onsdag 18 december 2019

Hazelburn 14 Oloroso & Springbank 12 CS

Springbank i Campbeltown
 
Så var det dags att skriva om whisky från ett av mina favoritdestillerier igen. Jag har redan skrivit om Springbank och Campbeltown i tidigare inlägg, där jag också skrev ner mina tankar om deras instegswhisky Springbank 10. 

All whisky från Springbank heter inte Springbank. De gör också whisky under namnen Hazelburn och Longrow. Namnen kommer från två nedlagda destillerier som tidigare funnits i Campbeltown. De tre varianterna görs alla på samma plats men står för tre olika stilar whisky. Hazelburn är lätt och orökig, medan Longrow är hårt rökig, och vanliga Springbank placerar sig där emellan. Longrow har funnits sedan 70-talet, Hazelburn sedan 1997. (Därtill finns det Springbank-ägda destilleriet Glengyle, med whisky under namnet Kilkerran, men det är alltså ett annat destilleri.)

En av pannorna på Springbank,
som synes väl inkapslad.
Hur får Hazelburn och Longrow sina särskiljande karaktärsdrag? Hazelburns malt är, till skillnad från de två andra, helt orökig. Likt en irländsk whiskey är den också trippeldestillerad, och kokas två gånger i den andra pannan. Springbanks malt får en lätt rökighet vid torkningen, och destilleras lite udda två och en halv gång (en del av destillatet får gå genom pannan ytterligare en gång). Longrow-malten å sin sida torkas helt med eldad torv, och destilleras enbart två gånger.

Dagens två drams är Hazelburn 14 Oloroso cask matured samt Springbank 12 cask strength. Hazelburn kommer årligen i en oloroso-version, denna är buteljerad i år (2019), 9900 flaskor gjordes och gick tidigare i år att köpa för cirka 950 kronor via bolaget. Alkoholhalten är dryga 49 procent, vilket sannolikt är något nedvattnat från fatstyrkan. Springbank 12 cask strength görs i mindre upplagor en ett par gånger om året, varav detta är batch 18, som lagrats hälften vardera på bourbon- och sherryfat, och är buteljerad sent 2018 (antalet flaskor är inte känt). Den sålde slut på någon sekund på bolaget till priset 800 kronor, jag köpte min snäppet billigare i Glasgow några månader tidigare.

Hazelburn till vänster, Springbank till höger.

Hazelburn 14 Oloroso cask matured

Hazelburn 14 har verkligen tagit färg av sina oloroso-sherryfat. Och det märks lika tydligt i doften. Torkade frukter, russin. Mörkt, murrigt, tungt. Kraftigt och lite enkelriktat. Lite svavel, som från tända tändstickor. Lite av de där karaktärsfulla Springbank-tonerna. Cykelolja tänker jag. Ingen rökt malt i Hazelburn, men i doften nästan ett svagt rökstick. Inte mycket av det där ljusa, fräscha, lätta Hazelburn.

I munnen också mycket sherryfat, ja lite av en sherrybomb. Plommonkräm, romrussin som hänger i hela vägen in i eftersmaken. När alkoholen kickar in kommer också de där lite fuloljiga smakerna. Som andra bloggare noterat om denna whisky verkar sherryfaten ha förstärkt dessa drag, detta är alls inte lika rent som Hazelburn 10. Men visst, det är krämigt och gott.

Men tre droppar vatten släpper lite alkohol i glaset. Doften sluter sig lite och blir lite ekigare. I munnen får de torkade frukterna sällskap av svaga toner av grönt äpple. Det smutsiga förstärks, nu också lite tobak och läder. Lite mer torr ek i gommen.

Springbank 12 cask strength

I jämförelse är Springbank 12 mer balanserad i doften, med både syltiga frukter och vaniljsötma. Mild toffee. Lite torr rök och mild tobak. Något surt och blött (kvarglömd gympapåse!). Det låter inte gott men som vanligt med Springbank känns det befriande otillrättalagt.

Samma fina balans i munnen. Blandsylt, röda vinbär, vaniljkola. Lätt rök och ek, svagt smörjolja och infettat läder. Smakerna hänger i länge i den lätt uttorkande eftersmaken.

Alkoholen är väl integrerad utan hetta, men de flesta kommer nog vilja ha i några droppar vatten. I doften nu också lite syrligt godis. I smaken har balansen skjutits lite mot det ljusa och fräscha, med päron och mandariner, om än de syltiga röda frukterna kliver fram igen efter någon sekund. De smutsiga tonerna minskar lite. Eftersmaken balanserar superfint med både sött, syrligt och havssalt.

Jag är inte såld på sherrybomber, och namnet Hazelburn får mig snarare att önska mig en ljus sommarwhisky (eller ”breakfast whisky” som de säger i Skottland). De kraftfulla faten dominerar för mycket, och destillatkaraktären kommer inte fram särskilt bra. Men Hazelburn 14 Oloroso är god, uppenbarligen så god att jag bara så där över ett halvår nästan druckit upp min flaska. Med det sagt är ändå Springbank 12 cask strength favoriten av de två. Balansen är perfekt, den är karaktärsfull utan att vara svår, och den är väldigt god att sitta och smutta på. En whisky både att analysera och njuta av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar