Mortlach 14 år Travel retail

Mortlach är ett destilleri känd för sin kraftfulla karaktär, och kanske bland nördar för sin säregna 2.81-gångers destillering. Varumärket tog dock skada några år tillbaka när ägaren Diageo väldigt ogenerat försökte mjölka whiskydrickarna på pengar, när man lanserade Mortlach’s range med mindre flaskor och höga priser. Protester fick till slut Diageo att återgå till fullstora flaskor och sänka priserna - inte så mycket av sympati för sina konsumenter utan sannolikt av nödvändighet för att kunna sälja. Diageo har ju knappast sedan dess ansträngt sig för att förändra bilden av sig själva eller storföretagen i branschen i stort, utan fortsatt strävan att premiumifiera och höja priserna.

På Cinderella något år tillbaka hittade jag dock en flaska Mortlach, som tvärtom hade en lite lägre prislapp. 600 kronor för en fjortonåring (om än travel retail, och lägre kostnader därmed) är inte farligt. 

Mortlach 14 år Travel Retail

Lagrad på refill bourbon och sherryfat

Styrka 43,3 procent. Kostade 600 kronor på Cinderella 2023.

Färg: koppar

I doften: russin, tändstickor. Blyertspenna, nästan cederträ. Gröt-maltig. Kanel, julkryddor. Sherrysött, kryddigt och destilleritypiskt lätt svavel. Bra men inte exceptionellt bra.

I munnen: den juliga sherryn fortsätter. Massa russin, apelsin med nejlika, äpple, kanel. Det smakar inte glögg men man kan nästan föreställa sig en sådan (kanske en "årets smak" på äppeltema). Russin och kola dominerar. Man märker den lite lägre styrkan, då den går från krämig till tunn och vattnig ganska snabbt. Eftersmaken är dock medellång eftersom kryddor, ceder och lätt av svavel håller greppet. Gröna vindruvor.

Provade ej med vatten.

Sammantaget är Mortlachs fjortonåring en bra instegswhisky för den som aldrig provat något från destilleriet. Sherryfaten och den lätt svavelaktiga karaktären checkar av det många associerar med Mortlach. För den som söker en sherrybomb finns dock en uppenbar risk att den upplevs tunn. Även för mig som faktiskt tycker att 43 procent ofta är tillräckligt, tycker att denna blir lite vattnig och också lite tråkig. För 600 kronor känner man sig dock inte besviken.

Poäng: 81-82p

26/9 2024: Gamla blends med Slainte

Bildkälla: Magnus Fagerström

En ny kväll med Slainte, denna gång har Magnus skrapat fram sju gamla blends. Några trevliga några... inte helt angenäma. Likväl väldigt kul och lärorikt.

1) Cockburn & Co OV 8 Years Old, 1960's bottling, SB699,
Cogis Import, Cockburn & Co Ltd, 43%

I doften: väldigt oljig och trög, grädde. Något fruktigt - aprikos? Cheesecake.

I munnen: apelsin, grädde, smuldeg. Jättemumsig. Mindre OBE än doften antydde, men det kommer en metallisk not i slutet. 

Poäng: 88-89p

 

2) Old Rarity 12 Years Old, 1970's bottling, SC462,
Dalla Import, Bulloch, Lade & Co, 43%

I doften: dovare, försiktigare. Mer OBE. Vanilj, peppar. Svag söt citrus. Torrt läder.

I munnen: vaniljpudding, OBE, svag citrus. Sötlakrits - Magnus säger att det brukar kunna följa med OBE. Rätt enkel, och inte superkul, men habil.

Poäng: 78p

3) King's Ransom 12 Years Old, 1970's bottling, "Round the world",
26 2/3 fl oz, Mario Rossi Import, William Whiteley & Co, 75 proof (sannolikt Edradour)

I doften: vanilj, lakrits, lite träspån. Lätt unket, metalliskt.

I munnen: äpplen först, lakrits, sedan... tvål. Alltså helt okej först, sedan rejält räligt. Sannolikt skadad flaska som stått varmt.

Poäng: 55-60p

 

4) Grand Old Parr 12 Years old, 1970's bottling, SC450,
Manzuoli Import, Macdonald Greenlees Ltd, 40% (sannolikt Glenfarclas)

I doften: vanilj, kaffe, choklad - lite mörkare. Muskot?

I munnen: mm, sannolikt en sherry-blend. Lätt tvålig dock, åt lavendel. Och det ökar...

Poäng: 60p

 

5) Highland Queen, 1970's bottling, Isolabella & Figlio
Import, Macdonald & Muir Ltd, 43%

I doften: äpple, citrus, friskt! Vanilj, lätt ek. Trevlig doft.

I munnen: äpple, päron, brödig malt. Lätt örtig. Ganska gräddig. Något lätt metalliskt, som kanske kan förväxlas med ek.

Poäng: 86p

 

6) Sandy Fraser 8 Years Old, 1970's bottling, SC295,
Sival Import, W.H. Chaplin & Co, 43%

I doften: fruktsyrlig - säg syrliga röda äpplen. Apelsin. Svartpeppar. Lätt OBE. Och...

I munnen: ... tvål.

Poäng: 55p

 

7) The Antiquary De Luxe Old Scotch Whisky, late 1950's - early 1960's bottling,
Wax & Vitale Import, J&W Hardie Ltd, 43,5% (sannolikt Tomatin).

I doften: ek, vanilj. Svag citrus. Viskande.

I munnen: ek, grädde, vanilj. Lite citrus. Är denna också lite tvålig? Kanske, men kan också vara kvar i gommen från tidigare flaskor.

Poäng: 73p

29/8 2024: Privatbuteljeringar med Slainte

Bildkälla: Magnus Fagerström

Magnus har via en belgare i flera år fått tag i privatbuteljeringar, buteljerade kring 00-talet.

Glen Ord 1983, 19 YO Bourbon Cask ref 2003 Private Bottling 50,5% 

I doften: honungskaka, vanilj. Härligt vaxig. Valnötsbröd, damm, nektarin?

I munnen: josig, citrusbeska.

En av mina två favoriter för kvällen.

Linkwood 1992, 20 YO Bourbon Cask ref WvdKSPBC1026
Bottled for Mark Single Malt Society Private Bottling 50,1%

I doften: Linkwood-örter, peppar, vanilj. Ek som skvallrar om åldern.

I munnen: äppeljuice, rätt mycket ekpeppar. Syrligt gelégodis. Lakritsrot i eftersmaken.

Brukar ha svårt med kraftig ek, men detta är gott.

Poäng: 86p

Aultmore 1990 bottled 2005 Bourbon Cask ref BBCBC1223 Private Bottling 47,7%

I doften: äppelpaj, apelsin, vanilj.

I munnen: typsikt Aultmore mycket citrus. Märks att den är lite yngre än de andra.

87p

Fettercairn 1980, 20 YO Sherry Cask ref 171808
Bottled for Mathis Verbeek Private Bottling 53,2%

I doften: björnbär, fikon, mögelost? Svagt av peppar. Blöt jord.

I munnen: björnbär, kanske sylt på fler mörka bär. Blöt jord, svagt av metall. Någon typ av ost kanske.

85p

Tomatin 1982, 20 YO Sherry Cask ref 183315
Bottled for Simon Dufour Private Bottling 58,3%

I doften: vitpeppar, ingefära. Trä-damm. Svagt av juice och vanilj.

I munnen: peppar, äppelkompott och äppelcider, en härlig syrlighet som balanserar eken. Olja, damm.

En av mina två favoriter för kvällen.

90-91p

 

Glenturret 1990, 19 YO Bourbon Cask ref EMHI1806
Bottled for Edwin Milton 2009 Private Bottling 57,2%

I doften: Träsk, blöt jord, rök. Rejält unken. Liknar rätt mycket modern Ruadh Maor.

I munnen: lite snällare på röken, om än rejält rökig för en Highland.

22/8 2024: Slainteprovning med gamla malter

Bildkälla: Magnus Fagerström

Magnus Fagerström bjöd på maltwhisky från 70-80-tal. Temat denna gång var att etiketterna inte avslöjar vilket destilleriet är - delvis har vi i alla fall kunnat gissa.

1) Glen Sloy 5 YO Scotch Malt Whisky
1970-80's bottling Rutherford & Boyd 40% 

I doften: lätt syrligt, unket. Säg apelsin som legat för länge. Lätt metalliskt. OBE på ett bra vis.

I munnen: apelsin, lakrits. Äpple. Syrligt körsbär? Krämigt och härligt moget för att vara fem år. Metallmynt, läder, blöt jord. Gott! En av mina favoriter.

Poäng: 88p 

2) McDonald's 12 YO Pure Malt Scotch Whisky
Single Malt 1980's bottling C&J McDonald Ltd 46%

I doften: mjukare, vanilj, lätt peppar. Gröna äpplen. Jordkompost, fänkål - lite OBE, men inte lika mycket som föregående.

I munnen: mycket av de där krispiga, gröna äpplena (inklusive äppelskalstanniner). Malt. Smördeg och viol i eftersmaken.

Poäng: 85p

 

3) Glen Graeme 12 YO Malt Scotch Whisky
1980's bottling McTay's Distillery Ltd Fort William 40% (Ben Nevis?)

I doften: malt, pajdeg. Honung. Päron? Ganska sluten doft. Cederträ. En lite konstig, unken ton - billig matolja?

I munnen: äpple, päron, honungsmelon. Metallmynt-OBE. Lite omogen tänker jag först, men det här är snarare avvikande, off-notes. Enbär? Matolja igen. Inte så bra är vi eniga om, några vill vaska medan jag tycker den är underlig snarare än avstötande.

Poäng: 75p 

4) Justerini & Brooks (J&B) 20 YO Finest Malt Whisky
1980's bottling Justerini & Brooks Ltd No ABV stated (Knockando?)

I doften: honungskaka. Äppelkompott. Kanel. Lätt unken - olja, metall. Damm.

I munnen: vinbär (båda sorter), metall, söt-syrligt äpple. När jag provar igen några dagar senare märks åldern mycket mer - Vax, kanske paraffin, polerade bestick. Jättegott.

Poäng: 89-90p

 

5) Glen Avon 15 YO Single Highland Malt
1980's bottling Avonside Whisky Ltd 40% (Macallan?)

I doften: torkad frukt-sherry. Eller cognac säger vissa. Vanilj, fruktkaka. 

I munnen: gelégodis, äpplen, lätt av metall. Äpplena känns nästan lite omogna, som om malten var lite ung. Texturen är också lite klistrig. Helt okej men ingen favorit för mig.

Poäng: 78p.

 

6) Highland Fusilier 21 YO Pure Malt Scotch Whisky
Bottled 1978 Gordon & MacPhail 70 proof (Macallan?)

I doften: Äpple (och äppelskal), malt, peppar. Fikon. Lite torr.

I munnen: gelé, apelsinmarmelad. Fikon igen. Metallmynt. Damm. Lite tropiska frukter efter en stund. Lätt av peppar i eftersmaken. Gott! En av mina favoriter och solklar vinnare i gruppen.

Poäng: 90p

Kilchoman Sweden Small Batch No.2

Machir Bay. På höjden bakom Kilchiaran
Radar Station från andra världskriget.

 

Sommarsemestern är slut, och det är tid för lite noter igen på bloggen. 

Kilchoman är ett häftigt litet destilleri på Islay, som mältar en del av sitt korn. Jag besökte destilleriet 2019, och det ligger väldigt avskilt och naturskönt vid Atlantkusten. Jag tog mig dit på ett lite udda sätt - cykel västerut från Port Charlotte, och sedan en kortare vandring söderifrån (en led som fanns i ett mindre häfte med vandringsturer på ön). Leden passerar Islays kanske vackraste sandstrand Machir Bay, samt också en gammal radarstation från WW2.

Smakmässigt har Kilchoman för mig varit lite mer ojämnt. Standardutgåvorna är trevliga utan att sticka ut, medan de mer limiterade släpp jag provat sällan imponerat. Förutom dagens buteljering då, för här prickade man ett bra sätt att leverera bra whisky för ett bra pris. 

 

Receptet var följande: Kilchoman tog en Machir Bay-blandning med övervägande ex-bourbon på 46 procent, och adderade ett sauternesfat på fatstyrka. Resultatet - en svensk utgåva på 2100 flaskor, en styrka på 48,4 procent och ett pris på 670 kronor (2022).

Kilchoman Sweden Small Batch No.2

Lagrad på sauternes-, bourbon- och sherryfat.

Styrka 48,4 procent. Kostade 669 kronor på bolaget 2022.

Färg: halm

I doften: omedelbart citron - tydligt söt men också med en viss beska. Ganska mild torvrök, blöta klippor. Röda äpplen, konserverad ananas, strösocker. Lätt ek med vanilj och peppar.

I munnen: fruktig start med äpple, apelsin och citron. Citrusfrukterna skiftar härligt från lemon curd till syrlig fruktbeska. Sött vitt vin. Balanserad peppar. En söt tropisk ton följer citrusen - doft och smak är väldigt lik. Röken märks mest i eftersmaken tillsammans med kakao.

Med vatten: snarlik doft med citrus, vanilj, rök och mineraler. I munnen har vattningen gett mer av torv, mineraler och citronbeska, men är fortsatt härligt vanilj-josig. 

Sammantaget en mycket trevlig specialutgåva av Kilchoman, för ett lika trevligt pris. Sauternesfatet passade väldigt bra med Kilchomans typiska smakprofil.

Poäng: 88p

James Eadie Benrinnes för Slainte

Ytterligare en flaska på väg att ta slut - hög tid att skriva noter utifrån de sista dropparna.

Denna gång återvänder vi till mitt favoritdestilleri Benrinnes, som här buteljerats av James Eadie för Slainte-klubben (rekommenderar att gå med!). James Eadie släpper dels small batch-buteljeringar på 46 procent - här är det ex-bourbon-lagring som ska uppvisa destilleriet bakom. Men mest kända är de nog för sina single casks på fatstyrka, som oftast är slutlagrade på olika sorters sherry. Det är i denna kategori dagen whisky hamnar i.

James Eadie Benrinnes 11 år

Destillerad 2011, buteljerad 2022. Slutlagrad åtta månade på en 1st fill oloroso hogshead (europeisk ek).

Buteljerad för whiskyklubben Slainte. Fatstyrka 55,2 procent. Kostade 1295 kronor 2023.

Färg: mörk mahogny

I doften: sirap, dadlar, kaffe, romrussin. Björnbär, kanske också svarta vinbär. Väldigt mycket sherryfat. Polerade ekmöbler. Örter, peppar. Där bakom finns Benrinnes karaktärsfulla, köttiga destillat i form av en fet köttbit i stekpannan. Eller kanske torkat kött. 

I munnen: samma mörka bär med sötma och lätt syrlighet. Väldigt bär-saftig. Lite het - alkoholen är inte fullt integrerad. Intensiv, tung, fyllig. Russin, choklad. En tydlig fruktbitterhet - grape! Örter, lätt sälta. Destillatet märks mindre i munnen, men i eftersmaken finns torkat kött åter med, liksom polerat trä och polerade bestick. 

Med vatten: direkt lugnare i doften, när alkoholhalten sänks. Destillerikaraktären märks lite mer, men doften har också mer ek -  torr ek med tanniner. Munnen har en snarlik utveckling - mer torkat kött, men också mer pepprig, torr ek. De söta, mörka bären och den beska grapefrukten är lite mer distinkt, som om tonerna tidigare lite mer diffust smällt ihop. Ek, grape och polerade bestick i ett ganska långt avslut.

Sammantaget: stilen kraftig sherrylagring på fatstyrka, det brukar gå hem i de svenska stugorna. Det här är ett bra exempel, där den intensiva slutlagringen samspelar fint med Benrinnes härligt kraftfulla destillerikaraktär. Men jag påminns också om att dessa moderna sherrybomber inte är min favoritstil. När så mycket sherrysmaker matas in på finishens åtta månader, då blir slutresultatet inte helt harmoniskt eller integrerat. 

Denna kommer att uppskattas av de som älskar en bra sherrybomb-whisky, men även oss försiktiga skeptiker en kall höstkväll. De flesta dagar sträcker jag mig dock hellre efter en Benrinnes lagrad på bourbonfat.

Poäng: 86-87p.

Mackmyra Identitet

Sveriges första destilleri i modern tid, Mackmyra, gick igenom en del förändringar föregående år. I nyheterna har framkommit att ekonomin varit tuff, liksom att det varit bråk mellan styrelse och storägare. Vi hoppas att 2024 i det avseendet blir lugnare för destilleriet.

Roligare saker att skriva om är att Mackmyra gjort lite av en nystart. Under 2022 tillträdde Lii Johnsson som ledande blender, och ersatte därmed Angela D'Orazio som funnits på Mackmyra ända sedan 2004. Mackmyra Destination var första släppet med Lii som huvudansvarig, därefter kom Muddus, som också introducerade en ny flaska och etikett. Den nya designen har fått beröm, men än viktigare är förstås att både Destination och Muddus fått goda omdömen.

I oktober släpptes sedan den myra jag nu har i glaset - Identitet. Den beskrivs som en sammanslagning av två signum från Mackmyra - faten av svensk ek, och rökning av malt delvis med svenskt enris. Som vanligt med Mackmyra - här syns ingen förändring - är dock listan på fat ett ganska komplicerat recept. Se gärna hela beskrivningen på Tjeders blogg länkad nedan - förenklat kan man dock säga att ca 60 procent av faten hade rökig malt, och en betydande andel av faten var gjorda av antingen svensk eller amerikansk nyek.

Mackmyra Identitet
Lagrad på fat av svensk ek, amerikansk ek, bourbonfat och ambassadörsfat.
60 procent av whiskyn är med rökigt eller extra rökigt recept.
48,7 procents styrka. Kostar 700 kronor på bolaget.

Färg: ljus bärnsten

I doften: två direkta intryck - dels är det sötma från honung och dessertvin (finns det några madeirafat i mixen?). Dels något ruffigare - jordig rök, örtiga ektoner med mynta och enbär, och torkat kött. Läder, kola, mandariner, godiset sockerbitar. Tjära, fishermans friend. Balansen går mot att de jordiga, smutsiga tonerna kliver fram medan sötman backar lite.

I munnen: apelsin och fisherman’s-tabletterna först, lite sprudlande i munnen. Blöt jord, blandade torkade örter och en lätt sälta. Röken är oljigare, smutsigare, tankarna går åt gamla fabriker med väloljade maskiner och gummi. Nära röktonen ligger också eken, precis som i doften åt mynta och enbär. Apelsinen övergår i citron efter en stund.

Med vatten: i doften märks enbären lite mer, tillsammans med lime. Godiset sockerbitar möter fisherman’s och tjära och rök. Tjäran, rök och smuts dominerar i munnen, lätt sötma från kola och madeira bryter tillfälligt igenom. Röken är mildare med vatten, mer tjära och mindre rök. Örter, tjärpastiller och vanilj i eftersmaken. 

Sammantaget uppfattar jag Identitet som en härligt egensinnig rökare från Mackmyra. Oljan, tjäran och smutsen gör sig mycket bra, om än krävande för de som inte är inbitna rökälskare. Det negativa jag kan uppleva är möjligen att den aktiva eken tar lite för mycket plats i min gom. Just tonen av enbär har jag lite svårt med - det är inte någon off-note, och den är ganska väl integrerad, men poängen justeras ned ett par hack.

David Tjeder hissade Identitet rejält och gjorde starka kopplingar till Islay. Jag är också imponerad, om än inte fullt lika blown away. Nyeken och tonen av enbär, och avsaknaden av maritima inslag, gör att mitt medvetande inte går mot Islay, om än den påfallande tjäran har en del Laphroaig i sig.

Poäng: 87p