Writers Tears Double Oak

Jag har tidigare talat varmt om Writers Tears här på bloggen, och nu kom ett tillfälle att prova lite fler irländare från Walsh whiskey. 5e maj anordnade Whiskykalendern och Slainte en onlineprovning med med Bernard Walsh, där vi fick sippa igenom tre Writers Tears och två The Irishman.

Fler av dessa kommer ut på bloggen vid senare tillfälle, men jag börjar med Writers Tears Double Oak som importören Berntson släpper på bolagets beställningssortiment imorgon 17/5. Som jag gjort tidigare så skrev jag hastigt ner mina första intryck på provningskvällen och återvände senare för att prova whiskeyn mer ordentligt.

Nummer två i linan på provningen var Writers Tears Double Oak. Bernard Walsh berättade att Double Oak var deras andra Writers Tears-utgåva. Där den ursprungliga varianten Copper Pot är lagrad uteslutande på bourbonfat, så blandas i Double Oak också in cognacsfat i mixen. Därmed både fat av amerikansk- och fransk ek, och därav namnet. De var så nöjda med resultatet att Double Oak blev en permanent variant i serien.

Jag har inte provat så mycket whisky lagrat på cognacsfat, men de få som passerat i glaset har lämnat ett positivt intryck. Särskilt går tankarna till rökwhiskyn från Port Charlotte med det kluriga namnet 2007 CC:01. Kanske är det så att högalkoholhaltig sprit, som bourbon och cognac, har en mjukare inverkan på faten i jämförelse med exempelvis olika sorters vin?

När jag skrev mina doft- och smaknoter jämförde jag med Copper Pot distiller's edition, för att få en så bra bild som möjligt hur Double Oak skiljer ut sig. På provningen jämfördes Double Oak istället mot den alkoholsvagare Copper Pot på 40 procent, som säljs utanför Sverige. Det var tydligt då bland deltagarna att Double Oak rankades högre av de två - hade jämförelsen varit Sverige-tillgängliga Distiller's edition, på samma alkoholstyrka, så hade nog fajten varit jämnare.

Bernard Walsh, lika trevlig som tidigare tillfällen.

 
Writers Tears Double Oak 46 procent (bourbon & cognac casks)
Släpps i Sverige 17/5 för 499 kronor.

I doften: i jämförelse med Copper Pot distiller’s edition inledningsvis lite mer sluten. Ekfaten märks och ligger lite som en matta över, men det är å andra sidan en ganska mjuk och behaglig matta. Vanilj och kakan drömmar, mynta och andra örtkryddor, peppar. Finns det något mer? Jodå, det balanserar upp sig och blir rätt bra. Efter en stund hittar jag citrusdofter någonstans mellan lime och bergamott, grädde... och nektarin eller persika? 

I munnen: åter mer ek genom vanilj, men det mjukas upp direkt av tidigare nämnd grädde och bergamott från doften. Munnen är mer fruktig för nu adderas mild apelsin, tropiska frukter och lätt syrliga gröna äpplen (äppeltonerna är dock än mer framträdande i Distiller’s edition, där i form av äppelcider). Sedan kickar pot still-texturen in - det är gräddigt, krämigt, mjukt tuggigt och oljigt. Pepparn är aningen mjukare än i syskonet, lite tvärtom mot i doften. Örtigt, jordigt avslut. Pajdeg, inte söt sådan, utan från en matpaj. Snyggt fatarbete, allt är fint balanserat.

Med vatten: hade knappt något kvar i glaset så hade bara en liten sipp att bedöma. Kanske snäppet kryddigare, men fortsatt mycket vanilj och grädde. Malt och trä i eftersmaken.

Sammantaget: jag var lite orolig när jag började dofta att ekfaten skulle ta över för mycket, men Double oak balanserar upp sig. I munnen visar sig cognacsfaten förbättra upplevelsen - pepparn är snäppet mildare, medan vanilj, grädde, citrus och tropiska frukter kliver fram. Det är på ett hår, men Double oak vinner med en poäng. 

Writers Tears fortsätter att imponera och är en utmärkt representant för Irland som whiskeynation. Väl värt en rekommendation för de som vill utforska whisky lite utanför den upptrampade skotska single malt-stigen.

Poäng: 89p.