Yellow Spot 12

Irlandstemat fortsätter!

I dagarna hade Kalmar Whisky Society en ny onlineprovning, under ledning av trevliga Olof Noreus från Pernod Ricard. Pernod Rickard äger flertalet destillerier och agerar också som importör. Olof har besökt klubben tidigare, men denna gång på temat Irland och whiskey från New Midleton distillery. 

Olof återgav den irländska whiskyhistorien under provningen, och särskilt vilken roll Midleton har haft. När den irländska whiskeyindustrin var på väg att säcka ihop totalt på 1960-talet så gick de tre sista destillerierna ihop. Dessa var Powers och Jameson i Dublin och Cork distillers (Bushmills på andra sidan gränsen fortsatte som tidigare). De fasade då ut sina befintliga destillerier och byggde nya Midleton i anslutning till Cork distillers gamla. Det är gigantiskt stort och producerar både grain- och pot still. Under 10-talet har stora investeringar gjorts och det finns visst sedan 2015 också ett mikro-destilleri för mer experimentell produktion.

New Midleton är därmed ett destilleri som producerar en mängd olika märken whiskey. Ett av dessa är Spot-serien, som ursprungligen grundades av vinhandlaren Mitchell & Son. Olof berättade att de fyllde sina fat på gamla Jameson-destilleriet i Dublin och sedan gav ut och sålde via sin butik (som fortfarande existerar i Dublin). Namnen kommer utifrån att man målade en färgklick på faten, utifrån hur länge de skulle lagras.

Mest känd är Green Spot som var den enda som överlevde krisen och kontinuerligt producerats. All Spot-whiskey är single pot still och produceras i samma pannor som syskonet Redbreast. Mashbillen är den samma, men skärningspunkterna skiljer åt, liksom att fatmixen lutar lite mer åt bourbon (medan Redbreast har en större andel sherryfat). Detta leder till att Spot har en lättare karaktär.

Tyvärr finns ingen Spot-whiskey via bolaget, men till provningen lyckades vi köpa in en flaska Yellow Spot. Yellow Spot är 12 år, och den i serien som först återuppstod (därefter har sedan Red Spot och Blue Spot också tillkommit). I fatmixen finns bourbon-, sherry- och lite mer udda fat som innehållit malagavin (ett desertvin). Jag behöll en slatt i provningsflaskan och kompletterade mina provnoteringar några dagar senare.

Yellow Spot 12 år, 46 procent styrka.

Färg: mässing.

I doften: mjukt kryddig. Kanel, rosépeppar. Lätt ekigt och parfymigt, men utan att på något vis ta över. Marsansås. Sen kommer ett knippe fruktiga toner - lätt av apelsin, en torr äppelcider. Någon tropisk frukt jag inte kan definiera. Något som för tankarna till nyponsoppa (hur jag nu håller reda på det, har väl inte druckit nyponsoppa sedan jag var tolv). En bra, spännande doft.

I munnen: Börjar citrusfruktigt - apelsin, earl grey. Marmelad. Sedan vanilj, kola och en oljig och lätt kryddig munkänsla - tydligt en pot still, men en lite lättare sådan. Jättegott. De där malaga-vinfaten finns där i anslutning till apelsinen, men det är perfekt kompletterande toner snarare än något som tar över. Det är fräscha smaker som kiwi, ett lätt sött vitt vin, godiset vingummi.

Med vatten: (detta var lite för gott så väldigt lite kvar i glaset). Än mer delikat men håller i övrigt balansen mellan citrusfrukterna, pot still-smakerna och de fräscha vinfatstonerna.

Poäng: 89p.

Sammantaget: Yellow Spot imponerar på flera sätt. Dels visar Midleton att pot still-whisky inte enbart är kraft, oljigt och kryddigt, utan att det också kan göras i en mjukare, lite mer elegant stil. För mig som är ny på pot still-whiskey så känns det betryggande, att stilen inte är alltför smal eller endimensionell. Men Yellow Spot har också lyckats väldigt väl med sin mix av fattyper, framför allt med hur väl malagafaten smälter in.

Ca 800 kronor för en tolvåring tycks kanske vara i den övre skalan, men Yellow Spot är definitivt väl värd pengarna.