Ny duell, denna gång i en kategori som ligger mig extra varmt om hjärtat - lite äldre blended malts med inslag av rök. Här brukar jag hitta smaker och dofter som hör till en ålder kring 20 år - som tropisk frukt och dammiga böcker - och rök som smällt in som en diskret slinga. Därtill ofta med en lite mer rimlig prislapp än vad en single malt hade kostat.
Nummer ett är Compass Box Ethereal, som kom med 60 flaskor på ett webbsläpp för två år sedan (mars 2022). Compass Box har ofta lite premium på sina priser, och Ethereal kostade redan då 1800 kronor. Eftersom Whisky Weekly gav en fin recension vågade jag chansa. Whiskynörden har redogjort för vilken whisky som är i - Old Pulteney (43,3%), Miltonduff (17,4%) samt Ardbeg och Caol Ila (39,3%), den yngsta whiskyn 17 år och den äldsta 26 år.
Nummer två är nyare The Maltman A Coastal Dram from the Isles, en 22-årig blended malt. I skrivande stund är denna fortfarande tillgänglig, för synnerligen rimliga 1550 kronor. Enligt importören Clydesdale består denna av en hogshead Tobermory, 2 bourbon barrels Bunnahabhain och 2 hogsheads Highland Park. Hogsheads brukar om inte annat anges vara ex-bourbon men används också för ex-sherry - gissningsvis är detta dock liksom ettan en ren ex-bourbon-lagring (färgen är inte fullt så mörk som fotot antyder). Tobermory och Bunnahabhain gör dessutom whisky med både orökigt och rökigt recept - Tobermory kan därmed lika gärna betyga Ledaig (vilket jag tror efter provning), men för Bunnahabhain verkar det osannolikt att det rökiga destillatet är tillgängligt vid denna ålder.
Färg: guld
I doften: sjögräs, mineraler, sandstrand vid havet. Ganska ordentligt citron-syrlig, kanske persika också? Ek genom vanilj, peppar och mynta. Godiset sockerbitar. Maritim, medicinal rök som skvallrar om Islay. Sjögräs-citron, sälta och vanilj hänger särskilt i.
I munnen: Mogna päron, citron och lime med mycket syra, sjögräs och tång. Den inledande lite mjukare fruktigheten (Miltonduff?) öppnar liksom upp för de kraftfullare smakerna - päron och torkade, lätt sötade äppelkuber (ni vet från naturgodis-disken) poppar upp igen. Citronrök, havssälta, fisksoppa - nog är detta ett recept med både Caol Ila och Ardbeg. Oljig, tjock textur. Citron-sälta-rök spelar mot päron-äpple-nektarin i ett långt avslut - sist en viskning av vit nougat.
Med vatten: åter citrus, päron, fisk och skaldjur märks lite mer. Ardbeg-röken är tydlig men lite nedslipad - tänk Ardbeg Ten men med fem-tio år till på fat. Olig och tjock i gommen. Upplevs lite äldre och mer nedtonad med vatten - päron och citron finns kvar men är inte alls lika mycket in-your-face utan mer i bakgrunden.
Färg: ljus bärnsten
I doften: sjögräs fast lite mer diskret, mineraler, vanilj. Torvmosse, lite lätt unken rök (på ett bra sätt). Torkat kött. Blöt jord, örter, ljung. Efter en stund tropisk frukt därbakom - färsk ananas och torkad mango. Apelsin.
I munnen: äpplen, citroner, sjögräs - nu nästan lika tydligt syrligt som hos Ethereal. Mineraler, polerade bestick, träskmark. Fett kött (bacon?) i stekpannan. Röken är ruffig, oljig och fet, mer Ledaig än Highland Park (om än ljungen kan anas). Grapefrukt, sjögräset igen. Ananas, vanilj. Svagt av nötter och kola. Citrus, vanilj, kött och olja i eftersmaken.
Med vatten: maritim - blöta klippor, sjögräs, metallbesticken. Fortsatt mycket Ledaig-ruff - det blir inte så mycket rök kvar med den här åldern och vatten, men mycket torv och fett kött. Bibliotek, damm. Grillad ananas, nötter. Härligt oljig och fet.
Sammantaget: Här är svårt att utse en vinnare. Båda är bra, välgjorda blended malts inom kategorin hög ålder och tydligt inslag av rök. Single Malt med samma smakprofil hade kostat bra mycket mer. Ardbeg-fans hade sannolikt valt Ethereal, fans av Ledaig Maltman’s 22-åring. Den senare tar det för mig med en hårsmån på mållinjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar