Bruichladdich The Laddie Sixteen & privatfat 1145

Medelgammal Bruichladdich? Nej, tyvärr är dessa inte lätta att komma över. Bruichladdich fokuserar hårt på sina yngre buteljeringar (Classic Laddie, Laddie Eight, samt årgångsutgivna Islay Barley). Därutöver? Ja då är det snarare buteljeringar från innan 1995 när destilleriet lades i malpåse. Destilleriet återstartade 2001, man kan ju tycka att Bruichladdich borde ha en del i lagerhusen nu. 

Med viss ansträngning har jag ändå lyckats hitta två exempel på Bruichladdich i åldern 15-16 år, provad vi två två olika tillfällen. Först Laddie Sixteen, en officiell 16-åring som gavs ut 2012. Jag lyckas inte hitta någon information om hur stor utgåvan var, men den är lagrad enbart på bourbonfat. Denna provade jag på Hotell Skansen i Färjestaden, som har kanske världens största lager whisky tillgänglig. Nummer två var ett privatfat, som Clydesdale sålde till ett bra pris förra året (alla flaskor gick på en gång).

                    

    

     

The Laddie 16

46 procent styrka, så som Bruichladdich tidigare buteljerade. Endast bourbonfat.

I doften: fräscha friska Laddiedofter direkt i glaset. Salta havsvågor mot stranden, sedan kryddig ekig vanilj från faten. Citrus, både citron och apelsin, som färska frukter snarare än sylt eller marmelad. Malt i form av söta småkakor.

I munnen: här märks genast att Laddie 16 legat flera år extra på fat. Allt är mjukt och väldigt balanserat, rentav polerat så att det glänser. Mogna citrusfrukter och mjukt saltvatten kommer först. Fin sötma från en hemmagjord vaniljsås och honungsbakelse. Texturen är krämig, eken från doften märks enbart diskret i slutet. Lite örter i eftersmaken också. 

Med vatten: om det nu fanns minsta antydan till något vasst så är det nu helt nedslipat. Extremt behagligt mjukt i munnen. Söta apelsinkakor möter salta havsvindar, där vågorna slår mot klippor (mineraler från blöta stenar). 

Bruichladdich 15 år, fat 1145

Ett privatfat lanserat 2019 av Clydesdale. Bourbon barrel, 60 procent.

Färg: guld med ett stänk av koppar. 

I näsan: en fylligare best denna. Rikligt kryddig, kraftigt av peppar, grov ekbräda, kanske ett stänk tobak också. Lite för kryddigt och endimensionellt för min smak. Söt honung där bakom. Svagt fruktig av päron och exotiska frukter, kanske ett par nötter också.

 

I munnen: även här intensivt pepprigt. Ni vet sånt där torkat ingefäragodis, det stinget och det lätt söta saftiga i munnen. Viss värme från styrkan men inte spritigt. Svagt honung. Inte mycket av de typiska Laddie-tonerna av malt och hav- på sin höjd ett uns brödkryddor. Citrusen finns dock där, både färsk apelsin och citronvatten. Eftersmaken är halvtorr och består av kryddor och saftsmackig honungssötma. Det är gott, men önskar mig lite bättre av en medelgammal Bruichladdich.

 

Med vatten: i doften fortsatt kryddig, men lite mer åt fräsch citrus nu. Ett steg i rätt riktning. Finns det nåt maritimt, lite sälta? Nej, det är nog vad jag skulle vilja, men nej. Lite maltigare, medelgrovt bröd.

 

I munnen nu lite lugnare, kryddorna kliver bakåt men det är inte så mycket annat som kliver fram. Munkänslan är tydligt torrare. Bröd, är det kanske något så udda som pepparkakor också? Ja det känns lite juligt, kanske kan vi trycka in nejlikor i apelsinen. Är det till slut ett stänk saltvatten allra längst bak?

Sammantaget: The Laddie 16 prickar av allt jag vill ha i en orökig Bruichladdich. En mer vuxen version av Classic Laddie, som behållit det bästa och där åldern inte gett så mycket mer ek men däremot elegans i mängder. Privatfatet är i min värld inte alls i samma klass, här gissar jag att vi har ett lite väl aktivt fat som fått ligga lite för länge. Lite för kryddigt, lite för anonymt. Struntar jag i mina förväntningar så är det dock gott.

 

Smögen 100 Proof

Så var det äntligen dags igen för ett lite större släpp från Smögen. Whisky från Smögen kommer alltid i lite mindre kvantiteter, men nu kommer destilleriets största släpp hittills. Enligt destillerichefen Pär Caldenby (på Smögens facebook-sida) har de buteljerat ca 2000 flaskor, men de kommer också kunna buteljera fler omgångar (batcher) inom en ganska nära framtid. 100 Proof blir därmed, som Smögen själva skriver, destilleriets ”första i någon mån stående produkt på Systembolagets hyllor”. Grattis Smögen och landets alla rökwhiskyälskare där ute.

100 Proof har fått sitt namn från alkoholstyrkan 57,1 procent, som med gamla brittiska mått benämns 100 degrees proof Sikes. På förpackningen kan man också utläsa att den är minst sex år gammal och är lagrad på sherry quarter casks. Quarter casks är lite mindre fat om ca 125 liter (vilket är en fjärdedel av en sherry butt, därav namnet). Sherryn som tidigare legat på faten är oloroso, åtminstone i första batchen. 

När jag provar 100 Proof några dagar efter släppet så har samtliga 500 flaskor tillgängliga via internet sålts slut, fyllts på och sålts slut igen, men det ska finnas ytterligare ca 800 flaskor i lagren (enligt Smögens facebooksida), och den finns också i ett litet antal butiker. 

Smögen 100 Proof

Minst sex år, sherry quarter casks. 57,1 procent styrka. 800 kronor på bolaget (50cl).

I doften: pyrande salt rök. Jag börjar känna igen den där Smögen-röken nu - ett släng lägereld likt Islay, men inte fullt så påträngande och lite mer metalliskt, som att det legat några järnbitar i brasan. Inte så torvigt men salt alltså. Underbart. Sherryfaten märks en hel del också i en blandad frukt- och bärkompott. Jag gillar att det inte känns alltför sött och syltigt, det här känns lite mer utvecklat och elegant. Nära ligger också gräddkola, karamell, och längst in lätt av vanilj. Med lite tid hittar jag också röda äpplen, ingefära och kanske en liten släng peppar.

I munnen: Överraskande lätt i början, smakerna domineras av salt kola och söt honung. Snabbt därefter mörka bär, björnbär och körsbär, munkänslan blir genast lite fylligare. Precis som i doften känns detta mer elegant än syltigt. Den pyrande röken finns där men är lite mer diskret och väl integrerad i övriga smaker. Jag tycker mycket om balansen mellan sötma, salt, rök, och ett mjukt torrt avslut. En diskret kombination av kakao, kaffe och bär får mig att tänka på tiramisu.

Med vatten: när hettan från alkoholen minskar lite så blir upplevelsen lite mer salt, och det finns nu en härlig vaxighet bland vaniljen,honungen och kolan. Lätt maltigt i form av lite mörkare bröd. Sherryfatens mörka bär och kakao är tydligt där men utan att ta över. Lite mindre sötma, lite torrare.

Sammantaget är detta fantastiskt gott. Jag upplever ett liknande halleluja moment som när jag första gången provade Smögens åttaåring förra året. De mindre sherryfaten sätter sin prägel, men 100 proof är inte någon sherrybomb. Och om röken så gissar jag att både rökälskare och islayskeptiker lär gilla 100 proof. Balansen är jättefin och detta upplevs äldre än sina sex år. 

Port Charlotte 2007 CC:01 & 2010 MRC:01

Bruichladdich, Islay, mars 2019

I mitt whiskyskåp finns oftast bara en kraftig rökwhisky, och de senaste åren har det varit en Port Charlotte. Först varianten utan angiven ålder (PC Scottish Barley), senare 10-åringen som ersatte den förra. Samma buteljeringar vet jag också att pappa haft hemma.

Nu hade jag bara några sista droppar kvar i min Port Charlotte 10, och jag hade lyckats få tag i samples av två av dess syskonbuteljeringar. Ett utmärkt tillfälle att skriva ordentliga doft- och smaknoteringar med andra ord. 10an står med som referens med enbart en kortare text (men finns också beskriven i en tidigare bloggpost där jag testade Ardbeg 10).

Port Charlotte 2007 CC:01 är en buteljering som funnits på travel retail ett antal år. Det lite kryptiska namnet betyder att den är lagd på fat 2007 och legat alla sina åtta år på cognacsfat (01 betyder bara att det är den första, och enda, buteljeringen med dessa egenskaper). Från att ha kostat kring 800 kronor så ligger den nu oftast över 1000 kronor. 

Port Charlotte 2010 MRC:01 har legat endast sju år på fat, varav det sista året på rödvinsfat från Bordeaux. Och inte vilka rödvinsfat som helst - MRC står för "Mouton Rothschild casks", alltså en av de finaste producenterna i Bordeaux. MRC:01 finns i ett fåtal bolagsbutiker och kostar 1040 kronor. Den är dock utgående och är på väg att ersättas av en oloroso-slutlagrad variant (2010 OLC:01).


10

Vanilj, malt, citron, ek. Torvig rök. Lite köttiga toner. I munnen sötfruktig, oljig i texturen. Också honung, citron igen, sjögräs. Rökig som från en liten vedeldad brasa. Den söta frukten blir lätt syrlig som från gröna vindruvor. Ekbettet i avslutet är mer kryddigt än torrt.

 

2007 CC:01

I doften: Söt saft på päron och fläder. Rök som från en cigarr, röken är skarp men ligger lite längre bak. Lite mjölig malt, havssalt, och sist lite kryddig ek.

I munnen: en mycket mer fyllig munkänsla i jämförelse med 10-åringen. Saften är nu snarare en marmelad, men fortfarande på ljusa frukter. Röken är kraftigare i munnen, och med den följer beska, tjära och salt. Lätt av peppar i eftersmaken.

Med vatten: röken blir mildare och torrare. Diskret maltig. Tycker först upplevelsen blivit lite sämre, men i eftersmaken kickar plötsligt in härligt sötsyrliga toner, som att man satt med både ett glas vitt vin och åt gröna vindruvor samtidigt.

Såg att Bruichladdich har fler fat från Mouton Rothschild
i lagerhusen. Samma resa, mars 2019.

2010 MRC:01

I doften: röda äpplen, hallonsylt, lite lakrits? Även här är röken inte lika framträdande, och är nu lite metallisk. En diskret citrus också i bakgrunden.

I munnen: Inte så vin-tung som man kunde tro. Absolut mycket röda, syltiga frukter, men det balanseras av lättare toner av citron och apelsin liksom av maltiga toner av ett medelgrovt bröd. Lite sirap, milda örter som hänger i till eftersmaken. Röken är i munnen åter ett nummer större - som i doften lite metallisk och jordig. Inte helt olik en rökig Bunnahabhain.

Med vatten: I doften salt och lakrits än tydligare nu. Röken lite mer pyrande. Vinfaten anas nu bara av en lätt söt fruktighet. I munnen är faten tydligt mer dominerande. Lite udda att doft och smak nu skiljer sig mer.

Sammanfattningsvis. CC:01 har en god balans mellan de söta ljusa frukterna och den maritima röken. Väldigt drickbar på fatstyrka. MRC är måhända lite spritig, men i övrigt är det en riktigt njutbar dram. Det finns gott om destillatkaraktär utan risk för att rödvinsfaten tar över.

Alla tre drams är habila, bra Islay-rökare. Vilken man gillar bäst hänger nog på personlig preferens och stundens omständigheter. 10an är en övervägande bourbonfat-dominerad och av medelfyllig karaktär, MRC tydligt fylligare. CC är en lite udda fågel däremellan, medelkraftig men ljusfruktig. Just att denna känns lite mer unik gör att den får högst betyg ikväll.

Kalmar Whisky Society onlineprovning 1 juli

Onlineprovning nummer två med Kalmar Whisky Society, passande nog på första semesterdagen. Liksom förra gången var provningen blind, men vi fick veta på förhand att temat för provningen var oberoende buteljeringar i serien “Pearls of Scotland”. Den ges ut av Gordon and Company Ltd och är ny för mig. Samtliga flaskor tillgängliga på bolaget. Victor Sand (secondfill.com) höll åter i spakarna.

1
I doften: En intressant kryddblandning, både färska örter och peppar. Dessutom frukt och sötma.
I munnen: härlig balans mellan söt vanilj och kryddor. Lite torkade frukter.
Med vatten: lite oljig munkänsla, men lätt ekigt uttorkande. Lite mer maritim, växande sälta.

Sammantaget en jättetrevlig whisky att starta med. Lite spritig kanske.

2
I doften: rök, jordig till medicinal. Lätt av salt. Svårt bestämma mig för om detta kan vara Islay eller inte.
I munnen: Söt inledning, vanilj och frukt. Sedan brandrök, torv. Borde vara Islay. Caol Ila är väl mest sannolikt.
Med vatten: lite charkuterier tillkommer, torrare i doften och även i munnen. Flädermarmelad. 

Sammantaget en okomplicerad, god och ung sommarrökare.

3
I doften: mer tillbakadragen, lite stängd. Halm, smörkola säger nån. Definitivt gröna äpplen sägs från en annan.
I munnen: direkt mer citrusig, blommig. Citronen hänger behagligt med länge. Lätt lätt salt. Lite kladdig i eftersmaken.
Med vatten: munkänslan svänger fram och tillbaka från oljig till torr. Metallisk.

Sammantaget gott, men den inkonsekventa munkänslan stör upplevelsen lite.

4
I doften: sötare, vaniljsås men också fruktigt.
I munnen: Fruktblandning, fruktsallad. Örter.
Med vatten: päron kliver fram, honungssötma. I bakgrunden lite torkade frukter kanske? Lite trä. Mild. 

Sammantaget: många gillar, jag tycker den är lite enahanda, men visst en bra sippare.

Vilka whiskys var det vi fick prova då, och vilka var gruppens favoriter?

1: Glen Garioch 20 år, 1994. 7 röster. 1600 kr på bolaget.

2: Caol Ila 10 år, 2006. 8 röster. 1300 kronor på bolaget.

3: Blair Athol 23 år, 1991. 8 röster. 1400 kronor på bolaget. Lyckades gissa rätt på att denna var äldst.

4: Tormore, 18 år, 1995. 11 röster, kvällens vinnare. 1200 kronor på bolaget.

 
Avslutningsvis tycker jag att alla fyra "Pearls of Scotland" är bra whisky och klart njutbara. Priserna sticker iväg men är väl okej utifrån åldern, undantaget Caol Ilan. Men kanske är de fyra buteljeringarna lite väl försiktiga och oförargliga? För 1200-1600 kronor önskar jag lite mera wow-upplevelse. Ska prova dessa igen och se om upplevelsen är den samma.

Tullibardine 20 & Selected Malts 12

Tullibardine är ett av de där lite mindre namnkunniga destillerierna i Skottland, som kanske därav också är extra värda att upptäckas - särskilt när de som i detta fall finns tillgängliga i Sverige med bra priser. 20-åringen är en av få med den åldern som går att köpa för under 1000 kronor på bolaget (jag känner inte till någon annan).

Jag har tidigare provat Tullibardine burgundy finish på mässa, och minns en söt, fruktig och maltig whisky. Välgjord men inte tillrättalagt ointressant. Bara lätt och gott liksom. Jag gav 20-åringen en chans och köpte hem en flaska, vilket jag inte ångrat.

Tullibardine var nedstängt mellan 1994/1995 och 2003, så denna whisky är destillerad långt tillbaka i tiden. 20-åringen är lagrad på bourbonfat. Vilken mix sådana ges lite motstridig info om - enligt hemsidan enbart på first-fill bourbon, men enligt en officiell provningsvideo är det både first-fill och second-fill bourbon barrels. Den är kylfiltrerad och ligger på en styrka om 43 procent. Jag har inte hittat någon officiell källa, men enligt flertalet andrahandskällor har den och destilleriets övriga buteljeringar naturlig färg.

Jag fick också tag i ett sample av en single cask Tullibardine, buteljerat av svenska Selected Malts. Det är en 12-åring destillerad 2007, även den helt lagrad på bourbonfat. Här en högre alkoholstyrka på 51,3 procent, varken färgad eller kylfiltrerad. Den släpptes på bolaget i januari och finns fortfarande tillgänglig. Priset är knappa 700 kronor, 50cl.

Tullibardine 20 - lägg märke till den höga, vackra halsen på flaskan.
Inte med på bild är lådan, som är av modell större.

Tullibardine 20

I doften: mild citron balanserande mot honung och vanilj. Där bakom finns flera lager - ljust bröd och smulpaj, ugnsbakade röda äpplen, karamell och ett korn flingsalt. Lite kryddiga ektoner. Ja tack, det här doftar gott, och det är så utvecklat och balanserat som man kan tänka sig efter tjugo år på fat.

(Vågar jag sticka ut näsan och påstå att 43 procent alkohol här nog är gynnsamt för doften? Jag vet att kylfiltrering och allt under 46 procent styrka ses som negativt av de flesta whiskyentusiaster, men det tröttar definitivt inte ut näsan lika mycket som högre alkoholhalt tenderar att göra.)

I munnen: här möter jag en skön slank och krämig munkänsla som bara är lätt uttorkande. Frukten är här inte riktigt lika påtaglig utan här är malt i förgrunden. Ljust bröd och smuldeg. Honungskarameller och diskret av apelsin. Eftersmaken är örtig och lätt söt som från ett bättre sött vitt vin.

Med fem droppar vatten kliver lite torrare ek fram i doften. Fortfarande är det en fin balans mellan vanilj och citron. Det är lite kryddigare och lite saltare. I munnen märks det vita vinet tidigare. Malttonerna har blivit lite mjöligare och tar över mer i eftersmaken. Eftersom kryddorna minskat blir eftersmaken lite kortare och man bör därför vattna försiktigt. 


Selected Malts Tullibardine 12, 2007

I doften: fylligare, här är det lite mörkare frukt. Saft på blandade bär. Malt i form av sädesåker. Rätt mycket kryddor, och nästan lite tobak.

I munnen: skillnaden är än större i munnen. Bärmixen tycks mörkare än i doften, vinbär och björnbär sticker ut. Lite apelsin också, gott. Mycket mineraler, som från blöta stenar. Återigen toner av malt. Kraftiga torkade kryddor, vanilj och lätt uttorkande i avslutet. 

Med vatten: munkänslan blir lite kärvare, på ett bra sätt, men inte särskilt mycket torrare. Den kryddiga eken kliver fram lite.



Tullibardine går från klarhet till klarhet. De gör whisky som är lätt att tycka om men som också tål att analyseras. Möjligen kan den lite brödiga, mjöliga malten inte vara allas "cup of tea", men jag gillar.

Tullibardine 20 är ljus, lätt, somrig. Selected malts buteljering är något mörkare, fylligare och mer åt vår eller höst. Vilken man tycker mest om är nog en fråga om smak, och om tillfälle. Jag gillar lättheten i Tullibardine 20, som går hem särskilt nu i sommartid. 20-åringen har både den fina balansen från ålder, men behåller en pigg, ungdomlig friskhet. Även Selected malts 12-åring är riktigt trevlig och jag är glad att de inte gjort någon finish, för den har en fin balans precis så som den är.

Värt att nämna är att Tullibardine också är basen i Selected Malts blended malt Zippin', vilket ger en bra indikation om kvaliteten på denna förbisedda whisky. Gött att killarna på Selected malts hjälper till att rikta de svenska whiskydrickarnas blickar till Tullibardine. 

SMWS Onlineprovning 17 juni

Så var det dags för en ny onlineprovning med Scotch malt whisky society (SMWS). Som förra gången höll de svenska ambassadörerna Klaus Bitschnau och Magnus Fagerström taktpinnen.

Tema för kvällen var kontraster. Varje whisky hade SMWS parat med något sorts tilltugg. Sånt kan bli riktigt trevligt, matchningar mellan mat och dryck kan verkligen lyfta en upplevelse. Det var dock inget jag hann med ikväll.

Som förra gången, en provning med fem SMWS-buteljeringar som också var tillgängliga för köp på helflaska för den som så önskade.

De fem för kvällen. Fast fotat flera veckor senare.

26.141 (Clynelish) An Ottoman tent of delightful aromatics - 1st fill ex-bourbon barrel

7 år, 62,4 procent. Smakprofil ” Sweet, fruity & mellow”.

I doften: het förstås, men härligt vaniljig. Örtkryddor. Med lite tid blir den mjukare. Diskret av jord och läder.

I munnen: Öppen för sin styrka, slank textur. Mer honung snarare än vanilj. Härligt mjuka toner, mest åt blommor tänker jag.

Med vatten: Apelsin, kryddorna blir starkare. Salt mörk kakao i eftersmaken. Den vaxiga destillerikaraktären skiner igenom.

55.62 (Royal Brackla) Oddfellows in the wardrobe - Recharred Hogshead
13 år, 59,9 procent. Smakprofil ” Spicy & sweet”.

I doften: torrt! Torrt hyvlat trä. En fin vaniljsås. Kryddor.

I munnen: Inte lika torr, krämig, först i eftersmaken den torkar på tungan. Druvig. Gelé.

Med vatten: torkar som väntat snabbare ut. Desert på kaffe, choklad och sprit.

Brukar ha lite svårt när det blir så här torrt, men det här är rätt bra. Som flera deltagare sa, denna borde snarare placerats i smakkategorin "spicy and dry".

46.71 (Glenlossie) Ginger and jelly sweets - Refill ex-bourbon hogshead
25 år, 52,9 procent. Smakprofil ” spicy & sweet”.

I doften: ek, jordighet. (Här är en nackdel med många fatstarka whiskies i rad - luktsinnet domnar bort lite).

I munnen: många frukter, färska och inlagda, och citrus. Smörkola säger en annan deltagare, helt klart, och honungskaka. Örter, diskret vaniljig ek i eftersmaken. Gillar, det här är gammalt utvecklat utan att ramla över i något överekat.

Med vatten: blir än mjukare och en spröd torrhet. All möjlig sorts citrus, ett uns örtsalt. Lite gröndruvig. Hänger i länge men tappar lite av de många nyanser jag hittade ovattnad.

93.134 (Glen Scotia) The right hand of darkness - 1st fill ex-bourbon barrel
8 år, 59,9 procent. Smakprofil ” lightly peated”.
 

I doften: doftar lite som när man kokar äppelmos. Salami, lätt rökig.
 

I munnen: Sött fruktigt. Lite mynta. Maritim men inte så salt, mer åt sjögräs. Lite medicinala toner. Gott.
 

Med vatten: mycket oumphf i munnen. Den diskreta röken lite askig nu. Lite torrare textur men fin balans. Kola tydligt nu. Lätt syrlig i eftersmaken. När jag tror den har klingat ut biter jag plötsligt i ett pepparkorn.
 

Sammantaget en ungdomlig Glen Scotia som faller mig väl i smaken.

138.3 (Nantou) Trick or Treat - Refill ex-bourbon barrel
5 år, 58,9 procent. Smakprofil ” lightly peated”.
 

I doften: helt klart rökigast idag. Cigarrök och torv. Lätt vanilj där bakom.
 

I munnen: Rök och tuggig lakrits. Flädersaft spretar till stekt bacon. Mustigt och galet (men roligt) spretigt.
 

Med vatten: lugnar den ned sig? Blir lite lättare i karaktären, sötman kommer fram. Fortsatt fett kött. Röken kliver bakåt, men lakritsen är kvar i form av lakritsbåtar.

Sammantaget tycker jag kvaliteten är bättre denna SMWS-provning, i jämförelse med den i maj. 25-åringen från Glenlossie är klassen bättre än övriga, i alla fall ovattnad.

Hur blev resultatet bland deltagarna? Varje person fick rösta på två favoriter.

Sist kom Royal Brackla med enbart 1 röst. Den var nog lite torr för att gå hem som favorit bland deltagarna. Nantou fick 20 röster, Glen Scotia 23. Clynelish två på 31 röster, men den gamla Glenlossie'n vann klart på 41 röster.

Glen Scotia Festival 2020 tawny port

 

Glen Scotia, ett destilleri i stadsmiljö.

Glen Scotia hamnar lätt i skuggan av granndestilleriet Springbank, men de kokar bra sprit i ”campbeltownsk” stil. Destilleriet är väl värt ett besök, och deras whiskies finns tillgängliga för bra pris på bolaget.

Pga coronan blev det inga whiskyfestivaler i maj, men likt många andra har Glen Scotia släppt en fastivalwhisky ändå. Denna kommer dessutom att släppas på bolaget 30 juni. Priset på knappa 700 kronor är heller inte dåligt för en begränsad utgåva (det är även lågt i jämförelse med de 75 pund den kostar på destilleriets hemsida).

Glen Scotia Festival edition 2020 - 14 år, tawny port finish

Enligt Glen Scotias hemsida har whiskyn lagrats på blandade fat av first fill, refill och medium charred amerikan oak, och sedan slutlagrats (oklart hur länge) på first fill tawny port-fat. Buteljerat på fatstyrka 52,8 procent.

Intensiv, orangeröd färg från tiden på portvinsfat.

I doften: en tung, syltig karaktär i näsan. Tydlig påverkan från portvinsfaten. Ingefära, chilipeppar och hyvlat torrt trä. Möjligen ett uns sälta långt bak, men annars känner jag inte så mycket destillerikaraktär. Med lite tid så är det dock ganska angenämt.

I munnen: inte alls så ensidigt som jag befarade från doften. En slank och mjuk munkänsla. Visst är sylten där, men det är inte liksom kladdigt. Blodapelsin bryter av, viss beska och lätt alkoholvärme i eftersmaken. Lätt uttorkande ek. Och håller man kvar den i munnen så framträder Campebeltown-karaktär med ett stänk smutsig olja, saltvatten och… alger kanske?

Med vatten: syrligheten minskar dramatiskt. Nu är en mjuk pepprighet mest framträdande. Mer maritim än tidigare. I munnen är portvinsfaten direkt mer närvarande. Tyvärr är munkänslan lite gyttrigare, texturen inte lika mjuk. Tyvärr kliver varken apelsinen eller det maritima fram, upplevelsen helt klart sämre vattnad.

Sammantaget är Glen Scotias festival-whisky en upplevelse som svänger lite fram och tillbaka. I doften ovattnad och i smaken vattnad så är detta en lite endimensionell portvinslagring. I munnen ovattnad är upplevelsen bättre, med både en bra munkänsla och utstickande smaker som jag associerar till destillatet. 

En whisky med starka smaker snarare än komplex, men absolut bra. De som är större fans än mig av slutlagringar på vinfat kommer nog tycka mycket bra om detta. För mig är det en god och spännande dram, men som jag nog inte köper en hel flaska av.