull. Både mörkare frukt, körsbär, och lite ljusare som söta röda äpplen.

Med vatten: De tyngre frukterna kliver tillbaka. En kola- eller toffeeton kommer fram. Lite överraskande salt kryddighet - en lite udda Highland park-minneskänsla, utan rök och torv då.


Nu började tiden rinna ut eftersom jag hade en Amrut-provning som väntade (det kommer jag skriva om i ett annat inlägg). Nu ville jag unna mig något jag sällan dricker - whisky över 20 år. I Clydesdales gedigna mäss-katalog tittade jag efter oberoende buteljeringar som dels inte var alltför dyra, dels som lagrats på bourbon-fat (det gjorde också valet betydligt lättare att göra). Clydesdale-folket i montern talade också varmt för Linkwood, ett destilleri som främst producerar whisky för blendmarknaden. Linkwood var nytt för mig, bortsett från att jag tagit del av några whiskybloggar som uppskattat det de provat.

 

Från Clydesdales bar.

Linkwood 1997, 21 år: Wemyss Malts, Summer Garlands
Finns via systembolaget för 1269 kronor

I doften: Fruktigt, ganska tillgänglig. Med vatten också blommor och vanilj.

I munnen: Lite torr i smaken. Med vatten krämigare, bättre munkänsla. Nästan lätt vitt vin i eftersmaken och ett uns choklad. Balanserar fint mot kryddig ek. Lite röda vinbär.

Oj, med lite tid blev detta fantastiskt gott! I ektonerna märks åldern, men de är perfekt avvägda. En mycket balanserad whisky, med en grund i det fruktiga, men där en kan upptäcka många andra toner. Det här kommer jag köpa en flaska av. 

Visst fanns det många ytterligare saker jag önskat prova, men jag var ändå nöjd efter min första whiskymässa när jag satte mig på tåget hem till Kalmar.

Hven: Hvenus Rye & MerCurious Corn

Svensk whisky har en rejäl boom. Det är förstås superkul och spännande (med den lilla reservationen då att en del upplagor blir få förunnat att prova när vissa vill tjäna pengar istället för att njuta).

Dessa två från Hven sticker ut, då det inte är single malt. Inspirationen är istället från Nordamerika, motsvarande en ”bourbon” och en Rye. Eller en majswhisky (MerCurious) och en rågwhisky (Hvenus). Det är whiskystilar jag inte kan alls, så extra spännande svenskt alltså.

På whiskyfestivalen i Växjö förra veckan stannade jag till snabbt i Hvens monter för en trevlig pratstund. Mycket av sädesproduktionen till deras whiskies odlas faktiskt lokalt på ön där destilleriet ligger. Lokalproducerad whisky kanske man kan säga då. Jag fick också veta varför majswhiskyn kallas MerCurious, men det tar vi efter provningen.

Hvenus Rye har jag köpt på sampleflaska (tack igen Kim!). MerCurious har jag köpt på helflaska (50cl, 395 kronor på bolaget), och njutit av några tillfällen i höst redan.

Hvenus och MerCurious.

Första doften på Hvenus är trevande, jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig hos en Rye. Det är ungefär hälften sirapssötma, hälften mörkt bröd (råg då, men blint hade jag nog inte placerat det så exakt). Nånting kryddigt lite juligt, nejlika?

MerCurious har inte det mörka brödet, däremot sirap. Men inte så söt ändå. Nötter, kanske hasselnöt? Lite peppar och örter.

Hvenus har en angenäm silkig munkänsla med en inledande röd fruktsötma i gommen. Sen är den något uttorkande, och smakar just lite flytande råglimpa med lite sirapsötma som håller en balans mellan smakerna. Svagt nästan någon rotfrukt. Det fruktiga (rött äpple?) tittar förbi i eftersmaken (gott!).  

MerCurious då? Det är en mjukare, snällare whisky. Grovmald mandelmassa tänker jag inledningsvis, kanske kola också. Sen kommer en kraftigare kryddig ton. Dessa smaker finns båda i eftersmaken, tillsammans med både sötma och fräschhet (mynta?)

Smakerna förändras väldigt lite med några droppar vatten. Verkar vara en bra vald alkoholstyrka,  smakerna har en skjuts med alkoholen men utan hetta.

Vad ska man säga? Båda är jättehärliga. MerCurious är lite lättare att omedelbart gilla med sin insmickrande - men balanserade - sötma. Hvenus har lite kraftigare toner, men växer med de där rödfruktiga tonerna i bakgrunden.

Varför har majswhiskyn då namnet MerCurious? Dels har flera Hven-whiskys namn som stjärnor och planeter. Dels fick jag veta i Hven-montern på mässan att de ville väcka nyfikenhet med denna whisky, särskilt med den oväntat balanserade sötman.

Ett tips: MerCurious passar fantastiskt med småkakor (hallongrottor var det jag hade hemma). Tror det är just att Hvens majswhisky är söt, men inte för söt. Imponerande.

Lagavulin 16 & Ardbeg 10

Så var det dags för ett Islay-derby i rökens tecken!

Det är två whiskys som jag nu återkommer till efter några års frånvaro, i form av två sampleflaskor (tack Kim!). Ardbeg 10 hade jag en flaska av hemma för dryga fem år sedan. Lagavulin 16 har jag haft på miniflaska lite senare än så, men båda är långt bort i minnet. Jag vet alltså inte vad jag nu kommer tycka om dessa.

(Något jag minns att jag verkligen gillade var en Lagavulin distillers edition (som är en Lagavulin 16 men där de två sista åren varit en Sherry-finish). Men den står ju inte på menyn idag.)

Lagavulin 16 till vänster, Ardbeg 10 till höger

Jag inleder med att dofta med ögonen slutna. Den ena är lite kraftigare, dominerad av eldrök och tjära. Ganska enkelspårig, även med lite luft. Gissar att det är Lagavulin, vilket stämmer när jag tittar. Ardbeg, innan jag tittat, är i jämförelse mer stängd. Men dofterna som slipper ut är lovande. En lite mer elegant rök. Svag citron, och ännu svagare skaldjur.

Blundar igen och snurrar glasen, plockar det till höger. Munkänslan är skönt krämig, men blir nästan direkt torrare. Rökmattan lägger sig över alltihopa. Ja, det är laggan när jag tittar. Försöker gång på gång hitta något innanför röken men går nästan bet. Något fruktigt, som en kompott utan socker som kokat. Ett uns sälta men utan någon särskild marin känsla. Tråkigt, trist.

När jag tar upp det andra glaset är det något annat. Överraskande oljig textur, vilket ger en lite fylligare whisky än vad jag trodde från doften. En osöt kolasmak, citrus. Röktonerna (mildare) är både rök och lite syrlig torv. Inte skaldjur som i doften, men lite som en makrill på en kolgrill. Havssalt, lite lakrits. Oj, det här är så mycket bättre.

Lagavulin växer något när glaset nästan är slut. Den inledande krämiga munkänslan (det enda jag idag riktigt uppskattar hos laggan) förenas med frukten bättre, känns nästan lite som från en vinfatslagring en sekund, innan rökdimman lägger sig igen. Röken känns nu lite sur.

Ardbegen är fortsatt intressant, lite som en sån där kompis man gillar, som vågar vara sig själv på ett naturligt sätt. Jag får en tanke: det här smakar lite som en Port Charlotte, minus några rödvinsfat i mixen. Så jag häller upp en skvätt Port Charlotte 10 i ett glas bredvid.

Ett gästspel. 

Vid den jämförelsen är Ardbeg i doften mer åt citron och Charlotte mer rödfruktig. Båda ungefär lika rökiga, Charlottes lite högre alkoholhalt gör doft och smak lite svårare inledningsvis. I med tre droppar vatten, och ja, de är rätt lika, och ja, det finns mer söt röd fruktighet, utan att det på något vis dominerar. Kort sagt Har Port Charlotte lite fler sidor, medan Ardbeg tar riktning med lite mer pondus. Vilken som är bäst, ja det är nog en fråga om smak och humör.

Men det var ett sidospår. Ardbeg 10 var en trevlig nygammal bekantskap. Lagavulin 16 var en stor besvikelse, om än de sista dropparna signalerade att det kan finnas en något bättre whisky där bakom. Men det är långt från den Distillers edition jag en gång hade i skåpet hemma, och det kan inte enbart bero på att 16 jämfört med DE saknar en sherry-finish. Har Lagavulin använt sämre, tröttare fat, förkortat jäsningsprocessen, eller vad har hänt? Utan vidare kunskap känns det som att Lagavulin tagit genvägar någonstans i takt med maltwhiskyboomen med Islay i spetsen.

High Coast Älv

Svenska High Coast har uppdaterat sin core range. Bland bloggar som Whiskytower och Tjeders whisky har en av dem, den orökiga bourbon-lagrade Älv, fått ordentligt med beröm. Just orökig bourbon-lagrad whisky är nog inte det första en whisky-nybörjare brukar börja med, så inte för mig iaf. Dags att komplettera bland rökarna och sherrybomberna i skåpet! Perfekt tajmat inför sommaren dessutom.

Jag har nu lärt känna denna whisky och skriver dessa rader när jag avslutar flaskan.

Bildkälla: High Coast

Doften är inbjudande. Honungssötma och något blommigt (som mjukare än örtigt). Mild citronsaft och fläder. Det kanske låter lite tråkigt, men det är snarare både en spännande och vacker doft.

I munnen medelbar honung och vanilj, med en klick smör. I mitten torr ekbeska, och sedan kickar saften in. Det här är en lätt whisky, med flera lager. Med vatten blir doften och första smakerna i munnen mildare. Ektonerna blir lite bittrare och kärvare. Upplever att balansen blev sämre.

Summa sumarum är Älv en utmärkt whisky för varma, soliga dagar. Skottar hade nog kallat detta en ”breakfast whisky” - riktigt så tidigt vill jag inte dricka någon virre, men Älv gör sig nog särskilt bra innan middag.

Enda reservationen är att jag jag inte alltid kommit överens med Älv, och det är nog när jag upplevt den lite för bitter. Eftersom den är så lätt tar bitterheten lite för stor plats, vilket jag ibland upplevt när jag vattnat den försiktigt.

Jag har serverat Älv till vänner som inte gillat whisky, som tyckt bra om detta. Det milda, fläderaktiga, är nog inte vad alla förväntar sig i en whisky, iallafall inte här i Sverige där rökwhisky har en så stark ställning.

Bruichladdich: The Classic Laddie & The Laddie Eight

Första bloggposten handlar om Islay men utan rök. Orökig Bruichladdich (liksom Bunnahabhain) är återkommande favorit här hemma.

En provning med dessa två syskonbuteljeringar ställda bredvid varandra hade jag själv velat läsa, och det blir därför premiärinlägget på denna lilla whiskyblogg. I våras fick jag tag i en Bruichladdich Laddie Eight på polenfärjan (det är en whisky som enbart finns på travel retail). The Classic Laddie är destilleriets standardbuteljering. Den är en NAS, men en komplett fatlista för varje batch kan hittas på internet med en kod.

Laddie Eight kostade 500 kronor, vilket är snäppet under vad Classic Laddie kostar på bolaget (den senare kunde jag prova från ett sample - tack Niclas!).

De fyra kopparpannorna på Bruichladdich när jag besökte Islay i april.

Det var bakgrunden. Här kommer mina noteringar.

Jag börjar hos åttaåringen, som jag känner bäst. Doften är tillgänglig trots den generösa alkoholhalten på 50 procent. En mycket trevlig doft, särskilt märks citron. Vag havssälta (eller minns jag från tidigare tillfällen?). Örter en bit bakom. När jag går över till Classic Laddie finns ungefär samma dofter, men allt ligger lite längre tillbaka. Apelsin har också tittat fram i denna.

I smaken då? 8-åringen börjar med en omedelbar oljig (krämig) munkänsla. Flera citrusfrukter, det syrliga balanseras med en lätt lite marmeladig sötma längre bak som hänger i. Så fint integrerad alkohol. Lätt peppar och örter, milt nästan mot gräs. Bröd. Nästan ingen bitterhet. Jag är ingen whiskyexpert, men tänker att detta måste vara en väldigt destillatdriven whisky.

The Laddie Eight. Precis som det mer namnkunniga syskonet kommer cylindern i turkos, dock inte flaskan.

Classic Laddie har vid intåget i munnen lite mer sötma, men citrusen leder paletten här med. Här syns ektoner från faten lite mer. Det lätt bittra och torra är dock välstämt, den ojiga munkänslan är kvar.

Hos båda finns en härlig kustkänsla som för en tillbaka till atlantkusten och de vitkalkade husen i Port Charlotte. Havsstänk med sälta. Sältan går via sjögräs till citrustonerna.

Med vatten och tid anas ytterligare några nyanser. En tunn strimma choklad i bådas avslut, i Classic Laddies också något bärigt åt hallon långt bak.

Sammanfattningsvis har Classic Laddie lite mer komplexitet, som kommer med en försiktig närvaro från fat. Åttan är lite mer direkt, stiger fram omedelbart doft och i mun, och är hur charmig som helst. Syskonskapet är tydligt och båda är förträffligt bra.