Benromach 15 och Peat Smoke

Benromach har varit uppe på bloggen tidigare i år, när jag provade deras 10-åring. En grymt trevlig whisky som jag varmt kan rekommendera, särskilt eftersom den också finns tillgänglig för ca 500 kronor via systembolagets beställningssortiment.

Eftersom jag också fått tag på ytterligare ett par Benromach på småflaskor så vill jag förstås också testa och skriva om dessa. Det är Benromach 15, samt den rökigare varianten Peat Smoke. Jag hällde också upp en dram av 10-åringen för att kunna göra en jämförelse.

Benromach 10 (nöjer mig här med en kort beskrivning eftersom jag provat den tidigare).

Lika bra som vanligt. Mycket vanilj, smuts i form av tobak. I munnen krämig vaniljsås, druviga tanniner. Mildare med smutsen i smaken.

Benromach 15.
Bildkälla: Systembolaget.

Benromach 15

43 procent. Släpptes i höstas på bolaget för 900 kronor och det verkar som att det fortfarande finns några flaskor kvar.

I doften: Jämfört med 10-åringen mindre vanilj, mer färska röda bär och röda äpplen. Lite mer nedtonad tobak och lite mer ektorr. 

15 är sig lik i munnen, fylligare än tioåringen. Det är svårt att sätta ord här, det är liksom en kombo av söt röd sylt och ett torrt vitt vin. Svagt av olja och sälta. Örter som klingar av i en överraskande mild eftersmak med väldigt mycket vaniljsås.

Med tre droppar vatten blir doften lite kärvare och bittrare. I munnen ändras inte smakerna nämnvärt, men karaktären blir mjukare, kanske lite för mycket så.

Benromach Peat Smoke.
Bildkälla: Benromach.

Peat smoke

46 procent. Denna lanseras årgångsvis och jag vet inte vilken upplaga detta är - det är dock inte den sherryfatslagrade varianten från förra året.

I doften: mycket mindre söt, men finns en vaniljton som kliver fram ganska snabbt. Röken är lite tvärtom - den känns klart påtagligare än i 10 men kliver sedan bakåt. En del smuts i form av läder och tobak. Kanske lite brödig malt i bakgrunden. 

I munnen: karaktären speglas av den ljusa färgen. Peat smoke är klart lättare än 10, med smaker som päron, vanilj, lätt sälta, och de där gröna vindruvorna i eftersmaken. En tydlig smuts av olja och läder, och en lite metallisk eller jordig rökighet.

Provade inte denna med vatten.

Sammanfattningsvis: Benromach gör verkligen whisky i min smak. Benromach 15 är ett snäpp fylligare än sitt fem år yngre syskon. Sannolikt med högre andel sherryfat i mixen. Balansen är fantastiskt bra, och den skiner särskilt i eftersmaken. Prisskillnaden mot 10-åringen är rätt stor, men den är väl värd sina 900 kronor.

Peat smoke är en lite ruffigare Benromach som står sig väl i den tuffa konkurrensen. Kanske hade den kunnat vara än lite mer vågad, än råare och rökigare. Den ersätter liksom inte din typiska rökwhisky, och inte heller en särskilt smutsig Springbank. Äh, sak samma, det är god whisky så det spelar inte så stor roll. Hoppas jag får chansen att pröva sherry-varianten vid tillfälle också.

High Coast onlineprovning: Berg, Timmer, Silent Mills 01 & 63

I dessa corona-tider har behovet av evenemang på distans ökat, och svenska whiskydestilleriet High Coast var snabba på att kalla till en onlineprovning på påskafton. Förstås väldigt uppskattat, och helt gratis dessutom.

Till provningen plockade High Coast fram sitt relativt nya standardsortiment (origins-serien, bestående av Älv, Hav, Berg och Timmer), två nya begränsade upplagor (Cinco, där lanseringen skjutits fram pga coronan, samt Silent Mills 01: Marieberg), och sist limiterade 63. En liten miss var kanske att nog många tittare trodde att vi skulle prova var och en i taget, vilket inte var fallet, och därmed satt och väntade med sina glas.

Jag lyckades få tag i samples av Berg, Timmer, Silent Mills och 63. Nedan följer mina noteringar.

Fyra gånger Höga kusten

Berg:
Orökigt recept med slutlagring på PX-sherryfat. 550 kronor på bolaget.

I doften: lite smått stängd på sina 50 procent, men ganska fyllig. Ganska mycket kola, obestämd torkad frukt, svagt av peppar. Ganska tydlig vaniljsötma (visst var det en finish på sherryfat här, inte full lagring). Med lite tid blir de torkade frukterna lite syltigare, och russin tittar fram.

I munnen: kraftiga sherrytoner av russin, torkade frukter. Kola. Sötman är inte lika påtaglig som i doften.

Timmer:
Rökig malt, 530 kronor på bolaget.

I doften: tydligt rökig men inte så torvig. Ganska lätt karaktär, milda örter, nästan åt gräs. Milt av äpplen och vanilj.

I munnen: härligt frisk, lätt till medelfyllig, krämig munkänsla. Vanilj, kryddor och förstås rök. Ganska elegant snarare än en rökbomb.

Silent Mills 01: Marieberg:
Begränsad upplaga, först av fyra i ny serie. Denna är lite äldre än timmer, en liten del lagrad också på ny amerikansk ek. 800 kronor för en 50cl-flaska, finns fortfarande i många butiker.

I doften: uppfattar röken lite diskretare, mer av pepprig, torr nyek.

I munnen: Tydligt fylligare än timmer, mer färsk frukt och malt. Mer rök i smaken, mindre nyek men lite torrare avslut. Tycker denna är lite svår att få en sammanhängande bild av, intrycken spretar en hel del.

63:
Tidigare begränsad upplaga, nördigt skapad utifrån numret 63. Rejält rökigt recept. Finns eventuellt fortfarande tillgänglig via bolaget för ca 860 kronor (helflaska).

I doften: som väntat mer av en rökbomb. Annars stängd på 63 procent. Med en rejäl skvätt vatten lite vanilj.

I munnen: inte njutbar på 63 procent. Nedvattnad framträder en krämig munkänsla. Väldigt rökig. Njutbar men lite endimensionell.

Sammantaget är Timmer vinnaren för min del. Den har en tillgänglig doft, och jag gillar kombinationen av den ganska lätta munkänslan och den eleganta röken. Timmer passar väl ute en dag på sommaren, när man vill ha en lättare whisky och samtidigt är sugen på något rökigt.

De två andra rökarna Silent Mills 01 och 63 är habil, trevlig whisky, men som av olika anledningar inte faller mig helt i smaken. Den första spretar lite för mycket i intrycken, den andra istället lite för enkelspårig och svår på sina höga 63 procent.

Berg är också en trevlig whisky, men jag upplever att de kraftiga sherryfaten tagit över lite för mycket. High Coast-destillatets lätta karaktär kommer fram bättre hos bourbon-lagrade Älv, som jag provat på bloggen tidigare.

Hazelburn 10 & Hazelburn 11 Springbank Society

Jag har bloggat om Springbank flera gånger, en gång om deras Hazelburn. Då var det en sherrylagrad historia, som visserligen smakade riktigt bra, men som inte riktigt visade på hur Hazelburn brukar smaka. Hazelburn är trippeldestillerad, vilket ger en lite mjukare, rundare karaktär. Trippeldestillering är vanligt på Irland, men annars mer ovanligt. 

Idag provar jag dels standardutgåvan av Hazelburn, som är 10 år gammal och lagrad helt på bourbonfat. 600 flaskor släpptes i Sverige i januari i år, och sålde slut på några dagar. 

Dessutom provar jag en 11-årig Hazelburn, lanserad exklusivt för Springbanks fanclub, Springbank Society. Den kommer från fyra nyrostade bourbonfat (nyrostade innebär att faten eldrostats på insidan innan de fyllts på nytt). 1314 flaskor gav faten. 54,2 procent alkohol, vilket sannolikt är fatstyrka. 

Två gånger Hazelburn. 

Hazelburn 10, 46 procent alkoholstyrka. 

I doften: len och mjuk honung och vanilj, ett riktigt bra exempel på trippeldestillering. Milda trädgårdsörter. Långt där borta färsk frukt, mandariner och röda äpplen, och svag malt. Och, tydligt framträdande hela tiden, en nätt smutsig ton av… gas, ståendes några meter bakom en buss. 

Återigen, när jag skriver om Springbank, inser jag att orden inte direkt säljer in whiskyn i fråga. Men det är fantastiskt bra, precis som stalltoner kan vara eftersträvansvärda i ett rödvin. Se det så här: något alltför perfekt blir ofta tråkigt. Ett utstickande drag eller ett skönhetsfel kan göra upplevelsen mer intressant och unik, mindre tillrättalagd.

I munnen: Fin balans mellan maltig honungssötma och lätt ekbeska. Len som en lätt irländsk whiskey, men beskan och den där smutsen skapar en medelfyllig krämig munkänsla. Eftersmaken är lätt med vanilj och en örtblandning med lite salt i. 

Med två droppar vatten i den lilla mängd som är kvar, blir fylligheten än lite lättare. Ekbeskan kliver tillbaka. Kanske blev detta lite urvattnat, men fortfarande väldigt gott. 

Hazelburn 11 Springbank Society, 54,2 procent. 

I doften: liknande sötma, lite mer maltig som från en medelgrov brödlimpa. Tydligt träig ekbeska, kanske också tanniner från gröna vindruvor. Lätt av röda äpplen, örterna igen, ett stänk vitpeppar. Inte lika tydligt smutsig, men lite smutsig likväl, svagt av låsolja. Tydligt mer alkohol, men den öppnar upp bra med lite tid i glaset. 

I munnen: mer fylligt fruktig, lite syltig apelsin som en old english-marmelad. Absolut vanilj och honung och den där krämiga lena munkänslan. Havssalt och örter stadgar upp. Lite läder och smuts. Eftersmaken markeras med de kraftiga druvtanninerna från doften och torkar ut. 

Med fyra droppar vatten så blir det i doften lite smutsigare (inte mig emot) och än lite torrare och druvigare. I munnen har beskan minskat lite, de vassa kanterna är lite rundare. Fortfarande en massa apelsin och ekig vanilj. Underbart. 

Sammanfattningsvis är Hazelburn 10 en riktigt bra och prisvärd Springbank-whisky, som verkligen visar potentialen i trippeldestillering. Må så vara att Springbank 10 är än bättre, men det spelar liksom ingen roll. Hazelburn 11 mer kraftig och fyllig, och inte lika lätt att omedelbart falla för som sitt mer lättfotade syskon. Bitterheten kan vara lite avskräckande, men där bakom finns en riktigt stor upplevelse. Alldeles underbart gott. Tack till Springbank som gör dessa begränsade utgåvor till så låga priser. 

Amrut Peated & Peated Cask Strength

Så var det dags för indisk single malt igen. Amrut-provningen på whiskymässan i Växjö gav mersmak. Särskilt gillade jag Amruten rökig, ett fint exempel på hur rök kan komplettera snarare än att dölja övriga smaker och dofter i en whisky. 

Amrut har två whiskies från enbart rökt malt i sitt standardutbud. Dels Peated, som jag fick på provningen i november. Dels syskonet på fatstyrka, som heter logiska Peated Cask Strength. Båda finns tillgängliga via systembolagets beställningssortiment, för 700 respektive 900 kronor.

Rökig Amrut, bra indisk single malt.

Amrut Peated, 46 procent alkohol.

I doften: detta är så väldigt kraftigt, mustigt. Jag har inte druckit mycket rom, men tropiskt lagrade Amrut är lite likt pang-på. Det är torr rök, utan den där tjäran, havet och det vi ofta tänker på om rökwhisky. Det är kraftiga frukter, sherryfats-aktigt. Detta har tyngden av en kraftig sherryfatslagring, men det finns också en stor honungssötma. 

I munnen: den börjar medelfylligt med honung, sedan blir Peated rejält kraftfull med torkade frukter. Och torr, kraftig rök som tillsammans med frukterna hänger i till eftersmak. Den håller sig dock liksom fräsch, jag känner smörkola, honung igen, färska örter, peppar.

Med ett par droppar vatten blir de torkade frukterna lite mindre intensiva, allt blir lite rundare och balanserat. Lite mer lättdrucket och sammanhållet. 

Sammantaget är jag även denna gång imponerad av Amrut Peated. Den lyckas vara kraftfull och samtidigt ha en sorts lätthet med sin fräschör. Den är tydligt rökig utan att dölja övriga dofter och smaker. Bred i sin karaktär men hänger ändå ihop. Jag har bara positiva saker att säga.

Amrut Peated Cask Strength, 62,8 procent.

I doften: trots att den fått luftas en stund så ligger sextio procent alkohol och dövar näsan, döljer det därbakom. Jag kan ana den mustiga karaktären, än tydligare anar jag röken. Kanske lite sötma från vanilj eller honung också. Annars är här stängt.

I munnen: alkoholen bränner men inte alls på ett spritigt sätt, detta är väl integrerat. Det är fylligt, mustigt, syltigt. Med en tydlig rökslinga i alltihopa. Det finns lite kola, men det tunga sherryfat-aktiga är mer dominerande här. En hel del chilipeppar också. Njutbart, men jag vill sätta några droppar vatten i denna.

Med fyra droppar vatten är doften fortfarande ganska stängd. I munnen däremot så har en härlig utveckling skett. CS är nu mer lik Peated i balansen, där vanilj och honung gjort upplevelsen lite mer lätt. Samtidigt finns den fulla karaktären kvar. Den torra röken griper tag lite mer. Den högre alkoholstyrkan gör att smakerna hänger i lite längre än hos syskonet Peated.

Peated cask strength är även den en väldigt trevlig bekantskap. Den liknar sitt syskon, särskilt med en liten skvätt vatten som gynnar upplevelsen. Och visst bidrar den högre styrkan med lite push och längd. Men Amrut klarar sig gott och väl på 46 procent, så när jag köper en flaska blir det nog den 200-kronor billigare Peated.