Blindprovad julkalender 17&18 (Glen Spey & icke namngivet Islay)

17

Färg: guld

I doften: citronsaft, ingefära. En del ek i form av vanilj och ganska intensiv peppar. Färskt cederträ. Tobak, druvskal? Gillar, men lite orolig för att det kan bli torrt och beskt i munnen.

I munnen: Väldigt lätt i texturen. Ingefära- och ananas-godis. Varm, men mer ingefärahetta än från alkohol. Honungstabletter. Inte alls så besk som jag befarade från doften. Lätt pepprig på tungan. Mjukt av citron, färsk apelsin som flyter ihop med den varma ingefäran som dominerar upplevelsen. Lätt av tobak i eftersmaken. Riktigt njutbart, men kanske inte en smakprofil för alla.

Med vatten: väldigt lik upplevelse. Hettan blir tyvärr lite mer framträdande, citronen blir lite kladdig. Tjänade därmed inte på vattning. Lite obalanserad, säg 10-15 år.

Poäng: Tappar tyvärr lite från doft till smak, och ytterligare med vatten. 80p.

18

Färg: mässing i en varmröd nyans

I doften: kokta äpplen, torkade tropiska frukter. Ljung? Flytande honung, vaniljsås. Lätt av peppar och örtkryddor. Inbjudande, riktigt bra doft. Anar svagt smällt smör och karamell.

I munnen: honung, kola, syrligt gelégodis... många saker som påkallar uppmärksamhet samtidigt. Päron. Det sockersyrliga godiset verkligen sätter sig i gommen, sprudlar, går nästan över till cider. Där bakom finns en härligt krämig, smörig munkänsla. Salt smör i eftersmaken, kanske en touch rök? Det här är mycket gott, men rätt spretigt, gissar att det här inte är mycket äldre än tio år.

Med vatten: mer nu åter av kokta äpplen. Fortsatt sprudlande sockersyrlig, lite på gränsen, kanske ett steg över för vad jag skulle vilja. Texturen rejält torrare, särskilt i eftersmaken.

Poäng: även denna har en dalande kurva. Snäppet bättre: 81p.

Facit:

17) Glen Spey - för mig ett okänt destilleri. Snäppet äldre än jag trodde: 17 år på två bourbon hogsheads. Destillerad 2001, buteljerad 2019. 53,3 procent styrka, 546 flaskor.

18) Ett icke-namngivet Islay-destilleri ("An Islay distillery" säger etiketten). Jag har visst åter svårt att hitta röken i dessa, inte alls typisk - kanske en lätt rökig Bunnahabhain? 9 år, ungefär som jag trodde. En vatting av en bourbon barrel och en sherry hogshead. Destillerad 2008, buteljerad 2018. Styrkan på 54,9 procent, bara 330 flaskor.

Blindprovad julkalender 15&16 (Glentauchers & Ledaig)

15

Färg: koppar-rost

I doften: rik, mustig, lätt syrlig. Mycket russin, också torkade fikon, kanske också dadlar. Karamell, honungspastiller. Mild chili. Oljigt, solros- eller linfröolja, milt. Det syrliga återkommer som lätt jästa äpplen. Mycket trevligt, det här är min typ av sherrylagring (?), bra balans.

I munnen: russin kompletteras av kola och kakao. Apelsin med lätt beska. Tyvärr lite het i munnen, tror inte det här är äldre än tio år. Oljan är mer smutsig i munnen.

Med vatten: Fortsatt mycket trevlig doft. En mjuk nougat hittar jag nu. Utöver de torskade frukterna också röda äpplen och ananas. I munnen mindre het, ett lätt alkoholstick anas dock fortfarande. Oljan är mer åt tyngre matolja nu, rapsolja. Nej smaken lever inte riktigt upp till doften.

Poäng: svårt när doft och smak spretar så i kvalitet. Säg 80.

16

Färg: halm

I doften: malt (sädeskorn), citronsaft. Sött balanserar mot ett sting av ingefära. Lätt syrliga fruktestrar, både gula och röda äpplen. Vaniljsås. Lätt maritim sälta. Bra, men störs något av en lite ettrig peppar efter en stund.

I munnen: fin honung, lätt vaxig. Apelsin eller kanske blodapelsin, söt ingefära, kanel. Förmodligen ungt, för det är inte mycket tecken på ek, men angenämt. Brödskorpor. Skulle det här kunna vara en Kilkerran möjligen? Lovande gott, kanske ett uns lite för besk för sitt bästa dock. Och det finns nog ett litet spritigt stick här med.

Med vatten: Mmm. Vaxigt, lite som stearinljus doftar. Beskan ligger och balanserar på gränsen men håller sig på rätt sida. Texturen ett uns torrare på tungan.

Detta skulle kunna vara en medelung Kilkerran, eller nåt annat i ”old-school”-kategorin som Clynelish. 8-10 år? 

Poäng: 84-85? Beskan och hettan drar ner ett par poäng.

Facit:

15) Glentauchers, 9 år. Lagrat på sherry och bourbon, sannolikt då en av varje då antalet flaskor var 354 stycken. 55,1 procent styrka.

16) Ledaig. Precis som igår hittade jag visst inte röken i rökwhiskyn. Men åldern fick jag hyggligt rätt: 11 år. Lite skumt: tre hogsheads gav visst bara 336 flaskor. Enligt whiskybase destillerad 2008 och buteljerad 2019.

Blindprovad julkalender 13&14 (Pulteney & Bowmore)

13

Färg: vitt vin

I doften: härligt fräscht och sött. Vitt vin och samtidigt något syrligt, lite som övermogna äpplen men ännu lite unknare. Ordentligt pepprigt också, väntar mig ett ekbett sen i munnen. Eucalyptus. Vanilj. Lite udda, men trevligt.

I munnen: En del vitt vin här med (en sötfruktig chardonnay?). Lite kärv, men inte tanninig. Det är nog ektoner, cederträ och blandade torkade kryddor. Ljus blandsaft. Det finns absolut lite unkna äpplen här med. Tobak? 

Med vatten: Samma smaker, men nu tydligt torrare i munnen, på gränsen till överekat. 

Vad kan detta vara? Jättesvårt. Uppenbart en bourbonlagring. En hel del ek, men jag har svårt att bedöma om detta legat länge eller legat på aktiva fat. Klart bäst av de två, men inte särskilt sugen på en hel flaska.

Poäng: säg 78.

14

Färg: vitt vin (identisk)

I doften: ekigt, både vanilj och peppar. Ganska kraftigt alkoholstick också, döljer doften. Päronsaft. Godiset kolaremmar. Lätt av salt och citrus. Inte så trevlig doft, kanske lugnar sig lite med vatten.

I munnen: Massa sötma genom päronsaft och honung. Avslutet väldigt hett och pepprigt. Ensidigt och inte särskilt bra. Citronkola. Lite örter. Nej, det här behöver vatten, vågar man hoppas?

Med vatten: Ah, äntligen mindre het! Men i näsan sticker den fortfarande. Inte bra. Citrus och honung i munnen. Äppelblom? 

Äh, det är fruktigt och sött, och smaken är väl drickbar. Men nej, egentligen borde detta inte buteljerats för single cask eller mindre batch. 

Poäng: säg 70. Smaken några poäng plus, men doften under 70.

Facit: 

13) Pulteney - det hade jag inte gissat. Även om det fanns en del lite smutsigare toner så kände jag inte mycket av den där motoroljan som ju jag gärna vill ha i denna högländare. 11 år - två stycken bourbon hogsheads, destillerad 2006, buteljerad 2017. 570 flaskor, styrka 55,8 procent.

14) Bowmore. Huh, nog för att Bowmore brukar vara milt för en Islay, men jag hittade ingen rök. 14 år, en bourbon hogshead. Destillerad 2003, buteljerad 2017. 55,1 procent styrka.

Blindprovad julkalender 11&12 (Miltonduff & Aultmore)

11

Färg: mässing. Sannolikt sherryfat inblandade.

I doften: torkade frukter (plommon, fikon), också rätt kryddig. Citronpeppar, kanel kanske. Friskt av gröna söta äpplen. Mynta hittar jag också. Bör vara sherryfat, men doften är rätt lätt. Spännande!

I munnen: Mycket av de torkade frukterna. Brunt farinsocker, mörk sirap. Mörk choklad. Finns här lite av en svavelosande också? Absolut färska fräscha äpplen här också, som skapar ett fint djup. Svagt av blandade örter, ingefära. De torkade frukterna följer med in i eftersmaken. 

Med vatten: Härligt gräddig textur i munnen. Ingen större skillnad, mycket av de torkade frukterna. 

Det här är gott, men hade gärna fått vara lite mer komplext, nånting mer som stack ut. Utifrån hur mjukt och balanserat det är skulle detta mycket väl kunna vara 20 år på olorosofat.

Poäng: 80-81.

12

Färg: ett mörkare vitt vin

I doften: en del äpplen här med (både gröna och röda, lite kärva, som från äppelkart). Denna är också sötare (vanilj och honung). Efter en stund hittar jag parmaskinka, en lite tuffare ton som nästan är lite... unken? Inte så inställsam alltså, men jag blir nyfiken på vad detta är.

I munnen: ganska fyllig med inte bara färska utan också syltiga frukter. Åter en del sött genom vanilj och kola. Lite het i munnen. En del tanniner, som från blåa vindruvor. I slutet finns nog parmaskinka här också, men inte unket som i doften. Om det finns ett ruffigt destillat i grunden så är detta ganska tämjt av faten. Ganska lång eftersmak som är både söt och pepprig.

Med vatten: smörigare, ljusare. Åh, synd jag inte har mer kvar i glaset för det här är gott!

Jättesvårt att gissa, ens på faten. Men kanske kan vara något kring 15 år och ett lite köttigare destillat (Craigellachie?).

Poäng: doften är sämre än föregående, men den är komplexare och roligare i munnen. Säg 84 ikväll.

Facit

11) Miltonduff, ett destilleri som jag inte vet om jag provat tidigare. 11 år, både sherry- och bourbonfat, vilket förklarar smakprofilen. 354 flaskor, så ett fat av varje då antagligen. Står inga årtal på etiketten, vilket det av någon anledning inte alltid gör i small batch-serien. 55 procent.

12) Aultmore, ja de kan ju vara lätt ruffiga ibland, men ofta också vackra, snälla. 12 år på fyra bourbon hogsheads. Destillerad 2006, buteljerad 2019. Totalt 1044 flaskor, Cadenhead’s verkar fortfarande ha den i lager. 57, 4 procent styrka.

Aultmore 12 & Deanston 12

Orökig bourbonfatslagrad single malt - en kategori whisky som i Sverige ofta tycks falla lite i skymundan bakom de kraftigare sorterna som är rökiga och/eller sherryfatstunga. Samtidigt skulle jag argumentera att detta kanske är den bästa kategorin maltwhisky. Här får destilleriernas olika karaktärer skina (särskilt om det finns en hög andel återfyllda fat i mixen), och därmed en stor palett dofter och smaker.

Dagens två är inte superstarka varumärken men heller inte totalt okända. Aultmore går tyvärr inte att köpa på systembolaget, men lyfts ändå fram av bloggare som David Tjeder och Whiskytower. Deanston har en del svenska fans som i grupperna på facebook gärna rekommenderar i synnerhet 12-åringen. Båda icke-färgade och icke-kylfiltrerade, med alkoholstyrka kring 46 procent.

Jag har velat prova dessa en tid, så tack till Victor S (secondfill.com) för dessa samples (se gärna hans sida för jämförelse med mina noter).

Aultmore 12 till vänster, Deanston 12 till höger.

Aultmore 12

Färg: vitt vin

I doften: Milda blandade citrustoner, likt en mjuk apelsin- och citronsaft. Hö, skorpor. Sötma från vanilj och honung gifter sig med citrusen - citronmousse! Kakorna vaniljdrömmar. Mmm. Efter en stund hittar jag lätt syrliga, övermogna röda äpplen, och trä som jag tror är ceder. Det är svagt där bak något lätt smutsigt - jag landar till slut i upptrampat jordgolv, men det är knappt urskiljbart. Kaffe med mjölk. Avslutar med en lite vass metall som sticker i näsan.

I munnen: Mjuka, krämiga citrusfrukter inleder i gommen, men ingen beska som ibland följer med det. Det är istället ganska sött med mycket vanilj och honung. Lätt av salt och mineraler. Upplevelsen blir lite fylligare, i brist på bättre beskrivning säger jag osöt, mjuk kola. Även smaken avslutar lite skarpt metalliskt. Det sista stör upplevelsen lite, men mest kanske jag önskar ytterligare något lager smaker. 

Med vatten: ännu lite mjukare, lättare, farligt lättdrucket. Gynnas av att det vassa metalliska nu mjukats upp till blöt sten och mineraler.

Poäng: 84.

Deanston 12

Färg: mässing

I doften: Hård smörkola, kanel, karamell. Lätt av peppar, torkade örter och vanilj. Lite sluten trots att den fått stå i glaset en stund. Svårdefinierad ljus frukt - torkad ananas? Bananbröd! Jag har svårt att känna doft av nötter, men jag tror det finns här. Well, lite stängt som sagt, men det finns en trevlig grundton av smör här.

I munnen: Mmm. Mycket kola av olika sorter, från fudge, tuggig fruktkola till werthers. Där bakom hittar jag sprudlande torr äppelcider. En del trä, som sågspån doftar, torkade örtkryddor (timjan?) följer. Röda lätt sötsyrliga vinbär. Hmm, bananbröd igen? Gott, välgjort.

Med vatten: munkänslan blir gräddigare, men smakerna lite tunnare. Kolan är kvar, men äppelcidern försvinner. Nötterna hittar hit från doften. Cappuccino nu i eftersmaken.

Poäng: 83.

 

Två tolvåringa bourbonlagringar, båda mycket välgjorda introduktioner till respektive destilleri. Aultmore tydligt lättare, liksom Linkwood placerar jag denna i kategorier som lätt, ljus, vacker, dessutom med härliga söta citrustoner som jag är väldigt svag för. Deanston är tydligt fylligare, extra mycket så med tanke på att också den enbart legat på bourbonfat. Stark betoning på kola och malt. Skulle säkert av många rankas som den bättre av de två, av de som vill ha sin whisky lite fylligare. Båda rekommenderas varmt.

Blindprovad julkalender 9&10 (Inchgower & Teaninich)

9

Färg: koppar, tydligt rödbrunt stick i färgen. Portvinsfat inblandade?

I doften: syrliga frukter, likt kokade röda äpplen. Torkade frukter, särskilt mango, kanske också körsbär. Bra. En del svartpeppar och en torrhet som signalerar en del ålder. En del andra kryddor också, muskot ex. Mjukt av vanilj och fudge. En hög sädesfrön på ladugårdsgolv. Linfröolja? Inbjudande och rolig att dofta på. När jag återvänder efter att ha doftat på nr 10 så går det syrliga nästan åt smutsig jord och läder.

I munnen: samma kokade äpplen, torkade frukter, kanske även en klick fruktmarmelad. Viss beska balanserande mot söt honung. Mörk sirap. Snickeriverkstad med oljat trä och lädervax. Ingefära. Lätt att dricka på fatstyrka. Harmonisk, destillat och fat har gift sig bra. En valfri högländare med 15 år på ett refill sherry- eller portvinsfat? 

Med vatten: Vaniljfudgen från doften som spelar ihop med frukterna. Även linfröoljan hittar jag nu. Utmärkt bra whisky. Inbillar mig att det nästan finns något medicinalt också, påminner mig om en svagt svagt rökig Glen Scotia. Brödig malt i avslutet.

Riktigt bra, kanske den bästa hittills i kalendern. Åldern är svårgissad. Kan vara kring 15 som jag sa tidigare på ett bra fat, men kan vara över 20. Rejält nyfiken, det här hade jag gärna haft en flaska av.

Poäng? 88-89.

10

Färg: halm

I doften: torr doft. Lime, kiwi? Färskt gräs. Mjuk fruktsötma från vindruvor men utan beska eller kärvhet. Lätt av peppar. Liksom josigt. Efter en stund brödiga småkakor i bakgrunden. En enklare doft än föregående, men trevlig och med fin balans.

I munnen: kiwi, blandad saft på fläder, päron och citron. Senare i smaken chardonnay. Blir också lite fylligare, som ett par röda äpplen kommer med i mixen. Kakan drömmar. Blir tydligt ekig men utan att torrheten stör, en del peppar och ekbeska. Viss hetta på tungan. En trevlig, habil bourbonlagring, gissar first fill. 12 år?

Med vatten: gynnas av att bli lite mindre het. Samma gröna frukter. Påminner lite om en 16-årig Glen Grant jag provade med SMWS häromdagen, men den här är tydligt bättre. Hade definitivt passat bra i SMWS-smakprofilen ”juicy, oak & vanilla”. Härligt gräddig i texturen. Så här vill jag ha min bourbonlagrade whisky!

Poäng? Mycket bra, men inte samma klass som nummer 9. 86? Hade gärna haft en flaska.

Facit: 

9) Rejält fel på åldern: denna Inchgower är bara 9 år, som den legat på två sherry hogsheads. Denna vet jag att jag bjudit på auktion men inte vunnit (synd, med Brexit och hårdare köpbudget blir den nog svår att komma över). Destillerad 2009, buteljerad 2018, 582 flaskor. Styrka 56,5 procent.

10) Teaninich, 10 år på tre hogsheads (ex bourbon antar jag). De få Teaninich jag provat tidigare har inte imponerat, men detta var bra. 876 flaskor totalt, 55,1 procent.

Blindprovad julkalender 7&8 (Auchroisk & Balblair)

7

Färg: guld.

I doften: Honungskakor och ganska kraftfull peppar. Väldigt söt och kryddig, kanske lite ensidigt. Men det finns något blommigt och fräscht därbakom - säg flädersaft och en daggig gräsmatta.

I munnen: honungskaramell och kolasås deluxe - sockersötma fyller munnen. Ordentligt med peppar på tungan. Eucalyptus-halstabletter. Väldigt lik doften. Medellång eftersmak med en del mineraler. Stabilt, välgjort och gott, men utan att sticka ut. Lite likt en sötare Loch Lomond jag har i skåpet.

Med vatten: mer kola, mindre peppar.Torkade örtkryddor. Lite endimensionellt. Säg 10-12 år, bourbonlagring.

Poäng: svårt. Det är gott, men tråkigt. Men gott nog att jag ändå skulle kunna tänka mig en flaska. 77p.

8

Färg: guld (närmast identisk, nästan så man undrar om det är samma whisky).

I doften: vaniljsötma, sen en härlig syrlighet (äppelmos, rabarber) och lätt övermogna apelsiner. Svaga färska örter. Jord, metall? Trevligt.

I munnen: samma sorts sötma som i sjuan, men också ordentligt med syrlig frukt, något besk apelsinmarmelad. Först gräddig men med beskan kommer en viss torrhet. Ingefära-godis, ni vet de där som både är söta och bränner lite. Kanel. Lätt av tobak. Lätt kryddig och vaniljsöt eftersmak.

Med vatten: det söta och syrliga har gift ihop sig lite mer. Kan man göra flädersylt? Diskret vanilj. Finns många sorters örter och mineraler som jag har lite svårt att sätta ord på (blöta stenar?). Lite beskare i avslutet. Svårt att bestämma mig om åldern: den har liksom punchigheten som en 8-åring (likt en Bruichladdich) men skulle kunna vara 12-15.

Poäng: säg 80p.

Facit:

7) Fel ute. Auchroisk, 27 år (!) på en sherry butt (!). Destillerad 1989, buteljerad 2016. Styrka 57,3 procent, 594 flaskor.

8) Balblair, 8 år (lite mer rätt). Destillerad 2011, buteljerad 2019. 2 stycken sherry hogsheads (det gissade jag inte). 57, 8 procent, 648 flaskor. Denna kom jag över en flaska av på auktion nyligen.