söndag 26 januari 2020

Bowmore Devil’s Cask & Laimrig

Jag fortsätter med ytterligare ett par Bowmore, efter att förra veckan provat 12- och 15-åringarna i Bowmores standardsortiment. Idag blir det ett par mer ovanliga utgåvor som också har några år på nacken.

Först ut är Bowmore Devil’s Cask 10 år. Det är en whisky enbart lagrad på first-fill oloroso-sherryfat. First-fill innebär att whiskyn kommer från första användningen av faten efter att de innehöll sherry. Det borde innebära att sherryn haft mycket påverkan på whiskyn. Alkoholhalten är 56,3 procent, vilket sannolikt är cask strength. Tyvärr verkar whiskyn vara färgad. Just den jag har i glaset är batch nummer 2, som släpptes 2014. Batch 2 innehöll 6000 flaskor.

Historien bakom namnet tycker jag är rätt underhållande. Bowmore berättar att det finns en gammal legend om att djävulen en gång kom till Islay. Han tog sig till kyrkan i Bowmore, men eftersom den är rund fanns där inga hörn att gömma sig i. Han tog sig då till destilleriet och gömde sig i en whiskytunna. Återstår att se om namnet också säger något om whiskyns karaktär!

Whisky nummer två är Bowmore Laimrig 15 år. Laimrig verkar ha lagrats tio år på bourbon-fat och sedan fem år på oloroso-sherry-fat. Det blir med andra ord spännande att jämföra de båda, då det finns tydliga likheter i hur de skapats. Även här är whiskyn cask strength, 54,1 procent, och karamellfärgad. Detta är batch nummer fyra, som också kom 2014, vilket verkar vara sista upplagan av Laimrig. Namnet Laimrig kommer från gaeliska, och betyder ”pir”, och anspelar på hur viktig sjöfarten - och stadens stenpir - varit för Islay.

Mörkrött och rött, tyvärr inte helt naturligt.

Ner med näsan ner i djävulens tunna. Och jodå, det är lite smått jävliga sherryfattoner - svavel från tända tändstickor och hobbylim. Fruktighet anas men ligger i bakgrunden, dolt bakom ett alkoholstick. Grovt trä tränger fram. Lite köttiga toner, mest likt salt charkuterikorv.

Alkoholen är mer aggressiv i munnen. Blandad marmelad, med både mörka frukter och frisk apelsin, kommer först, men sen ligger alkoholen som en vägg. Viss ekbeska, men inte uttorkande. Med fyra droppar vatten öppnar den upp sig. När alkoholen backar blir frukterna lite mer framträdande, och mer trä. Inte riktigt lakrits, men läckeroltabletter, åter tändstickor (som de doftar). Röken finns där som en nyans bland de andra. Trevligt välbalanserat torrt trä i eftersmaken.

Laimrig är lite mer sluten i näsan, ek och alkohol där framme som döljer det andra. Kanske lite sälta och lite hallonsylt. I munnen tvärtom lite mer tillgänglig och fullt njutbar på fatstyrka. Bärig marmelad och saft som går över i träspån. Röken är inlindad i alkoholen. Trä och syrligt godis i eftersmaken.

Med fyra droppar vatten blir balansen lite mjukare i både näsa och mun. Mer frukt, sälta och rök i doften, och fortfarande en hel del trä. Med lite tid lite tvål också (underligt men inte störande). Utvecklingen är likartad i smaken. Torr mörk choklad med chili. Torv och rök tar allt mer plats. Vissa likheter i sina trä- och röktoner med aktuella Smögen Primör Revisited.

Sammanfattningsvis är Devil’s cask och Laimrig två trevliga Bowmore. De visar att Bowmore med rätt fatlagring har bra potential, bättre än vad förra veckans 12- och 15-åringar visade. Just dessa två är utgångna utgåvor, som numera bara går att få tag på för dyra pengar på utländska sajter, men kul att få prova på miniflaska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar