Caol Ila 12

Ytterligare en "Classic Malt" till rakning! Denna gång till Islay och Caol Ila. Återigen ett destilleri vars största del av produktionen går till blended-whisky, men där destilleriet blivit allt mer uppskattat för sin single malt. Och till skillnad från Clynelish har de faktiskt en core range med flertalet buteljeringar, och lägg till att Diageo också släpper en del småsläpp i mindre upplagor (ex den orökiga un-peated-serien).

Hur rökig är Caol Ila? Well, vi är ju på Islay och det brukar märkas. Inte lika rökigt som de tre på sydkusten (Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg), eller för den delen Bruichladdichs två rökiga serier (Port Charlotte och Octomore). Utan att ha provat stora mängder av nämnda destillerier skulle jag placera Caol Ila efter Ardbeg men rökigare än Kilchoman och Bowmore. Om nu sånt är viktigt. Mer intressant är kanske att karaktären brukar beskrivas i termer av söt, citrus-aktig rök.

Återigen en miniflaska. Återigen karamellfärg.

Caol Ila 12, 43 procent

Färg: e150

I doften: halvmild rök med citrus - är det inte så Caol Ila brukar beskrivas? Trevlig första doft. Hur ska man beskriva röken? Den är relativt påtaglig, men lägger sig inte framför övriga dofttoner. En skål med citrusfrukter, såväl apelsiner, mandariner och lemonad. En härlig vaniljsås på det. Hasselnötter? 

I munnen: mycket konsekvent från doften, men röken är  inledningsvis mildare än vad doften antydde. Citrus (lemonaden igen) och sötma från både frukt och vanilj, lätt apelsinbeska följer och sätter sig i gommen tillsammans med svartpeppar. Lätt också av ingefära. Inte det minsta tunt trots sparsamma 43 procent. Den söta citrusröken gifter sig fint med sjögräs och mineraler från saltvatten som sköljer över stenklippor. 

Med vatten: mindre citrus och beska. Röken blir lite mer påtaglig och liksom jordig. Nya, lite mörkare toner av kaffe och kola adderas.

Sammantaget: Caol Ila 12 är bättre än jag mindes den. Visst är detta inte superkomplext, men en helt klart njutbar dram och en god representant för destilleriet. Återigen funderar jag om vi whiskyentusiaster kanske lite för ofta tenderar att gå över ån efter vatten - det här är en bra standardbuteljering som man inte ska avfärda. Dock, återigen ett litet minus för att Diageo färgat Caol Ila med karamell och inte visar oss hur whiskyn egentligen skulle se ut.

Poäng: 84p.