Springbank Local Barley-provning med Slainte, 26/8-2021

 

Whiskyklubben Slainte hade en onlineprovning med Springbanks Local Barley-serie nu i veckan. Jag hade suttit med samples i åtminstone ett år utan att komma till skott, så tyckte det var ett bra tillfälle att få prova i sällskap med andra. Local Barley-serien består av whisky producerat på enbart lokalt Kintyre-odlat korn av olika sorter. Oftast har det kommit en utgåva per år på knappa tiotusen flaskor, varav något 500-tal brukar leta sig till Sverige. 

 

Fram till 2019 hade alla fem utgåvor primärt varit lagrade på bourbonfat, vilket också kan tyckas logiskt för att framhäva kornmaltens smaker och dofter. Den senaste utgåvan, buteljerad december 2020 och lanserad 2021, den var dock lagrad till hundra procent på oloroso-sherry-fat, och blev med sin mörka färg enormt eftertraktad (och dessvärre också flippad till absurda summor pengar). Jag hade inte sample av den till denna provning, utan fokuserar på de fem mer bourbonfats-orienterade utgåvorna lanserade mellan 2016 och 2019.

Som tidigare onlineprovningar skrev jag mina första intryck på provningskvällen, och kompletterande sedan dagarna efteråt.

Local Barley 16 (buteljerad 2016)
54,3 procent.

Doft: maltigt, maritimt, smutsigt. Bondgård, vill nästan säga komocka (i bästa mening!). Röken helt integrerad. Rapsolja, turkisk yogurt. Honungskaka, rosépeppar, mjukt av flingsalt. Lite torrt. Alldeles underbart! Mint säger gruppen – absolut! Oj, här är något stort på gång.

I munnen: Viss inledande syltsötma från sherryfaten i mixen. I övrigt likt – rätt fylligt, massa skitig bondgård. Brödmalt som går över i gamla böcker och damm. Honung och stearinljus, lätt syrligt gelégodis (tänk de där finska kulorna). Färsk mild chili.

Med vatten: inga stora förändringar, men det tillkommer lite maritima toner av sjögräs och sälta.

Sammantaget: en sån där whisky man kommer minnas och längta tillbaka till. Åldern har inte gett så mycket ek, utan mer längd, mer intensitet och mer komplexitet. En smutsig best med vacker elegans.

Poäng: 93p. Högsta poäng jag satt på en whisky hittills.

Local Barley 11 (buteljerad 2017)
53,1 procent.

I doften: mycket lättare och mjukare. Grovt bröd, halm, maltsötma, apelsinmarmelad, kolaremmar. Svartpeppar – ekkryddigheten kommer fram mer här. Viss Springbank-funk, men mjukare åt jord och lera.

I munnen: mycket mer av en ”vanlig” bourbonlagrad whisky i detta sällskap. Fantastisk härlig sädessötma, söt citrus, vaniljglass. Sedan lite fylligare toner av medelmörk choklad, plommon och rök, och i eftersmaken följer lätt smutsiga toner av lerträsk. Växer efter en stund i glaset. Chark i eftersmaken säger en annan av deltagarna. 

Med vatten: farligt lättdrucken, med det bästa av det tidigare nämnda: ex-bourbon-sötma, spröd malt, kakao, lera och torvmosse.

Sammantaget: börjar lite renare, men hittar mer Springbank-funk efter en stund i glaset. Jättebra, men fortfarande i skuggan av sitt äldre syskon.

Poäng: 91p.

Local Barley 10 (buteljerad 2017)
57,3 procent.

I doften: lite stängd doft, sen kommer läder, torkad tång på sandstranden (men utan sälta), vaniljstång, blöt torvmosse, lätt av låsolja. En del ek kommer fram genom chili och inoljat trä. Klart mindre söt än 11-åringen.

I munnen: mycket funk inledningsvis, lera, stall och rök balanserar mot mjölkchoklad och syrligt gelégodis. Mild apelsinmarmelad och flädersaft bryter av. Mycket sädeskorn och grovt bröd därefter. Citron, menthol, sjögräs och havsvatten i eftersmaken, samtidigt som chokladen återvänder. Härlig smakresa.

Med vatten: mer syltig på bär som jordgubbar, osöt kolasås. Mindre smuts och rök, men anas fortfarande. Mer brödmalt och lite mer peppar. Föredrog denna ovattnad.

Sammantaget: riktigt bra med fantastisk intensitet och en bred smakpalett, men tappar med vatten.

Poäng: 90p.

Local Barley 9 (buteljerad 2018)
57,7 procent.

I doften: lite av en formskiftande kameleont denna - på provningskvällen uppfattar jag en fin balans mellan vaniljsötma, malt och kryddor, med funken lite mer nedtonad. Kvällen efter är det smutsiga Springbank påtagligt närvarande - en massa multna löv, torrt sprucket läder, jordig rök.

I munnen: en lite sötare inledning, lätt av päronsaft, ingefära och chokladdryck, cappuccino och rök som sätter sig i gommen. Är detta den mest rökiga i linan? Sannolikt. Sen händer först inte så mycket mer. Jordigt, konsekvent med de multna löven i doften. Bandage.

Med vatten: balansen ändras, när de mörkare tonerna av kaffe och choklad backar. Även röken minskar, men dunnage-smakerna är kvar.

Sammantaget: 9an tycks lite råare och enklare, men är härligt punchy.

Poäng: 88p.

Local Barley 10 (buteljerad 2019)
56,2 procent.

I doften: lite mildare, lite sötare i gänget. Smuldeg, vaniljsås. Jordig rök, svartpeppar, muskotnöt. Blöt jord, damm, träslöjdsal. Lite "renare" än några av syskonen, men fortfarande tydlig Springbank-funk.

I munnen: Vaniljsås igen, syrligt gelégodis, ljus blandsaft. Spröd kakdeg, söt citron och sjögräs. Sen visar sig destillerikaraktären med bensin och olja när jag skickar runt den i gommen. Ljus sirap, och i eftersmaken riktigt mörk choklad, mörkrostat kaffe och tobak.

Med vatten: öppnar upp och blir ljusare, citron- och päronsaft, samtidigt som de mörka choklad- och kaffetonerna finns kvar. Lite mindre funk, lite mer maritim. Havssälta, blöta stenar, fisksoppa. 

Sammantaget: En kanonwhisky i sin egen rätt. Som 11-åringen lite snällare än de övriga i sällskapet, och som betonar det maritima Springbank.

Poäng: 90p

Favoriter: Kilkerran 12

Från min resa 2019.

 
Så var det dags för ytterligare en favoritwhisky (alltså en sån som är återkommande och nåt så när tillgänglig och rimligt prissatt). Från Campbeltown och destilleriet Glengyle: Kilkerran 12, den första Kilkerran-whiskyn på bloggen. 

Likt Stronachie 10 från förra veckan landar denna också i kategorin ”sommarwhisky”. Jag skulle vilja placera den i kategorin ”orökig, ex-bourbon”, men av två anledningar får jag töja begreppen om det ska gå. Ett: Kilkerran 12 har inte enbart bourbonfat i mixen, utan 30 procent av ingående fat är ex-sherry. Med det sagt så märks det inte så mycket, därav min vilja att ändå trycka in Kilkerran i kategorin. Två: Kilkerran 12 beskrivs som ”lightly peated” (8-10 ppm enligt en recension av whiskeywash). Men åter - det märks inte så mycket  (om än det ändå just märks).

Destilleriet Glengyle tillhör samma ägarfamilj som Springbank (J&A Mitchell), som också återstartade destilleriet 2004, efter att ha legat nere sedan 1925. Efter så lång tid var det inte så mycket som återstod av destilleriet: all utrustning var borta, och byggnaden hade genom åren bland annat agerat hölada samt huserat en skytteklubb (med det i åtanke låter det nästan otroligt, som destilleriet påstår, att byggnaden var välbevarad). Till återstarten köptes pannorna begagnade från nedlagda Ben Wyvis (och modifierades för att spriten skulle få en lättare karaktär). Kvarnen köptes, också begagnad, från Craigellachie (som inflyttad smålänning kan jag känna visst släktskap med skottarna och deras sparsamhet).

 

Två mäsktunnor i lärkträ, två i douglasgran. Om jag
minns rätt behövde två ursprungliga i lärkträ ersättas
efter att de sprungit läck efter några år.

Varför heter inte whiskyn Glengyle, som destilleriet? Glengyle finns redan som varumärke (vad jag läst mig till är det Loch Lomond som äger det). Namnet Kilkerran kommer från det gaeliska namnet för Campbeltown, "(Ceann Loch) Cille Chiarain", och var namnet på den keltiska bosättning som sägs ha legat där innan.

Jag nämner på bloggen ibland Whiskysnack, arrangerat av Klaus Bitchnau, och gör så igen då Klaus för en tid sedan lyckades boka in Springbank-legenden Frank McHardy, som också var den som ledde arbetet med att återuppbygga Glengyle. Jag passade på att fråga om möjligheterna att producera mer Kilkerran, för visst måste efterfrågan kunna finnas? McHardy svävade lite på svaret, men när vi övriga deltagare diskuterade efteråt var nog bilden att ägaren Mitchell’s inte vill riskera att behöva säga upp anställda om whiskyindustrin i framtiden skulle få problem. J&A Mitchell (och deras ägare och ordförande, Hedley Wright) är ju lite unika i detta fall - som Frank McHardy sa är inte tillväxt något mål, utan de vill helt enkelt sälja vad de producerar, varken mer eller mindre. 

Glengyles första core range-produkt, Kilkerran 12, lanserades 2016 och verkar direkt ha fått ett varmt mottagande - särskilt utifrån ett lågt rekommenderat pris på 35 pund. I Sverige ligger Kilkerran 12 lite högre i pris, 618 kronor via den nya importören Clydesdale, men är fortfarande prisvärd. Då är det snarare tillgången som är något problematisk - man destillerar bara några månader om året på Glengyle, då personalen på Springbank går över och byter destilleribyggnad, ett stenkast bort. Senaste året har Kilkerran 12 oftast varit tillgänglig när jag kollat på bolagets hemsida, men i denna stund är den tillfälligt slutsåld.

Kilkerran 12, från Glengyle distillery (batch buteljerad 10/10/2019)
46 procents styrka, icke-kylfiltrerad och icke-färgad, 620 kronor via bolaget (slutsåld i skrivande stund).

Färg: guld

I doften: först vaniljsås, sedan söta citrusdofter och smuldeg - citron-cheesecake. Gröna vindruvor, färsk ingefära och mango. Tända stearinljus. En liksom torr vitpeppar, men utan tendenser att bli för mycket, och i detta något som skulle kunna vara rök. 

I munnen: vanilj och en massa frukter: blandade äpplen, mandariner, söta citroner, mango igen, persika. Fläder, sjögräs. Trots fruktsötman är detta inte särskilt sött, en lätt kryddighet från färska örter som timjan balanserar. Krämig, gräddig textur. Honungsvax. Smackar jag runt detta i munnen blir det lite kärvare, noterar likör på apelsin, men utan alkoholhetta. I eftersmaken ljus mjölkchoklad och en gräddig irish coffee. Och en viskning av rök.

Med vatten: fläder och citrus i doften, fortfarande på temat kakor och bakelser. Pepparn backar. Ännu gräddigare och vaxigare. Ljusare. Vaniljfudge i avslutet, och lätt av sälta på kindväggarna. 

 

Sammantaget: en superb whisky. Tänker man dessutom på att det är en core range-produkt, då får jag konstatera att Kilkerran 12 är en av de allra bästa. Av jämförelserna jag kan göra: ett par steg bättre än Hazelburn 10, Deanston 12, Clynelish 14, Aultmore 12. Springbank 10 och Benromach 10 är rökigare och inte i samma kategori, Bunnahabhain 12 har mer prägel av sherryfat och inte heller jämförbar. 

Det finns en konkurrent som spelar jämnt med Kilkerran 12 - Stronachie 10, som jag skrev om häromveckan. Stronachie är lite ruffigare, och samtidigt lite lättare. Kilkerran 12 är lite fylligare (även om 30 procent sherryfat märks väldigt lite, så bidrar nog dessa till lite mer fyllighet). Och alltså den där rökviskningen som inte finns i Stronachie. Kan inte placera den ena bättre än den andra, så det blir alltså samma poäng.

Poäng: 90p.

Favoriter: Stronachie 10 (Benrinnes)

Jag gillar flera sorters whisky, men favoritstilen är orökigt lagrat på bourbonfat. Det är på sätt och vis urtypen av whisky - en stor majoritet av whisky lagras på ex-bourbon (utifrån en stor tillgång från bourbonproduktionen i USA). Och en stor majoritet är också icke-rökig, även från torvmossarnas Skottland (vilket vi som lyssnar på En trea whisky får en humoristisk påminnelse om varje vecka). Samtidigt kan jag tycka att denna stil whisky inte alltid får den uppskattning den förtjänar - ofta tycks uppmärksamheten gå till svartmörka sherrylagringar och Islay-rökare.

Orökiga bourbonlagringar beskrivs ibland som ideala sommarwhiskies (eller som ”breakfast whiskies” har jag också hört i Skottland...). Och det stämmer nog rätt väl, även om jag nog de allra hetaste sommardagarna föredrar andra drycker, eller överväger att göra en whisky-highball med kolsyrat vatten. Nu går sommaren mot sitt slut, och jag har två favoriter i skåpet som jag snart får göra bottle kill på. Hög tid att skriva noteringar för bloggen!

En av de två, utan inbördes rangordning, är doldisen Stronachie 10 år. Stronachie undrar ni? Med rätta så - Stronachie är ett så kallat ”ghost distillery” som la ner 1929, nästan ett sekel tillbaka. Hur kan det då finnas en Stronachie-whisky att köpa? Förklaringen finns utskriven på lådan. Det är den oberoende buteljeraren A.D. Rattray som återskapat varumärket, som man också förvaltade när det begav sig det där seklet tillbaka. A. D. Rattray kom över en flaska urgammal Stronachie och kunde därmed jämföra doft och smak med dagens aktiva destillerier. De landade i att Speyside-destilleriet Benrinnes bäst liknade Stronachie i stil, och har sedan dess gett ut denna nya ”Stronachie”. 

Det har getts ut flera varianter, men 10-åringen är den klart mest frekventa. På A. D. Rattrays hemsida går att läsa att Stronachie 10 produceras i små batcher om ca 20 fat, och är därmed en produkt som kommer i iaf hyggligt stora kvantiteter, och nog är gjord för att kunna säljas till ett ganska lågt och tillgängligt pris (550 kronor via systembolagets beställningssortiment). Är det rent av så att Stronachie 10 kanske är den mest tillgängliga buteljeringen från Benrinnes? Den enda återkommande officiella utgåvan av Benrinnes är ju 15-åringen i Flora & Fauna-serien, som inte finns via systembolaget, och som tycks föra en tynande tillvaro även internationellt. Som ett fan av Benrinnes är jag därför extra glad åt denna lite besynnerliga produkt.

Stronachie 10 är helt lagrad på ex-bourbon och buteljerad på styrkan 43 procent. En del whiskyfans rynkar på näsan åt allt kylfiltrerat och under 46 procent. Deras förlust säger jag.

Stronachie 10 år, buteljerad av A. D. Rattray
43 procents styrka, 550 kronor via bolaget

Färg: guld.

I doften: alla tecken finns där på en bra orökig ex-bourbon. Honung, maltsötma och en balanserad kryddighet. Något som skiljer ut Stronachie/Benrinnes från mängden? Well, detta har mer malttoner än snittet, och kanske mest tydligt - en lätt ruffighet som kommer genom linfrö- eller rapsolja, och kanske ett uns av bacon. Helt i linje med Benrinnes destillerikaraktär. Efter en stund kommer jag också att tänka på nyponsoppa, eller en sån där pulverfruktsoppa som följer med på vandringsutflykten.

I munnen: medelfylligt, oljigt, vaxigt. Benrinnes är inte någon elegant lättviktare (tänk snarare som ett lite snällare syskon till ex Craigellachie). Det ruffiga kommer fram genom malttoner av sädeskorn, valnötsbröd och kolgrillad karré. Släktskapet är tydligt med provad äldre Benrinnes, där malten liksom transformerats till saker som damm, gamla böcker och malkulor (skratta gärna men det är mina associationer, och flera whiskyvänner har hållit med om de dammiga tonerna). Återigen olja från raps eller liknande, osöt honung, gula äpplen. Säd, äpplen och peppar i eftersmaken som hänger i länge.

Med vatten: närmast perfekt på 43 procent, men med en halv tesked vatten: lite sötare, citronfrukter kliver fram. I övrigt ingen stor förändring, mest imponerad av att Stronachie klarade vatten bra, utan att bli tunn.

Sammantaget: jag kan inte göra annat än att ta av mig låtsashatten, buga lätt och erkänna Stronachie som en av de allra bästa jag provat i den konkurrenskraftiga kategorin ”orökig ex-bourbon, 400-700 kronor”. Benrinnes är sällan elegant, men ofta balanserad, väl avvägd och nyansrik, och så även här under det tagna namnet Stronachie. Helt rätt att buteljera på 43 procent då doft och smak briljerar på denna styrka, åtminstone så länge du inte vant dig helt vid höga fatstyrkor. Applåder till A. D. Rattray och importören Svenska Eldvatten.

Poäng: 90p. Låter det högt? Jag står fast vid den höga poängen och tänker att jag följer ex David Tjeder som rankat whiskies i liknande kategori på 90+. Faktiskt är nästa favoritwhisky just en av de Tjeder skrivit lovord om senaste året...

The Irishman 17 cask 6949

Sista irländaren från provningen med Bernard Walsh - men inte sista irländare på bloggen.

Vi avslutade provningen med en single cask The Irishman. Detta var en single malt, så inget omältat korn i denna. Och lite ålder på detta fat dessutom - 17 år på ett större sherryfat (en butt kanske?). Tyvärr är detta inte något som är tillgängligt i Sverige.

The Irishman 17yo Single Malt 2003-2020

Cask 6949, Sherry, 600 bottles, 56 procent

I doften: fylligt, fruktigt. Ingefära, peppar, rejält kryddigt men angenämt så. Sylt på jordgubbar och apelsinmarmelad. På samma tema: tydligt torkade frukter, som plommon. Det sticker lite i nosen, men efter en stund kommer lite snickeriverkstad i form av fettat läder och inoljat trä.

I munnen: syltigt men fräscht. Apelsin, äppelkart, sedan smuldeg. Anar något som liknar dessertvin i bakgrunden. Plötsligt lätt sälta och... skaldjur, som sedan försvinner vidare. En hel del ek i eftersmaken, men oroligt väl integrerat. 

Provade ej med vatten.

Poäng: 91p.

Sammantaget, en riktigt häftig whiskyupplevelse. Ett exceptionellt bra fat som drar åt alla möjliga håll och samtidigt ändå håller ihop smakmässigt.

James Eadie Glendullan 9

Den oberoende buteljeraren James Eadie har precis lanserats i Sverige, i samarbete med Patrik Barkevall och Mikael Westerberg på Selected Malts. Lanseringen presenterades tidigare i somras på Klaus Bitchnaus utmärkta Whiskysnack, släppet skedde förra veckan, och idag fick jag sms om att min flaska landat på bolaget. Varför inte prova direkt? tänkte jag, så här kommer den: James Eadie Glendullan 9 år.

James Eadie buteljerar dels single casks, dels i små utgåvor med tre-fyra fat i deras small batch-serie. Det är den senare kategorin Glendullan 9 år tillhör - tre bourbonfat har använts. På Whiskysnack frågade jag Rupert Patric, som driver James Eadie idag, om deras small batch-serie. Rupert berättade att de vill visa upp destilleriernas unika karaktärer i denna serie, och kombinerar därför ett first fill-fat med två eller tre refill-fat. Detta står också på flaskans etikett (om än inte lika exakt om fatens proportioner). Lovande!

Rupert Patric sa också att de i denna serie siktar på en prisnivå kring 40-45 pund, och därmed vara tillgänglig för mångas plånböcker. I Sverige har vi en högre alkoholskatt, men Selected Malts har ändå lyckats lägga ett rimligt pris på 700 kronor för denna (en hundralapp högre för syskonflaskan från Caol Ila). Man kan tänka sig att prisnivån möjliggörs av att serien buteljeras på 46 procent styrka - de som vill ha cask strength hänvisas till single cask-serien istället. Alla buteljeringar är dock icke kylfiltrerade samt ofärgade.

 

Small batch-serien har funnits tidigare, men har nu fått ett ansiktslyft: James Eadie ägde under 1800-talet ett stort antal pubar, och illustrationer på deras namn pryder nu etiketterna. Det finns lite för mycket historiskt mytologiserande i whiskybranschen, men den här lågmälda presentationen tycker jag funkar. Rupert Patrics fru Annabel Pope står för teckningarna. The Black Swan Inn i Coventry illustrerar Glendullan 9 år.

 

Utöver Glendullan 9 år släpptes alltså också en Caol Ila 8 år, en single cask Blair Athol 12 år, med finish på amontillado-sherry-fat, samt deras lyxblend Trademark X. 

 

Snygga svarta svanar lyfter den enkla
och skönt avskalade presentationen.

 

James Eadie Small batch Glendullan 9 år (2021)

Färg: halm.

I doften: mycket angenäm direkt på första sniffen - lätt honungssötma, kola, vaxiga fruktiga toner (som doftljus med äppeldoft). Mild apelsin eller mandarin, mild peppar och torkade örtkryddor. Denna sorts whisky brukar jag gilla med mycket malttoner, och här finns helt klart medelgrovt bröd i doften. Lovande.

I munnen: för mig hänger mycket på en whiskys textur i munnen - denna Glendullan har en oljig, vaxig munkänsla som jag gillar direkt. Fruktigt i form av päron, grillad ananas, sedan en hel hög honungstabletter. Sött men balanserat. Inte lika kryddigt som i doften, men det finns mynta och lite andra färska örter, och en lätt sälta. I eftersmaken lätt hetta från ingefära och saft på päron och citrusfrukter.

Med vatten (ca en tesked): inte någon större transformation, upplevelsen präglas fortsatt av lagom söta toner av blandade frukter, honung och örtkryddor som ramar in och skapar djup. Härligt fortsatt vaxig och oljig i gommen.

 

Poäng: 87p. 

Sammantaget: James Eadie hittar helt rätt med denna Glendullan. Jag har ingen tidigare erfarenhet av Glendullan som destilleri, men får här en tydlig bild av vilken sorts sprit de kokar. Gott, lättdrucket och mångsidigt nog för att vara intressant. 

Hoppas James Eadie får ett varmt mottagande och att det inte bara blir deras populära sherrylagringar som får all uppmärksamhet (Blair Athol på amontilladofat lät ju rätt lockande dock). En varm sommardag är det bra bourbonlagringar som denna Glendullan som glänser!