Bunnahabhain Feis-at-home 29 maj

Online-provningarna med whisky kommer visst på löpande band. Men just denna har jag sett extra mycket fram emot: Bunnahabhains feis ile-buteljeringar. Feis Ile är den årliga festivalen på Islay, där samtliga destillerier håller provningar och ger ut limiterade släpp. Detta år är ju inte som andra, men whiskymakarna på ön vill ändå ge oss chansen att uppleva något av ett Feis Ile hemma.

Detta är whisky som normalt är lite för dyr för mig, så jag var särskilt glad att Bunnahabhain släppte ett antal provningspaket med miniflaskor för att så många som möjligt ändå skulle få chansen. De höll också en onlineprovning med flera av destilleriets nyckelpersoner, bland andra master distiller Stephen Woodcock och master blender Julieann Fernandez. Jag upplevde att det dock kanske blev lite tidspressat på bara en timme, när man också sitter med sina drams och försöker sätta ord på sina intryck.

Så, whiskyn då? Först ut en orökig Bunnahabhain med slutlagrig på madeirafat, därefter en Moine (alltså en rökig Bunna) slutlagrad på Amontilladofat (Amontillado är en lite lättare typ av sherry).

Feis Ile 2020 Madeira cask finish

Destillerad 2002, finish 3 år på madeira-fat. 53 procent alkohol.

I doften: En härlig mix mellan sött och salt. Söta, lite syltiga eller torkade frukter. Plommon tror jag, med ett uns röda bär. Sältan är också tydlig, som ett örtsalt och peppar. Vanilj finns definitivt också där.

I munnen: Det söta och salta är där, men det är den underbara oljiga munkänslan som jag direkt lägger märke till. Åter gifter sig torkade frukter och vaniljen väldigt bra. Inte lika salt i smaken, en liten sälta som flyter ihop med lime. Sedan kommer ett torrt, friskt vitt vin, som känns befriande lätt i munnen mot de kraftiga, tunga torkade frukterna. Avslutet är ganska uttorkande, mer oljigt och citrusigt än sött. Alltså, jag älskar den här balansen! Detta är nog inte sött eller fylligt nog för att alla ska uppskatta detta, men å så gott!

Med lite tid i glaset blir det torra lite mjukare. Om man tar det i mindre sippar i alla fall. Efter en lite fylligare inledning blir upplevelsen lätt och så elegant. Tre droppar vatten i det sista i glaset den än mjukare, men fortfarande inte tunnt på något vis. Lite kryddig ek i avslutet tittar fram.

Feis Ile at home, går inte av för hackor.

Feis Ile 2020 Moine Amontillado finish

Destillerad 2010, noterade inte hur lång slutlagringen varit. 56,9 procent.

I doften: En lite mjukare sötma. Honungskaramell, mandelmassa, något bakverk med grädde. Det finns lite rök som liksom hänger ihop med (en nedtonad) sälta, precis som i andra Moine jag provat. 

I munnen: fylligare, tyngre än jag trodde från doften. Trög, flytande sirap, kola. Men sen blir upplevelsen lite lättare (gott så). Karamell, och så något fräscht som bryter av på ett spännande sätt - citron och apelsinchoklad. Här finns den här lite jordiga bunna-röken också, som hänger kvar en stund. Den tycks härligt växa också med lite tid i glaset.

Med några droppar vatten blir munkänslan mindre tung, balansen blir öppnare. Lite kärva kryddor som mixar med röken kommer fram. “Garrigues” på vinspråk, som jag känner igen från sydfranska rödvin - alltså jordiga, kryddiga toner.

Sammantaget. Två bra Bunnahabhain som lever upp till mina förväntningar. Det märks att detta är limiterade utgåvor som inte direkt är vad man har råd att dricka till vardags. Jämför man de två, ja då märks väl att Moine Amontillado är tydligt yngre - inte omogen på något vis, väl så utvecklad, men har inte riktigt samma finess som den orökiga Madeiran. Den oljiga munkänslan, den lätta karaktären som balanserar mot de torkade frukterna, det fräscha avslutet. Hatten av.