26/10-22: Cadenheadprovning med Slainte

Magnus Fagerström bjöd på ytterligare en trevlig onlineprovning - denna gång buteljeringar från Cadenheads. Och samtliga över 20 år gamla - risken finns nog att denna typ av provningar snart blir färre och tydligt dyrare.

 

1) Cadenhead Cambus 1988, 30 YO
1988 - 2019, 300 bottles
1 x Bourbon Hogshead
Cadenhead - 46,1%

I doften: tydlig gammal bourbon-grain. Kokos, punchknappar. En lite jordig ton. Vingummi?

I munnen: lätta, mjuka, söta grain-toner. Punchknappar, fazer likör. Gräddig.

2) Glen Grant 1992, 23 YO
1992 - 2016, 414 bottles
1 Bourbon Hhd+1 Bourbon barrel
Cadenhead - 53,1%

I doften: mycket härlig gammal ex-bourbon med ett lätt destillat. Vanilj, päron, peppar. Lätt dammig.

I munnen: mer tydligt pepprig och kryddig. Men bakom en tydligt saftig sötma. Chili i eftersmaken. På gränsen till överekad för mig.

Med vatten: eken lugnar sig - tack. Kola, syrligt gelégodis.

 

3) Burnside 1991, 27 YO
1991 - 2019, 162 bottles
1 x Bourbon Barrel
Cadenhead - 44,8%

I doften: lite fylligare. Toffee, jordgolv, vanilj. Päron.

I munnen: jättegott. Tropiska frukter, blöt jord, äppelmos (på syrliga äpplen). Apelsin. Kopparmynt.

Med vatten: lite mer peppar, annars ingen större förändring.

 

4) Linkwood 1987, 26 YO
1987 - 2014, 972 bottles
Butts
Cadenhead - 56,8%

I doften: citronpeppar, vanilj. Citronfromage?

I munnen: apelsinbeska, chili, rivig i gommen. Återigen, lite mycket ek för min smak.

Med vatten: mindre pepprig, men än mer beska från apelsin. Vanilj. Örtigt avslut.

 

5) Glenallachie 1992, 25 YO
1992 - 2018, 540 bottles
2 x Bourbon Hogsheads
Cadenhead - 56,0%

I doften: vanilj, bibliotek, mild peppar. Diskret, blandad fruktkompott. Lime. Mint?

I munnen: blandat gelégodis, apelsinkaka, mint. Suveränt gott. Lite jordgolv i avslutet.

Med vatten:

 

6) Blended Scotch Whisky 45 YO
Blend of three whiskies married
together in 2016. Bottled 2019
Cadenhead - 43,1% 
(Glenfarclas, Glenlivet, Invergordon?)  

I doften: diskret vanilj, torrt läder, kryddor.

I munnen: Citrusfrukter och vanilj, chokladboll/arrak. Snäll och lite kort, men gott.

Med vatten: vattnade ej.

 

Selected Malts - The fighting casks

Selected Malts är återkommande whisky här på bloggen. Igår, i samband med en fatägarträff i Varberg, fick jag tillfälle att prova Mickes och Patriks senaste skapelser.

Fatägarträffen var, precis som förra året, en mycket trevlig tillställning. Selected Malts består inte bara av Patrik och Micke, utan också av den senares son och pappa. Det är varma, glada personer som inte bara bjuder på whisky utan också på sig själva. Idag också förstärkta av Christian Wikström från Agitator, som var väldigt generös med sin stora whiskykunskap.

Mina tre fatandelar från Agitator lovade mycket trots sin ringa ålder, men det har man ju nästan börjat förvänta sig från detta Arboga-destilleri. Fokus på bloggen här idag dock, var två andra whiskies Patrik och Micke bjöd oss på.

Selected Malts lanserade dessa ”fighting casks” tidigare i oktober. Dessa två speglar Mickes och Patriks olika smakpreferenser. Vi som träffat dom båda några gånger vet att Micke gillar sina sherry-slutlagringar, medan Patrik gillar lite mer, som han säger, ”naken” whisky, där destillatet får skina igenom.

Mikaels ”Mike The Sherry Monster” är en Glen Garioch som först legat 9 år på ett refill bourbonfat, och sedan slutlagrats två år på två mindre px-fat. Patriks ”Pat The Peaty Beast” är en rökig Box som har legat alla sina 8 år på amerikansk nyek.

Goa grabbar, bra whisky

Mike ”The Sherry Monster” 11YO
Glen Garioch 11 år, PX-finish
Styrka 50,3 procent, 680 kronor på systembolaget

Färg: bärnsten

I doften: nog finns här toner av px-sherry-fat, men det har inte dränkt destillatet. Snarare ser vi här varför Glen Garioch brukar funka bra på sherryfat. Russin, fikonmarmelad, och kolaremmar, men också vanilj och valnötsbröd. En del örter och peppar.

I munnen: mer PX, romrussin deluxe i munnen. Söta fikon, päronsaft. Inte lika balanserad som doften, här har fatfinishen tagit över mer. Men längre bak i gommen finns också de där brödiga malttonerna igen. Vågar man hoppas på att lite vatten skapar lite mer jämvikt?

Med vatten: yes, genast mer bröd, nötter och peppar tillsammans med russinen. Direkt mer välbalanserad och mer angenäm i mitt tycke. 

Pat ”The Peaty Beast” 8YO
Box 8 år, Amerikans nyek (hela lagringstiden)
Styrka 52,3 procent, 640 kronor på systembolaget

Färg: brons

I doften: en del nyek, men ändå en rätt balanserad doft. En massa vanilj, lite lätt av gröna vindruvor (både sötma och tanniner). Jordig rök, lite åt Highlands om vi varit i Skottland. Brödkryddor. Lime?

I munnen: inleder med apelsin, sedan nyeken åter i form av vanilj, druvor och peppar. Röken är fint inlindad i ektonerna. Nu uppfattar jag röken lite mer typisk för Box/High Coast - lite metallisk snarare än jordig eller skogig. Det brukar inte passa mina smaklökar men har funkar det faktiskt bra! 

Med vatten: mjuknar lite och blir därmed än lite bättre. Härligt saftig munkänsla, mer brödig och nötig. Fortsatt vanilj och peppar, men nu alltså lite mindre framträdande. Apelsinen har kompletterats med söt citron. Lätt sälta och beska i eftersmaken.

Sammantaget: en jämn fajt mellan två bra och prisvärda whiskies. Micke och Patrik är duktiga på story-telling om sina släpp, men framför allt är de duktiga på hantverket att skapa bra spritdrycker. 

Mickes sherrymonster är namnet till trots inte någon ren sherrybomb, vilket också flera andra noterade på besöket i Varberg. Absolut tydligt lagrad på PX-fat, men med vatten så kommer också destillatet fram. Patriks rökbest är heller ingen rökbomb, om än förstås tydligt rökig. Men framför allt - jag är klart positivt överraskad eftersom jag sällan tyckt bra om rökig Box, eller för den delen box på nyek. Men det här är bra, definitivt den bästa rökiga/nyekslagrade Box/High Coast jag provat.

Vem är fightvinnare? Matchen är så pass jämn att det i grunden faller på smakpreferens och tillfälle. Övriga deltagare var oeniga om vilken som var bäst. Pat ”The Peaty Beast” vinner för mig på en lite bredare smakpalett, samt att jag äntligen fått prova en rökig/nyek-Box jag gillat.

Mike ”The Sherry Monster” - 84-85p
Pat ”The Peaty Beast” - 86-87p.

St Bridget’s Kirk batch 2 20 år

Det är mycket som har blivit dyrt på sistone, i dessa kris- och inflationstider. Whisky har också ökat snabbt i pris, men den utvecklingen har pågått en långt mycket längre tid. Särskilt märks det på whisky med lite mer ålder. Whisky uppåt 18 år känns numera som en lyxvara, för att inte tala om whisky över 20 år som allt mer sällan ryms inom min budget. 

Det är trist, tråkigt, och man undrar om folk kan vara på väg att tröttna. Frågan är då om det blivit ett alternativ att titta bortom single malt-kategorin. I nördkretsar verkar blends vara på uppgående - kanske inte vanliga standardblends, men mer småskaliga saker på 46 procent och uppåt, liksom blends med lite ålder eller som buteljerats längre tillbaka. I Sverige kanske det tydligaste exemplet är kanadensaren JP Wisers 23-åring på cask strength för mindre än 700 kronor.

I skuggan av single malt ökar också utbudet av blended malts. Compass Box i synnerhet, men även flera andra oberoende buteljerare bidrar till att kategorin växer. Och ibland är priserna betydligt billigare än för single malt med motsvarande ålder.

Idag är det dags för just ett sådant exempel. Gregor Hannah, bakom oberoende buteljeraren Lady of the Glen, har tidigare i år lanserat blended malt-serien St Bridget’s Kirk (namnet kommer från en kyrkoruin i trakterna av där deras whisky buteljeras). Ganska nyligen släpptes batch 2 - det är tre orökiga malter från Highlands, Speyside och Islay (enligt en källa på nätet ryktas det om att vara Bunnahabhain, Glenturret och Glenfarclas, hur det nu må vara får vi nog inte veta). De har legat tillsammans i en sherry butt (enligt en källa ca tio år), men där hela fatet inte verkar ha gått till denna buteljering (andra delen/halvan ska ingå i batch 3 enligt Malt Reviews färska intervju med Gregor Hannah).

 

 

St Bridget’s Kirk, blended malt, batch 2 20 år
Styrka 45,1 procent, naturlig färg och ej kylfiltrerad. Pris 1165 kronor.

Färg: mahogny

I doften: tydliga sherryfattoner i form av fikonmarmelad och cola-gelégodis. Vanilj, svartpeppar och torkade örter, citronsaft - det senare matchar fint de mörkare tonerna. Lätt av sjögräs. Åldern märks i form av läder och dammiga böcker.

I munnen: Härligt oljig munkänsla. Sherryn dominerar inledningsvis - syltiga björnbär, rabarber och jordgubbar, farinsocker, fruktkola, sötlakrits. En massa gelégodis igen, läder igen, citronsaft igen. Den lätta sältan och oljigheten får mig att tänka på en bra Old Pulteney. Lätt pepprig i eftersmaken och torkar lätt i gommen.

Med vatten: Munkänslan fortsatt oljig, men lite mjukare och saftigare. ljusare, lite mer av röda bär. De härliga tonerna av gelégodis lyfts fram ännu mer. Tydligare äldre nu med toner av gamla polerade trämöbler och metallbestick. 

Sammantaget: en bra blandning av destillat, tydlig men balanserad lagring på sherryfat, och där åldern fått komma till sin rätt. Snyggt whiskyhantverk av Gregor Hannah och Lady of the Glen-gänget. En given köprekommendation för priset.

Poäng: 90p.

SMWS Craigellachie med Slainte 18/8-2022

 

1 44.136 Craigellachie 2004, 16 YO, “Who’s been in the biscuit tin?”, Refill Bourbon barrel, 208 btls, SMWS - 55,6% (J,O & V)

I doften: malt, ruffiga bensinångor, flädersaft, lime... underbart.

I munnen: söt malt, ruffigt men lite mjukare i munnen. Söt citron. Uttorkande i munnen.

Med vatten: likt ovan, mycket maltsötma, ruffigheten i bakgrunden. Mums. Kvällens vinnare enligt gruppen.

2 44.150 Craigellachie 2005, 16 YO, “Salting and pickling”, 2nd fill bourbon hhd, 231 btls, SMWS - 59,5% (Spicy & Dry)

I doften: honungsvax, lite torrt, gröna vindruvor med lite skaltanniner. Och, jo faktiskt, som namnet antyder - något salt och picklat.

I munnen: väldigt fylligt - mycket sötma, mycket malt, en härligt sälta, en lätt torrhet på tungan. Mums!

Med vatten: rundare, lite beskare, druvtanninerna från doften. En av mina topp 2 idag.

 

3 44.140 Craigellachie 1992, 14 YO “Spiced cranberry chutney crackers”, B. hhd/2nd fill PX hhd, 198 btls, SMWS - 63,2% (S & Sweet)

I doften: mango chutney - bra namn igen. Sälta, lätta sherryfattoner.

I munnen: lite mer sherry nu i mixen, men fortsatt fint integrerat. Gifter sig bra med det lite skitiga destillatet.

Med vatten: Lite mer citrus och sälta, ljusare, men behåller en lite bärig ton. Pepprig eftersmak. Igen, mycket bra.

4 44.107 Craigellachie 2002, 15 YO “Cinnamon scented syrup”, B. hhd/2nd Red wine barr., 272 btls, SMWS - 58,8% (D, R & D F)

I doften: vanilj, peppar, rätt kryddig. Torrt. Jo, kanel också.

I munnen: mer av vinfatet, mix av röda och blåa bär. Det ruffiga destillatet, åt bensinångor igen. Mycket bättre i munnen än i doften, men det är nog den svagaste i gänget, vilket några håller med om.

Med vatten: lite mjukare och rundare, men i stort lik.

 

5 44.142 Craigellachie 2006, 14 YO, “A Mediterranean feast”, B. hhd/Ref. Moscatel barr., 242 btls, SMWS - 62,3% (D, R & D F)

I doften: mer malt igen, ruff, päronsaft. Jordig, lätt sälta.

I munnen: mer av vitt vin, jord igen, kola, sälta... Mmm, moscatelfat brukar verkligen funka bra i min gom.

Med vatten: lite torrare, härlig citrus och vitt vin. En av mina topp 2.

 

6 44.153 Craigellachie 2007, 14 YO, “Curiously crazy!”, B. hhd/1st fill PX hhd. 263 btls, SMWS - 58,6% (D, R & D F)

I doften: tydligare sherry. Choklad

I munnen: väldigt söt, men dieselångorna finns där. Pepprigt avslut.

Med vatten: ljusare, mer citrus.

Sammantaget: hög klass. Craigellachie kokar karaktärsfull sprit, och SMWS har uppenbarligen lagrat den på bra fat.

 

 

Whiskykalendern #1 Glen Scotia

Jag har samlat på mig en del Glen Scotia (ni vet, det där Campbeltown-destilleriet som man fortfarande relativt lätt kan köpa buteljeringar av). Men det här är något speciellt. Det är Whiskykalenderns första buteljering, av Klaus Bitchnau, som räddade whiskysverige från uttråkning under pandemin (och som fortsatt driver Whiskykalender-klubben på ett alldeles föredömligt vis).

Klaus är lite av en gottegris, och gillar sötma i sin whisky. Inte så förvånande då att han la beslag på ett portvinsfat (ruby port pipe) som sin första klubbuteljering. Även jag, mr ex-bourbon-guy, tyckte om denna direkt (första gången var det Klaus som bjöd på ett fatprov, i samband med en lanseringsfest av Ingvar Röndes ”Malt Whisky Yearbook” i Malmö 2020). 

Nu när flaskan är på sista upphällningen är det hög tid att skriva mina smaknoter.

Whiskykalendern No:1 Glen Scotia
Fat 19/660-9, ruby port pipe. Destillerad november 2012, buteljerad november 2020.
55,3 procent. Kostade 800 kronor vid klubbsläppet.

Färg: bärnsten 

I doften: söta frukter, marmelad. Både fikon, björnbär och apelsin. Och lime, eller en glimt av campbeltownsk't sjögräs? Väldigt moget för sin ringa ålder. En kryddpuff av chilipeppar signalerar dock om att det varit ett aktivt fat. Mycket inbjudande.

I munnen: silkesmjuk start i munnen, med samma breda blandning av frukt och bär i marmeladform. Nu också vaniljtoffee, honungskakor (ja nog är det Klaus som valt fatet alltid!). Chilikrydda följer sedan, liksom lite peppar i eftersmaken, men inga tendenser till att bli torr. Normalt brukar jag vilja vattna så här stark whisky, men även om det finns ett visst alkoholbett så är detta väldigt njutbart på fatstyrka.

Med vatten: på ett positivt sätt lite mindre kraftfull - lättare nu att ta ordentliga sippar! Saftigt, lätt oljigt, åter lime-sjögräs. Chilin har blivit mildare, ersatt av en angenäm apelsinbeska. 

Sammantaget: en underbar mix av söta frukttoner från port-fatet och det lite ruffiga, maritima Glen Scotia-karaktären. Uppfattas äldre än sin ålder. Ordentligt kraftfull utan vatten, men ändå väldigt angenäm. Nedvattnad farligt lättdrucken. Bra gjort Klaus!

Poäng: 89p.

Kilkerran 8 år CS 2021

Nästa Glengyle/Kilkerran till rakning - förra årets 8 år cask strength. Det är andra årgången denna kommer lagrad på sherryfat (first fill oloroso), efter de inledande batcherna på ex-bourbon. Och sista gången åttaåringen kommer i den gamla avlånga flaskan, för den som nu bryr sig om sånt.

Provningen gjorde jag på de allra sista dropparna i flaskan, så jag har haft gott om tid att bekanta mig med denne. Jag placerar den i kategorin "funky sherry", en kategori som för mig kan växla mellan jättebra till dålig. Jag har helt enkelt svårt med gummi- och svaveltoner om de blir för påträngande. När jag sträckt mig efter en sherrybalja så har denna sällan varit förstaval, och det har tagit tid att nå botten. Tiden i flaskan har tyvärr inte hjälpt så mycket heller. 

I slutet blandade jag ut denna 50/50 med bourbonlagrade Kilkerran Open Day 2020, som jag provade senast. Det funkade faktiskt bra, svaveltonerna blev lite mer diskreta och ex-bourbon-smakerna gjorde hela upplevelsen lite mer lättdrucken. Klart sugen på att blenda mer!

Kilkerran 8 år CS 2021
Lagrat på first fill olorosofat, 56,9 procents styrka, 768 kronor när den släpptes på bolaget förra året.

Färg: mahogny

I doften: angenäma sherryfattoner inledningsvis: torkade fikon, russin, salt kola, apelsinskal. Bröd och nötter. Lätt vanilj. Tyvärr också en del svavel och lite för intensiv vitpeppar.

I munnen: konsekvent med doften - fikonen nu som marmelad med precis lagom sötma, men sedan kommer tändstickorna och svaveltonerna, som dessvärre är mer framträdande i munnen. Det är lite för mycket för mig. Apelsin, choklad och malt kämpar emot i den långa eftersmaken.

Med vatten: mer vanilj, likt en härlig vaniljkräm. Pepparn backar, mer angenäma kryddor som muskot. Har kanske svaveln backat lite i doften? Tyvärr inte så i munnen, även om texturen nu är underbart krämig. Mer tydligt nu en Campbeltownwhisky med maritima smaker och sälta. Citrus möter sjögräs. 

Sammantaget: om det inte vore för de svaveldoftande tändstickorna så hade detta varit en riktigt bra sherrylagrad Kintyre-whisky, med gott om karaktär trots enbart first fill olorosofat. Men det har inte varit många dagar jag varit sugen på att korka upp denna Kilkerran, och det säger något. Om tidigare årgång höll sig på rätt sida crazy-linjen så kliver denna tyvärr över den för min del.

Poäng: Svårt att poängsätta, när de olika delarna drar åt så olika håll säger inte ett medelvärde så mycket. 79p säger vi - helheten är dessvärre inte högre än så.

Kilkerran Virtual Open Day 2020 14 år, Triple Distilled

Minns ni tiden innan Brexit? Eller, tiden innan reglerna slog igenom vid årsskiftet 2020-2021. För Sverige blev konsekvensen att UK inte längre var med i EU, och därmed blev det i stort omöjligt att beställa whisky från Skottland. 

2020 var förstås också pandemins första, tumultartade år. Whiskyfestivalerna blev virtuella, och därmed släpptes också festivalwhisky från Campbeltown och Islay online. Därför lyckades jag komma över bland annat dagens whisky från Kilkerran/Glengyle.

Kilkerran Virtual Open Day 2020 är något så udda som en trippeldestillerad Kilkerran. Inte den första eller enda, men klart ovanligt. Det verkar inte som att det blir någon brett tillgänglig trippeldestillering från Kilkerran, likt Springbanks Hazelburn, utan snarare något mer experimentellt.

Jag minns att jag var rätt besviken när jag korkade upp flaskan första gången. Det var rejält akoholhett och saknade många av de dofter och smaker jag associerar med destilleriet. Lyckligtvis öppnade den upp med tid i flaskan. Så, hur bra är den nu när flaskan nästan är slut?

Kilkerran Virtual Open Day 2020, 14 år, Triple Distilled
Lagrat i refill ex-bourbon barrels. 57,8 procent styrka. Ca 950 kronor betalade jag när den släpptes.

Färg: lageröl

I doften: floral, blommor och örter. Kraftig mynta, lätt peppar. Cederträ, pencil shavings (ni vet, det som skalas av när man vässar en blyertspenna. Inte helt en doft i min smak, myntan och cederträet är lite för påfrestande i näsan. Lite alkoholhet. Viss äppelsötma där bakom.

I munnen: bättre. Både äppel- och citrusfrukter, maltigt (smuldeg). Myntan och de andra örterna är nu mer integrerade. Lätt torr munkänsla men krämig i eftersmaken. Lätt av alkohol, men som övergår i en lätt citrussyrlighet. Citron, apelsin, malt och ett uns flingsalt i avslutet.

Med vatten: doften blir bättre och mindre påfrestande. Myntan är nu integrerad, solros- och fänkålsfrön har tillkommit. Söta äpplen, apelsin. Peppar och cederträ igen. I munnen äpplen och blommor, honung, spröd smulpaj, mynta, lätt av ek. Mer oljig textur nu i gommen. Lång, fruktig eftersmak, åter med en skön släng av malt och sälta.

Sammantaget: Detta är en bra whisky, men lider av att inte ha uppfyllt förväntningarna i början. Nyöppnad minns jag denna som het och obalanserad. Fortfarande finns viss hetta, men tiden i flaskan har tydligt förbättrat whiskyn (detta har flera andra också tyckt som skrivit om whiskyn). 

Trippeldestillerad Kilkerran är ovanligt, och Springbank Distiller’s gör nog klokt att fokusera på vanlig dubbeldestillering på Glengyle. Detta blir liksom lite för rent i jämförelse. Suveräna Kilkerran 12 är bättre, trots en lägre styrka. Med det sagt, ändå väldigt gott.

Poäng: 87p.