Cadenhead Small batch Benriach-Glenlivet 10 år

Nu dags att skriva noter på en flaska jag köpte strax innan brexit - ni vet den där gamla goda tiden när man kunde köpa whisky online från Storbritannien.

Cadenhead’s har dessvärre avslutat sin Small Batch-serie, som ersatts av Original Collection buteljerad på 46 procent snarare än fatstyrka (Cadenhead’s har behållit den stilistiska fyrkantiga flaskan, den nya serien känns lätt igen med en grå etikett). På nätet sågs den nya serien som en försämring, men om den lägre buteljeringsstyrkan kan bidra till att hålla priserna lite lägre så kanske det är en bra differentiering för Cadenhead’s (Authentic collection är fortsatt på fatstyrka). Det jag främst reagerar negativt på är att Cadenhead’s tycks buteljera en allt mindre andel som ex-bourbon, och allt oftare tillämpa slutlagring på mer aktiva sherryfat och liknande. Säkert har de gjort analysen att detta säljer mer, men i min gom blir det inte lika lockande.

Flaskan som jag nu skriver noter på är en Benriach. På etiketten står det ”Benriach-Glenlivet”, vilket syftar på en äldre tradition att snylta på Glenlivets starka rykte (och eftersom Glenlivet är en fysisk plats - dalgången Livet - så har det varit tillåtet). De flesta destillerier och buteljerare, om än inte alla, har slutat med denna praxis - Cadenhead’s fortsätter dock med denna lite förvirrande och otidsenliga tradition genom att rakt av skriva ut vad som står på ekfaten.

Till skillnad från de flesta Small Batch är denna Benriach buteljerat från ett enda fat, riktad till den japanska marknaden. Jag har redan provat denna för bloggen, men då blint från en julkalender några år tillbaka. Eftersom jag vet att mina intryck ändrats en del ville jag prova den på nytt.

Cadenhead Single Cask Benriach-Glenlivet 10 år
Destillerad 2008, buteljerad 2018. Lagrad hela tiden på ett bourbon hogshead.
Buteljerad på fatstyrka, 55,2 procent. 270 flaskor riktade till den japanska marknaden.

Färg: halm

I doften: sirap, honung inledningsvis, men utan att bli för söt. Maltiga toner, kanske granola, liksom marmelad på citron och apelsin. Skorpor, nötter. Röda äpplen. En underbart smörig doft.

I munnen: börjar rätt intensivt, men hettan släpper snabbt. Ersätts av honung, valnötsbröd, söt citrus. Väldigt gott, de här citrussmakerna är jag svag för. Ananas, svagt av söta äpplen igen. Brunt farinsocker och lätt av svartpeppar i avslutet, tillsammans med apelsin.

Med vatten: den inledande hettan försvinner nästan helt. Lite mindre sött, lite mer äppelig syra. Citrusen är kvar, liksom nötter liksom den mogna, brödiga malten. Apelsinen tar över mer i avslutet.

Sammantaget: mycket har hänt sedan jag provade denna Benriach blint, och även sedan jag först öppnade flaskan. Jag upplevde denna blint som mycket vassare, mer åt eucalyptus, parfym och kryddor. När flaskan var nyöppnad upplevde jag alkoholhettan som störande. Tiden i flaskan tycks ha balanserat upp smak och doft, och lyft citrus, ananas, brynt smör, nötter och malt. För mig är detta sinnebilden av hur bra ren ex-bourbon-lagrad whisky kan smaka, och denna gång utan att ens vara särskilt gammal.

Poäng: 89p (ett stort lyft mot när jag provade samma buteljering blind - då landade poängen på 81.)

SMWS 78.61 Ben Nevis 8 år, "Smoky plumes and salted prunes"

Nästa SMWS-butelj ut på bloggen: denna gång en 8-årig Ben Nevis, som lagrats första fyra åren på en ex-oloroso butt och de sista fyra åren på en annan ex-oloroso butt men som i föregående fyllning i 20 år lagrat en Bowmore. Det receptet upprepar man inte i första taget!

Färg: mahogny

I doften: väldigt intensiv! Russin från sherryfaten. En salt rök som gifter sig väldigt bra med tonerna av nötter och mandlar. Och till sist äppeljuice från destillatet. Snyggt!

I munnen: överraskande snäll för sina 66,9 procent! Russin och bärsylt, nötmix med både saltat och osaltat, och en lite citrusaktig rök som för tankarna mer till Caol Ila än Bowmore. Och till Fisherman's friend med citronsmak! Apelsin, äpplen. Jordgolv - dunnagelagerhus - och tobak och läder. Syltig textur, där det söta och salta verkligen lyfter varandra. Jättebra.

Med vatten: med denna styrka snålar jag inte med vatten - tre teskedar i. Texturen blir lite torrare, sötman backar och den sälta röken går fram lite. Men den behåller en skön balans mellan sött och salt. Med russinen nu en väldigt skön salt kola. Mörk choklad och söt apelsin, med en lätt beska som hänger i. Motorolja svagt. Salta mandlar och hasselnötter tillsammans med tahini i det långa avslutet.

Sammantaget: att använda så här aktiva fat med ex-sherry och rök, det är inte utan risk. Men Ben Nevis kraftfulla destillat står pall för det, och de tre dimensionerna gifter sig sömlöst. Suveränt bra! Tack till Matt på The Dramble som skrev om denna innan släppet tidigare i år.

Poäng: 89p

SMWS 18.46 Inchgower 13 år, "Bandyportfölj"

En till SMWS-butelj från skåpet. Denna gång en Inchgower särskilt riktad till de svenska medlemmarna, därav det underbara namnet "Bandbyportfölj" - även om jag inte vuxit upp med bandy så är det lätt att leva in sig i bilden av en kallfrusen utomhusläktare på vintern med korvmacka, pepparkaka och kaffetermos.

Färg: brons

I doften: tydligt sherryfat - först russin och fikon, björnbär och blåbär (mer som färska bär snarare än sylt). Eken talar genom söt vanilj och peppar. En milt köttig ton - säg onsala-korven på mackan av danskt rågbröd.

I munnen: sötare, syltigare. Säg drottningsylt med en stor skvätt björnbär. Ganska tjock och tuggig i munnen, men också saftig - söta, röda äpplen. En fruktig syrlighet. Chokladkola - dumle? och sötlakrits. Mild peppar och kaffe i eftersmaken.

Med vatten: i doften är sherryfinishen inte fullt lika dominerande, rågbrödet kliver fram. Mer oljig. I munnen lite mindre söt och syltig, likt doften nu mer åt färska bär. Mer syrlighet, tanniner från blåa vindruvor. Kola, mjölkchoklad. Äpple, honung. Korven är inte lika framträdande men tittar fram tillsammans med peppar i den uttorkande eftersmaken. 

Sammantaget: en lyckad Inchgower, där olorosofatet varit på väg att ta över men buteljerats i sista stund för det kraftiga destillatet att sporadiskt skina igenom. SMWS-medlemmarnas smaknoter stämmer bra - möjligen skulle jag säga att det var mer sylt än korv i mackorna.

Poäng: 85p

Kilkerran 12 vs 16

Fick chansen att prova Kilkerrans återkommande core range-buteljeringar: 12- och 16-åringen. Båda övervägande lagrade på ex-bourbon, med ca en fjärdedel ex-sherry.

Båda går för närvarande att beställa via bolaget: 659 kronor för 12-åringen, respektive 959 kronor för 16-åringen.

Kilkerran 12

Färg: halm

I doften: citron och apelsin - helt i min smak. Där bakom vanilj, rågbröd och nötter. Som ofta med Kilkerran en lätt strimma rök, tillsammans med en doft av jord och multna löv. Lätt pepprigt avslut.

I munnen: härligt oljigt och med mycket apelsin och tillhörande beska. Därefter valnötsbröd och mylla, som övergår i mörk choklad. Mild chili.

Med vatten: ingen stor förändring. Gula äpplen och flädersaft nu tillsammans med apelsinen. Fortsatt härligt oljig. Lätt av örter.

Kilkerran 16

Färg: ljust guld

I doften: börjar med grädde, rent av barndomens pannkakstårtor (till och med jordgubbssylten finns där). Mycket vanilj. Citrus finns här också, men sötare i form av lemon curd. Kanske också mandarin. Inte lika maltig eller jordig, mer här åt det söta och gräddiga. Lätt, torrt avslut med peppar och rök.

I munnen: oljig och gräddig. Chokladsås och kakaobönor, vaniljfudge. Apelsin. Sött, men apelsinbeskan och oljigheten balanserar fint upp. Lätt av äppeljuice. Choklad och peppar i avslutet.

Med vatten: fortsatt tydligt gräddigare än sitt yngre syskon. Sötsyrliga äpplen, kaffe med mjölk och apelsin i avslutet.

Sammantaget: båda standardbuteljeringar från Kilkerran är solitt bra whisky och lätt att rekommendera. Tolvan har jag provat tidigare på bloggen - denna dag är betyget inte fullt lika extraordinärt högt, men likväl mycket högt för denna introduktionskategori. Sextonåringen har tidigare haft lite svårt att leva upp till mina högt ställda förväntningar, men idag står den sig bra.

Vid en sån här direkt jämförelse slår det mig att de båda kanske är lite väl lika. Båda har citrusfrukterna, vaniljen och den lätta lätta touchen av rök i svansen. Det som skiljer är att de extra fyra åren har gett mer grädde, söt krämighet och ett lite torrare avslut. I tolvåringen lite mer rågmalt och jord. Och just den där lite ruffigare jordtonen tippar över tolvan till en knapp vinnare.

Poäng:

Kilkerran 12: 87p

Kilkerran 16: 86p

SMWS 36.173 Benrinnes 22 yo "Warm as a purring cat"

Dags att ta farväl av gammal Benrinnes, buteljerad av SMWS. Två udda saker sticker ut - dels att den fått slutlagring på ett fat som tidigare lagrat rökig whisky, dels att den placerats i smakkategorin "deep, rich and dried fruits", en kategori som oftast huserar sherryfatslagrad whisky.

En udda bra Benrinnes.

SMWS 36.173 Benrinnes 22 yo "Warm as a purring cat"
Lagrad på ex-bourbon barrel, slutlagrad på ett bourbonfat som tidigare innehållit rökig whisky.
Styrka 57,4 procent. Kostade 1235 kronor via SMWS 2020.

Färg: bärnsten

I doften: många saker som direkt kallar på uppmärksamhet. Torkade fikon, eller lite åt fikonmarmelad, för tankarna till sherryfat (vilket detta inte är). På temat torkade frukter också tropiska sådana. Ingefära och ett ganska tydligt rökstick. Där bakom kommer sekundärdofter från åldern - läder, dammigt bibliotek, blöta stenar.

I munnen: fylliga frukter börjar igen, nu är fikonen tillsammans med svarta vinbär och hallon. Igen, tropiskt med ananas och mango. Söt citron också. Röktonen är lite jordig och härligt bra integrerad. Mörk choklad, lätt av chili. Silverbestick och damm.

Med vatten: lite mer tillgänglig när alkoholen kliver bakåt, men smakpaletten är sig rätt lik. Söta äpplen har smugit sig in bland de andra frukterna och bären. Lite ljusare, äpplena tillsammans med citron. Röken backar, kvar är en lätt ton av tobak. Blöt jord och choklad i det långa avslutet.

Sammantaget: varför upptäcker man så ofta på flaskans sista dram hur bra whiskyn är? Detta är en udda Benrinnes, inte främst pga röktouchen, utan hur mörk och fyllig den är. Likväl, trots att den avviker lite från destilleriets typiska bana så är detta väldigt gott.

Betyg: 89p

30/11 2022: LKWF Watt Whisky Provning

Blair Athol Distillery 13yo 56,7%

I doften: apelsinchoklad - romerska bågar. Lätt av röda bär påminner om vinfat, men det tar inte över. Vanilj och söt paj.

I munnen: Samma fina balans. Apelsin och bakverk, bären har nu blivit sötsyrligt gelégodis. Vit choklad.

Med vatten: mer apelsin, nästan åt apelsinlikör (finns det?), lite mer vin (men mindre syrlig). Växer efter en stund, mjölkchoklad från doften och en härlig smörig ton.

Väl utförd vinlagring. Blair Athol verkar funka bra med aktiva desertvinsfat.

The Electric Coo 27yo Blend 42,1%     (Sannolikt Edrington-malt enligt Mark).

I doften: torr vanilj, väldigt diskret. Choklad, kaffe, sötlakrits. Tropiska frukter, eukalyptus, ingefäragodis. Allt väldigt diskret.

I munnen: mjuk, lite tunn munnkänsla, sedan lite ingefära som stadgar upp. Många blandade frukter, färska och i godisform. Putsade gamla bestick, friskt vatten från en bäck i skogen. Salt toffee. Växer.

Vattnade ej.

Bäst i linan.

 

The Campbeltown Blended Malt, Local Edition 7yo 57,4%

I doften: kustigt, sjögräs deluxe, olja. Torrare dofter av citrongräs och vanilj. Lätt pepprig.

I munnen: vanilj, päron, sjögräs, sötsyrlig. Olja, kaffe med mjölk. Sjögräs går mot citron och lime.

Med vatten: citronglass, lite mer scotia-funk - lerpöl, torsk... 

Bra grejer. Checkar av både kust och funk.

 

Glen Spey 14yo 54,8%

I doften: citron, torr rök från vedbrasa. Äpple, päron. Udda men spännande.

I munnen: speyside-fruktig, sedan den där torra citroniga röken. Bättre än jag minns från Campbeltown.

Med vatten: lite fylligare, gräddigare. Kaffe. Men annars samma härliga citron-rök och frukter.

 

Craigellachie 6yo 58,1%

I doften: ingefära, lime, peppar, torkade örter. Sött vitt vin. Äppelmos?

I munnen: lite mer tydligt sherryfat - torkade röda frukter och lätt syltig. Men "ljus" och frisk. Craigellachie-oljig, jord. En del omogna toner, typ äppelkart, men funkar här väldigt bra.

Med vatten: lite lättare, saftig. Bra giftemål mellan lite omogen malt, destilleritypisk råhet och diskret påverkan av sherryfat.

 

A Highland Distillery 16yo 57,1% (Westport = teaspooned Glenmorangie).

I doften: uppenbart äldre, mer vanilj och peppar. Precis som Craigellachien så är sherryfatet inte överaktivt. Kakao, hallon.

I munnen: härligt integrerat sherryfat. Hallon, björnbär. Choklad igen. Bakverk, härligt söt maltton.

Med vatten: Härligt söt och sötsyrlig, bären har blivit gelégodis. Citron-lime, vanlij. Bra. "Not overly sherried" säger Mark, och det stämmer.

High Coast Cinco

Dags att betygsätta en riktigt bra High Coast - Cinco. 

Denna whisky var från början inte tänkt att buteljeras på detta vis. High Coast gjorde ett experiment där man tog sprit som lagrats på ex-bourbon och re-rackade om till fem olika sorters sherryfat. Dels de lite vanligare Oloroso och Pedro Ximenez, men också Palo Cortado, Amontillado och Fino, alla på spansk ek. Tanken var att göra ett jämförelseexperiment, kanske som en Master class. Men så fick de idén att kombinera faten, och märkte att det blev väldigt lyckat. De gjorde dock en justering där de adderade ett PX-fat på amerikansk ek, för att öka sötman lite.

Cinco lanserades sommaren 2020. Det blev dryga 5000 flaskor och kostade 879 kronor på bolagets webbsläpp. Läs allt (typ) om Cinco på destilleriets hemsida.

High Coast Cinco
Lagrad först på ex-bourbon, sedan huvuddelen av tiden på fem sorters sherryfat av spansk ek. Styrka 50,5 procent, 5195 flaskor (50 cl).
Slutsåld sedan länge, kostade vid släpp på bolaget 879 kronor. 

Färg: koppar-brons

I doften: härlig mix av bärsylt, apelsinmarmelad och läder. Juligt bröd med aprikos och nötter. Kanel också. Det där destilleritypiska brynt smör finns diskret med. High Coast har lyckats med att skapa en både bred och angenäm doftpalett. 

I munnen:

Med vatten: röda och blåa bär, apelsinmarmelad igen. Kaffe latte och mjölkchoklad. Det låter sött, men bröd och kryddor spelar jämt med. Fint avvägd peppar. Härligt oljigt smörig munkänsla. Suveränt bra!

Med vatten: lite ljusare, gröna vindruvor nu med i mixen. Mer torkade kryddor, mer peppar, texturen lite torrare i munnen. För mig blir detta snäppet för pepprigt och beskt. Men det finns toner av kakao och mandariner som är mycket trevliga i den långa eftersmaken.

Sammantaget: det är ingen slump att Cinco beskrivs som High Coasts kanske hittills bästa whisky. Fatblandningen av olika typer av sherry, och en bas på ex-bourbon, har skapat något särskilt. Ett alldeles förträffligt bra whiskyhantverk. Att de adderade ett extra px-fat, för mer sötma, det uppfattar jag som väldigt lyckat, utifrån hur suveränt bra balansen blivit mellan kryddor och sötma (ovattnad).

Cinco visar vilken högkvalitativ whisky High Coast är kapabel att producera. I min tankevärld lyckas de bäst med sitt orökiga destillat, och när de ej lagrar det på nyek - det är vad jag kommer titta efter när jag ska ersätta min flaska.

Poäng:  88-89p.

Milk & Honey Elements Sherry & Peated

Idag är det dags att prova något udda - israelisk whisky! Destilleriet heter Milk & Honey och ligger i Tel Aviv. Det är Israels första whiskydestilleri, grundat 2013 (det finns faktiskt ytterligare ett par israeliska destillerier enligt Malt Whisky Yearbook).

Selected Malts har precis börjat representera Milk & Honey i Sverige och på onsdag 2/11 så släpper de fyra av deras buteljeringar via systembolaget. Eftersom jag besökte dem i Varberg härom veckan fick jag chansen att prova två av dessa innan släppet.

Milk & Honey verkar sträva efter att skapa whisky präglad av sitt israeliska ursprung, men lutar sig samtidigt mot beprövad skotsk erfarenhet. Några exempel - traditionella kopparpannor (pot stills), skotskt mältat korn, och de har (som så många andra unga destillerier) mottagit konsultation från den nu bortgångne Jim Swan.

Deras wash still har en typisk design, men är
faktiskt räddad från Rumänien!
Källa: Master of Malt

Det israeliska ursprunget blir tydligt om man tittar på klimatet - torrt och varmt. I genomsnitt 300 soliga dagar om året och en medeltemperatur uppåt 25 grader - whiskyn mognar snabbt. Destilleriet lagrar sina fat i flera delar av landet - det mest extrema exemplet måste vara vid döda havet, där 40 procent (!) avdunstar på bara ett år (är du nyfiken så finns denna buteljering, Apex Dead Sea, tillgänglig från 2/11).

Milk & Honey har också lyckats kosher-certifiera sin whisky. Om jag förstått det rätt är sädesbaserade produkter oproblematiskt ur kosher-synpunkt (därmed har de inga större problem att ex koka sin råsprit, eller att lagra den på ex-bourbonfat). Vinprodukter däremot har tydliga regler - en rabbi måste se över utrustning och tillverkning. Milk & Honey tillverkar inte vin, men ska deras whisky vara kosher måste vinet som legat på deras fat också vara det. Som första whiskyproducent i världen har de skapat en kosher sherryfatslagrad whisky (en av de två jag provar nedan).

De fyra Milk & Honey som släpps 2/11.
Bildkälla: Selected Malts

Milk & Honey Elements Sherry
Lagrad full tid på kosher sherryfat
Styrka 46 procent, icke kylfiltrerad och naturlig färg
878 kronor via systembolagets beställningssortiment

Färg: bärnsten

I doften: mjukt elegant från sherryfaten - björnbär och körsbär, sedan kola, kaffe latte och mjölkchoklad. Passande nog för namnet, mycket honung, honungskakor, ljus sirap. Lätt av torkade kryddor.

I munnen: lite mer sherryfat i gommen - mer av röda bär, definitivt den där lätt kärva smaken av körsbär, och det balanserar snyggt mot sötman. Apelsinmarmelad, honungskakor igen. Gott!

Med vatten: mer apelsin, mer krämig och oljig munkänsla. Björnbären tillbaka. Trevlig utveckling!

Milk & Honey Elements Peated
Lagrad på en blandning av ex-islayfat och ex-bourbonfat
Styrka 46 procent, icke kylfiltrerad och naturlig färg
855 kronor via systembolagets beställningssortiment

Färg: guld till bärnsten

I doften: vanilj, honung, och en diskret rökbrasa. Honung, nötter och bröd i förgrunden. Mjuk päronsaft, kanske med en touch av fläder. Rök och peppar kliver fram lite mer vid upprepade sniffningar. 

I munnen: betoning på det söta snarare än det rökiga. Honung, saft, nötter. Äpplen. Men också den där lätta brasröken, som lindat in sig i milda örtkryddor och lätt ekbeska. 

Med vatten: röken kliver ytterligare tillbaka, smälter samman med malt och ek. Frukt i form av äpplen, päron och mandarin. Örtig rök i eftersmaken.

Sammantaget: snyggt producerat whiskyhantverk från Tel Aviv. Det varma klimatet, gissningsvis i kombination med ett rent destillat, har gett en mogen whisky trots att ingen ålder angetts. 

Båda är bra och njutbara, men sherry-varianten är för mig lite mer intressant - Milk & Honey har en snygg approach här, där fatlagringen märks men samtidigt är fullt integrerat. Lättare, friskare och elegantare än vad man lärt sig att förvänta sig av en helt sherryfatslagrad whisky. Rekommenderas!

Poäng:

Elements Sherry: 86p

Elements Peated: 83-84p

26/10-22: Cadenheadprovning med Slainte

Magnus Fagerström bjöd på ytterligare en trevlig onlineprovning - denna gång buteljeringar från Cadenheads. Och samtliga över 20 år gamla - risken finns nog att denna typ av provningar snart blir färre och tydligt dyrare.

 

1) Cadenhead Cambus 1988, 30 YO
1988 - 2019, 300 bottles
1 x Bourbon Hogshead
Cadenhead - 46,1%

I doften: tydlig gammal bourbon-grain. Kokos, punchknappar. En lite jordig ton. Vingummi?

I munnen: lätta, mjuka, söta grain-toner. Punchknappar, fazer likör. Gräddig.

2) Glen Grant 1992, 23 YO
1992 - 2016, 414 bottles
1 Bourbon Hhd+1 Bourbon barrel
Cadenhead - 53,1%

I doften: mycket härlig gammal ex-bourbon med ett lätt destillat. Vanilj, päron, peppar. Lätt dammig.

I munnen: mer tydligt pepprig och kryddig. Men bakom en tydligt saftig sötma. Chili i eftersmaken. På gränsen till överekad för mig.

Med vatten: eken lugnar sig - tack. Kola, syrligt gelégodis.

 

3) Burnside 1991, 27 YO
1991 - 2019, 162 bottles
1 x Bourbon Barrel
Cadenhead - 44,8%

I doften: lite fylligare. Toffee, jordgolv, vanilj. Päron.

I munnen: jättegott. Tropiska frukter, blöt jord, äppelmos (på syrliga äpplen). Apelsin. Kopparmynt.

Med vatten: lite mer peppar, annars ingen större förändring.

 

4) Linkwood 1987, 26 YO
1987 - 2014, 972 bottles
Butts
Cadenhead - 56,8%

I doften: citronpeppar, vanilj. Citronfromage?

I munnen: apelsinbeska, chili, rivig i gommen. Återigen, lite mycket ek för min smak.

Med vatten: mindre pepprig, men än mer beska från apelsin. Vanilj. Örtigt avslut.

 

5) Glenallachie 1992, 25 YO
1992 - 2018, 540 bottles
2 x Bourbon Hogsheads
Cadenhead - 56,0%

I doften: vanilj, bibliotek, mild peppar. Diskret, blandad fruktkompott. Lime. Mint?

I munnen: blandat gelégodis, apelsinkaka, mint. Suveränt gott. Lite jordgolv i avslutet.

Med vatten:

 

6) Blended Scotch Whisky 45 YO
Blend of three whiskies married
together in 2016. Bottled 2019
Cadenhead - 43,1% 
(Glenfarclas, Glenlivet, Invergordon?)  

I doften: diskret vanilj, torrt läder, kryddor.

I munnen: Citrusfrukter och vanilj, chokladboll/arrak. Snäll och lite kort, men gott.

Med vatten: vattnade ej.

 

Selected Malts - The fighting casks

Selected Malts är återkommande whisky här på bloggen. Igår, i samband med en fatägarträff i Varberg, fick jag tillfälle att prova Mickes och Patriks senaste skapelser.

Fatägarträffen var, precis som förra året, en mycket trevlig tillställning. Selected Malts består inte bara av Patrik och Micke, utan också av den senares son och pappa. Det är varma, glada personer som inte bara bjuder på whisky utan också på sig själva. Idag också förstärkta av Christian Wikström från Agitator, som var väldigt generös med sin stora whiskykunskap.

Mina tre fatandelar från Agitator lovade mycket trots sin ringa ålder, men det har man ju nästan börjat förvänta sig från detta Arboga-destilleri. Fokus på bloggen här idag dock, var två andra whiskies Patrik och Micke bjöd oss på.

Selected Malts lanserade dessa ”fighting casks” tidigare i oktober. Dessa två speglar Mickes och Patriks olika smakpreferenser. Vi som träffat dom båda några gånger vet att Micke gillar sina sherry-slutlagringar, medan Patrik gillar lite mer, som han säger, ”naken” whisky, där destillatet får skina igenom.

Mikaels ”Mike The Sherry Monster” är en Glen Garioch som först legat 9 år på ett refill bourbonfat, och sedan slutlagrats två år på två mindre px-fat. Patriks ”Pat The Peaty Beast” är en rökig Box som har legat alla sina 8 år på amerikansk nyek.

Goa grabbar, bra whisky

Mike ”The Sherry Monster” 11YO
Glen Garioch 11 år, PX-finish
Styrka 50,3 procent, 680 kronor på systembolaget

Färg: bärnsten

I doften: nog finns här toner av px-sherry-fat, men det har inte dränkt destillatet. Snarare ser vi här varför Glen Garioch brukar funka bra på sherryfat. Russin, fikonmarmelad, och kolaremmar, men också vanilj och valnötsbröd. En del örter och peppar.

I munnen: mer PX, romrussin deluxe i munnen. Söta fikon, päronsaft. Inte lika balanserad som doften, här har fatfinishen tagit över mer. Men längre bak i gommen finns också de där brödiga malttonerna igen. Vågar man hoppas på att lite vatten skapar lite mer jämvikt?

Med vatten: yes, genast mer bröd, nötter och peppar tillsammans med russinen. Direkt mer välbalanserad och mer angenäm i mitt tycke. 

Pat ”The Peaty Beast” 8YO
Box 8 år, Amerikans nyek (hela lagringstiden)
Styrka 52,3 procent, 640 kronor på systembolaget

Färg: brons

I doften: en del nyek, men ändå en rätt balanserad doft. En massa vanilj, lite lätt av gröna vindruvor (både sötma och tanniner). Jordig rök, lite åt Highlands om vi varit i Skottland. Brödkryddor. Lime?

I munnen: inleder med apelsin, sedan nyeken åter i form av vanilj, druvor och peppar. Röken är fint inlindad i ektonerna. Nu uppfattar jag röken lite mer typisk för Box/High Coast - lite metallisk snarare än jordig eller skogig. Det brukar inte passa mina smaklökar men har funkar det faktiskt bra! 

Med vatten: mjuknar lite och blir därmed än lite bättre. Härligt saftig munkänsla, mer brödig och nötig. Fortsatt vanilj och peppar, men nu alltså lite mindre framträdande. Apelsinen har kompletterats med söt citron. Lätt sälta och beska i eftersmaken.

Sammantaget: en jämn fajt mellan två bra och prisvärda whiskies. Micke och Patrik är duktiga på story-telling om sina släpp, men framför allt är de duktiga på hantverket att skapa bra spritdrycker. 

Mickes sherrymonster är namnet till trots inte någon ren sherrybomb, vilket också flera andra noterade på besöket i Varberg. Absolut tydligt lagrad på PX-fat, men med vatten så kommer också destillatet fram. Patriks rökbest är heller ingen rökbomb, om än förstås tydligt rökig. Men framför allt - jag är klart positivt överraskad eftersom jag sällan tyckt bra om rökig Box, eller för den delen box på nyek. Men det här är bra, definitivt den bästa rökiga/nyekslagrade Box/High Coast jag provat.

Vem är fightvinnare? Matchen är så pass jämn att det i grunden faller på smakpreferens och tillfälle. Övriga deltagare var oeniga om vilken som var bäst. Pat ”The Peaty Beast” vinner för mig på en lite bredare smakpalett, samt att jag äntligen fått prova en rökig/nyek-Box jag gillat.

Mike ”The Sherry Monster” - 84-85p
Pat ”The Peaty Beast” - 86-87p.

St Bridget’s Kirk batch 2 20 år

Det är mycket som har blivit dyrt på sistone, i dessa kris- och inflationstider. Whisky har också ökat snabbt i pris, men den utvecklingen har pågått en långt mycket längre tid. Särskilt märks det på whisky med lite mer ålder. Whisky uppåt 18 år känns numera som en lyxvara, för att inte tala om whisky över 20 år som allt mer sällan ryms inom min budget. 

Det är trist, tråkigt, och man undrar om folk kan vara på väg att tröttna. Frågan är då om det blivit ett alternativ att titta bortom single malt-kategorin. I nördkretsar verkar blends vara på uppgående - kanske inte vanliga standardblends, men mer småskaliga saker på 46 procent och uppåt, liksom blends med lite ålder eller som buteljerats längre tillbaka. I Sverige kanske det tydligaste exemplet är kanadensaren JP Wisers 23-åring på cask strength för mindre än 700 kronor.

I skuggan av single malt ökar också utbudet av blended malts. Compass Box i synnerhet, men även flera andra oberoende buteljerare bidrar till att kategorin växer. Och ibland är priserna betydligt billigare än för single malt med motsvarande ålder.

Idag är det dags för just ett sådant exempel. Gregor Hannah, bakom oberoende buteljeraren Lady of the Glen, har tidigare i år lanserat blended malt-serien St Bridget’s Kirk (namnet kommer från en kyrkoruin i trakterna av där deras whisky buteljeras). Ganska nyligen släpptes batch 2 - det är tre orökiga malter från Highlands, Speyside och Islay (enligt en källa på nätet ryktas det om att vara Bunnahabhain, Glenturret och Glenfarclas, hur det nu må vara får vi nog inte veta). De har legat tillsammans i en sherry butt (enligt en källa ca tio år), men där hela fatet inte verkar ha gått till denna buteljering (andra delen/halvan ska ingå i batch 3 enligt Malt Reviews färska intervju med Gregor Hannah).

 

 

St Bridget’s Kirk, blended malt, batch 2 20 år
Styrka 45,1 procent, naturlig färg och ej kylfiltrerad. Pris 1165 kronor.

Färg: mahogny

I doften: tydliga sherryfattoner i form av fikonmarmelad och cola-gelégodis. Vanilj, svartpeppar och torkade örter, citronsaft - det senare matchar fint de mörkare tonerna. Lätt av sjögräs. Åldern märks i form av läder och dammiga böcker.

I munnen: Härligt oljig munkänsla. Sherryn dominerar inledningsvis - syltiga björnbär, rabarber och jordgubbar, farinsocker, fruktkola, sötlakrits. En massa gelégodis igen, läder igen, citronsaft igen. Den lätta sältan och oljigheten får mig att tänka på en bra Old Pulteney. Lätt pepprig i eftersmaken och torkar lätt i gommen.

Med vatten: Munkänslan fortsatt oljig, men lite mjukare och saftigare. ljusare, lite mer av röda bär. De härliga tonerna av gelégodis lyfts fram ännu mer. Tydligare äldre nu med toner av gamla polerade trämöbler och metallbestick. 

Sammantaget: en bra blandning av destillat, tydlig men balanserad lagring på sherryfat, och där åldern fått komma till sin rätt. Snyggt whiskyhantverk av Gregor Hannah och Lady of the Glen-gänget. En given köprekommendation för priset.

Poäng: 90p.

SMWS Craigellachie med Slainte 18/8-2022

 

1 44.136 Craigellachie 2004, 16 YO, “Who’s been in the biscuit tin?”, Refill Bourbon barrel, 208 btls, SMWS - 55,6% (J,O & V)

I doften: malt, ruffiga bensinångor, flädersaft, lime... underbart.

I munnen: söt malt, ruffigt men lite mjukare i munnen. Söt citron. Uttorkande i munnen.

Med vatten: likt ovan, mycket maltsötma, ruffigheten i bakgrunden. Mums. Kvällens vinnare enligt gruppen.

2 44.150 Craigellachie 2005, 16 YO, “Salting and pickling”, 2nd fill bourbon hhd, 231 btls, SMWS - 59,5% (Spicy & Dry)

I doften: honungsvax, lite torrt, gröna vindruvor med lite skaltanniner. Och, jo faktiskt, som namnet antyder - något salt och picklat.

I munnen: väldigt fylligt - mycket sötma, mycket malt, en härligt sälta, en lätt torrhet på tungan. Mums!

Med vatten: rundare, lite beskare, druvtanninerna från doften. En av mina topp 2 idag.

 

3 44.140 Craigellachie 1992, 14 YO “Spiced cranberry chutney crackers”, B. hhd/2nd fill PX hhd, 198 btls, SMWS - 63,2% (S & Sweet)

I doften: mango chutney - bra namn igen. Sälta, lätta sherryfattoner.

I munnen: lite mer sherry nu i mixen, men fortsatt fint integrerat. Gifter sig bra med det lite skitiga destillatet.

Med vatten: Lite mer citrus och sälta, ljusare, men behåller en lite bärig ton. Pepprig eftersmak. Igen, mycket bra.

4 44.107 Craigellachie 2002, 15 YO “Cinnamon scented syrup”, B. hhd/2nd Red wine barr., 272 btls, SMWS - 58,8% (D, R & D F)

I doften: vanilj, peppar, rätt kryddig. Torrt. Jo, kanel också.

I munnen: mer av vinfatet, mix av röda och blåa bär. Det ruffiga destillatet, åt bensinångor igen. Mycket bättre i munnen än i doften, men det är nog den svagaste i gänget, vilket några håller med om.

Med vatten: lite mjukare och rundare, men i stort lik.

 

5 44.142 Craigellachie 2006, 14 YO, “A Mediterranean feast”, B. hhd/Ref. Moscatel barr., 242 btls, SMWS - 62,3% (D, R & D F)

I doften: mer malt igen, ruff, päronsaft. Jordig, lätt sälta.

I munnen: mer av vitt vin, jord igen, kola, sälta... Mmm, moscatelfat brukar verkligen funka bra i min gom.

Med vatten: lite torrare, härlig citrus och vitt vin. En av mina topp 2.

 

6 44.153 Craigellachie 2007, 14 YO, “Curiously crazy!”, B. hhd/1st fill PX hhd. 263 btls, SMWS - 58,6% (D, R & D F)

I doften: tydligare sherry. Choklad

I munnen: väldigt söt, men dieselångorna finns där. Pepprigt avslut.

Med vatten: ljusare, mer citrus.

Sammantaget: hög klass. Craigellachie kokar karaktärsfull sprit, och SMWS har uppenbarligen lagrat den på bra fat.

 

 

Whiskykalendern #1 Glen Scotia

Jag har samlat på mig en del Glen Scotia (ni vet, det där Campbeltown-destilleriet som man fortfarande relativt lätt kan köpa buteljeringar av). Men det här är något speciellt. Det är Whiskykalenderns första buteljering, av Klaus Bitchnau, som räddade whiskysverige från uttråkning under pandemin (och som fortsatt driver Whiskykalender-klubben på ett alldeles föredömligt vis).

Klaus är lite av en gottegris, och gillar sötma i sin whisky. Inte så förvånande då att han la beslag på ett portvinsfat (ruby port pipe) som sin första klubbuteljering. Även jag, mr ex-bourbon-guy, tyckte om denna direkt (första gången var det Klaus som bjöd på ett fatprov, i samband med en lanseringsfest av Ingvar Röndes ”Malt Whisky Yearbook” i Malmö 2020). 

Nu när flaskan är på sista upphällningen är det hög tid att skriva mina smaknoter.

Whiskykalendern No:1 Glen Scotia
Fat 19/660-9, ruby port pipe. Destillerad november 2012, buteljerad november 2020.
55,3 procent. Kostade 800 kronor vid klubbsläppet.

Färg: bärnsten 

I doften: söta frukter, marmelad. Både fikon, björnbär och apelsin. Och lime, eller en glimt av campbeltownsk't sjögräs? Väldigt moget för sin ringa ålder. En kryddpuff av chilipeppar signalerar dock om att det varit ett aktivt fat. Mycket inbjudande.

I munnen: silkesmjuk start i munnen, med samma breda blandning av frukt och bär i marmeladform. Nu också vaniljtoffee, honungskakor (ja nog är det Klaus som valt fatet alltid!). Chilikrydda följer sedan, liksom lite peppar i eftersmaken, men inga tendenser till att bli torr. Normalt brukar jag vilja vattna så här stark whisky, men även om det finns ett visst alkoholbett så är detta väldigt njutbart på fatstyrka.

Med vatten: på ett positivt sätt lite mindre kraftfull - lättare nu att ta ordentliga sippar! Saftigt, lätt oljigt, åter lime-sjögräs. Chilin har blivit mildare, ersatt av en angenäm apelsinbeska. 

Sammantaget: en underbar mix av söta frukttoner från port-fatet och det lite ruffiga, maritima Glen Scotia-karaktären. Uppfattas äldre än sin ålder. Ordentligt kraftfull utan vatten, men ändå väldigt angenäm. Nedvattnad farligt lättdrucken. Bra gjort Klaus!

Poäng: 89p.

Kilkerran 8 år CS 2021

Nästa Glengyle/Kilkerran till rakning - förra årets 8 år cask strength. Det är andra årgången denna kommer lagrad på sherryfat (first fill oloroso), efter de inledande batcherna på ex-bourbon. Och sista gången åttaåringen kommer i den gamla avlånga flaskan, för den som nu bryr sig om sånt.

Provningen gjorde jag på de allra sista dropparna i flaskan, så jag har haft gott om tid att bekanta mig med denne. Jag placerar den i kategorin "funky sherry", en kategori som för mig kan växla mellan jättebra till dålig. Jag har helt enkelt svårt med gummi- och svaveltoner om de blir för påträngande. När jag sträckt mig efter en sherrybalja så har denna sällan varit förstaval, och det har tagit tid att nå botten. Tiden i flaskan har tyvärr inte hjälpt så mycket heller. 

I slutet blandade jag ut denna 50/50 med bourbonlagrade Kilkerran Open Day 2020, som jag provade senast. Det funkade faktiskt bra, svaveltonerna blev lite mer diskreta och ex-bourbon-smakerna gjorde hela upplevelsen lite mer lättdrucken. Klart sugen på att blenda mer!

Kilkerran 8 år CS 2021
Lagrat på first fill olorosofat, 56,9 procents styrka, 768 kronor när den släpptes på bolaget förra året.

Färg: mahogny

I doften: angenäma sherryfattoner inledningsvis: torkade fikon, russin, salt kola, apelsinskal. Bröd och nötter. Lätt vanilj. Tyvärr också en del svavel och lite för intensiv vitpeppar.

I munnen: konsekvent med doften - fikonen nu som marmelad med precis lagom sötma, men sedan kommer tändstickorna och svaveltonerna, som dessvärre är mer framträdande i munnen. Det är lite för mycket för mig. Apelsin, choklad och malt kämpar emot i den långa eftersmaken.

Med vatten: mer vanilj, likt en härlig vaniljkräm. Pepparn backar, mer angenäma kryddor som muskot. Har kanske svaveln backat lite i doften? Tyvärr inte så i munnen, även om texturen nu är underbart krämig. Mer tydligt nu en Campbeltownwhisky med maritima smaker och sälta. Citrus möter sjögräs. 

Sammantaget: om det inte vore för de svaveldoftande tändstickorna så hade detta varit en riktigt bra sherrylagrad Kintyre-whisky, med gott om karaktär trots enbart first fill olorosofat. Men det har inte varit många dagar jag varit sugen på att korka upp denna Kilkerran, och det säger något. Om tidigare årgång höll sig på rätt sida crazy-linjen så kliver denna tyvärr över den för min del.

Poäng: Svårt att poängsätta, när de olika delarna drar åt så olika håll säger inte ett medelvärde så mycket. 79p säger vi - helheten är dessvärre inte högre än så.

Kilkerran Virtual Open Day 2020 14 år, Triple Distilled

Minns ni tiden innan Brexit? Eller, tiden innan reglerna slog igenom vid årsskiftet 2020-2021. För Sverige blev konsekvensen att UK inte längre var med i EU, och därmed blev det i stort omöjligt att beställa whisky från Skottland. 

2020 var förstås också pandemins första, tumultartade år. Whiskyfestivalerna blev virtuella, och därmed släpptes också festivalwhisky från Campbeltown och Islay online. Därför lyckades jag komma över bland annat dagens whisky från Kilkerran/Glengyle.

Kilkerran Virtual Open Day 2020 är något så udda som en trippeldestillerad Kilkerran. Inte den första eller enda, men klart ovanligt. Det verkar inte som att det blir någon brett tillgänglig trippeldestillering från Kilkerran, likt Springbanks Hazelburn, utan snarare något mer experimentellt.

Jag minns att jag var rätt besviken när jag korkade upp flaskan första gången. Det var rejält akoholhett och saknade många av de dofter och smaker jag associerar med destilleriet. Lyckligtvis öppnade den upp med tid i flaskan. Så, hur bra är den nu när flaskan nästan är slut?

Kilkerran Virtual Open Day 2020, 14 år, Triple Distilled
Lagrat i refill ex-bourbon barrels. 57,8 procent styrka. Ca 950 kronor betalade jag när den släpptes.

Färg: lageröl

I doften: floral, blommor och örter. Kraftig mynta, lätt peppar. Cederträ, pencil shavings (ni vet, det som skalas av när man vässar en blyertspenna. Inte helt en doft i min smak, myntan och cederträet är lite för påfrestande i näsan. Lite alkoholhet. Viss äppelsötma där bakom.

I munnen: bättre. Både äppel- och citrusfrukter, maltigt (smuldeg). Myntan och de andra örterna är nu mer integrerade. Lätt torr munkänsla men krämig i eftersmaken. Lätt av alkohol, men som övergår i en lätt citrussyrlighet. Citron, apelsin, malt och ett uns flingsalt i avslutet.

Med vatten: doften blir bättre och mindre påfrestande. Myntan är nu integrerad, solros- och fänkålsfrön har tillkommit. Söta äpplen, apelsin. Peppar och cederträ igen. I munnen äpplen och blommor, honung, spröd smulpaj, mynta, lätt av ek. Mer oljig textur nu i gommen. Lång, fruktig eftersmak, åter med en skön släng av malt och sälta.

Sammantaget: Detta är en bra whisky, men lider av att inte ha uppfyllt förväntningarna i början. Nyöppnad minns jag denna som het och obalanserad. Fortfarande finns viss hetta, men tiden i flaskan har tydligt förbättrat whiskyn (detta har flera andra också tyckt som skrivit om whiskyn). 

Trippeldestillerad Kilkerran är ovanligt, och Springbank Distiller’s gör nog klokt att fokusera på vanlig dubbeldestillering på Glengyle. Detta blir liksom lite för rent i jämförelse. Suveräna Kilkerran 12 är bättre, trots en lägre styrka. Med det sagt, ändå väldigt gott.

Poäng: 87p.

Selected Swedes-provning 31/3 2022

En kul Slainte-provning med de två Selected Swedes-boxarna: Den äldre boxen Box-whisky och den nya Agitator-boxen, allt buteljerat i smidigt format av Selected Malts-gänget. Båda finns tillgängliga via bolaget. Och en förtitt på deras kommande släpp, Golden casks 2, också från Box.

https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/selected-swedes-5067104/

https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/selected-swedes-5626809/

 

Selected Swedes Agitator bourbon/four grain 

I doften: fyllig, lönnsirap, solrosfrön, säd. svartpeppar.

I munnen: härligt saftig och krämig, och samtidigt lite besk och torr i gomväggarna. Äppelkart, kola. Rågbröd när jag svingar runt den i munnen. Gynnas av vatten, den lite vassa beskan minskar med hettan. Mycket trevlig.

 

Selected Swedes Agitator PX

I doften: lite mer stängd. Peppar, marmelad, torkade fikon. Marsánsås.

I munnen: mycket sherryfat, men befriande lätt. Väldigt lätt först, men lite fylligare maltighet tittar fram när den luftas i munnen. Bärsylt deluxe. Honung i eftersmaken. Lite bättre balans mellan fat och destillat med vatten. Väldigt populär bland deltagarna.

 

Selected Swedes Agitator Islay

I doften: valnötsbröd och frisk rök.

I munnen: vaniljglass, söt citrus. Röken ömsom jordig, metallisk och salt.

 

Selected Swedes Box Hungarian

I doften: vanilj och peppar - hej nyek! Lyckligtvis tar vaniljen förarsätet. Peppar, chili där bakom.

I munnen: inledande söta gröna druvor, vaniljfudge... och sen nyek. Torrt, vitpeppar en masse. Box metalliska rök. Inte min grej, men okej. Med vatten lite maltigare (bra), men också omogna äpplen som för tanken till lite omogen new make (inte bra).

 

Selected Swedes Box Oloroso

I doften: också kryddigt. Röda vinbär, hallon. Peppar och sötlakrits. Jodå!

I munnen: Lik doften, härlig mix mellan bär, lakrits och kryddor. Pepparn tar över lite i eftersmaken. Lite lugnare med vatten, en nyans åt frisk rieslingvin.

 

Selected Swedes Box Islay

I doften: stängt. Peppar, metallrök. Lätt alkoholstick.

I munnen: vanilj, peppar, box-rök. Torrt. Lite maltigt, lite citrus också, vilket räddar upp lite. Men... nja.

 

Selected Golden cask 2 pre-view (utan slutlagring)

I doften: mycket peppar, sylt, vanilj.

I munnen: väldigt pepprigt, viss sötma kämpar emot men lyckas inte riktigt.

Sammantaget: för mig är Agitator en klar favorit av dessa två svenska destillerier. Agitators egna släpp är bra, men kanske lite för snälla och tillrättalagda. Selected Malts tappning är lite rakare och renare, och med lite mer alkoholstyrka i ryggen. De tre är distinkt olika, men alla underbart mogna redan nu efter knappt fyllda whisky. 

Tyvärr angående Box så bekräftar det min lite motsträviga, negativa bild. Selected Malts lyckas bra med oloroso-varianten, men övriga tre är inte min kopp te. Det är framför allt väldigt kryddigt, alldeles för pepprigt. Och jag har svårt för deras metalliska, vassa rök. Orökig Box/High Coast på bourbon och sherryfat kommer jag fortsatt vara nyfiken på, och jag får nog hålla mig till det.

Malmö öl- och whiskymässa 18/3

Första mässan sedan pandemin! 

Kul att få gå på mässgolvet och testa en massa spännande whisky. Men framför allt att ”på riktigt” träffa alla vänner och bekanta, som jag mest sett på videomöten och -provningar senaste åren. Jag kombinerade besöket med att träffa vännen Linda, hennes sambo Andreas och Kakan, deras 10 månader gamla golden retreiver (mycket energi i det härliga pälsstycket). Samt lördagen därefter göra en kort tur över bron till Köpenhamn, och där plocka ett par flaskor whisky med mig hem. Sammantaget en väldigt trevlig helg.

På mässan hann jag prata med de flesta vänner och bekanta, och bocka av ett antal spännande whiskys. Jag deltog också på en kul Ardnamurchan/Adelphi-provning ledd av Jenny och Connal på ett utmärkt sätt - se längst ner.

 

De whiskys jag hann prova:

1 Mackmyra brukswhisky vintage 2008

Brukswhiskyn har nyligen bytt skepnad och fått en åldersbenämning - 13 år gammal, vilket inget annat svenskt destilleri ännu uppnått. Och det till ett pris på 500 kronor (70cl).

Gott, fräscht och elegant. Fruktigt, vaniljigt, utan att bli för sött. Till skillnad från förra brukswhiskyn, som var ganska enkel med smaker från glassen päronsplitt, så är denna mer mogen och komplex. Viss ek, men ingen särskilt kryddig whisky (ett plus i min bok). Tillräckligt fyllig utan att bli tunn, trots enbart 41,4 procents styrka. Rekommenderad.

2 Amrut Single Cask 2014 Brandy Finish, buteljerad för La Maison du Whisky (whisky.fr)

Jättekul träffa Dennis Steckel / Mr Amrut igen. Efter att vi catchat upp plockade han fram något alldeles extra - en 7,5 år gammal Amrut, den första som slutlagrats på brandyfat. 

En lite annorlunda Amrut - elegant snarare än kraftfullt och mustigt, men helt klart i klass med de bästa Amruts jag hittills provat. Väldigt Gott, väldigt elegant. Särskilt finns en fantastisk balans mellan sött och salt. Tropiska frukter, en härlig vaxighet, blommigt eller örtigt. Bästa whisky för mig denna mässa, absolut värd priset på 150 euro.

Oskar Bruno var eg inte där.

3 Agitator Single Malt Whisky Rök

Nästa monter - dags att få en pratstund med goa gubbarna Mikael, Patrik, och Mikaels son Emil. De både buteljerar och importerar mycket kul, så hade gärna provat mer här. Men hann iaf prova Agitators kommande släpp - deras rök-whisky, som går att beställa 6 april.

Agitator själva beskriver detta som en balanserad rökare, snarare än någon rökbomb, och det stämmer verkligen. När jag provar tänker jag att den är väldigt lik deras vanliga single malt (som också har rök i mixen). Väldigt runt och milt - faktiskt lite för snällt (men visst, då har jag precis innan haft en 60-procentig Amrut i glaset). En del kryddor och torkade frukter som jag gissar hänger ihop med Agitators kastanjefat, som visst varit med i recepten för alla släpp hittills. 

Detta kan mycket väl bli en storsäljare, men själv hade jag gärna provat Agitators rökwhisky enbart på ex-Islay-fat - men den chansen får vi ju snart, när Selected Malts släpper sin nya 3x20cl-box med tre olika Agitator.

4 Old Pulteney Ambassador’s Single Cask 2004

Nästa bekanting att säga hej till var Martin Tjäder i TOMP’s monter. Tyvärr fanns inte kommande Pulteney-släppet, ett Sverige-exklusivt bourbonfat som skjutits upp tre-fyra gånger pga leveransproblem. Men i samma kategori - en tidigare ambassadör-buteljering på bourbonfat. Det verkar finnas flera av dessa när jag googlar - en vald av bloggarna David Tjeder och Frida Birkehede (lagd på fat 1997), en annan destillerad 2004, vilket är den jag provade.

På mässgolvet hinner man ju inte djupprova det man dricker, men några intryck hinner jag skriva ner. Typiskt Pultney-maritimt - hav, sjögräs, lätt oljigt. Och något udda som verkligen sticker ut - skumbanan! Jag och Martin skämtar om att de kanske använt en Beaujolais Noveau-jäst. Det är så påtagligt att jag har svårt att notera något mer. Bra whisky, men en sån där whisky som är kul att ha provat snarare än köpt en hel flaska av.

5 Teeling Renaissance 5, 18 år, slutlagring på calvadosfat.

18-åring Teeling, det innebär att whiskeyn måste ha kokats på familjens tidigare destilleri Cooley. Som tidigare släpp i renaissance-serien är det någon typ av slutlagringstvist - denna gång calvados, ett äppelbrännvin. 

Och nog smakar det äpplen! Färska äpplen, såväl söta till lätt syrliga, äppelmos, torkade äppelringar. Undrar om destillatet kan ha en del äppelkaraktär, för detta är så balanserat och elegant. Om än kanske inte så komplext, men vad gör det när det är så här njutbart? Släpptes 25/3, i skrivande stund fortfarande tillgänglig på bolaget för 1400 kronor.

6 Spirit of Hven, Seven Angels St Uriel

Jag har tidigare provat Hvens goda amerikansk-inspirerade whiskeys (bourbonlika MerCurious, rågwhiskyn Hvenus) - dags att testa deras single malt denna kväll! Tidigare i mars släpptes nummer två i deras Seven Angels-serie, St Uriel. Fatreceptet är sex fat av Chinkapin-ek, ett av Burr-ek (aldrig hört talas om), samt ett fat av bergek som innehållit Cabernet Sauvignon-vin. Alla fat fyllda 2012.

Gott, sött åt nötter och karamell. Väldigt snäll och balanserad, inte särskilt kryddig (faten måste ha varit rätt hårt rostade/kolade, om de nu varit förstagångsfat. Mjukt rökig. Väldigt tillgänglig på sin styrka på 48,6 procent. Sammantaget välkomponerad, rund och go, utan att passera gränsen till att bli tråkig.

7 Adelphi Sändebud - en mix med hälften vardera Ardnamurchan & High Coast 

Denna speciella whisky ska släppas senare i vår, och på provningen fick vi veta att denna fanns att fråga om i Clydesdale-montern. Fick också prata lite med Connal Mackenzie, vi sa några ord om hur bra bourbonlagrad Ardnamurchan är.

Det må vara 50 procent av vardera destillat, men mina associationer går mest till det skotska. Och det kanske är bra, för jag har lite svårt för rökig High Coast. Kustigt maritimt i form av sjögräs, citron och lätt salt rök. Maltigt och brödigt. Bra whisky.

 

8 Bländande - en mix av hälften vardera Smögen & Hven 

Nästa stopp hos Smögen, och en trevlig pratstund med Pär Caldenby. Mest pratade vi om det lyckade senaste släppet 90 proof, men det var deras samarbetsblend med Hven, Bländande, som provades.

Nu är näsa och gom rätt trötta efter all whisky. Men detta är gott. Mycket kraftfulla Smögen-smaker i denna - lite köttiga och maltiga dofter och smaker från destillatet, lätt medicinal rök. Och - något som jag upplever sticker ut lite - sött av toffee. Gott!

9 SMWS 39.213 Linkwood 13 år, "Monastic, Bombastic, Fantastic!"

En sista dram minuterna innan stängning, i gott sällskap med Klaus, Magnus och Maja som slitigt i montern i nio timmar. Magnus plockar fram en Linkwood, där fatet av någon anledning bara gav 40 flaskor. Noterar bara att den smakar riktigt bra, upplevs äldre än sin ålder, både balanserad och kraftfull.

 

Provningen av Ardnamurchan & Adelphi med Jenny Karlsson och Connal Mackenzie

Väldigt kul provning med Jenny och Connal. Förutom att bjuda på bra whisky bjöd de på sig själva och en god, avslappnad stämning. Provningen skedde eg mitt under tiden på mässgolvet, men lägger den sist för lättläslighets skull.

1 Ardnamurchan AD/10.21.06

Det här blir viss sista Ardnamurchan med de här tungvrickar-namnen. Skål för det! Hälften-hälften rökigt och orökigt, 65 procent ex-bourbon, 35 procent ex-sherry. 46,8 procent.

I doften: vanilj, sjögräs, lime, jordig rök.

I munnen: saltvatten, rök, flädersaft, sött vitt vin. Maritimt och maltigt. 

Inte bara bra för sin ålder, utan bra. Vore kul att jämföra med, säg Talisker 10 år. I avslutande röstning kunde dock denna inte mäta sig mot mer alkoholstarka alternativ.

2 Ardnamurchan AD/02:16 CK.78 ca 5 år
En first-fill oloroso-hogshead. Buteljerad för Clydesdales 15-årsjubiléum.

I doften: kaffe, salt kola, citron och lime, jordig rök igen, chili-choklad.

I munnen: café au lait, chokladsås, rök, vanilj, hallonremmar? 

Absolut ett aktivt fat, men destillerikaraktären skiner igenom. Synd dock att Ardnamurchan lagt sina single cask-släpp i en lite väl dyr prisklass.

3 Adelphi Laudale batch 5, Linkwood 12 år

I doften: lite stängt... vanilj, efter en stund charkuterier, säg skinka.

I munnen: sherryfat, sjögräs, peppar, mjölkchoklad.

Bra whisky, men lite tråkig. Svagast i denna lina.

4 Adelphi Breath of the Highlands 2012 8 år, first fill oloroso hogshead
Vi deltagare får gissa oss till vilket destilleri det är - visar sig vara en rökig Glenturret.

I doften: rökt bacon, sherryfatssötma.

I munnen: ljus sylt, läder, rök. Åter härligt köttigt. Sötsyrligt.

Orökig Glenturret kan vara gräslig med sina tvål-toner, men deras rökiga destillat gillar jag. God tvåa i min bok, men en vattendelare bland deltagarna.

5 Adelphi Ben Nevis 2015 6 år, first fill oloroso puncheon (eller möjligen en butt)

I doften: ekpeppar, bärgelé. Funky på ett bra sätt.

I munnen: äpplen, sherryfat, syrligt. Precis som föregående köttigt, åt baconfett (men utan rök då). 

Har provat ett femårigt syskonfat tidigare, båda av bra kvalité. Min etta ikväll med liten marginal.