Idag provar jag två whiskies jag verkligen sett fram emot, båda med kornet i fokus. Under många år har whiskyproducenter fokuserat på olika fattyper i sina specialutgåvor. Kornet har mest setts som en givare av alkohol - genom historien har alltmer effektiva sorter odlats fram med syfte att ge så mycket alkoholprocent som möjligt för pengarna. Samtidigt är det ju ineffektivitet som ofta ger karaktär och smak.
Det tydligaste exemplet som satsat på kornet är Bruichladdich, som både har utgåvor med den antika kornsorten Bere, och lokalodlat korn från Islay. Utöver det har exempelvis Springbank sin Local barley-serie, nya destillerier som Dornoch och Lochlea lyfter val av korn i sin produktion.
Under hösten har två destillerier nästan samtidigt lanserat nya utgåvor med kornet i fokus (båda lustigt nog också med gröna etiketter). Dels är det Arran, som släppt sin första utgåva med korn odlat lokalt på ön med samma namn. Dels är det Ardnamurchan, som lyckats väl att etablera sig som destilleri, och nu släpper en första i serien med äldre sorters korn. Clydesdale kommer att släppa Ardnamurchan-utgåvan 17 december, medan Symposion hittills inte meddelat något om en svensk lansering av Arrans dito.
Färg: halm
I doften: först mandarin och apelsinskal, sedan en massa malt i form av sädeskorn och valnötsbröd. Honung och kokos, både röda och gröna äpplen. Malten förenas med en svagt unken ton - trädgårdskompost? Kanske lite örtigt och blommigt. Men mest är det malt och frukt. Oljigt och karaktärsfullt, inte helt olikt en Clynelish.
I munnen: mogen malt, apelsin, granny smith-äpplen. Äppelsyran möter en härligt smörig ton, rentav brynt smör. Bakpulver, peppar. Jorden från doften är i munnen snarare mörk choklad, vilket bryter av snyggt. Söta mandlar. Väldigt drickbar på den höga styrkan. Avslutet är sädeskorn och syrliga äppelskal.
Med vatten: doften är sig lik - gröna äpplen, apelsin, vanilj, nötmix, grovt bröd. Oväntat är doften lite vassare i näsan, trots att glaset fått vila med vattnet en bra stund. I munnen åter brynt smör, också lite bivax och olja. Sädeskornen nästan ligger i munnen, och man kan luras att de fått en lätt torvrökning. När flaskan var nyöppnad gav vatten en lite tråkigare torrhet, men nu märks bara en lätt mjölig ton i gommen.
Färg: guld
I doften: blodapelsin, bärmarmelad, torkade fikon. De återhållsamma sherrytonerna är det som märks först. Därefter vanilj, röda äpplen, och sen kommer malten. Fattonerna tar mer plats jämfört med hos Ardnamurchan, för sädeskornen konkurrerar med en tydlig vaniljsötma. Faten tar dock inte på något sätt över utan detta är en fin balans. En liknande lite unken jordton.
I munnen: äpple, kola, nötter, grovt bröd. Andra sippen adderar juliga apelsiner med nejlika. Sedan kommer en oljig, jordig ton - man skulle nästan kunna tro att jag växlat glasen, för om det var Ardnamurchan som var jordig i doften så är det Arran som är det i munnen. Svartpeppar, blöt jord, svagt av olja - härligt karaktärsfullt. Lätt uttorkande och samtidigt lite fet i avslutet, med röda äpplen och läder.
Med vatten: i doften vaniljkola, svartpeppar, jordgubb och torkade frukter. Kornet har klivit tillbaka men märks som nötter, grovt bröd och fräscha örter. I munnen en krämig munkänsla med blöt jord, apelsin och marsánsås. Russin och röda syrliga äpplen, där äppelskalen följer med in i avslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar