Bunnahabhain 12 & Moine

On the rocky road to Bunna

Det är dryga fem kilometer till Bunnahabhain (uttalas Bunna-haven) från vägavfarten där bussen släpper av mig. Det är mars 2019 och lyckligtvis är vädret bra. Det är faktiskt en väldigt fin dag att vandra, vägen slingrar sig över hedlandskapet. I bakgrunden skymtar sundet och de två bergstopparna Paps of Jura. Jag skulle normalt ha kunnat gå här hela dan och njuta, men jag har idag tagit en chansning: om det inte passerar någon bil och erbjuder lift, då hinner jag inte i tid till den guidade turen på destilleriet.

Det var en synnerligen trevlig dag på Islay. Jo, jag fick skjuts till destilleriet, vi blev ett trevligt gäng på rundturen och avslutade sedan med en fantastisk provning i ett av lagerhusen.

Bunnahabhain är grått, smutsigt,
slitet och så där härligt fulsnyggt.

Bunnahabhain är visserligen, precis som de flesta destillerier på Islay, ägt av ett internationellt storbolag, och producerar stora mängder sprit varje år (3,2 miljoner liter närmare bestämt). Det ligger ändå lite i utkanten av den stora, turistiga whiskybubblan på ön, inte bara på grund av sin geografiska position. Islay är så förknippat med sin rökwhisky och de tre mer namnkunniga destillerierna på sydkusten - långt färre hittar hit. Destilleriet i sig har också en lite ruffigare karaktär, inga rena vitkalkade fasader i sikte. När jag besöker Bunnahabhain har de faktiskt också behövt riva flera av lagerhusen, som visat sig farliga och fallfärdiga.

Bunnahabhains pir användes ända in på 90-talet.

Bunnahabhain, likt Talisker och Old Pulteney, vill gärna beskrivas som en maritim malt. Havet är också en viktig del i destilleriets historia. Den där vägen jag gick kom inte till förrän 1960, innan dess skedde alla transporter vattenvägen via destilleriets pir. Precis som Highland Park är Bunnahabhain också förknippad med användandet av sherryfatslagring för sin whisky (vilket de i min mening gör med bravur!). Bunnahabhain är främst förknippad med whisky från orökt malt, men de har på senare år ökat andelen röksprit.

Dagens två drams representerar båda dessa sidor av Bunnahabhain - orökig och rökig. Först har vi 12-åringen, som jag ofta har en flaska hemma av. Den kostar 500 kronor på bolaget, och är sedan ca 10 år varken kylfiltrerad eller färgad. Sedan har vi Moine, som görs enbart för den svenska marknaden. Moine är gaeliska och betyder ”torv”, och anspelar på att det är en rökig whisky. Moine säljs för billiga 390 kronor. Båda har en alkoholhalt på 46,3 procent.

12an till vänster, Moine till höger. Färgen avslöjar skillnaden i fatlagring.

Bunnahabhain 12

I doften: det börjar härligt med karamell, kola, och torkade fikon. Tydligt att det finns många sherryfat i mixen, men som vanligt med Bunnahabhain finns destillatets karaktär kvar. Maritima dofter som sjögräs och stänk av salta vågor mot en sandstrand. Hallon, kanske svag citrus också. Inte särskilt kryddig i doften, men däremot mineralitet, som från blöta stenar. Det salta balanserar mot vaniljsötma.

I munnen: munkänslan börjar lite stramt torr men blir snabbt krämig. Det är mycket kola, kolasås, som i eftersmaken går över i choklad. Det finns söta äpplen, syrligt gelegodis och russin. Lätt av torr ek och vanilj, men förstås tydligt mindre än i 18-åringen som jag provade för två veckor sen. Eftersmaken är medellång, och bärs fram av mineraler, lätt sälta och sjögräs. Finns där rök frågar jag mig?

Med tre droppar vatten: doften förändras inte nämnvärt, sältan kliver fram lite. Sältan märks också lite mer i munnen, medan kolan är mer diskret. Jag hittar nu fikonen från doften också i smaken.

Bunnahabhain Moine

Moine är tydligt ljusare i färgen i jämförelse.

I doften: jo, här finns en tydligare rök. Det är inte en typisk islay-rök, utan torrare. Röken går åt det minerala steniga och jordiga. Det maritima är inte lika framträdande som i 12-åringen, men viss havssälta finns här. Hittar inga torkade frukter här, men väl så mycket vanilj.

I munnen: som i tolvan finns här kola och syrligt godis, särskilt i början, och en lätt mentholsmak. Moine upplevs mindre fyllig och söt, här är det en torr jordig rök som leder vägen. Moine är dock långt ifrån att vara något rökmonster. Det är inte bara mildare än en Ardbeg, det är mildare också än en Caol Ila eller en Kilchoman. Röken är tydlig, men det är en väldigt annorlunda rök. Eftersmaken är lite kortare, men rök och sälta hänger ändå kvar i gommen en stund.

Med tre droppar vatten: doften påverkas inte så mycket. I munnen är det lite mer sötma nu, från vanilj och honung. Texturen är lite torrare. Röken har minskat något och tyvärr hänger eftersmaken inte kvar lika länge. Men det är fortfarande gott.

Sammanfattat är Bunnahabhains 12-åring väldigt god och väldigt balanserad. Det finns sherryfat, det finns vaniljsötma från bourbonfat, det finns en maritim destillatkaraktär. Den faller heller inte i riskzonen för att uppfattas som tråkigt.

Moine är inte lika komplex och enklare i sin karaktär, men är klart njutbar. Moine är inte rökig som något annat på Islay, men det innebär inte att det är sämre - bara man inte förväntar sig en vrålande rökbomb. För det priset finns inget att klaga på.