Rasslebygd Whisky Single Malt - Smålands första whisky!

Smålands första whisky - den släpptes idag, och det måste ju uppmärksammas! Helt lätt var det dock inte, för de inledande butikslagren sålde snabbt slut på flera bolag.

Rasslebygd är alltså en single malt-whisky, destillerad av Emmaboda Bryggeri. Namnet Rasslebygd kommer från en stadsdel i Emmaboda, där också bryggeriet huserar. Det verkar vara ett entusiast-projekt vid sidan av det vanliga ölbryggandet, men de har också destillerat ett flertal gin. Whiskyn är lagrad i tre år på ett olorososherry-fat, av mig okänd storlek (men cirka 500 halvlitersflaskor ska det ha gett, så inget litet fat). Buteljerad på 46 procent - ett bra val tror jag om man vill kunna tilltala både vana och ovana whiskydrickare. 

Rasslebygd Whisky Single Malt

Emmaboda Bryggeri

3 år på olorosofat

Styrka 46 procent. 545 kronor på bolaget.

Färg: mörk bärnsten

I doften: röda äpplen, ingefära och kanel. Ekfatet märks med svartpeppar, vanilj och sågspån i en snickeriverkstad. En spännande ton av nypon, något jag sällan hittar i en whisky, men det gör sig bra här. Russin. Det finns en lätt omogen malt - tänk omogna äpplen - som hintar om en yngre ålder.

I munnen: oväntat mjuk, rentav len munkänsla. Röda äpplen (nu helt mogna), vaniljsås och mandlar. Sedan kommer en fruktsyra som sätter sig i gommen - äppelskal, apelsin. Nyponen från doften finns också i munnen, men mjukare. Äppelchutney! Eftersmaken är, precis som inledningen, lugnare - röda äpplen, hallon och aprikosmarmelad. 

Med vatten: doften ändras inte så mycket - mer vanilj, mindre nypon, så lite mer whisky-typisk. Svart te och torkade örter tillkommer. Även i munnen tål Rasslebygd vatten bra - mycket vanilj, sedan smörkola och bärmarmelad. Aprikoser och äppelchutneyn i bakgrunden. Äppelcider och gelégodis i ett mellanlångt avslut (imponerande långt för den ringa åldern). 

Sammantaget är Smålands första whisky en riktigt lyckad och god sådan. Olorosofatet ger en snygg sherry-touch som gifter sig väl med röda äpplen från ett, misstänker jag, mjukt destillat. Här finns också tillräckligt mycket spännande toner för att det inte ska bli tråkigt eller anonymt. Ett snyggt whiskyhantverk från Emmaboda Bryggeri.

Poäng: 85p.

Ardnamurchan Heritage Barley & Arran 10 år Arran Barley

Idag provar jag två whiskies jag verkligen sett fram emot, båda med kornet i fokus. Under många år har whiskyproducenter fokuserat på olika fattyper i sina specialutgåvor. Kornet har mest setts som en givare av alkohol - genom historien har alltmer effektiva sorter odlats fram med syfte att ge så mycket alkoholprocent som möjligt för pengarna. Samtidigt är det ju ineffektivitet som ofta ger karaktär och smak.

Det tydligaste exemplet som satsat på kornet är Bruichladdich, som både har utgåvor med den antika kornsorten Bere, och lokalodlat korn från Islay. Utöver det har exempelvis Springbank sin Local barley-serie, nya destillerier som Dornoch och Lochlea lyfter val av korn i sin produktion.

Under hösten har två destillerier nästan samtidigt lanserat nya utgåvor med kornet i fokus (båda lustigt nog också med gröna etiketter). Dels är det Arran, som släppt sin första utgåva med korn odlat lokalt på ön med samma namn. Dels är det Ardnamurchan, som lyckats väl att etablera sig som destilleri, och nu släpper en första i serien med äldre sorters korn. Clydesdale kommer att släppa Ardnamurchan-utgåvan 17 december, medan Symposion hittills inte meddelat något om en svensk lansering av Arrans dito.

Ardnamurchan Heritage Barley Release 2025

Unpeated Golden promise, lagrad på bourbon barrels

Styrka 59,2 procent. Finns nu på ex deliawhisky och släpps på bolaget 17 december för 949 kronor.

Färg: halm

I doften: först mandarin och apelsinskal, sedan en massa malt i form av sädeskorn och valnötsbröd. Honung och kokos, både röda och gröna äpplen. Malten förenas med en svagt unken ton - trädgårdskompost? Kanske lite örtigt och blommigt. Men mest är det malt och frukt. Oljigt och karaktärsfullt, inte helt olikt en Clynelish.

I munnen: mogen malt, apelsin, granny smith-äpplen. Äppelsyran möter en härligt smörig ton, rentav brynt smör. Bakpulver, peppar. Jorden från doften är i munnen snarare mörk choklad, vilket bryter av snyggt. Söta mandlar. Väldigt drickbar på den höga styrkan. Avslutet är sädeskorn och syrliga äppelskal.

Med vatten: doften är sig lik - gröna äpplen, apelsin, vanilj, nötmix, grovt bröd. Oväntat är doften lite vassare i näsan, trots att glaset fått vila med vattnet en bra stund. I munnen åter brynt smör, också lite bivax och olja. Sädeskornen nästan ligger i munnen, och man kan luras att de fått en lätt torvrökning. När flaskan var nyöppnad gav vatten en lite tråkigare torrhet, men nu märks bara en lätt mjölig ton i gommen. 

Arran 10 år Arran Barley Batch 1 2025

Bellevue farm, Optic barley

Lagrad på 1st fill bourbon barrels och 2nd fill sherry hogsheads

Styrka 50 procent. 750 kronor via deliawhisky 2025, inga besked om släpp på bolaget.

Färg: guld

I doften: blodapelsin, bärmarmelad, torkade fikon. De återhållsamma sherrytonerna är det som märks först. Därefter vanilj, röda äpplen, och sen kommer malten. Fattonerna tar mer plats jämfört med hos Ardnamurchan, för sädeskornen konkurrerar med en tydlig vaniljsötma. Faten tar dock inte på något sätt över utan detta är en fin balans. En liknande lite unken jordton. 

I munnen: äpple, kola, nötter, grovt bröd. Andra sippen adderar juliga apelsiner med nejlika. Sedan kommer en oljig, jordig ton - man skulle nästan kunna tro att jag växlat glasen, för om det var Ardnamurchan som var jordig i doften så är det Arran som är det i munnen. Svartpeppar, blöt jord, svagt av olja - härligt karaktärsfullt. Lätt uttorkande och samtidigt lite fet i avslutet, med röda äpplen och läder.

Med vatten: i doften vaniljkola, svartpeppar, jordgubb och torkade frukter. Kornet har klivit tillbaka men märks som nötter, grovt bröd och fräscha örter. I munnen en krämig munkänsla med blöt jord, apelsin och marsánsås. Russin och röda syrliga äpplen, där äppelskalen följer med in i avslutet.

Sammantaget spelar båda sädeswhiskies oavgjort, men med två lite olika profiler. Ardnamurchan är lite mer korn- och destillatdrivet, medan Arran har mer fattoner med vanilj och torkade frukter. Det bekräftar respektive whiskies USP - Ardnamurchan har den häftigare kornsorten Golden promise, medan Arran har en lite äldre whisky och sherryfat i mixen. Jag kan inte särskilja att någon är bättre, men Arran skulle jag kunna hälla upp till vem som helst, medan Ardnamurchan är lite mer av en whisky för entusiaster.

Poäng Ardnamurchan: 88-89p

Poäng Arran: 88-89p

SMWS 122.50 Loch Lomond 9 år, ”Nuts crushed by a sandalwood mallet”

Flertalet destillerier gör många stilar av whisky, men Loch Lomond tar nog priset om man räknar antal. Orökigt och rökigt, javisst. Utöver single malt gör de också grainwhisky, i två olika typer av kolonnpannor. Tillochmed rökig grainwhisky fixar de. Återgår vi till maltwhisky så använder de inte enbart vanliga pot stills - de har på något sätt tillåtelse att använda vad de kallar ”straight neck stills” (se bilden nedan).

Bildkälla: scotchwhisky.com

Eftersom Loch Lomonds whisky kan smaka på så många olika vis har SMWS tilldelat destilleriet tre olika nummer:

112 är destillerat med straight neck stills med kylningsringar påslagna och en hög, smal skärning.

122 är också destillerat med straight neck stills, men utan kylningsringar och en lägre, bredare skärning.

135 är destillerad i vanliga pot stills.

När man söker på SMWS nummer stämmer inte alltid informationen - det kan hänvisas till Loch Lomonds olika destillat men matchar inte alltid rätt. Exempelvis skriver Whisky Saga att 122 är Croftengea, ett av Loch Lomonds rökiga destillat. Typen av pannor och skärningspunkter stämmer, men en 122 (till skillnad från en Croftengea) kan vara både orökig eller rökig. 

Idag provar jag just en 122a. Smakkategorin visar att det nästan säkert inte är någon rökig whisky. Minns att jag köpte den eftersom den fick ett bra omdöme och samtidigt hade ett bra pris.

SMWS 122.50 Loch Lomond 9 år

”Nuts crushed by a sandalwood mallet”

Lagrad 9 år på en 2nd fill bourbon barrel

Styrka 57,5 procent. Kostade 670 kronor 2022 via SMWS.

Färg: halm

I doften: honung, röda äpplen, granolamusli och rågbröd. En snäll ton av citron, som en citronskiva i ett vattenglas. Någon av kryddorna jag använder när jag (försöker) laga indisk mat (koriander säger SMWS på etiketten). Svagt av menthol, lätt torr ek och hasselnötter. Trots smakkategorin och att det är en ung whisky på refillfat, så är detta inte på något vis omoget.

I munnen: äpplen och honung igen. Riskakor. En krämig munkänsla, alkoholen ger viss värme men är relativt fint integrerad. Örter och nötter. Citronen är lite sötare i munnen (nu stämmer ”lemon curd” från SMWS beskrivning). Addera nektarin. Karamell i avslutet.

Med vatten: både frukt och ek kliver fram något. Äppelsmulpaj, lingonsylt? Lätt av möbelvax - imponerande för en så ung whisky. Söt citron och honung. I munnen också ett steg bättre, texturen har blivit härligt saftig. Sommarfruktig med äpplen, päron, fläder och svagt av apelsin. Nötmix i avslutet.

Sammantaget en riktigt schysst ung bourbonlagring. SMWS smakkategori ”Young and spiritely” kan bjuda på bra fynd, men med risken att whiskyn upplevs omogen - så är inte fallet här, och jag är tacksam för Two Whisky Bros omdöme som övertygade till köp.

Poäng: 86-87p. 

Tomatin 21 år

Tomatin är ett kul destilleri, som en gång var Skottlands största. Idag är det ett av få destillerier som fortfarande har riktigt gammal whisky kvar i sina lagerhus. Whiskyn vi ska prova idag är inte fullt så gammal, men 21 år är ändå en mycket respektabel ålder. 

När jag såg denna på Cinderella 2022 så tyckte jag att 1500 kronor var ett riktigt schysst pris (tyvärr är priset högre idag). Tyckte också det var sympatiskt att det tydligt var utskrivet på förpackningen att lagringen skett uteslutande på 1st fill bourbon barrels (inget ”matured in the best, rarest oak casks” sälj-nonsens utan sakligt och tillitsfullt till att konsumenten antingen förstår vad det betyder eller kanske vill ta reda på det).

Tomatin 21 år Travel Retail

Lagrad på 1st fill bourbon barrels

46 procents styrka. Kostade 1500 kronor 2022 på Cinderella.

Färg: guld

I doften: direkt en härlig mix mellan mogna frukter och sötma från bakverk. Mer specifikt: hemmagjord, kokande äppelkompott med kanel, nektarin, mango, ingefära, honung, vaniljbulle. Brynt smör. Min vän Jonathan säger att det doftar croissant (bakad från grunden - han jobbar med sånt så det stämmer säkert). Lätt bränd karamell. Lätt av halm också. Tänker också ”blöt skog”, men det kan lika gärna vara nektarin eller citrus.  

I munnen: en lätt kryddighet visar direkt att faten både varit aktiva och fått ligga länge. Äppelkompotten och nektarinen finns här med, det är en superhärlig mogen fruktighet med en rejäl men balanserad beska. Honung och lemon curd. Sirapsbröd ihop med bullarna och croissanten. Nötter. Finns en härlig komplexitet där smaknoterna flödar förbi i rask takt. Åldern märks också med läder, damm och böcker. Citrus och honung i avslutet.

Med vatten: om frukten låg lite framför bakverken utan vatten i doften, så spelar de båda nu jämnt. Massa vaniljbullar, färsk ingefära kliver också fram - vattnet verkar ha aktiverat faten ytterligare. Bakpulver? I munnen tycks whiskyn ha blivit än äldre - det finns en underbar sprödhet och oljighet (eller vaxighet?) samtidigt som citrusfrukterna behåller en… vitalitet? Än mer tropiska frukter. Brynt smör från doften ihop med bakverken.

Sammantaget är detta en otroligt välgjord whisky i kategorin ”gammal och bourbonlagrad”. Någon skulle kanske säga att det är för kryddigt eller beskt, men jag tycker frukternas syrlighet och bakverkens sötma balanserar jättefint. 

Jag har älskat den här whiskyn sedan jag provade den första gången, och har nästan varit rädd att förväntningarna skulle vara för höga när jag skulle skriva noter. Men så blev det inte. Jag har skrivit långa noter och hade kunnat skriva än mycket längre, så nöjer mig med att det kort och gott är galet bra.

Poäng: 91p.

The Gauldrons Cask Strength (batch 1)

Selected Malts återlanserade nyligen Douglas Laings sortiment i Sverige. Douglas Laing är också de som ger ut serien Regional malts, där varje whiskyregion i Skottland finns med. Bland annat den jag provat ikväll, nämligen Gauldrons som är Campbeltownregionens representant. 

När en whisky marknadsförs som en blended malt brukar man tänka att flera malter från olika destillerier ingår. Campbeltown är dock så litet att det är mer troligt att detta är hundra procent Glen Scotia. Det är inte sannolikt att Springbank eller Glengyle skickat någon sprit - varför skulle de göra det när de har hög efterfrågan? Jag har också hört att Glen Scotia sålde fat till oberoende buteljerare för några år sedan när denna buteljerades.

Standardutgåvan är buteljerad på 46 procent, men den jag provar är den första utgåvan på fatstyrka. Etiketten ska vara tryckt med något självlysande material, men det är svårt att spana efter såhär mitt i sommaren.

The Gauldrons Cask Strength (batch 1)
Campbeltown regional blended malt
Styrka 53,4 procent. Ca 735 kronor via auktion 2022.

 

Färg: halm till ljust guld

I doften: honung och malt inleder - säg granola med mycket säd och frön? Syrliga röda äpplen, som går över till än syrligare frukt - grape, nektarin? Där bakom citron och sjögräs (där kom de stiltypiska, maritima C-Town-tonerna). Sand, mineraler och saltstänkta klippor. Svagt av svartpeppar och muskot.

I munnen: här kommer det maritima först, det är nästan sälta i smaken. Funky med blöta jordgolv också. Man kan faktiskt ana en rökton - överraskande om rökig Glen Scotia gått ner i denna blended malt. Citron och apelsin. En lite lätt omogen äppelton som signalerar att denna whisky är ganska ung, och att det är mer destillatet än faten som talar. Alkoholen är dock fint integrerad och munkänslan är lätt krämig med apelsinbeska. Sötsyrligt gelégodis avslutar.

Med vatten: doften är ganska oförändrad - halv, honung och malt i förgrunden. I munnen ger vattningen lite mer ek i form av honung och vanilj. Citrus, havsvatten och blöt jord (med rök). Ännu mer ful funk med låsolja. Massor av grape i eftersmaken.

Sammantaget trodde jag innan att detta var en Glen Scotia förklädd som blended malt, och provningen stärker den uppfattningen. Att det skulle finnas lite rök hade jag dock inte väntat mig, för det har Glen Scotia inte lika gott om i sina lagerhus. Lite ungt skulle kanske någon säga, men jag tycker detta är toppenbra.

Poäng: 88p

Signatory Ledaig Vintage 2010 7 år

Oberoende buteljerare tycks få allt svårare att släppa sin whisky till rimliga priser (för oss konsumenter). Några undantag finns, i Sverige är Selected Malts ofta duktiga på att hålla nere priserna, och Thompson Bros har jag skrivit om flera gånger senaste året. Ytterligare en sådan buteljerare är Signatory, som har flera serier i lägre prissegment. Idag är det dags för en sådan.

The un-chillfiltered collection är en serie buteljerad på 46 procent och ofta ett par-tre fat som gifts samman. Oftast är det lite mindre aktiva bourbonfat som använts, vilket brukar ge mycket plats för destillerikaraktär. De är tyvärr inte tillgängliga på bolaget utan hittas hos europeiska nätbutiker, eller auktion som denna flaska. Har inte sett dessa så ofta på sistone, så hoppas att Signatory inte är på väg att avsluta serien.

Signatory Un-chillfiltered Ledaig Vintage 2010 casks 700391+700393

7 år på 1st fill bourbon barrels, buteljerad 2018

46 procents styrka, icke färgad. Kostade 2023 775 kronor på auktion.

Färg: halm

I doften: citron, både som frukten och som citronfromage. Härligt smutsig rök - industriellt, rost, brynt kött i pannan. Sjögräs - ofta nära och lik citron i doften så det stämmer säkert. Blöta klippor, blöt sand. Friskt vitt vin och lätt syrliga äpplen. Fudge, men inte så sött. Svagt av nötter. Jättebra doft - fokus på destillat men inte på något sätt omogen.

I munnen: citron och lime, sandstrand. Päron, äpplen, riesling. Låsolja, sot, läder. Köttig rök i bakgrunden, tydligt diskretare än i doften (men kommer mer i eftersmaken). Fuloljig på ett underbart sätt i munnen. Frukt och vanilj skapar inte balans men kompletterar. Syrligt gelégodis och sand i avslutet.

Med vatten: fortsätter med citrus, olja och rök. Lite mer svartpeppar och vanilj, som att bourbonfaten fått en extra skjuts. Samma trend i munnen - söt citrus, vaniljbulle och extra vaniljkräm vid sidan om. Brynt kött och rost, röken snäppet starkare. Klarar sig precis från att bli för vattnig - citrustonerna hjälper här. Örter, ljung. Hårt brynt kött-rök, päron, riesling, citron i avslutet.

Sammantaget en härligt smutsig Ledaig, precis lagom aktivt bourbonlagrad. Och med ett bra pris. Två påminnelser till mig själv: Ett - fatstyrka och single casks är överskattat och ofta inte värt prispremien (förstå mig rätt - jag pratar prisvärdhet, förnekar inte att det finns massor av jättebra single casks på hög styrka). Två - håll utkik efter dessa Signatory un-chillfiltered framåt.

Poäng: 88-89p.

Askeim 8 år (2024)

Askeim släpptes för ett år sedan, i juni 2024, och är fortfarande tillgänglig på bolaget. Askeim destilleras på Smögen, men kommer vara lätt rökig (eller i framtiden kanske inte med någon rök alls), och det verkar som att äldre sorters korn kommer att användas (i detta fall Golden promise). Lagring har skett på bourbon quarter casks, alltså klart mindre än vad bourbonfat brukar vara (en quarter cask rymmer 125 liter, medan en barrel rymmer 200 liter och en hogshead 250). Mindre fat brukar ge en snabbare och mer intensiv mognad.

Som ofta när jag bloggar så har flaskan varit öppnad en tid och viss oxidering har skett. Hursom, som vanligt när det gäller whisky från Smögen, så var det här något jag gillade.

Askeim 8 år

Golden promise-korn

Lagrad på bourbon quarters-fat

Fatstyrka 57,7 procent. Kostar 849 kronor via bolaget.

Färg: guld.

I doften: äpplig först - både röda syrliga äpplen och äppelkompott. På ett lite lätt funkigt vis, likt en Ben Nevis. Därtill halm, ladugård, örter. Alkoholen dövar näsan lite, men den känns inte het och dofterna fortsätter komma fram. Citron och apelsin. Malt där bakom - granola kanske, honung. Ett uns av rök.

I munnen: äpplena från doften återvänder - en härlig balans mellan syrlighet och sötma. Lite sprudlande likt en cider också. Apelsinen märks snabbare. Friskt åt örter och blött gräs. Ingefära, fast inte så kraftigt utan mer som sånt där ingefäragodis. Sötma från bourbonfaten - kokos? Munkänslan är oljig och tjock. Alkoholen är fint integrerad, men jag tror den kan öppna upp sig än lite mer på lägre styrka.

Med vatten: bourbonfaten tar lite mer plats med kola, vanilj och svartpeppar. Fortfarande mycket äpplen och bondgård. Torr päroncider. Ännu tydligare vanilj och kokos i munnen, nu märks det att lite mindre och aktiva fat använts, men det är en mycket fin integrering och balans mellan destillat och fat. Den lätta röken kommer fram med en lite jordig ton.

Sammantaget imponerar Askeim och tar snyggt Smögen till en lätt rökig skepnad. Fortsatt med massor av karaktär, och den äldre kornsorten Golden promise får mycket utrymme. Väntar med spänning på att en helt orökig Askeim i framtiden. 

Häromdagen såg jag en bild på en ny Askeim - också åtta år, men trippeldestillerad och lagrad på olorosofat. Vi får se om den kanske hittar ut på bolaget efter sommaren.

Poäng: 88-89p