Port Charlotte 2007 CC:01 & 2010 MRC:01

Bruichladdich, Islay, mars 2019

I mitt whiskyskåp finns oftast bara en kraftig rökwhisky, och de senaste åren har det varit en Port Charlotte. Först varianten utan angiven ålder (PC Scottish Barley), senare 10-åringen som ersatte den förra. Samma buteljeringar vet jag också att pappa haft hemma.

Nu hade jag bara några sista droppar kvar i min Port Charlotte 10, och jag hade lyckats få tag i samples av två av dess syskonbuteljeringar. Ett utmärkt tillfälle att skriva ordentliga doft- och smaknoteringar med andra ord. 10an står med som referens med enbart en kortare text (men finns också beskriven i en tidigare bloggpost där jag testade Ardbeg 10).

Port Charlotte 2007 CC:01 är en buteljering som funnits på travel retail ett antal år. Det lite kryptiska namnet betyder att den är lagd på fat 2007 och legat alla sina åtta år på cognacsfat (01 betyder bara att det är den första, och enda, buteljeringen med dessa egenskaper). Från att ha kostat kring 800 kronor så ligger den nu oftast över 1000 kronor. 

Port Charlotte 2010 MRC:01 har legat endast sju år på fat, varav det sista året på rödvinsfat från Bordeaux. Och inte vilka rödvinsfat som helst - MRC står för "Mouton Rothschild casks", alltså en av de finaste producenterna i Bordeaux. MRC:01 finns i ett fåtal bolagsbutiker och kostar 1040 kronor. Den är dock utgående och är på väg att ersättas av en oloroso-slutlagrad variant (2010 OLC:01).


10

Vanilj, malt, citron, ek. Torvig rök. Lite köttiga toner. I munnen sötfruktig, oljig i texturen. Också honung, citron igen, sjögräs. Rökig som från en liten vedeldad brasa. Den söta frukten blir lätt syrlig som från gröna vindruvor. Ekbettet i avslutet är mer kryddigt än torrt.

 

2007 CC:01

I doften: Söt saft på päron och fläder. Rök som från en cigarr, röken är skarp men ligger lite längre bak. Lite mjölig malt, havssalt, och sist lite kryddig ek.

I munnen: en mycket mer fyllig munkänsla i jämförelse med 10-åringen. Saften är nu snarare en marmelad, men fortfarande på ljusa frukter. Röken är kraftigare i munnen, och med den följer beska, tjära och salt. Lätt av peppar i eftersmaken.

Med vatten: röken blir mildare och torrare. Diskret maltig. Tycker först upplevelsen blivit lite sämre, men i eftersmaken kickar plötsligt in härligt sötsyrliga toner, som att man satt med både ett glas vitt vin och åt gröna vindruvor samtidigt.

Såg att Bruichladdich har fler fat från Mouton Rothschild
i lagerhusen. Samma resa, mars 2019.

2010 MRC:01

I doften: röda äpplen, hallonsylt, lite lakrits? Även här är röken inte lika framträdande, och är nu lite metallisk. En diskret citrus också i bakgrunden.

I munnen: Inte så vin-tung som man kunde tro. Absolut mycket röda, syltiga frukter, men det balanseras av lättare toner av citron och apelsin liksom av maltiga toner av ett medelgrovt bröd. Lite sirap, milda örter som hänger i till eftersmaken. Röken är i munnen åter ett nummer större - som i doften lite metallisk och jordig. Inte helt olik en rökig Bunnahabhain.

Med vatten: I doften salt och lakrits än tydligare nu. Röken lite mer pyrande. Vinfaten anas nu bara av en lätt söt fruktighet. I munnen är faten tydligt mer dominerande. Lite udda att doft och smak nu skiljer sig mer.

Sammanfattningsvis. CC:01 har en god balans mellan de söta ljusa frukterna och den maritima röken. Väldigt drickbar på fatstyrka. MRC är måhända lite spritig, men i övrigt är det en riktigt njutbar dram. Det finns gott om destillatkaraktär utan risk för att rödvinsfaten tar över.

Alla tre drams är habila, bra Islay-rökare. Vilken man gillar bäst hänger nog på personlig preferens och stundens omständigheter. 10an är en övervägande bourbonfat-dominerad och av medelfyllig karaktär, MRC tydligt fylligare. CC är en lite udda fågel däremellan, medelkraftig men ljusfruktig. Just att denna känns lite mer unik gör att den får högst betyg ikväll.