Favoriter: Kilkerran 12

Från min resa 2019.

 
Så var det dags för ytterligare en favoritwhisky (alltså en sån som är återkommande och nåt så när tillgänglig och rimligt prissatt). Från Campbeltown och destilleriet Glengyle: Kilkerran 12, den första Kilkerran-whiskyn på bloggen. 

Likt Stronachie 10 från förra veckan landar denna också i kategorin ”sommarwhisky”. Jag skulle vilja placera den i kategorin ”orökig, ex-bourbon”, men av två anledningar får jag töja begreppen om det ska gå. Ett: Kilkerran 12 har inte enbart bourbonfat i mixen, utan 30 procent av ingående fat är ex-sherry. Med det sagt så märks det inte så mycket, därav min vilja att ändå trycka in Kilkerran i kategorin. Två: Kilkerran 12 beskrivs som ”lightly peated” (8-10 ppm enligt en recension av whiskeywash). Men åter - det märks inte så mycket  (om än det ändå just märks).

Destilleriet Glengyle tillhör samma ägarfamilj som Springbank (J&A Mitchell), som också återstartade destilleriet 2004, efter att ha legat nere sedan 1925. Efter så lång tid var det inte så mycket som återstod av destilleriet: all utrustning var borta, och byggnaden hade genom åren bland annat agerat hölada samt huserat en skytteklubb (med det i åtanke låter det nästan otroligt, som destilleriet påstår, att byggnaden var välbevarad). Till återstarten köptes pannorna begagnade från nedlagda Ben Wyvis (och modifierades för att spriten skulle få en lättare karaktär). Kvarnen köptes, också begagnad, från Craigellachie (som inflyttad smålänning kan jag känna visst släktskap med skottarna och deras sparsamhet).

 

Två mäsktunnor i lärkträ, två i douglasgran. Om jag
minns rätt behövde två ursprungliga i lärkträ ersättas
efter att de sprungit läck efter några år.

Varför heter inte whiskyn Glengyle, som destilleriet? Glengyle finns redan som varumärke (vad jag läst mig till är det Loch Lomond som äger det). Namnet Kilkerran kommer från det gaeliska namnet för Campbeltown, "(Ceann Loch) Cille Chiarain", och var namnet på den keltiska bosättning som sägs ha legat där innan.

Jag nämner på bloggen ibland Whiskysnack, arrangerat av Klaus Bitchnau, och gör så igen då Klaus för en tid sedan lyckades boka in Springbank-legenden Frank McHardy, som också var den som ledde arbetet med att återuppbygga Glengyle. Jag passade på att fråga om möjligheterna att producera mer Kilkerran, för visst måste efterfrågan kunna finnas? McHardy svävade lite på svaret, men när vi övriga deltagare diskuterade efteråt var nog bilden att ägaren Mitchell’s inte vill riskera att behöva säga upp anställda om whiskyindustrin i framtiden skulle få problem. J&A Mitchell (och deras ägare och ordförande, Hedley Wright) är ju lite unika i detta fall - som Frank McHardy sa är inte tillväxt något mål, utan de vill helt enkelt sälja vad de producerar, varken mer eller mindre. 

Glengyles första core range-produkt, Kilkerran 12, lanserades 2016 och verkar direkt ha fått ett varmt mottagande - särskilt utifrån ett lågt rekommenderat pris på 35 pund. I Sverige ligger Kilkerran 12 lite högre i pris, 618 kronor via den nya importören Clydesdale, men är fortfarande prisvärd. Då är det snarare tillgången som är något problematisk - man destillerar bara några månader om året på Glengyle, då personalen på Springbank går över och byter destilleribyggnad, ett stenkast bort. Senaste året har Kilkerran 12 oftast varit tillgänglig när jag kollat på bolagets hemsida, men i denna stund är den tillfälligt slutsåld.

Kilkerran 12, från Glengyle distillery (batch buteljerad 10/10/2019)
46 procents styrka, icke-kylfiltrerad och icke-färgad, 620 kronor via bolaget (slutsåld i skrivande stund).

Färg: guld

I doften: först vaniljsås, sedan söta citrusdofter och smuldeg - citron-cheesecake. Gröna vindruvor, färsk ingefära och mango. Tända stearinljus. En liksom torr vitpeppar, men utan tendenser att bli för mycket, och i detta något som skulle kunna vara rök. 

I munnen: vanilj och en massa frukter: blandade äpplen, mandariner, söta citroner, mango igen, persika. Fläder, sjögräs. Trots fruktsötman är detta inte särskilt sött, en lätt kryddighet från färska örter som timjan balanserar. Krämig, gräddig textur. Honungsvax. Smackar jag runt detta i munnen blir det lite kärvare, noterar likör på apelsin, men utan alkoholhetta. I eftersmaken ljus mjölkchoklad och en gräddig irish coffee. Och en viskning av rök.

Med vatten: fläder och citrus i doften, fortfarande på temat kakor och bakelser. Pepparn backar. Ännu gräddigare och vaxigare. Ljusare. Vaniljfudge i avslutet, och lätt av sälta på kindväggarna. 

 

Sammantaget: en superb whisky. Tänker man dessutom på att det är en core range-produkt, då får jag konstatera att Kilkerran 12 är en av de allra bästa. Av jämförelserna jag kan göra: ett par steg bättre än Hazelburn 10, Deanston 12, Clynelish 14, Aultmore 12. Springbank 10 och Benromach 10 är rökigare och inte i samma kategori, Bunnahabhain 12 har mer prägel av sherryfat och inte heller jämförbar. 

Det finns en konkurrent som spelar jämnt med Kilkerran 12 - Stronachie 10, som jag skrev om häromveckan. Stronachie är lite ruffigare, och samtidigt lite lättare. Kilkerran 12 är lite fylligare (även om 30 procent sherryfat märks väldigt lite, så bidrar nog dessa till lite mer fyllighet). Och alltså den där rökviskningen som inte finns i Stronachie. Kan inte placera den ena bättre än den andra, så det blir alltså samma poäng.

Poäng: 90p.