Springbank har snabbt blivit ett av mina favoritdestillerier, men jag är ännu inte så bekant med deras dubbeldestillerade variant, Longrow. Longrow verkar ha skapats med målsättningen att visa att bra rökwhisky kan produceras även utanför Islay. Springbank gör Longrow från hårt rökt malt (ca 50-55 ppm). Med det sagt så har ju islay-torv och fastlandstorv olika egenskaper, och resultatet blir inte det samma.
Sedan några år har Springbank lanserat Longrow med slutlagring på rödvinsfat. Dessa har snabbt blivit populära, och säljer som det mesta Springbank gör slut rätt snabbt. Rödvinsfat brukar ha kraftig påverkan på whisky och det är inte alltid resultatet blir bra. Att kombinera det med ett karaktärsfullt whiskydestillat som Longrow känns som att det kan bli antingen galet bra, eller bara galet. Det lär inte bli tråkigt åtminstone!
Longrow Red 11 år, Pinot Noir 2019. 53,1 procent.
I doften: Utöver att vara spännande och härligt otillrättalagd så finns här många lager som visar sig så fort jag stoppar ner nosen i glaset. I vinvärlden skulle man kanske säga ”stall”, men mest tänker jag gödsel. En bra doft ska sägas. Sur rök och sjögräs. Röda geléhallon, från vinfaten kan man anta.
Munnen: Det är det röda godiset som jag känner först i gommen. Lite syltigt är det också. Det är framträdande mineraler, som från blöt jord, sten och järn, som hänger med hela vägen. Lite tobak och läder tänker jag också. Röken är där men är lite mer nedtonad, liksom sjögräset.
Med fem droppar vatten är havet mer närvarande i doften, sjögräset kompletteras med havssälta. I munnen har den röda bär-sylten en bättre balans med lite mindre alkoholbett. Röken är nu också lite sur i munnen (gott!) och förenas med sjögräset. Lite sötma från kola och vanilj tittar blygt fram. Fortfarande ramas upplevelsen in av mineralerna, lite av stall har hittat tillbaka, men mer diskret. Syntetgodiset märks nu också i avslutet.
Från doften trodde jag att det här skulle bli en skitigare bondgårdswhisky än vad det sen blev. Visst kommer det fram lite stall också i smaken, men det är det blöta jordiga som ger denna Longrow en väldigt mineral stadga, med stöd av den sura röken och det lite mindre sura sjögräset.
Jag har bara druckit NAS-Longrow tidigare, detta är mycket godare. Det här är udda, det är spännande, men det är också väldigt gott och en väldigt väl genomförd vinfatslagring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar